Hitlers sista hopp krossas vid Bastogne

I december 1944 sätter Hitler in sina mest rutinerade soldater i Ardenneroffensiven. Elitsoldaterna ska vända krigslyckan och tvinga de allierade till kapitulation. En isolerad och förfrusen amerikansk fallskärmsdivision gräver ned sig utanför knutpunkten Bastogne. Uppgiften är att bromsa Nazitysklands sista offensiv.

5 maj 2016 av Esben Mønster-Kjær

Sergeanternas rop ekar i den mörka decembernatten när de försöker få de huttrande amerikanska soldaterna att formera sig i två kolonner. 

Strax därefter börjar kompaniet marschera längs vägen mot Bastogne. Det enda ljuset är månskenet över det frostiga landskapet.

Någonstans längre fram hör soldaterna skott och explosioner. En våldsam strid pågår. Tyskarna, som alla hade trott var nära en kollaps, har plötsligt gått till anfall och slagit ett stort hål i den amerikanska fronten.

Men just nu är det mest kölden som plågar soldaterna i 101:a fallskärms­divisionen. De kommer direkt från ett uppvärmt läger bakom fronten; de trodde att de skulle få träna och vila upp sig där till våren 1945.

 Men nu är de plötsligt på väg till fronten utan vare sig ­ylleunderkläder eller tjocka strumpor.

Medan leden av skakande, missmodiga män rör sig framåt dyker plötsligt en utspridd grupp människor upp på vägen. Det är soldater från sönderskjutna enheter som försöker fly från tyskarna.

”Spring! Spring!” ropar en av de flyende männen. ”De mördar er. De dödar er. De har allt – stridsvagnar, kulsprutor, flygplan, allt!”

Plötsligt har fallskärmssoldaterna inte tid att tänka på kölden längre. Ett nytt och värre problem har uppstått.

”Var finns ammunitionen? Vi kan ­inte strida utan ammunition!” ropar en av dem. Soldaterna har skickats iväg ­med bara ett par magasin var, och några av dem bär inte ens vapen efter­-

som deras gevär är kvar i lägret för ­reparation.

Fallskärmstruppernas marschordning löses upp när männen blandar sig med de flyende för att samla in ­pat­roner och handgranater. 

De livrädda flyende soldaterna är mer än glada över att bli av med sin ammunition – för om de inte har någon ammunition kan de heller inte tvingas vända om och fortsätta att strida mot tyskarna.

Några minuter senare har fallskärmssoldaterna tagit allt de har kunnat hitta. Kolonnen återskapas och marschen mot Bastogne fortsätter. 

De har fortfarande alldeles för lite ammunition och de känner av kölden igen. Männen har bara vanliga rockar utanpå sina tunna fält­uniformer. Det kommer att dröja många veckor innan de återfår värmen i kroppen. 

Nu väntar Bastogne – ett helvete av köld, stål och blod.

Kriget var inte över trots allt

Hitler hade redan förlorat. Det visste alla i amerikanska armén. Hårt prövade krigsveteraner tänkte bara på hur de skulle klara sig helskinnade genom de sista månaderna innan kriget tog slut.

Trupperna förberedde sig för en kall men lugn jul i skogarna i belgiska Ardennerna då en offensiv plötsligt rullade in över dem. Den 15 december 1944 skar tyska pansardivisioner utan större besvär rakt in mellan de alltför utspridda ställningar som utgjorde amerikanernas frontlinje.

Enhet efter enhet utplånades av de framryckande stridsvagnarna. De allierades flygplan stod stilla på marken ­eftersom vädret var uselt. Amerikanerna var i desperat behov av att vinna tid, och därför fick alla soldater längs fronten order om att stå emot anfallet och strida till siste man.

Samtidigt tömdes området bakom fronten på soldater som skulle skickas fram för att stoppa den tyska flodvågen. Stabsofficerarna fick snabbt upp ögonen för 101:a fallskärmsdivisionen – knappt 12 000 man som höll på att slicka såren efter ett halvårs insats på slagfältet.

De så kallade Skrikande örnarna – efter skuldermärket på deras uniformer – hade dalat ned i fallskärm på D-dagen och sedan tillbringat sommaren i brutala närstrider mot tyskarna. 

Under hösten var divisionen verksam i Nederländerna, och hade inte lämnat frontlinjen förrän i slutet av november.

Soldaterna njöt av en välförtjänt vila och många var på permission i Paris när lastbilar rullade in i deras läger den 18 december. 

Före gryningen följande morgon släpptes de omtumlade soldaterna av djupt inne i Ardennerskogen.

Divisionens uppgift var att förskansa sig kring staden Bastogne där strategiskt viktiga vägar möttes. Här skulle soldaterna hålla stånd till varje pris, ända tills förstärkningar anlände och jagade bort tyskarna.

”Och se nu till att inte bli omringade”, löd den sista förmaningen till chefen för 101:a divisionen innan han körde mot Bastogne i jeep. Det skulle visa sig vara omöjligt att både hålla ställningen vid Bastogne och ha ryggen fri. 

Staden Bastogne full med civila

De första huttrande fallskärmssoldaterna passerade genom Bastogne tidigt på morgonen den 19 december och grävde sedan ned sig i skogen och åkrarna öster om staden. 

Några boende i området delade ut mat och varm dryck till soldaterna som tågade förbi, andra förberedde sig för att staden ännu en gång kunde bli ockuperad av tyskarna.

När amerikanerna befriade Bastogne två månader tidigare hade en ung man skrivit ”Välkommen” med stora bokstäver på sitt hus. Nu försökte han febrilt att skura bort texten från den vita fasaden.

Samtidigt cyklade en karavan med män västerut, ut ur staden. Några av dem tillhörde den belgiska motståndsrörelsen och kunde räkna med att hamna i koncentrationsläger om tyskarna återvände. Andra flydde av rädsla för att skickas till tvångsarbete i Tyskland. 

Men den absoluta majoriteten var alltför överrumplade för att hinna iväg medan vägarna fortfarande var öppna. När de omkring 3 000 belgarna insåg ­situationens allvar började de bära ned madrasser och mat i sina källare.

Amerikanerna kände sig inte säkra på att de skulle kunna hålla tyskarna borta från Bastogne. Chefen för 101:a fallskärmsdivisionen, general Anthony McAuliffe, placerade sitt högkvarter i en gammal belgisk kasern – men inte i huvudbyggnaden. 

Där skulle tyskarna genast leta efter honom och hans stab om de tog sig in i staden. I stället inrättade sig generalen i en oansenlig sidobyggnad. Utanför placerade han ett tungt beväpnat pansarfordon, redo att ta upp kampen mot tyska stridsvagnar.

Tyskarna skulle stoppas med spade

Medan divisionsstaben hängde upp kartor i högkvarteret var soldaterna på väg ut till sina ställningar i skogarna och på åkrarna. Erfarna veteraner bedömde att läget inte var särskilt lovande.

Richard Winters var kapten i en fallskärmsbataljon som tilldelats en sektor nordöst om staden. De ca 600 soldaterna hade andra amerikanska trupper till vänster om sig, men ett stort hål i frontlinjen på motsatta sidan.

Winters bedömde att bataljonen hade hamnat på fel plats och skickade iväg en man tillbaka till högkvarteret för att få klart besked. Sändebudet kom tillbaka med svaret att bataljonen befann sig på rätt plats. 

Nu var det upp till Winters att räkna ut hur han skulle kunna hindra tyskarna från att rycka in genom hålet och rulla upp bataljonens ställningar från sidan.

Soldaterna tog fram hackor och spadar och började gräva de skyttegropar som skulle bli deras hem i flera veckor framöver. Det var ett hårt arbete. Marken var stelfrusen men skräcken höll soldaterna igång. 

Bara några kilometer bort hörde de ljudet av intensiva strider från de amerikanska trupper som skickats fram i rena självmordsuppdrag för att försinka tyskarna.

Förposterna var dödsdömda, men med deras uppoffringar fick fallskärmstrupperna en hel dag på sig att bygga upp sina ställningar. På ett enda ställe försökte tyskarna tränga in i Bastogne den 19 december.

 Angreppet besvarades med förödande eldgivning från de amerikanska kanonbatterierna som anlänt till staden på samma gång som fallskärmstrupperna. Men det gick åt mängder med granater – som snart skulle komma att bli en bristvara.

Linjen var full med hål

I gryningen den 20 december visste fallskärmstrupperna kring Bastogne att de höll på att bli inneslutna. Men än så länge hade amerikanerna ingen klar uppfattning om var i den skogiga terrängen fienden befann sig.

Kapten Winters stod inne bland träden tillsammans med två meniga soldater, när han plötsligt fick syn på en ensam tysk. 

Mannen stannade till, drog ned byxorna och satte sig på huk. Amerikanerna stod orörliga och väntade tills den intet ont anande soldaten var färdig. Sedan sade Winters på sin skoltyska:

”Kom hit!” Tysken gav sig genast men kaptenen var rasande. En fiende hade promenerat rakt in genom den amerikanska försvarslinjen, förbi ett kompanihögkvarter och ända fram till bataljonens kommandoplats. 

Den ­absurda situationen visade vilket utsatt läge Winters och hans män befann sig i.

Även amerikanerna hade svårt att orientera sig. Menige Heffron ur Winters bataljon var på väg tillbaka till frontlinjen sedan han och en kamrat befunnit sig längre bak för att hämta första hjälpen-materiel. Plötsligt föll han ned i en grop där någonting rörde sig.

”Hinkle? Hinkle, är det du?” hördes en tysk röst under honom. Heffron flög upp ur gropen och rusade iväg, hysteriskt skrikande:

”Hinkle i helvete heller!” De båda amerikanerna återvände oskadda till sina egna skyttegropar. Efter detta frågade Heffrons kamrater honom ofta hur ”Hinkle” mådde. 

Under Ardenneroffensivens första dagar lider amerikanerna svåra förluster. 

© Corbis/All over

De bästa soldaterna var borta

Samma dag, den 20 december, försökte tyska stridsvagnar och soldater tränga in i Bastogne i ett blixtanfall. Det stoppades av amerikanerna, men fler anfall öster­ifrån följde under dagen.

De amerikanska fallskärmstrupperna höll sina ställningar med hjälp av artilleriet och en liten reservstyrka stridsvagnar. Kanonernas spärreld mot de vägar som tyskarna använde var effektiv, och när solen gick ned minskade intensiteten i striderna.

Tyskarna ville inte offra mer tid eller fler soldater på att storma Bastogne. I stället lade de en ring runt staden medan huvudstyrkan fortsatte västerut.

Det strategiska valet räddade förmodligen 101:a divisionen från att utraderas. De hade redan använt en stor del av sitt granatförråd under striderna. Ännu en tysk framstöt skulle kanske ha kunnat öppna vägen ända in i Bastogne.

I stället för tyska stridsvagnar kom snön. Den 21 december var sikten bara ett par meter, och ett tjockt, vitt snötäcke lade sig över Ardennerskogen. 

Snöfallet dämpade dock inte striderna. General McAuliffe ville veta var tyskarna hade sina ställningar, och sände därför ur patruller för att undersöka saken och komma hem med fångar.

I kapten Winters bataljon gjorde sig 40 man redo att rycka fram. Truppen var inte samma vältränade team som hade dalat ned i fallskärmar i Normandie ett halvår tidigare. 

Hälften av de meniga hade bara varit här en kort tid, och detsamma gällde gruppens pur­unge löjtnant. Han kunde inte svara när de rutinerade sergeanterna frågade honom om hans plan:

”Vi bestämmer oss för hur vi ska göra när vi kommer fram till träden”, svarade officeren undvikande. Sergeanterna hade onda aningar när gruppen strax därefter gav sig iväg genom snön.

Grupperna tappade snart kontakten med varandra och med sina spanare, och traskade iväg i blindo genom drivorna. 

Plötsligt sköts två man ned av en kulspruta. En ­ursinnig eldstrid bröt ut. Sergeanterna ropade efter order från gruppledaren men han var som uppslukad av jorden. De gav sina män order om reträtt.

Patrullen återvände ett par man fattigare, utan fångar. Ett utmattande ställningskrig tog fart i den bistra kölden.  

Vintern var skoningslös

Amerikanerna i främsta linjen levde dygnet runt i skyttegropar som var 180 gånger 60 centimeter. På den lilla ytan trängdes två man. Enda fördelen var att de låg så tätt när de sov att de kunde värma sig mot varandra.

Men fallskärmssoldaterna frös ständigt eftersom de saknade ordentlig vinterutrustning. Den hade de inte hunnit få innan de i all hast transporterades iväg från sitt läger till Bastogne. 

Öppen eld var dessutom inte tillåten vid frontlinjen. Soldaterna kunde alltså inte värma sig vid en brasa eller ens tillaga burkmaten i sina fältransoner.

För varje natt sjönk temperaturen ­ytterligare och några soldater struntade i att sova. I stället satt de och fantiserade om sin framtid, om de kom levande från Bastogne och resten av kriget. 

En sergeant i Winters bataljon hade för ­vana att sjunga hela nätterna, till stor ­irritation för männen i granngroparna.

Soldaterna kämpade både mot kölden och mot ständig skräck. Tyskarna avfyrade sina kanoner med jämna mellanrum och skyttegroparna gav inte mycket skydd när granater exploderade i talltopparna. Regnet av metallbitar och träsplitter skördade många liv.

Det amerikanska artilleriet besvarade bara elden under belägringens första dagar. Sedan tog ammunitionen slut. De sista granaterna sparades för ett tyskt genombrott i försvarslinjen.

Även förrådet av patroner till gevär och kulsprutor minskade skrämmande snabbt, men så länge tjocka moln och snöoväder dolde himlen kunde flygplanen inte släppa ned förnödenheter.

En del soldater kämpade mot frestelsen att skjuta sig själva i foten. Inga sårade kunde föras ut från Bastogne, men de kom åtminstone bort från frontlinjen, in under tak och fick varm mat. Endast ett fåtal valde denna desperata lösning, och till och med soldater med förfrysningar blev kvar på sin post.

”Om alla som hade godtagbara skäl att lämna frontlinjen hade gjort det, skulle vi över huvud taget inte haft någon frontlinje”, bedömde kapten Winters. Männen frös och väntade på nästa tyska anfall.  

”Det är omöjligt att 'vänja sig vid strid'. Det innebär en så stor påfrestning att män kommer att bryta ihop. Psykiska problem är lika oundvikliga som skottskador i ett krig.”

© Rapport från amerikanska militärpsykiatrer, utgiven efter kriget.

Julen blev ingen fest

Efter de första striderna vid Bastogne hade tyskarna haft amerikanerna under ständig press. Krypskyttar satt redo att skjuta varje amerikan som kikade upp över kanten på sin skyttegrop.

Tyska patruller smög sig in genom hål i försvarslinjen och det krävdes fallskärmssoldater ur flera olika enheter för att jaga ut inkräktarna igen. 

Småanfall skedde varje dag längs hela linjen, men på eftermiddagen den 23 december tilltog de i styrka. Tyska stridsvagnar och soldater angrep den amerikanska försvarsringen söder om Bastogne och slog ut flera ställningar.

Angreppet fortsatte in på kvällen men i mörkret lyckades amerikanerna komma nära tyska stridsvagnar och förstöra dem med bazooka. Samtidigt kunde de bilda en liten undsättningsstyrka genom att göra frontlinjen kortare.

När den 24 december grydde var Bastogne fortfarande i amerikanska händer. Husen i staden var fulla med sårade soldater som fick nöja sig med enkel omvårdnad av några få kvarvarande läkare och av civilpersoner.

All medicin var i stort sett slut och de sårade fick sprit för att lindra lidandet. En soldat med söndertrasade ben dövade sina smärtor med den söta likören Crème de menthe. Vätskan hade fortfarande sin gröna, friska färg när Luftwaffe bombade Bastogne och skräcken fick honom att kräkas i sin hjälm.

En tysk fullträff landade i en byggnad där 20 amerikanska patienter och en belgisk sjuksköterska dödades omedelbart. 

På grund av ­explosionerna hade general ­Mc­Auliffe redan flyttat ned sitt högkvarter i en källare. Där lyckades kockarna tillaga något som liknade en julmiddag med kalkon. 

Tidigare på ­dagen hade han skickat en hälsning till trupperna, där han skrev att deras julklapp till varandra var äran att så ihärdigt ha försvarat Bastogne.

Soldaterna i den främsta linjen hade hellre velat ha en bit av stabens kalkon. Deras meny bestod av kalla bönor. 

Den enda lyx sergeanterna i Winters bataljon kunde erbjuda sina mannar var att de själva tog nattvakten i de främsta ställningarna. 

Hjälpen nådde fram

Även om julaftonen var svår hade soldaterna i Bastogne tagit sig igenom den värsta delen av slaget. Molnen lättade och de allierades bombplan kunde ta sig an de tyska ställningarna runt staden.

Samtidigt började förnödenheter dala ned i fallskärmar och därför kunde 101:a divisionen hålla ut ytterligare några dagar. Bastogne var fortfarande i amerikanska händer när undsättningen, ledd av den berömde pansargeneralen Patton, kom fram den 26 december.

I det första skedet lyckades man bara öppna en smal korridor in till staden ­söderifrån. Men lastbilskolonner kunde frakta in förnödenheter och de skadade kunde äntligen evakueras.

När molnen lättade flögs förnödenheter in till Bastogne tills hjälpen nådde fram. 

© AP/Polfoto

Nyheter från resten av världen nådde staden igen och fallskärmssoldaterna förstod att deras ihärdiga kamp hade gjort dem till stjärnor i USA. General Maxwell Taylor dök upp och övertog kommandot efter McAuliffe, som bara varit tillfällig chef. 

Den nyanlände generalen inspekterade ställningarna och delade ut order överallt.

”Håll noga koll på träden framför er”, sade Taylor till Winters.

”Vad fan tror du vi har gjort medan du var i Washington”, tänkte kaptenen men lyckades dölja hur rasande han var.

Samtidigt hade Hitlers stora Ardenneroffensiv avstannat. Fallskärmstrupperna i Bastogne hade utgjort en effektiv vägspärr som hindrat tyskarnas transporter av materiel till pansartrupperna längre västerut.

De trötta fallskärmssoldaterna hoppa­des på permission som belöning, men 101:a divisionen fick inte lämna frontlinjen förrän den 17 januari 1945.

Kanske är du intresserad av...