De flesta av de unga nazisterna tar faneden bokstavligt. De vill dö som hjältar. 

© Scanpix

Hitlerjugend höll stånd i Normandie

På D-dagen sätts 16000 fanatiska Hitlerjugendpojkar in i strid mot den enorma invasionsstyrkan. Pojkarna har svurit att slåss till siste man och får i uppdrag att försvara staden Caen. Enligt de allierades planer ska den erövras under Dag 1. Pojkarna håller ut i 33 dagar.

3 mars 2017 av Else Christensen

”Ta betäckning!” Ropet rungar över fältet när flygplanen närmar sig på låg höjd. Soldaterna kastar sig på marken. Äntligen är det dags – de har väntat och förberett sig i veckor. De allierade är här och striderna kan börja. 

Den 17-årige sturmmann Hellmuth Pock tittar upp mot planen som passerar alldeles ovanför huvudet på honom. När han ser deras tyska kännetecken rusar han upp och viftar med armarna. De andra följer efter och börjar ropa ”bravo ” och ”heil”.

Piloterna svarar genom att vippa med vingarna. Deras kraft och beslutsamhet sporrar de unga männen på marken som alla är övertygade om att de ska kunna slå tillbaka den allierade inva­sionen.

Dimman ligger som ett tunt, grått skynke över Normandies gröna kullar när Hellmuth Pock och hans kamrater på morgonen den 6 juni­ 1944 kör ut mot kusten. 

12:e SS-Panzerdivision Hitlerjugend, som inklusive officerare och underofficerare består av 20540 man, 148 stridsvagnar och 333 andra fordon står nu inför sitt elddop.

Soldaterna är upplivade av tanken på att få dundra fram över fälten och pressa tillbaka fienden till havs. Alla är de lyckligt ovetande om vad som väntar dem och de vet inte heller anledningen till varför deras division har konstruerats.

Sedan nederlaget vid Stalingrad föregående år har det rått brist på manskap inom armén och stridsmoralen har börjat svikta. Den tyska militärledningen vet att en allierad invasion i Frankrike är att vänta men kan inte lösgöra några trupper från den hårt ansträngda östfronten.

Lösningen, föreslagen av SS och hastigt godkänd av Hitler, blir att bygga upp en ny SS-division av frivilliga pojkar, födda 1926, ur Hitlerjugend. En liten armé av sjuttonåringar. 

Tack vare­ den ideologiska träningen inom den nazistiska ungdomsorganisationen kan Tyskland förvänta sig en division av högt motiverade ynglingar som är beredda att offra sig för fosterlandet – de blir både förebilder och kanonmat. 

Pansardivisionen förklaras stridsduglig den 1 juni 1944. Den omfattar bland annat 148 stridsvagnar.

© Bundesarchiv

Segern väntar runt hörnet

Från alla håll strömmar tyska trupper in; i bepansrade trupptransportvagnar, på lastbilar och på motorcyklar skyndar de mot kusten. Inte ett enda fiendeplan syns till. Pock tar för givet att Luftwaffe redan har röjt dem ur vägen.

Division Hitlerjugends uppgift är först och främst att försvara staden Caen som ligger 1,4 mil från invasionsstranden och utgör en strategiskt viktig knutpunkt med många stora vägar som leder ut i resten av Frankrike. 

Det kommer inte att bli så svårt för de tyska styrkorna är vida­ överlägsna de allierade, har de unga fått lära sig. För en sekund slås Pock av en tanke; striderna kanske redan är slut innan de hinner fram. Tänk om alltihop redan är över! Han står knappt ut med tanken.

I en vägkorsning släpper Pocks enhet förbi en av divisionens andra kolonner. Med stora ögon följer Pock de kamouflerade fordonen som likt rullande buskar passerar framför honom. Under stålhjälmarna lyser de unga ansiktena av förväntan och självsäkerhet.

”Lycka tlll, kamrater!” ropar Pock och vinkar medan de sista fordonen kör förbi. När hans egen enhet sätter sig i rörelse igen är det nästan som om han kan nudda vid segern som väntar någonstans där borta – bakom nästa backkrön med böljande, blekgul säd.

Vid middagstid möter de en helt annan sorts kolonn. Hellmuth Pock och hans kamrater betraktar misstroget det förvridna järnskrotet i vägkanten medan de försöker räkna ut vilka slags fordon de groteska stålskeletten en gång har varit. 

Granater och annan ammunition ligger utspridd överallt på marken mellan liken av tyska soldater som sprängts sönder till oigenkännlighet. De allierade jaktbombplanen har slagit till med förödande kraft.

På en pansarbil står bakluckan öppen och Pock ser benen och underkroppen av en soldat sticka ut. Till sin fasa upptäcker Pock att mannens hela­ överkropp är bortbränd. 

Medan den fasans­fulla synen etsar sig fast i hans medvetande­ hoppas Pock innerligt att soldaten har dödats av en kula innan lågorna hann sluka honom.

Längre fram hör han plötsligt flygplansmuller och i nästa sekund flyger en hel svärm med plan över dem. Fienden! 

Pock och hans kamrater öppnar eld med sina handvapen. Ingenting händer. Förbluffad ser Pock hur planen bara flyger vidare. Inte en rökstrimma på himlen som kan ge hopp om att deras kulor gjort skada.

”De förbannade hundarna har inte ens sett oss”, ropar någon uppgivet när flygplanen försvinner mot horisonten. 

Pojkarna är vana att hantera vapen. De har fått grundlig träning inom Hitlerjugend.

© AKG-images

Fast i brinnande stridsvagn

Alois Morawetz är med sina 19 år det yngsta pansarbefälet i 3:e kompaniet. I två dagar har hans stridsvagnar smugit sig fram genom landskapet för att inte bli upptäckta av fiendens flyg. 

Sedan invasionen tre dagar tidigare har de allierade ryckt fram snabbt och intagit flera små­städer väster om Caen. 

Till skillnad från vad ynglingarna först trott är Luftwaffe i ett bedrövligt skick och klarar inte att ge stöd åt trupperna på marken. Ändå tycker Morawetz att han har tur; trots att hans enhet har blivit beskjuten har ingen sårats.

Nu kör han mot Norrey, en av de småstäder som divisionen ska återta från de allierade. Medan kolonnen av stridsvagnar närmar sig staden håller sig Morawetz nära en järnvägsvall.

I hörlurarna hör han sin enhets kodord, ”väntsal” följt av ordern: ”Sväng till vänster.” Morawetz bekräftar, upprepar ordern via radion till sina stridsvagnar och svänger ut från banvallen. Från stridsvagnens torn ser han ut över fält och ängar. 

Solen står högt på himlen och allt är märkligt fridfullt. Morawetz kryper ned i sin stridsposition i tornet och stänger luckan.

Smällen är enorm. Hela stridsvagnen skakar som om den träffats av en gigantisk slägga och stannar sedan tvärt. Omtumlad inser Morawetz att stridsvagnen brinner. Han hör ett knastrande ljud. 

Elden har fått fäste i kulspruteammunitionen. Han försöker trycka upp luckan i tornet men den sitter fast. I dunklet ropar han på skytten och chauffören men det är uppenbart att ingen kan vara vid liv nere i den brinnande stridsvagnen.

Morawetz pressar händerna mot luckan men det går inte att rubba det massiva stållocket. Under honom börjar lågorna leta sig upp i tornet. Desperat kämpar han med luckan som genom ett under plötsligt öppnas. 

Ljuset strömmar in, följt av ett dån från exploderande granater. Fientligt artilleri beskjuter dem. Morawetz hoppar ned från stridsvagnen och springer ­några meter. Han faller och allt blir svart.

När han återfår medvetandet är han omgiven av brinnande tyska stridsvagnar. Han lyckas resa sig och stapplar på darrande ben bort mot en sjukvårdare som står vid sin motorcykel med sido­vagn hundra meter därifrån. 

Morawetz ser sig omkring. Soldater med svedda uniformer och brännskadade ansikten närmar sig från alla håll. Kulorna viner kring öronen på de sårade.

Sjukvårdaren vinkar åt Morawetz att ta plats i sidovagnen och sedan kör de iväg i rasande fart. Morawetz tur håller i sig. 

Hitlerjugend får klara sig själv

Det hopplösa motangrepp som Morawetz enhet deltog i har stått tyskarna dyrt. De gör allt för att skydda de stridsvagnar som de har kvar.

Mitt i natten skickas Hellmuth Pock ut för att reparera en stridsvagn som fått skador på styranordningen. 

Luften inuti stridsvagnen är fortfarande varm efter den långa, heta dagen. I mörkret trevar han efter någonting att hålla sig i och blir konfunderad när händerna glider över en kletig massa.

”Chefens huvud slets av. Allt är en enda röra”, säger stridsvagnens skytt urskuldrande.

”Det gör ingenting. Det kan ju inte du rå för”, säger Pock. Han vet inte vad han ska säga. Tyst försöker han torka av händerna mot stridsvagnens insida. Utanför slår granaterna ned på nära håll.

Efter fem dagars strider har tyskarna tvingats tillbaka. De allierade är alltför överlägsna. Försvarslinjen framför Caen håller fortfarande men trupperna där är slitna. På grund av de allierades herravälde i luften har pansarförstärkningarna svårt att ta sig fram.

Norr om Seine står 15:e armén med färska infanteridivisioner, men Hitler vägrar att sätta in dem i strid. 

Diktatorn är övertygad om att D­-dagen bara är en avledningsmanöver för en annan­ och större invasion och han vill inte slösa­ resurser på de trängda styrkorna vid Caen. 15:e armén ska sparas till det riktiga anfallet.

Genom Führerns beslut beseglas Division Hitlerjugends öde. Soldaterna gräver ned sig och gör sig redo att försvara Caen till sista blodsdroppen. 

Grunda skyttegravar förbyts till befästa­ ställningar, förstärkta med järnvägssyllar. Trots nästan oavbrutna allierade angrepp kämpar ynglingarna för att hålla ställningarna.

De tyska fältsjukhusen fylls snart med sårade och döende. Friedrich Zistler, läkare från pionjärbataljonen, har skadats och ligger intill en Hitlerjugend-soldat. 

Den unge mannen har fått morfin och är knappt vid medvetande men då och då stönar han av smärta och mumlar något obegripligt. Även läkaren är bedövad av morfin men hör plötsligt soldaten säga mycket tydligt:

”Mor, mor... men jag menar Tyskland.”

Innan läkaren glider in i morfindimman igen undrar han vad det där skulle betyda. Nästa gång han vaknar till är pojken död. 

Hitlerjugend-divisionen försöker sig på flera anfall mot de allierade men motståndet är för stort. 

© Waffen SS

En förbannad röra

Untersturmführer Karl-Heinz Gauch startar motorcykeln och kör ut på landsbygden. Längs vägen ligger telefonledningarna hoptrasslade mellan bombkratrar och granathål. 

På ängarna ligger döda kor överallt, uppsvällda och stinkande i det gassande solskenet. Han kör genom en by som är nästintill öde. De få människor han ser smyger omkring som spöken som försöker gömma sig för de levande.

Det är den 25 juni och Caen håller fortfarande stånd. Men runtom faller den ena staden ­efter den andra och tyskarnas försvar börjar vackla.­ Gauch har skickats ut för att leta efter en bataljon som staben inte lyckats få kontakt med. 

Den skulle befinna sig vid fronten ungefär en mil utanför Caen. Gauch har markerat ­befälspostens position på en detaljerad karta.

När Gauch är nästan framme blir han plötsligt beskjuten. Han bromsar, släpper motor­cykeln och fortsätter springande framåt medan han söker skydd där han kan.

Befälsposten utgörs i stort sett bara av en jordhåla med ingång via ett djupt hål. När Gauch landar i hålet med en duns slocknar det enda stearinljuset i hålan på grund av vindpusten. Någon svär lågmält i mörkret, en tändsticka tänds och snart lyser ljuset igen.

Andfådd men ivrig rabblar Gauch namn och rang och kräver en förklaring till varför bataljonen inte har kontakt med resten av divisionen. Han får knappt luft. Han kippar efter andan medan han ser på officerarna­ som sitter omkring honom.

Männen är orakade och smutsiga och i halvmörkret ser ögonhålorna på dem djupa och insjunkna ut. Den ansvarige officeren, en klen man med korpsvart hår, fattar båda Gauchs händer och ser bevekande på honom.

”Jag har inte lyckats få igenom ordonnanser. Men hälsa staben att vi måste få hjälp. Säg att vi är väldigt illa däran. Jag kan inte hålla ställningarna mycket längre.”

Officeren tar fram en karta och visar var hålet i de tyska linjerna finns.

”Jag kan inte göra mer. Förlusterna är för stora. Det är blodigt, en förbannad soppa.”

Han låter uppjagad och andfådd. Då och då fladdrar stearinljuset till efter en explosion. Rapporterna kommer i en strid ström: ”Snart slut på ammunition.” ”Ansvarige officeren sårad.” ”Har förlorat en stridsvagn.”

Ett av anropen får den svarthårige officeren att svara i fälttelefonen.

”Håll ställningarna! Håll dem till varje pris!” skriker han i luren. Hans röst spricker. Gauch har sett tillräckligt och reser sig för att gå.

”Glöm ingenting, Gauch. Glöm oss inte”, hörs det bönfallande från officeren.

Nästa dag har bataljonen tvingats bort från ställningarna. De allierade vet att Hitler till sist har medgett förstärkningar till området och att ett par slagkraftiga pansardivisioner är på väg.

Därför lägger de nu all kraft på att inta Caen innan förstärkningarna når fram. Det Gauch har bevittnat är bara resultaten av de inledande manövrerna inför en allierad storoffensiv. 

”Den stridsvagnen ska bort!”

Hundratals Sherman-tanks rullar sakta framåt. Den allierade offensiven under kodnamn ­Epsom är i full gång och förgör allt i sin väg. När de allie­rades stridsvagnar når staden St Manvieu vet tyskarna att läget är kritiskt.

Om stridsvagnarna tar sig igenom stadsparken där tyskarna har sin kommandopost kommer de att kunna inta en intakt bro och rulla direkt ut på lands­vägen mot Caen. Det vore en katastrof.

I parken har tyskarna samlat allt de kunnat skrapa ihop i soldatväg. Till och med kontorspersonal har tagit ställning mellan träden när den första, ensamma Sherman-stridsvagnen ­rullar fram mot ingången till parken – och stannar.

”Den stridsvagnen ska bort!” ropar den anvarige tyska officeren.

Emil Dürr, en 24-årig unterscharführer i Division Hitlerjugend, uppfattar ordern men skickar inte fram sina män. Han gör det själv. Snabbt rycker han åt sig ett pansarskott och springer mot stridsvagnen. 

På nära håll avfyrar han pansarskottet men granaten studsar bara bort från stridsvagnens pansar. I samma ögonblick träffas Dürr i bröstet av en kula från en kulspruta.­ Han ignorerar smärtan och rusar tillbaka efter ett nytt pansarskott. 

Den här gången siktar han mot larvbanden som trasas sönder av explosionen. Stridsvagnen har stoppats men inte oskadliggjorts. Ännu en gång ljuder en skottsalva och benen slås bort under Dürr. 

Den här gången kryper han tillbaka till sin skyttegrav. Här hittar han en magnetisk mina och tar den med sig.

”Du blöder”, ropar någon efter honom men Dürr tar ingen notis om det. Han stapplar fram mot stridsvagnen medan kulorna viner omkring honom. Han kommer ända fram och fäster minan på pansaret.

Sedan stapplar han tillbaka. Minan exploderar med ett dån och stridsvagnen försvinner i ett eldhav. Den är oskadliggjord. Med sina sista krafter släpar sig Dürr tillbaka till sin postering där ett par av hans soldater får tag i honom och hjälper honom att lägga sig ned.

Blodet forsar ur hans bröst och ben men han är vid medvetande och tänker klart. Han ber om en cigarett och någonting att vila huvudet mot. Han får en gasmask, den enda fungerande i närheten. Lugnt röker han cigaretten medan han med den andra handen kramar en grästuva.

”Ni får inte låta dem komma in i parken”, säger han till pojkarna. ”Hälsa min fru och den lille. Ta hand om dem. Var inte ledsna. Det finns inget att vara ledsen över ...”

Cigaretten faller ur handen på honom innan bröstkorgen lyfts och sänks en sista gång. Nu får de andra ta hand om nästa stridsvagn. 

Levande begravda

De tyska förstärkningarna når fram den 28 juni men då är det för sent. Blodbadet rycker obönhörligt allt närmare Caen.

På kvällen den 7 juli har Leo Freund och hans kamrater tagit sin tillflykt till en tunnel i ett stenbrott strax utanför staden. Det hörs dova smällar från de allierades bomber och taket över dem skälver oroväckande. 

Medan Leo Freund­ väger fördelar mot nackdelar med att chansa och rusa ut i det fria slår en bomb ned precis utan­för tunneln. Det utlöser ett stenras som blockerar ingången. De har blivit levande begravda i ett ogenomträngligt, kvävande mör­ker. 

En av männen börjar skrika men en annan tar kommandot och lyckas lugna ned stäm­ningen. Han förklarar lugnt och sansat att de ska turas om att gräva. De som inte gräver ska ligga alldeles stilla och tysta för att spara på syret så mycket­ de kan.

Freund ligger helt stilla på den kalla stenen. Tids- och rumsuppfattningen suddas ut i mörkret. Han är övertygad om att ingen av dem kommer att överleva. Då hörs plötsligt ett rop: ”Ljus!”

Frisk luft, välsignad frisk luft strömmar in. Medan soldaterna drar djupa andetag hör de hur någon högt ovanför ropar deras namn. 

Hjälpande händer drar upp dem, en efter en. Freund­ känner hur känslorna väller upp inombords. Han skrattar och gråter på samma gång medan han omfamnar sina kamrater.

Det blir allt mer hopplöst att försvara Caen och några av de unga SS-soldaterna ger upp. 

© US Army

I en månad har de allierade förgäves försökt erövra Caen. Av hänsyn till civilbefolkningen har överkommandot avstått från att bomba staden men den 7 juli är tålamodet slut och de allierade tar av sig silkesvantarna.

Totalt 467 tunga bombplan fäller 2500 ton bomber över Caen. Tretusen franska civila och ett okänt men mindre antal tyskar dödas. Den 8 juli angriper stora allierade markstyrkor staden på nytt.

Dagen därpå drar Division Hitlerjugends högste befälhavare, SS-brigadeführer Kurt Meyer, bort sina sista trupper från centrum. I en befäst ställning i en av Caens förstäder finner han en del av sina soldater – de sover djupt.

Ansiktena under de smutsiga stålhjälmarna ser insjunkna ut, åldrade och mer härjade än de borde med tanke på pojkarnas ålder. Soldaterna är så utmattade att de måste ruskas om en och en för att vakna.

I flera veckor har de kämpat utan­ att kunna vila och de är totalt slut. Men de lyder chefens order. Omtöcknade tar de sig upp på fötter och börjar gå. Raglande och sömndruckna passerar de Caens ruiner och går ut ur staden.

Ett sista farväl

Stenbrottet där Leo Freund befinner sig är en av Division Hitlerjugends bakre posteringar. Enhetens uppgift är att täcka återtåget. Alla vet att de allierade soldaterna kan komma när som helst och stämningen är tryckt.

Ett av gruppbefälen, Richter, kallar till sig Freund och säger att han känner på sig att han ska dö i dag. Han ber Freund se till att hans personliga ägodelar skickas till familjen.

Freund viftar bort det hela och säger att han vill be Richter om samma sak om han själv skulle stupa. De skiljs åt med en munter kommentar om att de får se vem som blir träffad först.

När artillerigranaterna börjar slå ned omkring dem springer Freund över till sin egen ställning och berättar för sina kamrater om Richters dystra föraning. Innan han har talat färdigt kommer en soldat springande och kastar sig ned på marken. 

Han berättar att Richter dödats. Freund klättrar upp ur skyttegraven och springer tillbaka till den plats där han nyss pratade med Richter. Och där ligger han.

Freund har bara en tanke i huvudet: Han ska ge­­ Richter en ordentlig begravning. Ett par kamrater hjälper honom att bära kroppen längre in i stenbrottet samtidigt som de hör ropen: ”Fienden kommer! Fienden kommer!”

Pojkarna utväxlar blickar och börjar sedan gräva i den hårda, steniga marken. De har lagt både hjälmar och vapen åt sidan för att kunna gräva och de sliter som besatta. 

Plötsligt stelnar Leo Freund till. Någonting är fel. Han vänder sig om och ser flera gevärsmynningar riktade rakt mot sig själv och sina båda kamrater. En grupp engelsmän står tjugo meter ifrån dem, orörliga och spända, redo att skjuta.

Sammanbitna fortsätter Freund och de andra med att begrava sin döde kamrat. Varje sekund väntar de sig att få höra skottsalvan och känna kulorna borra sig in i köttet. Även de ska dö i dag. Det är de helt säkra på.

Arbetet tar sin tid men till sist kan de lägga Richter i den grunda graven. Ovanpå graven bygger de en liten kulle och binder ihop två kvistar till ett kors som de sticker ned mellan stenarna. 

De knäpper händerna och ber en bön tillsammans. Sedan tittar de upp. De har gjort vad de har kunnat. Nu kommer det.

Engelsmännen står fortfarande skjutklara men gör ingenting. De kunde ha dödat pojkarna för länge sedan men är tydligen tagna av den scen de just har bevittnat.

Mycket långsamt böjer sig Freund efter sin hjälm och sitt gevär. Sedan går han tillsammans med de båda andra pojkarna mot stenbrottets utgång utan att våga titta åt engelsmännens håll. 

När de kommit ut springer de tre pojkarna så fort de kan. Ut längs vägen – samma väg som de övriga resterna av 12:e SS-Panzerdivision Hitlerjugend just har tagit.

Leo Freund överlever kriget, liksom Hellmuth Pock, Karl-Heinz Gauch och Alois Morawetz. De skickar sina berättelser till en av sina forna officerare, Hubert Meyer, som tar med dem i en bok om SS-divisionen.

Kanske är du intresserad av...