Tyska soldater under D-dagen

Nazityskland har stött på problem på östfronten och måste sätta in extra styrkor. Under tiden gör de allierade sig redo för att angripa i väst för att pressa fienden på två fronter. Hitler och hans generaler vet att angreppet kommer, men de vet inte var eller när.

© Annet Mackie/HBO & imfdb.org

Dagen D sedd med tyska ögon

Tyskarna har väntat i flera månader på det oundvikliga angreppet. Längs stranden vid Normandies kust ligger unga soldater hopklämda i små bunkrar med alltför lite ammunition. En morgon stormar plötsligt allierade trupper fram mot dem. Tyskarna avfyrar sina kulsprutor och drabbningen utvecklas till ett blodbad. Men snart inser tyskarna att hoppet är ute och nu handlar allt bara om en sak: att överleva Dagen D.

24 februari 2017 av Troels Ussing

Heinrich Severloh ­fryser till av synen. I månader har tysken suttit och spanat ut över Engelska kanalen från sin post på Nor­mandies vindpinade klippor. 

Nu, runt 06.30 den 6 juni 1944, ser han det han så länge fruktat: små, svarta prickar som dyker upp på havet. 

Den 20-årige korpralen och hans kamrater i Wieder­standsnest 62 vet att det är nu de allierades sedan länge väntade stormning kommer ske. 

Och att de kommer att gå till angrepp precis här, där de är stationerade, i ett av de totalt fjorton lägren på Omaha Beach.

”Den största armadan någonsin. En ändlös rad av enorma fartyg”, konstaterar Severloh förbluffat och han väcks till liv ur sitt transartade tillstånd när han hör muller i fjärran.

”Ljudet blev kraftigare och kraftigare när den enorma formationen av bombplan flög direkt mot oss, som spöken på den molniga, grå himlen. Ljudet av maskiner växte till ett infernaliskt dån”, minns Severloh senare.

Den första bomben slår ner bara 50 meter bakom korpralens position och jord och kalkstensbitar sprutar upp på tyskarna som i panik kastar sig ner på marken eller flyr in i bunkrarna.

Inte långt från Severloh befinner sig Franz Gockel i en skyttegrav. Den 18-årige menige soldaten lutar sig skräckslagen över sin polska kulspruta medan han känner jorden regna över hjälm och rygg.

Luften är fylld av rök och vitt kalkdamm. Det svider i Gockels näsa och ögon och det knastrar mellan tänderna.

Tysken blinkar bort dammet och ser att fartyget på det stålgrå havet nu är så nära kusten att det kan avfyra sin dödande ammunition. 

Kanonrören lyses upp av ett orange-rött sken. Gockel får se ”en mur av eld” träffa de tyska trupperna på land. 

För att lugna nerverna börjar den 18-årige kulspruteskytten högljutt be till Gud, men fienden verkar vara oövervinnelig. Medan han pressar fram bönen genom läpparna dyker samma tanke upp gång på gång:

”Jag överlever inte det här. Jag överlever inte det här.”

De allierade skulle ta sig över 500 meter öppen strand när de gick i land. Samtidigt besköts de av tyskarna, bland annat med MG42-kulsprutor som avfyrade 1200 skott i minuten.

© Barch 101l-291-1213-34.

Dödszon ska förhindra invasionen

I slutet av år 1943 visste Hitler och hans generaler mycket väl att de allierade skulle landstiga på kontinenten följande år. Frågan var bara var.

Tyskarnas Atlantvall sträckte sig längs stora delar av Europas västkust. Försvarsskansen, som enligt propagandan var byggd med ”hängiven passion” och var så gott som ”ointaglig”, levde dock inte upp till de storslagna beskrivningarna. 

Erwin Rommel, som i november 1943 fick ansvaret för att övervaka kustförsvaret i väst, blev rejält frustrerad när han besökte trupperna längs kusten. Visst fanns det tusentals bunkrar, kanoner och kulsprutor men linjen hade många hål. Fältmarskalken började genast dela ut order.

Med hjälp av fångar kavlade soldater som Severloh och Gockel upp ärmarna för att gräva djupa hål i sanden och slå ner pålar för minor. 

Också spärrningskonstruktioner fraktades till kusten från erövrade områden i Tjeckoslovakien och Belgien.

Miljoner minor lades ut och flera skyttegravar anlades längs de drygt 500 meterna från vattenbrynet in i landet, det som kom att kallas Rommels dödszon.

”Jag bedömer att vi kan vinna ett försvarsslag i väst om vi får tid att förbereda oss. Jag tror att vi kan slå ner angreppet”, skrev en hoppfull Rommel till sin fru våren 1944.

Marskalkens problem var tidsbristen. Alla i den tyska ledningen räknade med att de allierade skulle angripa i början av juni. 

Roosevelt och Churchill hade en överlägsen armé med många fler män än tyskarna samtidigt som deras soldater hade fått en mer gedigen träning. 

Stora delar av de tyska försvarstrupperna i väst bestod av orutinerade landser, meniga, eller krigsfångar som sluppit ur fången­skapen genom att skriva in sig i den tyska armén.

LÄS MER: Lär dig mer om Dagen D i vårt stora tema

Tyskarnas största problem var flottans och flygvapnets sorgliga tillstånd på västfronten där de förfogade över för få krigsfartyg, ubåtar och flygplan. Hitler och propagandaminister Goebbels var dock i vanlig ordning ganska oberörda av det svåra läget.

”Vi är redo! Om fienden kommer ska våra soldater lära dem en läxa”, domderade Goebbels inför en grupp tyskar bara två dagar före invasionen.

Och führern var också optimistisk när han skickade ett meddelande till alla trupper i Frankrike:

”Jag vet, tappra soldater, att var och en av er är uppfylld av viljan att kämpa för en ljus framtid för vårt folk i framtiden – och till slut trygga denna framtid.

Oavsett var fienden angriper, ska han krossas. Han ska inte vinna mark på en kust som försvaras av oss. Därför kommer vi att segra!”

Det skulle visa sig att de hade fel.

Bomberna börjar falla

Allt annat än Hitlers och Goebbels uppmuntrande ord fyller Severlohs, Gockels och deras kamraters tankar på Omaha Beach, där över 10000 raketer och granater faller över dem under bara en halvtimme.

Också Gustav Winter, korpral i pansarregementet, som sitter i en liten bunker en kilometer från Severloh och Gockel, märker av de allierades bombardemang. 

Tillsammans med en tjeckisk assistent på 17 år har Winter ansvar för att stoppa eventuella fiender på en av de lägsta klippavsatserna på Omaha. 

Men hålet runt deras 50-mm-kanon är nästan helt igenmurat och de vet inte exakt vad som pågår. De kan inte se himlen och anar bara havet. De märker dock hela tiden skakningarna och dammet som väller in.

”När en av granaterna plötsligt exploderade nära oss dånade tryckvågen över marken och in genom muren så att det kändes som ett slag i magen. 

Dessa stötar kom gång på gång, varje gång som ett slag i magen, och fick mina öron att ringa alldeles förfärligt”, minns Winter, som samtidig ser sin unge assistent vrålande bryta ihop på bunkerns kalla cementgolv.

I Severlohs bunker ser de klockan 06.15 hundratals landstigningsfartyg genom röken vid kusten. De kämpar sig fram genom de en och en halv meter höga vågorna nära stranden. Severloh springer 15 meter till den närliggande kommunikationsbunkern.

”Det börjar nu! De är på väg inåt land”, vrålar korpralen högt innan han springer i sicksack tillbaka till sin bunker där en av hans soldatkamrater väntar på honom.

Severloh försäkrar sig om att den tunga MG42-kulsprutan står stadigt medan hans assistent laddar döds­maskinen med ett patronbälte med 7,92-millimetersammunition. Båda soldaterna vet dock att de absolut inte har tillräckligt med ammunition.

Klicka på ikonerna på teckningen och få överblick över hur tyskarnas bunker var inredd

Amerikanerna är som slaktlamm

Med hjärtat bultande i bröstet betraktar Severloh fiendens Higgins-båtar. De är som myror som kravlar sig upp och ner för vågorna medan de närmar sig kusten. 

Det överraskar korpralen och hans landsmän att de allierade väljer att angripa vid lågvatten. 

Visst und­viker landstigningsfartygen på detta sätt att köra in i ­tyskarnas järngrindar och minerade stolpar men däremot kommer soldaterna att ha en nästan 300 meter lång livsfarlig färd fram till det dike som är första ­möjligheten till ordentligt skydd.

Omkring klockan 06.30 fälls de första bogvisiren i Higgins-båtarna upp och soldaterna hoppar överraskande lugnt ut. 

På vissa ställen är det så djupt att amerikanerna hamnar under vatten varefter de halvt simmande, halvt vadande tar sig framåt tills de strålar samman i kolonner, som om det vore en övning. Ingen tysk längs kusten öppnar eld. 

De har fått order om att inte skjuta förrän fienden är omkring 400 meter bort och har vatten upp till knäna.

”Amerikanerna kämpade sig framåt med sina vapen och ryggsäckar genom de kraftiga, kalla bränningarna, långsamt och totalt utan beskydd. I våra ögon var dessa infanterister nästan som lamm som fördes till slakt”, säger Severloh senare om synen.

Korpralen och hans kolleger har en perfekt vy över stranden i deras lilla bunker 25 meter upp på klippavsatsen. 

Det kliar snart i Severlohs fingrar för att få lov att trycka på den kalla avtryckaren på MG42:an som kan avfyra 1200 skott i minuten och som tyskarna därför kallar Hitler­säge – ”Hitlers såg”.

”Å, vid min Gud. Stackars satar”, hörs det tyst från Severlohs överordnade Bernhard Frerking när fienden närmar sig 400-metersmärket.

Kort därefter dånar ordern ut i alla bunkrar och kulsprutepositioner längs kusten vid Omaha Beach:

”LOS! – Öppna eld! Det är dags att ha ihjäl fienden.”

Omaha täcks av blod

Plötsligt smattrar de tunga kulsprutorna, granatkastarna och bunkrarnas kanoner igång och de försvarslösa amerikanerna slits i stycken på stranden. 

Tyskarnas kraftfulla angrepp resulterar i att stumpar av armar och ben flyger i luften medan landstigningsfartyg går i bitar och trä- och metallbitar susar genom luften som pilar. Severloh panorerar sin kulspruta från sida till sida:

”Jag kunde tydligt se vattnet slå upp där projektilerna slog ner. När de små fontänerna närmade sig infanteristerna kastade sig soldaterna ner. Efter ett par minuter greps de av panik.”

Korpralen ser hur amerikanerna desperat kravlar bort mot de breda järn­blocken och höga stålbalkarna – kallade ”belgiska grindar” respektive ”tjeckiska igelkottar” – för att ta skydd. Samtidigt lämnar fartygen ständigt nya laster på 30 man vardera.

”Medan båtarna närmade sig riktade jag uppmärksamheten mot ramperna. När ramperna sänktes för att infanteristerna skulle kunna komma ut öppnade jag eld. Ibland använde jag min karbin för att kunna sikta mot enskilda soldater. 

Jag vet inte hur många jag sköt. Det var alldeles fruktansvärt. Bara tanken på det gör mig illamående. 

Vattnet var rött längs landstigningsfartygen”, berättar Severloh efter kriget. Hans hårda insats under Dagen D skulle göra honom mer känd som ”­Besten från Omaha”.

Franz Gockel sitter inte långt från korpralens bunker, också han med fingret fastklistrat på avtryckaren till sin polska kulspruta. 

Den 18-årige soldaten har hämtat sig från chocken efter fiendens inledande bombardemang. Nu är det han själv som går in i rollen som bödel. Vapnet får bara vila några minuter åt gången för att kylas av, men då kan han bilda sig en klarare uppfattning om blodbadet som pågår:

”Det låg så många döda på stranden. Och det tillkom hela tiden nya. Vi kunde inte förstå det.”

De allierade hade enorma resurser och det kom en ständig ström av nya soldater. Utöver soldater rullar amfibie­stridsvagnar och bulldozrar över stranden. 

De skickar upp kaskader av vatten och sand medan amerikanerna tar skydd bakom dem.

När klockan passerar 10.30 har tusentals soldater tagit skydd i strandens diken. 

Severloh och Gockel kan konstatera att fiendens trupper – med hjälp av både jagare och Sherman-­stridsvagnar – nu stormar över det tyska minfältet och närmar sig foten av klipporna. 

De båda tyskarna kan sam­tidigt se att det inte längre finns många ammunitionslådor kvar i bunkrarna. Skräcken får ett allt fastare tag om dem. 

Winter lamslås av skräck

Korpral Gustav Winter och hans tjeckiske medhjälpare kommer igång ordentligt när de hör motorljuden från en Sherman-­stridsvagn som kämpar sig upp för den närliggande sanddynen. 

Genom siktet på sin kanon ser tysken några landsmän fly från sandbankarna. Medan han följer dem med blicken hörs plötsligt ett brak och människorna sprängs till flygande kött- och benbitar.

”Förfärligt. Så fruktar jag att dö”, hinner pansarkorpralen tänka innan han ser Sherman-stridsvagnarna komma upp över sanddynen.

”Jag fick en enorm chock eftersom jag inte trodde att det var möjligt för angriparna att ta sig över stranden och in på land. 

Jag sköt genast efter stridsvagnen. Den var ett lätt mål eftersom den var rakt framför mig och de hade målat en stor vit stjärna på framsidan”, minns Winter som till sin egen förvåning får se sin granat studsa mot pansaret och inte utlösas förrän en bit bort.

Den amerikanska stridsvagnen svarar direkt med en kulsprutesalva som först förstör mynningen på Winters kanon varefter några av kulorna tränger igenom assistentens bröst. 

Efter det att tjecken träffats avfyras patronerna med mindre fart för att de inte ska rekylera i bunkern och träffa Winter.

”Så denna stackars gosse, som verkligen behövde raka sin haka, räddade på det sättet mitt liv. Han dog på plats, precis bredvid mig. Det var en mardröm”, sa Winter senare.

Den tyske korpralen vet att han måste ta sig ut ur den lilla bunkern när han ser fler stridsvagnar och sodlater röra sig över sandbankarna. 

En amerikansk soldat bär på en eldkastare som han riktar mot en pansarvärnstrupp drygt hundra meter från Winters position. Med stor kraft skjuts en eld­stråle ut och sätter eld på både kanoner och soldater.

Winter smyger sig ut genom en dörr i toppen av sin bunker och hoppar ner bakom betongkonstruktionen.

Till sin fasa ser han att de klippor som han känner så väl till är fulla av kratrar och människorester, allt medan rök och damm virvlar i luften.

”Sanden var ett rent helvete. Ett rent helvete”, minns han.

Korpralen är uppgiven, totalt utpumpad på kampvilja medan han passivt sitter och ser på när amerikanerna springer förbi. Det är först den trettonde soldaten som ser tysken och instinktivt slår geväret i huvudet på honom.

”Han hade en bajonett på geväret och han skulle precis sticka mig med den, tror jag, när en explosion i närheten fångade hans uppmärksamhet”, berättade Winter efteråt.

Medan fiendens soldater rusar vidare noterar Winter att många av dem fort­farande har blöta kläder på sig – de är upptagna med att säkra vägen från stranden.

Plötsligt tar en annan soldat tag om Winter, pekar mot stranden och ger tysken en spark där bak så han rullar hela vägen ner för branten.

Där nere möts korpralen av andra invasionstrupper som förser honom med handfängsel och placerar honom med en grupp tillfångatagna tyskar.

Hans blick vandrar längs stranden där döda amerikaner sköljs i land, mot klippkanten, där förkolnade tyskar har fallit och sprängts ut från sina försvarsverk. Winter kommer aldrig att glömma synen:

”Vi tyskar var helt tysta. Vi satt bara och tittade på det. Synen kunde göra den tappraste vemodig.

Gockel och Severloh flyr från stranden

Vid 13-tiden har amerikanerna landsatt över 19000 soldater. Bulldozrar bildar passager för att stridsvagnarna ska kunna rycka fram. 

Medan fienden håller på att forcera den östra delen av Omaha, där Winters bunker ligger, sitter Gockel fortfarande i sin lilla bunker en kilometer bort.

Den 18-årige tyskens kulspruta har förstörts av en granat och nu sitter han istället och siktar med sitt gevär. 

Plötsligt känner han en smärta i sin vänstra hand, den som stöttar upp geväret. Han ser på den och upptäcker att två av fingrarna hänger rakt ner, de hålls bara fast av senorna medan blodet forsar längs handflatan.

”Du milde, du har tur. Det där skottet får du åka hem för”, hörs det från en kamrat då Gockel har ålat från sitt hål till kompanibunkern.

När den unge soldaten fått förband om sin skada får han lov att lämna fronten. Han håller sig borta från den stora grusvägen i området av skräck för att amerikanerna rör sig i samma riktning. Istället tar han sig fram längs småstigar tills han hittar ett sjukvårdsfordon.

Medan lastbilen kör mot lasarettet i Balleroy, 15 kilometer från kusten, tittar Gockel ut genom ett hål i presenningen längst bak och ser hur området har ­bombats sönder av de allierades stridsplan.

”Det låg döda kor på marken och underhållstrupperna hade också lidit stora förluster”, minns Gockel.

Flera gånger måste sjukvårdsbilen stanna eftersom utbrända tyska lastbilar blockerar vägen medan döda och halv­döda landsmän ligger i dikena kring vägen.

Gockel blir nedslagen då han ser förödelsen men samtidigt finner 18-åringen tröst i tanken på att han ska hem till Tyskland.

Hemlandet känns dock väldigt avlägset för Heinrich Severloh som vid 14.30-tiden inte har annat än tomma ammunitionslådor.

Istället laddar han MG42:an med spårljus­patroner. De är lika dödande som vanliga projektiler men har den stora nackdelen att de lyser upp och avslöjar tysken varje gång han trycker av.

Fyra gånger på tio minuter slungas Severloh bort från sitt vapen av kraftfulla granater som exploderar nära bunkern och fyller tyskens lungor med rök.

Det susar och piper i öronen på Severloh och han kan knappt höra vad som sker runt omkring. Både han och kamraterna i bunkrarna vet att detta är sista chansen att fly.

Severloh springer framåtböjd från granathål till granathål som fungerar som kortvarigt skydd. I flera minuter väntar han bakom ett skjul på sina vänner från bunkern, men bara en av dem dyker upp.

De andra har slaktats av fiendens kulor, bland annat Severlohs gode vän, överlöjtnant Bernhard Frerking.

Även om varenda muskel i Severlohs kropp gör ont och blodet rinner från ett sår i ansiktet måste han och vännen fly direkt. Flera gånger under deras fem kilometer långa flykt till bataljonshögkvarteret i byn Colleville måste de ändra kursen för att inte möta de amerikanska enheterna.

Utmattade vacklar de in på högkvarteret där en sjukvårdsman börjar med att ta hand om såret i Severlohs ansikte.

Mitt i all hopplöshet infinner sig en strimma hopp när korpralen råkar höra ett samtal mellan två officerare.

”Vi väntar på strids­vagnar. Så ska vi nog sparka ut amerikanerna på havet igen”, låter det från den ene.

De allierade anlade stora tillfälliga hamnar för att landsätta trupper och materiel efter Dagen D.

© Getty Images

­Amerikanerna biter sig fast

Varken officerarna eller Severloh har förstått hur kritisk situationen är, också för de tyska pansarenheterna som under eftermiddagen försöker slå ner offensiven. 

Allierade fallskärmsjägare har redan tagit kontroll över broar och vägar i området bakom fronten, precis som fiendens stridsplan och flotta utplånar de stridsvagnar som närmar sig kusten.

Det är inte underligt att tyskarna tappar modet under ”den längsta dagen”, som Erwin Rommel kallar den 6 juni 1944. 

De allierade anlägger brohuvuden längs alla de fem landstignings­stränderna, på vissa platser nästan uppemot åtta kilometer in i landet. 

På kvällen uppskattar en tysk stabschef att ”fienden landsätter cirka en stridsvagn i minuten” när Rommel ber om en lägesrapport. Innerst inne vet Rommel och de övriga tyska ­generalerna att fienden bitit sig fast ordentligt.

Även Colleville intas innan den 6 juni är över. Tillsammans med en grupp landsmän hinner Heinrich Severloh dock ta sig ut ur den lilla staden innan Sherman-­stridsvagnarna med vita stjärnor rullar in. 

I mörkret snubblar tyskarna iväg söderut i hopp om att möta vänligt inställda trupper. Men efter bara några få kilometer haglar skotten från tunga kulsprutor över dem när de försöker passera ett lågt område, varför de måste kasta sig ner i en liten fördjupning i terrängen.

”Vi var tvungna att inse att vi redan var besegrade. Vi var en liten, förvildad grupp med få vapen och få förhoppningar, omringad av fiender, medan vi låg i en blöt fördjupning vid världens ände”, skriver Severloh senare.

Under natten tar uppgivenheten över för Severloh:

”Hade hela denna strid, de personliga uppoffringarna och det förfärliga dödandet inte varit till någon nytta? Jag tänkte på Frerking och kunde känna hur tårarna trängde fram och rann varma ner för mitt svullna ansikte. Nu var det över.”

När solen går upp dagen därpå reser sig Severloh och hans sällskap upp. 

Obeväpnade, med händerna över huvudena, tar de sig upp ur den blöta kratern och ut på marken där amerikanerna väntar på dem.

 Exakt ett dygn har gått sedan invasionen påbörjades och för Severloh är kriget över.

De allierades C-47 Skytrain-plan tog 16–18 man vardera.

© Getty Images

Kanske är du intresserad av...