Albert Speer avlägger rapport. Han var Hitlers hovarkitekt och gjorde ritningarna till alla Führerns byggprojekt. År 1942 fick han ansvaret för Atlantvallen.

Atlantvallen skulle stänga in Europa

500 000 man slet under andra världskriget med att bygga Atlantvallen – en zon av befästningar längs kusterna från Nordkap till Biscaya. Tusentals bunkrar och kanoner skulle hålla de allierade borta från det europeiske fastlandet.

28 februari 2011 av Ib Salomon

Solens första strålar lyser upp havet utanför Franz Gockels bunker och avslöjar en skrämmande syn. Hela horisonten är täckt av en enorm flotta.

Rök stiger upp från fartygen – en förvarning om att ett regn av granater är på väg in mot kusten. Salva efter salva faller över de tyska betongbunkrarna i sand­dynerna. Luften är tjock av splitter och stora rökmoln, och nedslag efter nedslag får marken att skälva. De tyska soldaternas ögon och öron fylls med damm, och sanden knastrar mellan tänderna.

Fartygskanonerna tystnar, när en armada av landstigningsbåtar närmar sig stranden. Officerarnas order är: ”Vänta med att skjuta tills fienden är ända inne vid kusten”. En löjtnant ger koordinater till kanonbatterierna innanför stranden: ”Mål Dora, alla pjäser, distans 4-8-5-0, riktning 20+, anslagsrör”. Gockel kontrollerar en extra gång att kulsprutan är laddad, och att siktet är rätt inställt.

D-dagen har börjat. Tusentals amerikanska, brittiska och kanadensiska soldater är på väg in mot den franska kusten. Nu ska det visa sig om Atlant­vallen är tillräckligt stark för att försvara det nazistiska riket mot de allierades anstormning.

Organisation Todt bygger

Jättekanoner skulle hålla fiendens fartyg på tryggt avstånd från kusten.

Atlantvallen var Hitlers idé. I sin Führerförordning nr 40 från mars 1942 gav han order om att alla kuster mot Atlanten och Nordsjön skulle täckas av ett långt bälte av befästningsverk. Alla planer på att invadera Storbritannien var sedan länge skrinlagda. Nu fruktade Hitler i stället att britterna och amerikanerna skulle korsa Engelska kanalen och ta sig in på fastlandet.

För att skydda sig mot en invasion gav han order om att hela Europas kustlinje från Norge till Frankrike skulle befästas. Om fienden gick i land, skulle hans trupper möta dem med överväldigande eldkraft. Hitler ville se ett så stort blodbad på stränderna att de allierade aldrig skulle försöka sig på någonting liknande igen. Kanske skulle de till och med söka fred – då kunde Tyskland koncentrera sig på Sovjetunionen.

Organisation Todt fick i uppdrag att förverkliga Hitlers vision. Männen som lytt under den nyligen avlidne ingenjören Fritz Todt hade gjort det förut. Redan en kort tid efter Frankrikes fall 1940 hade de börjat uppföra bunkrar kring de franska hamnarna. Nu skulle bunkrarna kopplas ihop till en lång mur mot väster.

I början utgjordes arbetsstyrkan av krigsfångar och avlönade arbetare. Men större resurser krävdes till jätteprojektet, och snart tvångsrekryterades även civila från de ockuperade länderna till det mödosamma arbetet. Även tyska Wehrmachts soldater slet med att konstruera Hitlers ogenomträngliga mur mot havet. När bygget var som mest intensivt sysselsattes mer än en halv miljon man.

Framgång mättes i gjuten betong

Några av de lättare kanonerna placerades inte i bunkrar utan i öppna värn.

En stor del av Organisation Todts arbete bestod i att gjuta bunkrar och uppföra uppställningsplatser för Atlantvallens alla kanoner, luftvärnsbatterier, radarstationer och kulsprutor. Det gick åt ofantliga mängder betong och armeringsjärn till anläggningarna, eftersom allting konstruerades för att kunna stå emot kraftiga bomber. Ytterväggar och tak hade en standardtjocklek på två meter, men i särskilt viktiga anläggningar var betongen ända upp till fem meter tjock.

När man skulle bygga en ny bunker, började man med att gräva, vilket var en mödosam process, eftersom arbetet ofta utfördes för hand. Nästa steg var att uppföra det omfattande gallerverket av armeringsjärn. Runt metallskelettet byggdes sedan gjutformar av bräder.

Därefter vidtog det hårda arbetet med att transportera cement, grus och sand till de alltid lika hungriga cementblandarna. På stora byggplatser fördelade en ”spindel” den färdiga betongen mellan de olika arbetsplatserna. Betongen stelnade under det första dygnet, och under den tiden måste den övervakas så att eventuella brister kunde rättas till meddetsamma. Medan betongen härdar avger den värme, så i en nygjuten bunker kunde det vara hett som i en ugn.

De allra flesta av Atlantvallens bunkrar var av standardmodell och byggdes enligt löpande band-principen. När betongskalet stod klart, ersattes gjutarna med montörer som satte in ståldörrar, ventilationsanläggning, kaminer, kojer och mycket annat. Just stål blev emellertid en bristvara under krigets fortsatta utveckling, och Atlantvallen hade inte högsta prioritet. Därför blev vissa av bunkrarna aldrig fullt utrustade.

Organisation Todt övervakade noga arbetstempot för Atlantvallen. Lokala chefer ansvarade för effektiviteten på ­sina arbetsplatser. Det främsta måttet på framgång var mängden gjuten betong – det gick t ex åt mer än 100 kubikmeter till den minsta bunkermodellen.

Mycket av arbetet utfördes för hand, och arbetarna slet med skottkärror, hackor och spadar. Redskapen var ofta av usel kvalitet. Ett norskt vittne har beskrivit hur krigsfångar i Norge försökte utföra sitt arbete med pyttesmå hammare, slöa yxor och utan slipsten. Spik fanns bara i en enda storlek.

Dagens rätt: tunn soppa

Vissa av Atlantvallens kanoner var träattrapper, uppställda för att lura de allierade som fotograferade från luften.

Mängder av människor slet med Atlantvallen, och de hade inte en enda ­vilodag. De arbetade från 6 på morgonen till 6 på kvällen. Den enda pausen var en kort middagsrast. Måltiden bestod oftast av en portion tunn grönsakssoppa.

Disciplinen var stenhård för tvångs­arbetare och sovjetiska krigsfångar. Minsta förseelse straffades med knytnävsslag, sparkar eller slag med gevärskolven. På grund av det fysiskt krävande arbetet, svälten och våldet hörde dödsfall till vardagen bland dem som stod allra längst ned i hierarkin vid Atlantvallen.

Arbetarna bodde vanligtvis i baracker eller i beslagtagna hus, men de var inte där särskilt många timmar per dygn. ”Vad vi gjorde på fritiden? Då sov vi”, förklarade en arbetare efter kriget. De som hade tur kunde tillbringa natten på halmmadrasser, andra fick ligga på det iskalla golvet. Nya arbetskläder delades ytterst sällan ut. ”Jag gick i samma kläder från juli 1942 till mars 1943”, mindes en arbetare.

Förhållandena var svåra även för de avlönade arbetarna, men de var inte underkastade samma disciplin som tvångsarbetarna och hade större möjligheter att komma undan arbete. På vissa ställen nådde lättjan oanade höjder, berättade t ex ett vittne på den danska västkusten: ”Det tävlades om vem som kunde slöa längst. En man satte rekord när han i 14 dagar med full lön letade efter en spade.”

Atlantvallen var en illusion

Organisation Todts arbete var avslutat, när själva bunkern stod klar. Därefter kom militären och installerade vapen och fyllde förråden med ammunition. Det kunde vara rena mardrömmen att transportera de tunga kanonerna ut till bunkrarna – några av dem var kolosser med en kaliber på 400 mm.

När vapnen var på plats, kunde soldaterna flytta in i den stridsklara bunkern. Sammanlagt 300000 man var engagerade vid Atlantvallen, när bygget var som intensivast, men bemanningen var ett växande problem. Östfronten slukade soldater med enorm hastighet, och snart fanns bara äldre och mindre stridsdugliga soldater kvar för att skydda den långa västkusten. Genomsnittsåldern var hög, många var skadade och en del var invalidiserade krigsveteraner. Vissa av soldaterna var inte ens tyskar utan hade rekryterats bland sovjetiska minoriteter. De var dåligt utbildade och dåligt utrustade.

Soldaternas strids­moral blev lidande av att logistiken många gånger var urusel – materiel och proviant nådde inte alltid ut till de yttersta förposterna. Transporterna med häst och vagn kunde vara besvärliga. Det lilla bilbränsle som fanns måste sparas till de stridande enheterna.

Problem förekom även på högsta ­nivå. Atlantvallen saknade central ledning och byggdes inte utifrån någon övergripande plan. Armén, flottan och flygvapnet delade på ansvaret för de enskilda ställningarna, och de kämpade ständigt om makten sinsemellan. Men ingenting fick förstöra propaganda­apparatens bild av Atlantvallen. I en tid när det rådde brist på goda nyheter bjöds dignitärer in för att med egna ögon se de imponerande bunkrarna. Byggandet filmades, stora affischer hängdes upp, och snart spred sig en föreställning om att Atlantvallen var en enda lång betongmur.

Ökenräven tar befälet

En del av de äkta kanonbunkrarna var försedda med falska tak och fönster för att se ut som vanliga hus.

Till och med Hitler insåg att verklighetens Atlant­vall var långt ifrån vad han hade tänkt sig våren 1942. I november 1943 lät han därför generalfältmarskalk Erwin Rommel ta över projektet. Rommel, som kallades Ökenräven efter sina bedrifter som befälhavare för de tyska trupperna i Nord­afrika, skulle nu ta itu med försvaret av Europas fastland.

Rommel blev inte imponerad av vad han såg. Vart han än kom under sina månadslånga inspektionsresor upptäckte han slöseri och ineffektivitet. Han ökade farten på anläggningsarbetena och lade stor vikt vid att fylla stränderna med olika­ typer av hinder och fällor. Fiendens landstigningstrupper skulle stoppas ­redan på stränderna framför Atlantvallens kanoner och kulsprutor. Minfälten blev Rommels speciella käpphäst.

”Jag vill ha miljoner minor utlagda”, krävde han. När en stabsofficer en solig dag visade honom en blomstrande äng, blev Rommels reaktion: ”Notera det, här finns plats för minst tusen minor.”

Normandie är målet

På våren 1944 stod det klart att en allierad landstigning närmade sig. Tyskarna gav order om skärpt bevakning längs ­hela det 3800 kilometer långa försvarsverket.

Inom det tyska överkommandot var man helt övertygad om var de allierades landstigning skulle ske: vid Calais, där avståndet till Storbritannien var kortast. Pansardivisionerna i den strategiska reserven dirigerades därför till platsen, där de skulle stå redo för mot­angrepp, när fienden kom.

Amerikaner och britter hade skaffat sig en god uppfattning om Atlantvallens styrka och svagheter. Under flera år ­hade de från ett flertal källor samlat information om befästningarna. De tog massor med flygfoton, och på nätterna smög sig kommandosoldater i land för att granska kustförsvaret på nära håll. I synnerhet den franska motståndsrörelsen bidrog med bilder och detaljerade beskrivningar.

En fransk målare lyckades stjäla en översikt över hela Atlantvallen från ett kontor som tillhörde en av Organisation Todts chefer. Dokumentet smugglades ut i en kexlåda och skickades över till Storbritannien. Så småningom hade de allierade fått tillräckligt med information för att amerikanerna skulle kunna ge ut en hel handbok med beskrivningar av olika slags tyska bunkrar.

De allierade visste att en invasion vid Calais skulle möta hårt motstånd. Därför valde de i stället Normandie som mål. Flygplan och fartyg tvingades då visserligen att operera på större avstånd från sina baser, men de tyska befästningarna var betydligt färre och låg mer utspridda.

För att förvirra den tyska underrättelsetjänsten utnämndes den legendariske amerikanske pansargeneralen Patton till chef för 1:a armégruppen. Hans styrkor grupperades vid Englands kust, mitt emot Calais. Alla Pattons uppställda fordon var dock träattrapper, och hans soldater utgjordes bara av en grupp radio­operatörer, som förde en intensiv kommunikation med varandra.

Vilseledningsoperationen fungerade över förväntan. När landstigningen påbörjades i Normandie trodde Hitler under flera avgörande timmar att det bara handlade om en avledningsmanöver. De tyska reserverna i Calais sattes in alldeles för sent för att få någon avgörande betydelse i striden om stränderna.

De allierade bryter igenom

Atlantvallen fungerade inte. De allierade lycka­des tränga igenom tyskarnas ställningar på alla invasionsstränder.

På kvällen den 5 juni 1944 lyfte otaliga flygplan från baser i hela södra England, och tusentals fartyg stävade ut från hamnarna, alla med kurs mot Normandie. Soldaterna i den första anfallsvågen behövde inte oroa sig för Atlantvallen; de var fallskärmssoldater och landade ett stycke innanför kusten. De övriga måste däremot ta sig den svåra vägen in till stranden och genom de tyska försvarsverken.

För tyskarna vid Atlantvallen började den 6 juni med intensiva bombmattor från allierat flyg. Flyganfallen avlöstes av ett regn av granater från de allierades fartyg utanför kusten. Den intensiva beskjutningen skakade tyskarna men hade ingen större effekt på befästningarna; Atlantvallens bunkrar var tillräckligt starka. De tyska kanonerna gjorde emellertid ingen större skada. Precisionen var urusel, och inte ett enda fartyg sänktes av tyska granater under D-dagen. Däremot sänkte sjöminor ett flertal allierade fartyg.

När fartygskanonerna tystnade, kikade menige Gockel ut genom skottgluggen och såg att havet ”blev levande. Landstigningsbåtarna närmade sig snabbt stranden. En kamrat snubblade ut ur ­röken och dammet ned i min bunker och skrek: 'Franz, titta! De kommer!'”.

När de första landstigningsfarkosterna nådde stranden, möttes de av våldsam eldgivning, i synnerhet på Omaha Beach som naturligt var en idealisk landstigningsplats och därför starkt befäst av tyskarna. Många av de amerikanska soldaterna hann inte ens ut ur båtarna, innan de mejades ned av tyska kulsprutor. Den första anfallsvågen blev i stort sett utplånad, och under flera timmar befarade de allierade befälhavarna att anfallet skulle misslyckas.

Så småningom visade sig dock vissa svagheter i försvaret. När amerikanerna lyckats inta en bunker, mötte de inget motstånd. De tyska soldaterna var alltför få, för utspridda och dåligt tränade för offensiv strid. I stället satt de kvar i sina bunkrar, tills ammunitionen tog slut eller tills de övermannades.

Franz Gockel lyckades fly i tid. Han blev skjuten i handen och lämnade bunkern för att bege sig till förbandsplatsen. När han kom ut ur bunkern var amerikanska soldater redan på väg genom skyttegravarna bara 20 meter där­ifrån. Gockel kom undan men tvingades gå långt med sin skadade hand, innan han var i säkerhet för fienden.

Tusentals allierade soldater stupade på D-dagen, men när mörkret sänkte sig över Normandie hade Atlantvallen krossats på alla fem invasionsstränderna. Hitlers plan att låta de allierade förblöda vid havet hade gått om intet.

Atlantvallen står än i dag

De tusentals tyska bunkrarna längs Europas kuster har visat sig vara extremt hållbara. Försök att spränga bort dem efter kriget har misslyckats; betongen är för kraftig. I stället har man tagit hand om metalldelarna och lämnat betongen åt sitt öde.

Havet har nött ned några bunkrar, andra har begravts av sand, men fortfarande finns massor med grå och slitna bunkrar kvar som ett minne av ett av historiens mest ambitiösa och misslyckade byggprojekt. Ett antal bunkrar har i dag fått en ny roll som museer och turistattraktioner.

Arkiv: 2:a världskriget

1. Nazisterna ville erövra Antarktis 2. 9 april 1940: Hitler ville ha Norge 3. Graf Spees sista resa 4. Vinterkriget: Gerillakrig i 40 graders kyla 5. Slaget om storbritannien 6. Winston Churchill: Ensam mot Hitler 7. Churchills hemliga armé 8. Nazispioner förde bort brittiska MI6-agenter 9. Hitler: Hur såg hans tusenårsrike ut? 10. Norges fall: Churchill gav bort segern till tyskarna 11. Jakten på Bismarck 12. Video: Invasion av Kreta 13. Judiska pengar betalade Hitlers krig 14. Tiger: Hitlers superstridsvagn 15. Hangarfartyg av isskulle avgöra kriget 16. Japanernas värsta krigsförbrytelser 17. Aktuellt nummer: Bröder på nazistjakt – Storstadsguide till Barcelona 18. Britterna bombade civila tyskar med flit 19. Tio i topp: Andra världskrigets jaktplan 20. Atlantvallen skulle stänga in Europa 21. Video: Pedestal - Malta skall räddas! 22. 10 flygplansfloppar från andra världskriget 23. Reinhard Heydrich – Hitlers blonde bödel 24. Vilken kodmaskin var bäst? 25. Tarawa: Värre än D-dagen 26. Amerikanerna teg om Stalins krigsförbrytelser 27. Möt Hitlers kvinnliga tyranner 28. Kamikazepiloternas första självmordsattack 29. Hitlers tyska motståndare 30. Fallskärmsjägare gick i spetsen under D-dagen 31. Galleri: Allierat nederlag vid Arnhem 32. Jakten på nazisternas stulna skatter 33. V-1-roboten terroriserade London 34. D-dagen: Specialstridsvagnar banade väg för invasionen 35. Ny serie om D-dagen 36. Tonårsarmé håller stånd i Normandie 37. Hur många soldater dog under andra världskriget? 38. Ladda ned artikel - Slutmål: Japan 39. Hur länge var det strålning i Hiroshima? 40. USA:s slutmål: Japan 41. Krigsförbrytare: 9 000 nazister flydde till Sydamerika 42. Rättegången i Nürnberg: Göring trivdes i rampljuset 43. Britterna torterade tyska krigsfångar 44. Hur kom den polska armén ut ur Polen? 45. Hitlers osynliga jaktflygplan skulle vinna kriget 46. Interaktiv teckning: Spitfire 47. Varför vann de allierade över axelmakterna?

Kanske är du intresserad av...