Pearl Harbor: Döden kom från himlen

En söndagsmorgon väcks Pearl Harbor av dånande bomber. Japanska bombplan attackerar den amerikanska Stillahavsflottan, och hamnen förvandlas till en skeppskyrkogård. USA dras in i andra världskriget. Det ska komma att kosta 400 000 amerikaner livet.

26 april 2018 av Esben Sylvest

Molnen låg tjocka över Stilla havet när 183 ­japanska flygplan närmade sig Hawaiiöarna på morgonen den 7 december 1941. 

Långt under sig såg kommendör Mitsuo Fuchida emellanåt havet, och när piloten i hans Kate-bombplan till sist flög ned genom molntäcket syntes de vita bränningar på vågorna. De var vid norra kusten på ön Oahu.

Snart kunde Fuchida se Pearl Harbor vid horisonten. Genom kikaren betraktade kommendören den slumrande flottbasen och räknade de amerikanska fartygen. 

Alla de åtta enorma slagskeppen låg i hamnen – och inte ett enda fiendeplan var uppe i luften. Allt gick enligt planerna, konstaterade han lättad.

Klockan 7.49 gav Fuchida sin radio­operatör order om att sända den avtalade kodsignalen till de övriga flygplanen.

”To, to, to,” raspade det i radion – en förkortning av ”tosugeskiseyo” – anfall!

Det första målet var flygbasen Wheeler Field 15 km nordväst om Pearl Harbor. Från hög höjd dök Val-störtbombare ned och släppte sin last, samtidigt som lågtflygande Zero-jaktplan öppnade eld med 20-mm kulsprutor. 

De sköt sönder byggnader, hangarer och amerikanska flygplan på marken. Chefen på Wheeler Field, överste W.J. Flood, sade efteråt att jaktplanen flög så lågt att han kunde se guldet i piloternas tänder.

För USA höll det otänkbara på att ske. Stillahavsflottan var under attack och USA var på väg in i andra världskriget.

Förutom infödda hawaiianer och vita amerikaner bodde även en japansk minoritet på Hawaii. Här kämpar hawaiianska och japanska kvinnor mot elden i Pearl Harbor.

© All Over Press

Kriget skulle vinnas på dag ett

De japanska bombplanens ankomst över Oahu var kulmen på flera års växande spänningar mellan den asiatiska stormakten och USA. Sedan 1937 hade ­Japan fört erövringskrig mot Kina, där amerikanerna hade stora ekonomiska intressen. 

Japanernas aggressiva utrikespolitik oroade regeringen i Washington och rapporter om ofattbara övergrepp mot kineserna väckte samtidigt stor avsky bland vanliga amerikaner. Som en varning flyttade USA basen för sin stillahavsflotta från fastlandet till Hawaii år 1940 – närmare Japan. 

Men japanerna struntade i budskapet och i september samma år gick japanska trupper in i Franska Indokina. President Roosevelt svarade med att stoppa oljeexporten till Japan – en kraftig provokation, eftersom japanerna var beroende av amerikanska oljeleveranser.

Redan i januari 1941, alltså nästan ett år före angreppet på Pearl Harbor, förutsåg överbefälhavaren i japanska flottan att det skulle bli krig.

”En konflikt med USA är oundviklig”, skrev amiral Isoroku Yamamoto i ett brev. Japanerna skulle förstöra amerikanernas flotta och ”avgöra kriget på första dagen”.

Yamamoto hade redan skissat upp planerna för en djärv attack mot flott­basen på Hawaii. Med tiden blev planen alltmer detaljerad och under återstoden av 1941 förberedde japanerna minutiöst ett kommande angrepp. 

Operationen kunde bara genomföras från luften med flygplan från japanska hangarfartyg, men dessa anfallsplaner innebar stora problem. 

Hamnen i Pearl Harbor var så grund att de japanska torpederna skulle komma att slå i botten när de släpptes ned från flygplan. Ingenjörernas lösning blev att montera träfenor på torpederna, vilket gav dem extra flytkraft i vattnet.

En annan utmaning var bombning från hög höjd. Under de första övningarna träffade bara 10 procent av bomberna sitt mål, men intensiv träning och bättre samarbete mellan pilot och bombfällare lönade sig. Andelen fullträffar ökade till hela 80 procent.

En spion som var knuten till det ­japanska konsulatet i Honolulu kartlade sam­tidigt stillahavsflottans rörelser, antalet skepp vid basen och de dagliga rutinerna. Det han inte själv kunde se läste han om i tidningen; lokalpressen skrev mycket om fartygens aktiviteter.

Planen sätts i verket

Medan de japanska förberedelserna av angreppen under hösten 1941 gick in i sin sista fas, pågick fortfarande förhandlingar mellan japanska och amerikanska diplomater.

Japanerna krävde att USA skulle dra in allt stöd till Kina och öppna oljekranarna. Amerikanerna krävde att Japan skulle lämna Kina och Franska Indokina.

”Det är ett ultimatum”, protesterade Japans premiärminister Tojo Hideki mot de amerikanska kraven. Han tänkte inte ge vika.

Förhandlingarnas tid var över och i slutet av november 1941 smög sig ­japanska örlogsfartyg ut ur sina hamnar i mindre grupper. 

De samlades långt norrut och därifrån gav sig anfallsflottans sex hangarfartyg och deras eskort ut över det skummande vinterhavet. 

Rutten genom de svåra farvattnen skulle­ minimera risken för att stöta på fiendeskepp längs vägen, men om de trots allt skulle möta några fienden hade kaptenerna fått order om att sänka dem. Amerikanerna skulle inte få några förvarningar.

Flottan befann sig cirka 1.500 km öster om Japan när det den 2 december kom ett radiomeddelande från amiral Yamamoto på fastlandet:

”Bestig berget Niitaka.” Det var signalen till flottans chef, amiral Chuichi Nagumo, att öppna sina förseglade order. ”Vår kejsare har beslutat att gå ut i krig mot USA”, började befallningen som fastställde datum för attacken.

Ignorerade radarsignaler

Söndagen den 7 december, strax efter sju på morgonen, fångade en amerikansk radarstation på Oahus nordspets en stark signal ute över havet. 

Men beskedet kom aldrig längre än till den vakthavande officeren. Han utgick ifrån att radarn hade registrerat de sex B-17-bombplan som var på väg till Hawaii från det amerikanska fastlandet.

Därför blev överraskningen total när bomberna började regna ned över flygbasen Wheeler Field mitt på Oahu. 

Exploderande bränsletankar satte eld på de långa rader av jaktplan som stod parkerade tätt intill varandra och inom bara några minuter gick horder av japanska stridsflygplan till angrepp mot flera andra flyg­baser på Oahu. Det handlade om att skaffa sig totalt herravälde i luften.

Japanska bombplan sänker den amerikanska stillahavs­flottans slagskepp.

© Remember Pearl Harbor by Robert Taylor. The Military Gallery, Wendover, England

Slagskeppen var främsta målet

I sitt Kate-bombplan ledde kommendör Mitsuo Fuchida den första anfallsvågen om 183 plan. Som en av kejsardömets mest meriterade piloter var han rätt man för uppgiften. 

Han kombinerade en mild och eftertänksam karaktär med en dödlig effektivitet bakom styrspakarna och han hade en taktisk och strategisk talang. Fuchida hade koordinerat alla förberedelser inför flygangreppet och var nu själv på plats i luften högt ovanför målet.

Klockan 7.53 sände hans radiooperatör meddelandet ”tora, tora, tora” till anfallsflottan. Genom den signalen bekräftade Fuchida att anfallet hade påbörjats och att japanerna hade överrumplat amerikanerna fullständigt. Några minuter senare svepte flygplansarmadan in över själva Pearl Harbor.

Omkring 90 örlogsfartyg av olika storlekar låg i hamnen, men för japanerna var det de åtta kraftigt bepansrade och tungt bestyckade slagskeppen som var främsta målet.

De ansågs utgöra ett större hot än den amerikanska stillahavsflottans tre hangarfartyg, som råkade vara ute ur hamn den här morgonen. Genom att slå ut alla USA:s slagskepp tänkte de japanska ledarna knäcka amerikanernas kampvilja från första början och skaffa sig ett militärt övertag i minst ett halvår.

Amerikanerna ansåg sig vara trygga i Pearl Harbor och hade därför varken lagt ut torpednät i hamnen eller skickat upp spärrballonger. Därmed fanns det ingenting som hindrade de japanska ­Kate-bombplanen från att flyga in på låg höjd och släppa sin last. 

Pelare av vitt skum steg upp när de fem meter långa torpederna bröt vattenytan, och de ritade långa streck i vattnet i riktning mot slagskeppen invid kajen. Strax därefter skakades de stora metallskroven av en serie explosioner.

Tog fel på pilot

På flygbasen på ön Ford Island mitt i hamnbassängen stod kommendörkapten Logan Ram­sey i kommandocentralen när ett flygplan dundrade förbi. Ramsey trodde först att det var en av de unga amerikanska piloterna som flög mot alla regler.

”Skriv upp numret på den där”, fräste­ officeren.

Då hörde Ramsey dånet från en bomb som det dykande planet hade fällt.

”Glöm det. Det är en japan”, ropade han, rusade in i radiorummet och skickade följande meddelande: ”Flyganfall, Pearl Harbor. Detta är INGEN övning.”

Klockan 7.58 sändes meddelandet över alla lokala frekvenser medan japanska flygplan svärmade kring sitt mål. Samtidigt närmade sig 49 Kate-bombplan på tre kilometers höjd, lastade med 800 kilo pansarbrytande bomber. Strax efter klockan åtta fällde de sin last över de redan skadade slagskeppen.

Från sin plats på himlen såg Fuchida ljusskenet från en enorm explosion under sig. En tjock pelare av rök och eld reste sig en kilometer upp i luften och sekunden senare kastades hans flygplan runt av tryckvågen.

En bomb hade borrat sig ned genom slagskeppet USS Arizonas två armerade däck och antänt det främre ammunitionsförrådet. Skrovets sidor fläktes upp som av en jättelik konservöppnare och explosionen var så kraftig att tryckvågen blåste ut bränderna i ett närliggande verkstadsskepp som om de hade varit tårtljus.

Inom några sekunder var stora delar av Arizona insvepta i lågor och det väldiga, 185 meter långa skrovet började sjunka. Hundratals män var fångade i det glödheta fartyget. Av Arizonas 1400 man stora besättning omkom 1177 i den största katastrofen i amerikanska flottans historia.

Högt över de fruktansvärda scenerna i hamnen konstaterade en nöjd Fuchida att den första japanska anfallsvågen hade gått hårt åt de amerikanska slagskeppen och flygbaserna. 

Medan de andra planen återvände till hangarfartygen stannade han kvar över Pearl Harbor för att studera nästa anfallsvåg. De 168 planen hade lyft från hangarfartygen en timme efter den första vågen och närmade sig nu snabbt norrifrån.

Utanför flottbasen stod civilpersoner som lamslagna och tittade på. Några trodde att det hela var en övning, andra fruktade att en japansk landstigning var nära förestående.

Efter sju torpeder och två bomber är West Virginia ett brinnande vrak och sjunker till botten.

© Polfoto/Corbis

Störtbombare avslutade angreppet

Strax före klockan nio dök den andra ­anfallsvågen upp på himlen över Pearl Harbor. Amerikanerna hade hämtat sig från den första chocken och bemannat luftvärnet. 

Gråsvarta moln från exploderande granater fyllde himlen kring de ­japanska flygplanen, och amerikanska piloter lyckades få upp några oskadda jaktplan i luften.

Kapten Takashige Egusas 78 Val-störtbombare hade anfallets svåraste uppdrag. De skulle dyka ned genom intensiv amerikansk spärreld och genom tjock oljerök från brinnande fartyg och flygplan, för att sedan bomba alla slagskepp som klarat sig undan bombningarna under den första anfallsvågen.

Under dem försökte USS Nevada att ta sig ut ur hamnen. Det var det enda av de åtta slagskeppen som fortfarande var manöverdugligt, trots en fullträff från en torped. 23 Val-störtbombare dök och fällde sina 250-kilosbomber över däcket. Efter en serie explosioner började Nevada ta in vatten.

För att förhindra att skeppet sjönk beslöt kaptenen att sätta henne på grund. Stillahavsflottans sista slagskepp var räddat, men det skulle dröja länge innan hon kunde segla igen.

USA förklarade krig

När flygplanen i den andra anfallsvågen återvände till sina hangarfartyg i norr sänkte sig tystnaden över Pearl Harbor. Vid 11-tiden flög Fuchida en sista sväng över hamnen och antecknade noga vilka fartyg hans styrkor hade träffat. 

Två timmar senare landade han på hangarfartyget Akagi, där han och amiral Nagumo diskuterade om de skulle sända iväg
ytterligare en anfallsvåg. Nagumo konstaterade belåtet att flottan hade gjort tillräckligt, och gav order om att återvända till Japan.

De amerikanska förlusterna var svindlande. Hela 2390 döda, 21 sänkta eller utslagna örlogsfartyg, 171 förstörda flygplan och 159 skadade. Japanerna hade bara förlorat 29 flygplan och 64 man.

Dagen efter angreppet talade USA:s president Franklin D. Roosevelt i kongressen i Washington: ”I går, den 7 december 1941 – en vanärans dag”, inledde han sitt tal och bad kongressen fastslå att USA befann sig i krig mot Japan. 

Det var en ren formalitet; den japanske ambassadören hade redan föregående dag överlämnat en krigsförklaring. Den 11 december gjorde Tyskland och Italien detsamma, och nu hade USA dragits in i andra världskriget.

Som enskild händelse var angreppet på Pearl Harbor en stor succé som eliminerade de amerikanska slagskeppen. Men det skulle visa sig att det blev flygplan från hangarfartyg, inte fartygskanoner, som skulle bli avgörande under kriget i Stilla havet.

Samtidigt ledde attacken till att det amerikanska folket stödde ett långt och utmattande krig. Japan hade väckt en sovande björn som kejsardömet inte orkade stå emot i långa loppet.

Vid hemkomsten till Japan fick Fuchida äran att personligen berätta för kejsar Hirohito om alla detaljer i anfallet. Under kriget ledde kommendören flera stora operationer, och mirakulöst nog klarade han sig levande från både det stora japanska nederlaget vid Midway och atombomben i Hiroshima.

Det var inte enbart japanska piloter som utnyttjade luftrummet under andra världskriget – britternas Spitfire spred också skräck under kriget. Du kan nu läsa mer om jaktplanets fascinerande krigshistoria här, eller få två nummer av VÄRLDENS HISTORIA och en Hybrid Drone Car, så att du själv kan utforska luftrummet ovanför dig. 

Läs mer

Gordon W. Prange: God's Samurai – Lead Pilot at Pearl Harbor, Potomac Books, 2001. Gordon W. Prange: At Dawn We Slept, Penguin Books, 1982. Carl Smith: Pearl Harbor 1941, Osprey Publishing, 2001.

Kanske är du intresserad av...