Under 1920-talet spred nazisterna sitt budskap på gator och torg i de tyska städerna.

© Imagno, Getty Images & Shutterstock

Nazistledare ville förvandla tyskarna til nazister med välsmord propagandamaskin

Efter maktövertagandet 1933 gick nazistledningen in för att skapa den perfekta propagandamaskinen. Tyskarna skulle bombarderas med regimens budskap – på gatorna, i dagspressen eller när de kopplade av i biomörkret.

16 mars 2018 av Troels Ussing & Andreas Abildgaard

När Joseph Goebbels en novemberdag 1925 haltar fram till skrivbordet och tar upp sin penna, är han närmast euforisk efter sitt första möte med Adolf Hitler.

”Den mannen har allt som krävs för att bli kung”, skriver Goebbels entusiastiskt i sin dagbok, där han även beskriver Hitlers ”stora blå ögon”, som glittrar ”som stjärnor”.

Den 28-årige Goebbels, som föregående år gått med i Nationalsocia­listiska tyska arbetarpartiet (NSDAP), ser en stjärna i partiets ledare. När han ännu en gång möter Hitler den 23 november är han lika upprymd:

”Stor glädje. Han (Hitler, red.) hälsar på mig som på en gammal vän. Och tittar efter mig. Som jag älskar honom!” skriver Goebbels, som senare får äran att tillbringa några dygn med Hitler i Berghof i Bayerska alperna:

”Dessa dagar har stakat ut min väg! En stjärna lyser och leder mig bort från djupt elände! Jag är hans för evigt”.

Goebbels – en man som älskar ord och har en doktorsgrad i litteratur – har förförts av vad han kallar ”eldsjälen” och ”det politiska geniet” Hitler.

Tack vare sin språkliga förmåga får Goebbels till sin stora glädje snart i uppgift att hjälpa Hitler att befrämja nazisternas sak. 

Utmaningen är kolossal: Få tyskar hyser sympati för nationalsocialisterna, och partiet har år 1925 inte mer än 25000 medlemmar.

Goebbels ser det som sin främsta uppgift att förmå resten av Tysklands invånare att betrakta Hitler som sin ledstjärna. Med målmedveten propaganda ska det tyska folket förvandlas till övertygade nazister.

Affischer med enkla budskap var synliga för alla. Den röda färgen gjorde att ­nazisternas affischer stack ut bland övriga partiers, som var svartvita.

Enkla budskap

Redan före mötet med Goebbels var Hitler påtagligt medveten om propagandans effekt. Nazistpartiets ledare visste att folket kunde påverkas genom skrift och tal – i synnerhet om tonen var anpassad efter den vanlige tysken. 

I sin kampskrift Mein Kampf skrev Hitler bland annat att propagandan skulle ”riktas mot massan”, samt att den måste vara ”folklig och ställa in sin nivå på uppfattningsförmågan hos den mest inskränkte bland de personer som den vänder sig till”.

Att budskapen skulle vara enkla var helt i enlighet med Goebbels tankar. Med den inställningen resta han i oktober 1926 till Berlin som partiets nye regionchef (Gauleiter) och PR-ansvarig i Berlin. 

Nationalsocialisterna hade väldigt få anhängare i huvudstaden, som Goebbels själv beskrev som ett ”träsk av synd”. Snart skulle nazistpartiet och namnet Adolf Hitler dock etsas in i Berlinbornas medvetande.

Goebbels hade nämligen ordet i sin mak, och från flaket på en lastbil talade han med sin starka röst till stadens lägre samhällsklasser. 

Den intellektuelle nazisten undvek de svåra glosorna för att i stället tala om tro och framtidshopp i lättbegripliga formuleringar. När Goebbels väl lärt känna sin publik kunde han tala rakt till deras hjärtan:

”Vilken skiva ska jag sätta på? Den nationalistiska, den sociala eller den sentimentala?” frågade Goebbels en gång en lokal partiföreträdare, innan han gick upp på scenen för att tala till en folksamling.

Snart upplevde många i befolkningen att Goebbels och nazisterna talade deras språk, och allt fler anslöt sig till partiet.

”Partiet blev känt. Det stod plötsligt i centrum för allmänhetens intresse”, skrev Goebbels om framgången i Berlin.

Han lät även publicera tidningen Der Angriff – ”Angreppet” – som en gång i veckan, senare dagligen, rasade mot judar, kommunister och Weimarrepublikens politiker. Goebbels skrev själv ledar­na under signaturen ”Dr. G”.

Hitler var imponerad av Goebbels förmåga. I november 1928 utsåg partiledaren sin man i Berlin till högste chef för partiets propaganda över hela landet. 

NSDAP hade nu omkring 150000 medlemmar – och den väloljade propagandamaskinen skulle snart locka flera miljoner att ansluta sig till partiet.

Fienderna pekades ut

  • JUDARNA var samhällets fiende nummer ett
    Ingen grupp i det tyska samhället utsattes för så mycket hat som judarna – trots att de ­officiellt utgjorde mindre än en procent av landets befolkning. Nazisternas massiva propaganda övertygade en stor del av tyskarna om att judarna inte var annat än undermänniskor och giriga skurkar.

  • DE INTELLEKTUELLA förlöjligades i talarstolen
    Hitler och Goebbels lade sig vinn om att tala i enkla fraser och presentera enkla budskap. Det gav därför nästan sig självt att de såg alla intellektuella som fiender – de kunde inte förföras med tal som appellerade till känslorna i stället för till förnuftet. Det var emellertid svårt för nazisterna att få folket att se eliten som en fiende. 

  • FUNKTIONSHINDRADE skulle röjas ur vägen
    I det så kallade eutanasiprogrammet likviderades barn och vuxna med mentala och/eller fysiska funktionsvariationer. Projektet väckte motvilja hos befolk­ningen, och 1941 producerades därför propagandafilmen Ich klage an – ”Jag anklagar” – om en man som uppfyller sin sjuka hustrus önskan om dödshjälp. Filmen sågs av cirka 18 miljoner tyskar och gav många en mer positiv inställning till barmhärtighetsmord.

  • KOMMUNISTERNA levde i mörker och fattigdom
    I sina hätska valtal framställde Hitler ofta kommunisterna och Sovjetstaten som två av Tysklands och Europas största fiender. Själv var han nervös för att de tyska kommunisterna med sina band till Sovjet skulle göra uppror. Propagandan arbetade därför målmedvetet för att framställa ­kommunisterna som en fara, som ­hotade landets säkerhet. Goebbels affischer framställde ett liv under bolsje­vismen som mörkt och fattigt – i skarp kontrast till livet i Nazityskland, där familjerna var trygga och lyckliga.

Krisen används som lockbete

Goebbels kastade sig genast över arbetet. Propagandan skulle effektiviseras, så Hitler och nazisterna kunde vinna folket och ta makten i riket.

”Propaganda är en konst vem son helst kan lära sig, precis som folk kan lära sig spela fiol”, förkunnade Goebbels, som började anställa och utbilda personal i sin växande propagandaapparat.

Den ekonomiska krisen i slutet av 1920-talet blev samtidigt en gåva till nazisterna. Många tyskar blev av med arbetet, och kände ett behov av förändring och hopp. 

Från talarstolar, i artiklar och på affischer presenterades Hitler som den frälsare som kunde lyfta Tyskland. Enligt nazisterna var landet och dess befolkning offer för Versaillesfredens enorma krav på krigsskadestånd. 

Gång på gång rasade Hitler om hur armén under första världskriget fått en ”dolkstöt i ryggen” av kapitalister, judar och politikerna i Weimarrepubliken.

För fattiga och uppgivna tyskar var det lätt att falla för de bilder som nazisterna målade upp. Under enkla paroller som ”Bort med de ansvariga för vårt förfall!” och ”Frihet och bröd!” inledde nazisterna valrörelsen 1930, då helt vanliga tyskar strömmade till, när Hitler och Goebbels talade.

Helt enligt propagandans noggranna regi smattrade fanor över folkmassorna, medan heil-­ropen rungade genom luften, så att publiken greps av stämningen.

I de pompösa ceremonierna, som ofta inleddes av marscherande SA-män i bruna skjortor, framstod nazisterna som unga och starka. Snart blev det därför ”inne” att delta i mötena.

Führern blev inte enbart Tysklands ledare – för många fick han status som halvgud. Denna upphöjning uppmuntrades genom propagandan, där den gudomliga symboliken gick igen på affischer och målningar och i böcker, som framställde Hitler som nationens frälsare.

© Imageselect

Utnyttjar den moderna tekniken

Inför valet 1932 höjde Goebbels temperaturen ytterligare några grader. Han tog nu till moderna metoder för ”att göra valrörelsen i år till ett mästerstycke av propaganda”, som han skrev.

Dr. G talade in ett brandtal mot rege­ringen, som spelades in på 50000 små grammofonskivor och skickades som brev till folket. 

Samtidigt visades en tio minuter lång ljudfilm – ett helt nytt medium i Europa – under friluftsföreställningar i parker och på offentliga platser. 

Överallt i städerna klistrade partimedlemmar upp affischer med iögonenfallande rött tryck på fasader och plank, medan nazisternas stormtrupper drev omkring och slet ned motståndarnas valaffischer.

”Huvudstaden går inte att känna igen. Affischpelarna är täckta av våra löpsedlar”, konstaterade en stolt Goebbels, som även använde sina SA-män för att störa andra partiers möten.

Ofta uppmuntrades de unga, paramilitära SA-enheterna att angripa motståndarnas processioner och starta slagsmål, så att alla politiska budskap dränktes av våld. Andra gånger lät Goebbels sina partikrigare infiltrera debattmöten med falska entrébiljetter. 

På så sätt fylldes möteslokalerna med skränande nazister i stället för en publik bestående av de olika partiernas anhängare.

Propagandaapparaten bidrog till att 37 procent av tyskarna sommaren 1932 röstade på NSDAP, och året därpå vann Hitler 44 procent av rösterna.

Nazisterna hade nu tagit makten, 850000 hade gått med i partiet, och Goebbels – som enligt en italiensk journalist stod bakom ”den modernaste och mest storslagna propagandan i Europa” – såg inga gränser för hur mycket folket kunde förföras:

”Vår propaganda erkänns av inte enbart den tyska utan även den internationella pressen som en förebild och som något tidigare aldrig skådat. Vi har i de senaste valrörelserna tillägnat oss en så omfattande erfarenhet på detta område att vi tack vare våra överlägsna metoder utan besvär är kapabla att segra över alla våra fiender”.

Barnen ska bli mönsternazister

Efter valsegern i mars 1933 utnämnde Hitler Goebbels till rikets minister för folkupplysning och propaganda. Från sitt nya kontor på Wilhelmstrasse i Berlin var Dr. G redo att ta propagandan till nya höjder. 

Goebbels krävde att hans skrivbord skulle vara avstädat och försett med en hög nyvässade färgpennor, när han kom på morgonen. 

I synnerhet gröna pennor var viktiga – för propaganda­ministern föredrog färgen grön, när han skulle sätta streck och skriva kommentarer till det material som skulle passera hans känsliga hand.

Goebbels hade innan sin utnämning beskrivit ministerfunktionen som en ”uppfostring av folket”, och just det blev propagandans nya mål: Tyskarna skulle fostras och formas till att älska regimen och se Hitler som sin ledare.

Propagandaapparaten såg till att nazismen i stort sett kom med modersmjölken. 

I stället för att använda vanliga spelkort kunde tyska barn till exempel spela Führer-Quartett med bilder av Hitler, Goebbels samt andra partihöjdare, och gammaldags leksakssoldater ersattes med färgstarka SA-soldater, som bar på baner och hakkorsflaggor.

Barnens fest, julen, fylldes också med nazistsymboler – röda kulor med hakkors dinglade på julgranen, och granen kunde sättas i en hakkorsfot. 

Även tomtenissar med skägg och tomteluvor byttes ut mot slätrakade SA-tomtar iförda bruna skjortor och armbindlar.

”Endast den som kontrollerar ungdomen behärskar framtiden”, konstaterade Hitler – och tanken var att nazismen och Führerkulten genom leken skulle introduceras för småbarn, så att indoktrineringen i skolan skulle bli enklare.

Tyskland förtjänade att få sin plats i solen

Hitler drömde om att göra Tyskland stort igen, och propagandan skulle göra folket redo för krig och hämnd mot dem som legat bakom det nesliga Versaillesfördraget.

  • Heim ins reich
    Hitler ville att alla etniska tyskar skulle Heim ins Reich – ”hem till riket”. I slutet av 1930-talet propagerade nazisterna därför för att flera av de områden som förlorats efter första världskriget skulle bli tyska igen.

  • Versaillesfördraget
    I sina tal rasade Hitler mot de ledare som hade ingått den förödmjukande freden efter första världskriget. På valaffischer stod parollen ”Seger över Versailles!”, medan illustrationen visade hur ett hakkors likt en roterande klinga symboliskt kapade Versaillesfredens bojor.

  • Jättemöten
    Efter maktövertagandet 1933 utvecklades nazist­partiets årliga partikongress i Nürnberg till en gigantisk sammankomst, då flera hundra tusen tyskar samlades. Nazisterna utnyttjade den enorma ­uppslutningen till att föra ut sitt budskap. Med tal från partiets ledare, ­militära uppvisningar samt inspelningar av hyllningsfilmer till Hitler och ­partiet var mötena den perfekta propagandan för den nazistiska ideologin.

Goebbels skapar en censurerad stat

Även vuxna matades med en glansbild av nazismen, när tidningar, radio, filmer och affischer konstant basunerade ut partiets resultat: 

”Förr: arbetslöshet, hopplöshet, strejker och lockout. I dag: arbete, glädje, ordning och nationellt kamratskap”, stod det på en affisch 1936.

Hitler hade mycket riktigt sänkt arbetslösheten drastiskt. Propagandan undlät emellertid att berätta att sysselsättningssiffrorna friserades genom att Hitler rustade och kallade in fler män till försvaret – trots att det var ett uppenbart brott mot villkoren i Versaillesfördraget.

Goebbels framställde även Hitler som en stor ledare. En fadersgestalt, som var mån om sitt folk och ville ena nationen och leda den till storhet, vilket imponerade på ett stort antal vanliga tyskar:

”Han presenterades som en vänlig man, som älskade barn, vilket vi ofta såg i journalfilmerna. Han fick alltid blommor av barn och kramade dem. Han älskade hundar. Han var liksom för stor för den här världen”, berättade Eva Hecker, som var en av flera miljoner tyskar som lät sig förföras och förblindas av den massiva nazistiska propagandan på 1930-talet. 

Goebbels och Hitler skapade alltså en förskönad bild av verkligheten. Att det var möjligt berodde till stor del på att nazisterna redan 1933 införde ett strängt censursystem, som tystade minsta antydan till kritik.

Kommunistiska och socialdemokratiska tidningar förbjöds, och hösten 1933 infördes en ny presslag som gjorde att alla journalister i Tyskland plötsligt blev statliga funktionärer. Reportrar kunde nu arbeta enbart om de kunde visa upp ett presskort – utfärdat av Dr. G själv.

Även radiomediet kontrollerade Goebbels. Han införlivade riksradion i sitt eget ministerium och satte nazister på alla nyckelpositioner. 

Allt som kom ur högtalaren blev en hyllning till partiet. Samtidigt ökade antalet radioapparater snabbt under 1930-talet, vilket gav Goebbels möjlighet att dagligen manipulera flera miljoner medborgare.

”Med radion har vi förintat upprors­andan”, förkunnade propagandaministern, som till och med upprättade en särskild enhet av så kallade radioväktare, som skulle informera medborgarna om viktiga kommande sändningar. 

Därmed försäkrade Goebbels sig om att lyssnarna satt redo, när nazisterna ville få ut angelägna budskap i etern.

Filmer, musikstycken, teaterpjäser och konstutställningar skulle från 1933–34 godkännas av ministeriet. Där ratade Goebbels gröna penna flitigt verk som andades kritik av Hitler och nazismen. 

Med full kontroll över landets nyhets- och konstkanaler hade propagandaministern ett järngrepp om befolkningens ögon och öron. Framför sig hade han emellertid sitt största mästerverk. Under 1936 skulle hela världen dras vid näsan.

Propagandaminister Joseph Goebbels var hjärnan bakom indoktrineringen.

© Ullstein Bild, Getty Images & Shutterstock

OS blir en propagandaföreställning

Hitler var ingen idrottsman. Han visade därför inget intresse för de olympiska spelen, som skulle hållas i Berlin 1936, förrän Goebbels kom till hans kontor:

”Vi kan göra detta till den största ­reklamkampanjen för dig och ditt Tyskland”, meddelade propagandaministern, som visste att världen såg på Hitler och nazismen med stor skepsis.

I Berlin plockades parkernas skyltar med texten ”Inga judar eller hundar” temporärt ned.

Samtidigt fick landets journalister besked om att rasfrågan omedelbart före och under OS inte på något vis skulle ”nämnas i reportage om idrottsresultat”.

Nazisterna ville visa upp en bild av Tyskland som ett fredligt och öppet samhälle – och samtidigt demonstrera att det slagna landet från första världskriget hade rest sig på nytt. 

Gatorna i Berlin sopades och pyntades, och huvudstadens invånare fick stränga order om att hålla sina trädgårdar rena och fina. Samtidigt greps alla prostituerade och alla tiggare skickades iväg från staden. 

Utländska gäster skulle se staden från dess vackraste sida – krönt av den imponerande olympiska anläggningen, som kostat 27 miljoner Reichsmark (cirka 2,5 miljarder nutidskronor). Goebbels plan fungerade:

”Den tyska organisationsförmågan har aldrig varit så uppenbar”, skrev den brittiska tidningen Daily Express, och en amerikansk medlem av den olympiska kommittén konstaterade att ”det förekommer ingen diskriminering, vare sig av judar eller andra”.

Tävlingarna direktsändes för första gången via kamera, så även tyskar utanför stadion kunde följa med i lokaler runt om i Berlin. Folket såg ännu en gång hur allt som nazisterna rörde vid blev en framgång. 

Även i tävlingarna demonstrerade tyska idrottare med fem guldmedaljer – slagna enbart av amerikanerna – att nationen var på väg mot storhet igen. När spelen avslutades kunde tyskarna se tillbaka på dem med stolthet.

Stödet växer inför kriget

Även Goebbels och Hitler var mäkta stolta över de 16 pompösa dagarna.

Ännu en gång hade den väloljade propagandamaskinen skapat en perfekt bild av Hitler och nazismen – och fram till krigsutbrottet fortsatte stödet för partiet att växa. 

Ju mer framgångsrika nazisterna verkade, desto mer ville tyskarna vara delaktiga i projektet.

”Med den kunskap vi har i dag går det nästan inte att begripa att vi trodde på det vi hörde”, sade Eva Hecker efter kriget, trots att hon och hennes landsmän hade strömmat till partiet.

Från Goebbels första propagandainsats 1926 till krigets utbrott i september 1939 hade nazistpartiets medlemstal exploderat från 25000 till cirka fem miljoner. 

Utöver det var ytterligare 64 miljoner knutna till någon av partiets många föreningar – allt från Hitlerjugend till fackföreningen Deutsche Arbeitsfront. En hel nation hade förförts.

Läs mer om nazisternas propaganda

David Welch: The Third Reich, Routledge, 2002.   Susan Bachrach & Steven Luckert: State of Deception, W.W. Norton & Company, 2009.

Kanske är du intresserad av...