”Monument­männen” kalla­des en konst­räddande special­styrka som till sist omfattade 60 man.
© Forlaget Thaning & Appel

Specialenhet återerövrade nazisternas stulna skatter

Under andra världskriget skickades en liten skara museipersonal ut till fronterna i Europa för att rädda ovärderliga konstverk och skydda historiska byggnader. När Nazityskland föll fick de i uppdrag att leta upp de stulna skatter som nazisterna gömt undan i gruvor och bunkrar.

6 oktober 2016 av Morten Rendsmark
Natten till den 8 september 1944 bankade det hårt på dörren till katedralen i den belgiska staden Brygge. En sömndrucken kyrkovaktmästare mumlade ”lugn, lugn” medan han knöt ihop nattrocken och gick för att öppna. Utanför porten stod två tyska ­officerare och en handfull soldater.

Tyskarna trängde sig in i katedralen. Några av dem plockade ned en skulptur av Maria och Jesusbarnet från en piedestal och släpade iväg den på en madrass. Andra soldater lyfte ned målningar från väggarna och bar ut dem till ett par väntande lastbilar som var märkta med ­falska Röda korset-symboler.

Skulpturen var ett ovärderligt konst­verk. Den vackra marmorstatyn som före­ställde Maria med barnet var gjord av den italienske mästaren Michel­angelo omkring år 1504. 


Skulpturen ­hade köpts in av en italiensk köpman som handlade med tyg i Brygge och Florens. Han skänkte skulpturen till katedralen och där hade den stått sedan dess. Men nu hade madonnan försvunnit i natten, på väg mot ett ovisst öde i det krigshärjade Europa.

Några dagar senare befriades Brygge av brittiska trupper. Med bland soldaterna fanns konsthistorikern Ronald Balfour från universitetet i Cambridge. Han började genast fråga ut katedralens dekanus om konststölden.

”Har ni någon uppfattning om när hon lämnade Belgien?”

”För ett par dagar sedan, skulle jag tro. Kanske så sent som i går.”

Ronald Balfour rättade till sina runda glasögon med tunna bågar och slog igen anteckningsblocket. Han hade varit så nära. Nu var det ett dygn eller två – plus en frontlinje – mellan honom och ­Michelangelos vackra madonna.

Specialkår skulle rädda konst

Ronald Balfour ingick i en specialenhet som brittiska och amerikanska militären hade bildat år 1943. Enheten bar det långa namnet ”Monument, sköna konster och arkiv” men i dagligt tal kallades medlemmarna helt enkelt ”monumentmännen”.

De flesta av dem var medelålders akademiker som hade handplockats av ­armén för den här uppgiften. I det civila var de arkitekter, konstnärer, konservatorer, konsthistoriker eller museiintendenter. De flesta var gifta och hade barn hemma i USA eller Storbritannien.

Monumentmännen skulle fungera som rådgivare åt armén, flottan och flygvapnet när det gällde europeiska byggnader, statyer, museer och arkiv som borde bevaras.

Den 10 juli invaderade de allierade det fascistiska Italien söderifrån, och året därpå stormade de Normandies kuster i det ockuperade Frankrike. Kulturstäder som Florens i Italien och Chartres i Frankrike riskerade att bli sönderbombade. Monumentmännens uppgift var att, om möjligt, förhindra att oersättliga kulturskatter förstördes.

Precisionsbombning i Florens

Monumentmännen satt med vid planeringsbordet när de allierade i mars 1944 förberedde sig inför ett flygangrepp mot Florens. Trots all planering var piloten Ben McCartney ändå väldigt spänd när han styrde sitt bombplan mot staden.

McCartney studerade sista året vid Harvard i USA och hade varit i Florens före kriget. Han älskade renässansstaden och var fascinerad av all kultur; det var som om tiden stått stilla där. Staden tillhörde hela världen. Nu var det hans uppgift att bomba den.

Formationen bestod av fyra bombplan. Piloterna och bombfällarna hade fått specialkartor över staden. Vita fält markerade historiska byggnader och kvarter som inte fick bombas. Det var monumentmännen som hade valt ut områdena och de hade varit noggranna. De vita fälten täckte större delen av kartorna. Det här skulle bli riktigt svårt.

”Inte mycket att slå till mot, eller hur?” sade en av bombfällarna över radion­ när planen närmade sig sitt mål.

Under sig såg flygplansbesättningarna palats, smala gränder, eleganta torg och floden Arno med sina gamla broar. Bombplanen cirklade över staden en enda gång och samlade sig sedan till en tät formation under inflygningen.

Bombluckorna öppnades och bomberna föll. De detonerade på stadens rangerbangård där otaliga järnvägsspår löpte parallellt på en 600 meter lång och 120 meter bred yta.

Anfallet var en stor framgång: Spår­området förvandlades till bombkratrar med förvridna spår, men inte en enda historisk byggnad skadades.

Även andra städer, bland andra Rom och Siena, skonades under de två år långa och hårda striderna upp genom ­Italien. Men det gamla benediktinklost­ret Monte Cassino bombades sönder.

Klostret grundades under romarrikets slutskede på ett berg 13 mil söder om Rom. Berget, och klostret, var en idealisk försvarspost. Härifrån kunde de tyska trupperna överblicka hela Liridalen och därmed vägen till Rom. 


Efter fyra veckors belägring och mycket blodiga infanteriangrepp på berget gav de allierade upp tanken på att skona klostret. De bombade sönder byggnaden och bröt därigenom den tyska försvarslinjen.

Ett självporträtt av Rembrandt fanns bland de omkring tusen konstverk som monument­männen fann i en gruva utanför Heilbronn i Sydtyskland.
© National Archives/Thaning & Appel

En till synes hopplös uppgift

de allierade stora styrkor i Normandie. Under sommaren kämpade en halv miljon man för att bryta tyskarnas grepp om norra Frankrike. I soldaternas spår följde ett dussintal monumentmän. Deras uppdrag verkade oöverskådligt. 


Det var inte många som kände till den lilla special­enheten och de hade varken fått några fordon eller skrivmaskiner. Var och en var knutna till en särskild militär enhet och de arbetade ensamma. För att ta sig dit de skulle hoppade de på jeepar ­eller lastbilar som var på väg åt rätt håll.

Ute i fält inspekterade de historiska byggnader och hängde upp skyltar som förbjöd soldater att förstöra eller stjäla föremål från gods, kyrkor och forntidsminnen. En monumentman lyckades stoppa en bulldozer som var på väg att riva ett gods för att bana väg för trupptransporter. På ett annat ställe kastades ett kompani soldater ut ur ett gammalt nunnekloster där de slagit nattläger.

Arbetet i fält var farligt för monumentmännen trots att de inte deltog i ­direkta strider. Tyskarna hade lagt ut minfällor (s.k. booby traps) under sin reträtt, och fällorna låg ofta på platser som törstiga eller souvenirletande allierade soldater kunde tänkas besöka: i vinkällare, kyrkor och slott. Dessutom riskerade de, liksom alla allierade soldater, att falla offer för krypskyttar och bakhåll utmed vägarna. 

Tyskarna hade en särskild tjuvkår

De allierade lyckades bryta tyskarnas linjer och kunde rycka fram genom Frankrike. Till monumentmännens stora lättnad reste sig den gotiska domkyrkan i Chartres fortfarande över de gula sädesfälten.

De vackra glasmosaikerna i domkyrkan räddades av en grupp soldater som i sista stund lyckades desarmera 22 sprängladdningar på broar över floden Eure. Om sprängladdningarna exploderat intill kyrkan skulle mosaikfönstren ha krossats av tryckvågen.

Monumentmännen brukade regelbundet förhöra tyska krigsfångar. De letade främst efter chaufförer och tjänstemän som hade haft kontakt med organisationen Einsatzstab Reichsleiter Rosenberg (ERR). Organisationen lydde direkt under riksmarskalk Hermann Göring och hade i uppdrag att leta reda på och beslagta historiska konstverk från judiska­ privatpersoner och institutioner i de tyskockuperade länderna.

Över hela Europa hade ERR konfiskerat fem miljoner konstföremål, av konstnärer som Gauguin, Rembrandt och Leonardo da Vinci. ERR brukade låta bli statsägd konst för att inte ytterligare reta upp befolkningen i de ockuperade länderna, men i Polen plundrade nazisterna­ hämningslöst och tog allting – både statsägt och privat.

Monumentman hamnade i strid

Monumentmannen Robert Posey följde med en trupp som överraskades av en tysk motoffensiv i Ardennerna.

De amerikanska linjerna hamnade under extremt hård beskjutning och alla vapenföra män – kockar, chaufförer och uppassare – sändes till främsta linjen för att hjälpa till. Robert Posey var en av dem. 

Den 40-årige arkitekten hade aldrig fått någon stridsutbildning. När tyska infanterister och pansarfordon kom framdundrande och öppnade eld upplevde han alltihop som om det vore en ond dröm. Posey hade ingen aning om vad han skulle ta sig till, men en stressad officer gav honom en kort ­order:

”Skjut tills du inte har fler patroner i magasinet, ladda om och skjut igen!”

Posey gjorde som han blivit tillsagd och var med och stoppade angreppet.

Posey överlevde kriget men hans kollega Ronald Balfour hade inte samma tur. Han hittade aldrig den vackra Brygge­madonnan: den 10 mars 1945 dödades han av en granat när han försökte rädda altartavlan ur en kyrka i den tyska staden Kleve.

Monumentmännen var ganska ensamma om att försöka rädda tyska kulturskatter. Under striderna i Italien och Frankrike hade både officerare och meniga varit lyhörda för monumentmännens krav, men i det avskydda Tyskland möttes de ofta av likgiltighet. Förödelsen blev enorm, bland annat i den gamla staden Aachen. 

Av den berömda domkyrkan från 800-talet fanns snart bara sotsvarta ytterväggar kvar.  

Michelangelos mästerverk stals av nazisterna men de allierades special-styrka hittade det igen efter kriget.
© Scanpix/AkG-images

På jakt efter gömda skatter

Tredje riket höll på att falla. Monumentmännen måste nu hitta de platser där nazisterna gömt undan allt sitt stöldgods. Kåren hade fått förstärkningar och omfattade nu 60 man i fält.

I Paris mötte en av monumentmännen en kvinna ur motståndsrörelsen. Hon var även museichef och hade hört ERR-folk prata om det tyska slottet Neuschwanstein i Bayern. Dessutom hade hon tyska dokument som visade vilka stationsstäder de enskilda konstverken skulle transporteras till.

Ett annat genombrott kom när Robert Posey fann SS-officeren Hermann Bunjes som gömt sig i en stuga utanför Trier i Rhenlandet. Han hade haft en hög befattning inom ERR men nu, under krigets sista dagar, avslöjade han allt:

”Hitlers samlingar”, sade han och pekade på en karta, ”finns här i saltgruvan vid Altaussee, nära hans barndomsstad Linz i Österrike.”

Bunjes hade massor med information att komma med. Han berättade bland annat att den judiska släkten Rotschilds antika silver hade hamnat i cafeterian på Berlins Flygklubb.
De allierade avslöjade 1.500 göm­ställen i gruvor, i bunkrar och på slott. De olika platserna rymde konst för miljarder. Monumentmännen försåg förtrupperna med fakta och kartor. 


Sedan placerades vaktposter genast ut vid gömställena när trupperna kom fram. Monumentmännen följde stödtrupperna hack i häl och ägnade sig sedan åt att katalogisera och paketera fynden. Efter kriget återlämnades föremålen till sina rätta ägare.

Michelangelos madonna hittades i ­Altaussee den 17 maj 1945. Hon har återvänt till sin piedestal i Brygge.

Kanske är du intresserad av...