Jesse Owens var den förste afroamerikanske idrottare som sponsrades under de olympiska spelen. Grundaren av Adidas, Adi Dassler, övertalade nämligen Owens att använda skor från skotillverkaren Gebrüder Dassler. 

© Wikipedia & Xingjian Ma

OS i Berlin var cynisk propaganda

Hitler utnyttjade OS i Berlin för att måla upp en idealbild av Nazityskland. Egentligen tyckte Führern inte alls om OS eller idrottstävlingar men han insåg vilka propagandafördelar spelen kunde ha. Idrottsmän, åskådare och journalister från hela världen lät sig bedras – och sände hempositiva omdömen.

4 maj 2018 av Else Christensen

”Öppnandet av de olympiska spelen har överträffat alla högt ställda förväntningar. Allt tyder på att spelen kommer att bli vad Tysklands härskare helt tydligt har velat; nämligen att ge världen en ny utsiktsplats att betrakta Tredje riket ifrån.” 

Så högtravande skrev den amerikanske New York Times-journalisten Frederick Birchall om OS-invigningen i Berlin den 1 augusti 1936.

Han hade blivit överväldigad av skådespelet. Under vajande fanor tågade unga, vältränade män och kvinnor in på den enorma stadion och förbi Hitler som från sin hedersloge betraktade allsköns nationer och hudfärger defilera förbi. 

När den siste av de totalt 3 956 deltagarna från sammanlagt 49 nationer hade kommit in på stadion gick Hitler fram till mikrofonen. Hans sedvanliga hårda tonfall och skarpa retorik var som bortblåsta. Nu talade han dämpat och formellt.

”Härmed förklarar jag de olympiska spelen i Berlin invigda, den 11:e olympiaden i vår tid”, sade han bara, innan en flock vita duvor släpptes fria mot den blygrå himlen. Som avslutning på den officiella invigningen tände en löpare den olympiska elden, och Hitler fick en olivkvist i gåva från Grekland, de ursprungliga spelens hemvist.

När han stod där bland fredsduvor och olivkvistar var det ingen som kunde ana att diktatorn först hade uttryckt sitt djupaste förakt för de olympiska spelen.

Berlin hade tilldelats värdskapet redan 1931 och det följde med när Hitler övertog makten i januari 1933. Men rollen som OS-värd passade inte Hitler. 

Han ansåg att spelen och idealen om en folkens gemenskap och ädla tävlingar var ”ett påfund av judar och frimurare” och som ”inte på något vis kan förekomma i ett rike som styrs av nationalsocialister”.

Idrott hade förvisso en viktig roll i det nazistiska riket, och området hade rentav fått en egen minister, SA-översten Hans von Tschammer und Osten. Men syftet var enbart att förbereda folket för krig – eller som propagandaminister ­Joseph Goebbels uttryckte saken:

”Att stärka det tyska folkets karaktär och ingjuta det i den strids- och laganda som krävs i kampen för överlevnad.” 

Fackelloppet: Traditionen uppfanns av Carl Diem, generalsekreterare i den tyska olympiska kommittén. Idén föll i god jord hos nazisterna som ofta anordnade fackeltåg vid marscher och massmöten. Än i dag används fackelloppet för att inviga OS.

© Scala/Bpk

Berlin skurades rent

Så småningom kom Hitler på andra tankar. Han visste att många i omvärlden var skeptiska mot honom själv och nazistpartiet. Under OS, då alla blickar skulle komma att riktas mot Tyskland, kunde han få nationen att framstå i sin rätta dager. 

Eller rättare sagt: som Hitler ville att världen skulle uppfatta den. Med stor iver satte han och hans närmaste rådgivare i gång med att skapa en kuliss som skulle visa upp ett välputsat, öppet och fredligt Tyskland. 

Redan innan spelen började hade han uppnått sitt mål, när den amerikanska olympiska kommittén inspekterade Berlin på hösten 1935.

Hitlers Tyskland var ökänt för judeförföljelser; ett obehagligt faktum som varken storslagna autobahn-byggen eller ett imponerande ekonomiskt uppsving kunde få omvärlden att bortse ifrån.

Internationella Olympiska Kommittén var därför redan från början, och på goda grunder, noga med att kontrollera om judar och icke-vita diskriminerades. 

Hitler hade redan utestängt judar från de tyska idrotts­föreningarna och från offent­liga simhallar, vilket fick många judiska talanger att antingen ge upp eller fortsätta karriären utomlands. Denna utveckling oroade inte minst USA som deltog med den största OS-truppen.

”Själva grunden för de moderna olympiska spelen kommer att undermineras om enskilda länder tillåts begränsa idrottarnas deltagande på grund av klass, tro
eller ras”, konstaterade Avery Brundage, ordförande i USA:s olympiska kommitté.

Sedan han besökt Tyskland år 1934, tätt följd av nazistiska representanter, kunde han emellertid konstatera att judiska idrottsmän behandlades helt korrekt och att en bojkott inte skulle bli nödvändig. 

Idrott och politik skulle inte blandas ihop, och amerikanska OS-deltagare skulle låta bli att lägga sig i ”de aktuella motsättningarna mellan nazister och judar”, ansåg Avery Brundage.

Fusk: Tyskan Dora Ratjen deltog i damernas höjdhopp trots att ”hon” var man.

© Scanpix/AGK-Images & Scala/BKP

Judisk höjdhoppare stängdes ute

Nazisterna balanserade på gränsen mellan att hålla masken utåt och samtidigt diskriminera judarna. För att tillmötesgå kritiken från utlandet, som hördes in i det sista, försökte nazisterna få den ­judiska höjdhopperskan Gretel Bergmann att tävla för Tyskland.

Bergmann, som flyttat till Storbritannien, hämtades hem av sin far år 1934 sedan han fått order från regimen att få henne att delta i den tyska OS-truppen. 

Myndigheterna hade låtit hennes far förstå att familjen annars skulle bestraffas och, som Bergmann förklarade senare, ”i den tidens Tyskland var en antydan mer än tillräckligt”.

Bergmann återvände motvilligt till Tyskland och slog genast nationsrekordet med ett hopp på över 1,60 meter. Det blev emellertid för mycket för nazisterna. De strök Bergmanns resultat ur böckerna och meddelade att hon trots allt inte var tillräckligt bra för att delta i de olympiska spelen.

Dora Ratjen övertog Bergmanns plats i damernas höjdhoppstrupp och slutade på en fjärdeplats. Först efter OS kom det fram att Ratjen egentligen var en man, och alla ”hennes” resultat raderades.  

Till naziregimens förbättringar hörde också en kosmetisk förändring av inställningen till spelens judiska gäster. 

Den antisemitiska tidningen Der Stürmer, som i vanliga fall fanns att läsa i glasmontrar överallt i Berlin, stängdes tillfälligt och berlinarna fick veta att besökande judar skulle ”bemötas lika artigt som arier”. 

Även skyltarna med texten ”Judar oönskade” eller ”Judar och hundar äga ej tillträde” som hängde i Berlins parker och på offentliga inrättningar plockades ned och gömdes undan medan OS pågick.

Men för att vara säkra på att all denna civiliserade artighet inte skulle bli en vana tillade myndigheterna att ”det tyska folkets grundläggande inställning till judendomen är oförändrad”.

Gator och vägar förskönades. Nedgångna byggnader hyrdes ut för en billig peng och invånarna fick stränga order om att hålla sina trädgårdar prydliga. På samma sätt förmanades lokala nazist­ledare att se till att alla större gator hölls rena och prydliga.

Även oönskade personer stuvades undan: Prostituerade arresterades, tiggare jagades bort och romer och sinter placerades i ett särskilt ”zigenar­läger”. 

Fångar skickades till platser där de inte syntes och fångarna i koncentrationslägren, som vid det här laget ännu inte användes för utrotning, hölls instängda i stället för att slita ute på åkrarna som de brukade.  

Citat från samtiden

”Frederick W. Rubien, sekreterare i den ameri­kanska olympiska kom­mittén, förklarade vid hemkomsten från Tyskland i går att det 'absolut inte' förekom någon diskrimine­ring, varken mot judar eller någon annan.”
- New York Times, 10 september 1935 


”På varje stång vajar en fana. De har bara två symboler – de fem förbundna ringarna som symboliserar de olympiska spelen, och nazisternas hakkors. Den tyska nationens organisationsförmåga har aldrig varit så tydlig.”
Daily Express, 1 augusti 1936


”Hitler hade en bestämd tid då han anlände till stadion, och en bestämd tid då han gick igen. Det föll sig så att han var tvungen att gå precis före medaljceremonin efter 100-metersloppet. Jag tycker det är dålig smak att kritisera huvudpersonen i ett annat land.”
- Jesse Owens i en intervju efter hemkomsten till USA, Pittsburgh Gazette 24 augusti 1936


”Hitler är en av de största, om inte den störste, politiske ledaren i världen och tyskarna själva är ett mycket missförstått, gästvänligt och fullständigt fredligt folk.”
- New York Times 16 augusti 1936

Nazisterna optimerade OS-byn

Under tidigare OS hade deltagarna bott ganska dåligt. I bästa fall kunde de få lov att vistas i hastigt uppförda baracker i närheten av stadion, men de flesta var hänvisade till billiga och dåliga hotell flera mil ifrån stadion.

Los Angeles var värd för de 10:e olympiska spelen år 1932 och hade experimenterat med att erbjuda idrottsmännen inkvartering i en stad som byggts upp nära stadion. OS-byn, som området kom att kallas, innehöll bostäder och serviceinrättningar, t.ex. postkontor, polisstation och en liten biograf.

Nytänkandet hyllades av alla och fyra år senare optimerade nazisterna konceptet utanför byn Elstal två mil väster om den olympiska stadion. Soldater ur Wehrmacht, under kapten Wolfgang Fürstners befäl, schaktade bort åtskilliga ton sand och lera för att jämna ut terrängen och utrota alla myggor i det vattensjuka området.

Fürstner passade perfekt in i tyskarnas propaganda. Förutom att han hade tilldelats järnkorset av första graden för sin tjänstgöring under första världskriget var han dessutom halvjude. 

Hitler ville visa att hans Tyskland minsann inte dömde folk utifrån ras, utan efter prestationer, och därför valde han medvetet Fürstner till chef för OS-byn.

Men Hitler lyckades emellertid inte helt med sitt spel för galleriet. I mitten av juni, efter att omkring 370 000 personer inklusive pressen hade beundrat den olympiska byn, blev Fürstner degraderad till vice befälhavare i projektet. 

Det påstods bero på att han inte tagit itu med det slitage som alla besökare hade orsakat på byn.

Fürstner höll god min i elakt spel ända till tre dagar efter avslutningen på OS. När han hade tilldelats den olympiska medaljen av första graden och firat sin efterträdare under en strålande bankett, sköt han sig.

För att inte sätta sin nyvunna propagandaseger på spel hävdade nazisterna att Fürstner hade omkommit i en trafikolycka och begravde honom därefter under militära hedersbetygelser på Invalidenfriedhof i Berlin där de stupade från första världskriget låg begravda.

Sieg Heil! Trots att USA vann överlägset i tiokampen gjorde publiken nazisthälsning under nationalsången.

© Scala/BKP

Hitler vägrade skaka hand

Sportsligt sett var spelen en succé och de 16 sommardagarna i Berlin bjöd på fantastiska bedrifter. En av de mest minnes­värda stod den amerikanske fri­idrottaren Jesse Owens för.

Owens, som kom från en fattig jordbrukarfamilj i sydstaten Alabama, möttes av nästintill fanatisk beundran i Tyskland. År 1936 var det få tyskar som sett en färgad person i levande livet, och Jesse Owens hudfärg och vältränade, ­atletiska framtoning gjorde honom till centralfigur vart han än kom.

Beundran nådde nya höjder den 3 augusti då amerikanen tog hem guldmedaljen i 100-metersloppet. Owens sprang ”så att det såg ut som om de övriga deltagarna spatserade”, konstaterade en kommentator förtrollat. Publiken jublade – men Hitler lyste med sin frånvaro.

Minuten efter Owens seger lämnade han hastigt sin plats. Kort därefter kom ett meddelande från de tyska myndigheterna att Hitler hädanefter inte skulle skaka hand med guldmedaljörerna så som han gjort under de föregående dagarna. 

Den brittiska tidningen The Daily Express citerade källor i Hitlers närmaste krets som hävdade att kanslern bara ville ”undvika att ge intryck av diskriminering eftersom det vore en omöjlighet för honom att vara på stadion tillräckligt ofta för att hälsa på alla vinnare. Således var det inte bara den amerikanske negern Jesse Owens utan även de tyska segrarna i släggkastning som ­inte fick audiens hos Herr Hitler”.

Det påståendet var inte sant. Hitler hade visserligen inte offentligt gratulerat de tyska släggkastarna men han bjöd in dem till audiens i sin loge. 

Baldur von Schirach, ledare för den nazistiska ungdomsorganisationen Hitler-Jugend, råkade befinna sig i logen när Owens vann. Han berättade senare att riksidrottschefen von Tschammer und Osten försökte övertala Hitler att gratulera Owens, men Führern var orubblig:

”Amerikanerna borde skämmas när de låter negrerna vinna deras medaljer åt dem. Jag tänker inte skaka hand med någon neger”, sade han bestämt.

Enligt den blivande rustningsministern Albert Speer ansåg Hitler att ”människor vars förfäder kom från djungeln” hade starkare fysik och därför borde uteslutas från olympiska spel. 

Owens var helt suverän och vann såväl 100-metersloppet som 200-metersloppet, 4 x 100-metersloppet och längdhoppstävlingen. Hans resultat överträffades först vid OS i Los Angeles 1984, av Carl Lewis från USA.

Tilltron till Tysklands fredliga avsikter var stor inom den internationella journalistkåren – ett bevis för Hitlers talang som folkförförare, och detta trots att de olympiska spelen i Berlin var en militär styrkedemonstration från början till slut. 

Varje dag satt Hitler och andra höga nazister i hederslogen klädda i full uniform, och under spelens första dag hade 28 000 medlemmar ur Hitler-­Jugend kommenderats ut för att följa den olympiska elden genom Berlin.

När den amerikanske basketbollspelaren Francis Johnson frågade vilka de unga marscherande männen var, fick han till svar att de var ett slags scouter. Och uniformerade SS-män fungerade som kavaljerer åt de kvinnliga idrottarna i OS-byn, ”med hopsmällande hälar och allt”, mindes den australiensiska simmerskan Pat Norton.

Den 13 augusti dukade de tyska värdarna upp en regelrätt militärparad på den olympiska stadion. 

Till pompösa ­toner av Wagner, Hitlers favoritkompositör, blev hela stadion mörklagd – bortsett från fyra strålkastare som lyste på den olympiska flaggan, de smattrande nazistfanorna och Hitlers personliga ­fana vid hans loge. 

Därefter marscherade soldater från de tre försvarsgrenarna in på stadion med facklor i händerna. 

Två dagar senare rungade fem kanonskott över den olympiska stadion. Listan med nationer och siffror på den stora poängtavlan ersattes med stora bokstäver: ”DET SISTA SKOTTET HAR AV­FYRATS.”

Hitler hade uppnått sitt mål – de 16 överdådiga propagandadagarna hade förfört hela världen.

Så banades vägen för nazismen, som fick stor inverkan på de kommande åren och det krig som förändrade världen för alltid. Det kan du läsa mycket mer om i vår tidskrift, som ges ut var tredje vecka, och som du just nu kan få till kampanjpris. 

Läs mer

Christopher Hilton: Hitler's Olympics – The 1936 Olympic Games. Sutton Publishing, 2006. Guy Walters: Berlin Games – How Hitler stole the Olympic Dream, John Murray, 2006. 
Jeremy Schaap: Triumph – The Untold Story of Jesse Owens and Hitler's Olympics, Houghton Mifflin, 2007. 

  • https://www.feldgrau.com/Olympic-Games-Berlin-Germany-1936

Kanske är du intresserad av...