Danmarks nazister lyckades inte uppbåda några större demonstrationståg i landet. Den här bilden är från ­Slagelse år 1937.

© Det Kongelige Bibliotek

Nordens nazister var ett skämt i Nazityskland

De drömde om ett nazistiskt paradis i Norden, men nazisthälsningarna och ljudet av stöveltramp från folkmassor uteblev – partiledarna med Führer-ambitioner fick aldrig någon politisk makt. Inte ens Hitler tog dem på allvar.

8 december 2016 av Hans Henrik Faffner
Adolf Hitler hade ett gott öga till de nordiska länderna. Här var invånarna rasrena arier, ansåg han, och de hörde naturligtvis hemma i det kommande tyska storriket.

Den tyske Führern märkte att nazistiska partier växte fram i Norden och han räknade med att de skulle sprida hans nya samhällsordning. 

En av de nordiska nazis­terna var norrmannen och officeren Vidkun Quisling som i maj 1933 grundade nazistpartiet Nasjonal Samling (NS) – bara fyra månader efter det att Hitler tagit makten i Tyskland och blivit rikskansler.

Quislings högra hand var den energiske advokaten Bernhard Hjort som beskrevs som lika handlingskraftig och dyna­misk som Quisling var sluten. 


Båda hade erfarenhet av politik, Quisling var försvarsminister 1931–33, och båda utmärkte sig som glödande antimarxister. Hjort blev den intellektuella drivkraften i NS medan Quisling skulle bli ledargestalten.

En representant för det tyska nazistpartiet, Max Pferdekämpfer, fick kontakt med den norska duon och när NS bildades betonade han inför SS-chefen Heinrich Himmler att Quisling var en talang som de borde hålla ett öga på: ”... da er für uns die beste Kanone sein wird” – eftersom han kan bli vår bästa kanon. Men valet i oktober 1936 blev en katastrof.


Quisling och Hjort bemöttes med en axelryckning av sina landsmän. Partiet fick bara 26600 röster, mindre än två procent av rösterna. Ingen av dem kom ens i närheten av en plats i Stortinget. 

Hitler fruktade att ryssarna skulle inta Skandinavien och Finland och stödde därför ländernas nazistpartier – men bara halvhjärtat. .

© Polfoto

Norge överrumplas via radion

Den norske nazistledaren såg sin stora chans några år senare, när tyska trupper invaderade Norge den 9 april 1940. 


Den folkvalda ­regeringen flydde från ­huvudstaden tillsammans med kungen, och det norska försvaret kämpade hårt mot de tyska invasionsstyrkorna som hade satts i land på ­flera platser i landet.

Oslo­ var i tyska händer redan samma dag och på kvällen lyckades en liten skara NS-män ta kontroll över radiohuset i Oslo. De bröt sändningarna och gruppens ledare, Vidkun Quisling, satte sig utan vidare vid mikrofonen.

 I ett kort radiotal informerade han det norska folket om att landet från denna stund hade fått en ny regering och att han nu var landets statsminister: 

”Under dessa omständigheter är det Nasjonal Samlings plikt och rättighet att överta regeringsmakten för att värna om det norska folkets intressen och Norges ­säkerhet och självständighet”, sade han till de förbryllade lyssnarna.

Han var tydligen väl förberedd. Trots att det tyska angreppet tycktes ha kommit som en blixt från klar himmel hade Quisling redan en ministerlista klar och han läste nu upp den i radion.

”Alla goda och sansade norrmän”, började han listigt och kastade sedan ut hot om stränga straff för var och en som vägrade att rätta sig efter den nya ordningen i fosterlandet.

Samma dag som tyskarna invaderat landet hade de inlett förhandlingar med den norska reger­ingen som flyttat till Hamar tio mil norr om Oslo. Men tyskarna insåg snart att norrmännen inte hade några planer på att ge upp.

Den 10 april tog den nye norske statsministern Quisling vid. Hans första åtgärd som statsminister blev att annullera den mobiliseringsorder som den flyende regeringen hade utfärdat för att samla soldater till kamp mot tyskarna.

Men ingen rättade sig efter honom. Tvärtom – nu växte ett djupt hat mot landsförrädaren Quisling fram bland folket och motståndskampen mot tyskarna fick en extra skjuts.

Under några dagar försökte Quisling sätta sig i respekt som ny statschef ge­nom att upprepa sin kontraorder men även tyskarna insåg snart att han bara fungerade som ett rött skynke för norrmännen.


Den 15 april avsatte de Quisling för att lugna ner situationen så att de kunde bekämpa det norska motståndet.

Först i september 1940 återfick Quisling tyskarnas förtroende och blev statsminister i en ”nationell regering” – men makten låg i praktiken hos den tyske rikskommissarien Josef Terboven.

Det var inte många norrmän som uppskattade Quislings försök att nazifiera­ Norge. I synnerhet hans idé om att inlemma landet som en delvis självständig nation i ett ”storgermanskt rike” mötte stort motstånd.

Finska fascister beundrar Mussolini

Den fascistiska rörelsen i Finland föddes vid ett bråk mellan nationalister och unga kommunister.

År 1929 ordnade kommunisterna propagandamöten över hela landet och i slutet av november kom medlemmar ur partiets ungdomsförbund till staden Lappo­ i västra Finland för att hålla möte. 

Det snöade och var bitande kallt men det var ingenting som hindrade traktens bönder från att reagera. I Lappo­ var ­invånarna kyrkligt konservativa och här, bara några år efter att Finland lyckats ­slita sig loss ur ryssarnas klor, såg stadens invånare kommu­nisternas möte som en oerhörd provokation.

Med storbonden Iisakki Vihtori Kosola­ i spetsen gick de till angrepp mot den krog där kommunisterna höll sitt möte. 


Nu uppstod ett vilt slagsmål och de unga aktivisterna tvingades fly till fots genom snödrivorna ut ur staden med de rasande bönderna hack i häl. Lappo hade­ placerat sig på kartan och Kosola blev ledare för den nya, antikommunistiska rörelse som fick sitt namn efter staden – Lappo­rörelsen.

Under första världskriget hade Kosola värvat finska jägarsoldater till den tyska armén. Han hade suttit i rysk fångenskap och kämpat mot kommunisterna i inbördeskriget. Nu stod han ännu en gång i händelsernas centrum.

Lapporörelsen, som hämtat sin inspiration i det fascistiska Italien, blev känd för att ­föra bort ”oönskade element” och ”skjutsa” dem till eller över den sovjetiska­ gränsen. 

I oktober förde de bort den populäre ex-presidenten Kaarlo­ Juho Ståhlberg och hans hustru, misshandlade dem båda och släppte av dem i staden Joensuu.

Aktionen skulle ha varit början till en statskupp – i stället gav kidnappningen Lapporörelsen dåligt rykte i den allmänna opinionen. Efter ännu en misslyckad statskupp 1932 upplöstes rörelsen.

Upplösningen av Lapporörelsen ledde emellertid inte till slutet för de finska fascisterna. De tidigare medlemmarna ur Lappo­rörel­sen organiserade sig snart som ett parti, Fosterländska folkrörelsen, IKL, som till skillnad från Lapporörelsen ville hålla sig inom lagens ramar. 

IKL ställde upp i flera val och 1936, då rörelsen var som störst, hade den 80000 medlemmar och fick 98000 röster. Partiet upplöstes 1944 i enlighet med vapenstilleståndsvillkoren efter fortsättningskrigets slut.

De finska fascisterna bekände sig inte till nazismen utan till Mussolinis fascism.

© Mikko Uola

Danska nazister förlorar spadslaget

Danmarks Nationalsocialistiske Arbejderparti (DNSAP) placerade sig nära sin tyska förebild. Partiet bildades i november 1930 och den första ledaren var ryttmästare Cay Lembcke (1885–1965). 


Med stort intresse hade Lembcke länge följt utvecklingen i Tyskland och när Adolf Hitlers nationalsocialistiska parti i september 1930 ökade från 12 till 107 mandat i den tyska riksdagen ansåg Lembcke att tiden var mogen för en liknande revolution i Danmark.

Rörelsen fick en dålig start. Efter grundandet reste Lembcke till södra Jylland där anhängarna var flest men mötet i Sønderborg den 31 januari 1931, då Lembcke presenterade partiprogrammet, slutade i tumult.

”Danmarks Nationalsocialistiske Arbejderparti kommer att med alla medel kämpa för att hålla kvinnorna ute ur både riksdagen och kommunpolitiken där de aldrig gjort någon nytta, men mycken skada”, dundrade han från talarstolen.

Det påminde för mycket om Adolf Hitler och sådant tänkte jyllänningarna inte finna sig i. De hade hoppats på en stark man med en lösning på den ekonomiska krisen som drabbat bönderna i området synnerligen hårt. 


Besökaren från Köpenhamn sade inte heller ett enda ord om det som engagerade de nationalistiska jyllänningarna mest: deras önskan att få riksgränsen flyttad söderut till floden Eider.

När Lembcke i stället började tala om att ”huvudstadens press är en judepress” spred sig oron i salen. 


Det var inte det folk hade kommit för att höra. Ett par åhörare reste sig och ropade åt talaren. Lembckes folk gav igen och snart var alla i salen inblandade i ett jättegräl.

En tystlåten och tillbakadragen tandläkare från Bovrup tyckte att det var säkrast att dra sig undan till en restaurang i närheten. Han hette Frits Clausen och liksom Lembcke beundrade han Hitlers idéer om ett starkt Tyskland. 


För att understryka detta skrev han sig ofta som Fritz i stället för Frits och när Lembcke senare på kvällen kom till restaurangen anmälde sig Clausen omedelbart som medlem i det nya partiet.

Clausen arbetade med frenetisk energi och värvade många nya medlemmar. Trots det blev folketingsvalet år 1932 en stor besvikelse.


DNSAP lyckades bara kan­didera i Sønderjylland och trots Frits Clausens insatser fick partiet bara 757 röster. 

Ett ledarskifte var oundvikligt. Det drevs igenom på ett stormigt möte den 23 juli 1933 i Aabenraa där Frits Clausen, ivrigt påhejad av sin ärelystna hustru, kandiderade och valdes till ­ordförande.

Nazistledaren Frits Clausen skrev in sig i SS som militärläkare under kriget. När han återvände hem 1944 blev han utkastad ur partiet.
© Polfoto
Nu skulle partiets solkiga rykte förbättras. Efter långdragna interna stridigheter lyckades Clausen utesluta Aage H. Andersen – en av rörelsens mest rabiata antisemiter. Andersen grundade då genast det ännu mer sekteristiska National Socialistisk Arbejderparti, NSAP. 


Splittringen fick till följd att en del av den nega­tiva­ uppmärksamheten leddes bort från DNSAP. Trots det fick partiet under valet år 1935 bara runt 16000 röster – inte tillräckligt för en plats i Folketinget.

Tre år senare, 1939, hade partiets röstsiffror fördubblats, men de 31000 rösterna räckte inte till mer än tre mandat.

Under den tyska ockupationen fick partiet fler medlemmar men stödet förblev svagt. I september 1940 kunde tidningen Jydske Tidende raljera över Frits Clausen – utan­ att tyskarnas censur ingrep:

”Han ordnade en parad här i söndags med sina trupper som i de flesta fall ­utgjordes av krokiga och böjda bond­karlar från insolventa hem. (...) Det sägs att de tyska trupperna skrattade åt dem. Frits kan aldrig locka till sig eliten här hemma.”

Den 8 december 1940 blev en besvikelsens dag för de danska nazisterna. Tyskarna ockuperade landet sedan ett halvår tillbaka och den här dagen gick 400 av rörelsens medlemmar ut på gatorna i Haderslev för att visa att de var starkare än polisen. 

De ville också visa att tiden var kommen för ett nazistiskt maktövertagande med Frits Clausen som Danmarks Führer.

Ordningsmakten i Haderslev satte in hela sin styrka mot demonstrationen. Demonstranterna hade nämligen inte ansökt om tillstånd förrän en timme före­ aktionen, vilket innebar att den var olaglig. Dessutom bar demonstranterna spadar som vapen, vilket inte var tillåtet. Totalt 260 nazister anhölls.

Spadslaget, som händelsen senare kallades, var en stor personlig besvikelse för Frits Clausen. Den tyska ockupationsmakten betraktade händelsen som ett internt danskt problem och ingrep aldrig.

De danska nazisterna hade fått kalla handen av förebilderna i söder och något folkligt stöd fanns inte i sikte. Tyskarna satt stadigt vid makten i Danmark och behövde inte Frits Clausen längre. Nu var det slut. Clausen uteslöts ur partiet 1944.  

Svenska nazister håller stormöte

I mars 1931 rådde spända förväntningar i Stockholms finare kretsar. Veterinären Birger Furugård från Deje i Värmland hade bjudit in Hitler och rikspropaganda­chefen Joseph Goebbels till den svenska huvudstaden för att tala vid ett mass­möte under bar himmel.

Tillsammans med sina bröder Gunnar och Sigurd hade Birger Furugård i oktober föregående år bildat Svenska Nationalsocialistiska partiet – SNSP. Ända sedan 1924 hade han gått i spetsen för ett antal liknande rörelser som alla förblev små och utan inflytande. 

Nu skulle det ske. Massmötet med den tyske nazist­ledaren och hans närmaste man skulle markera början på en ny era.

Men så blev det inte. Hur Hitler reagerade på inbjudan är inte känt men ­polischefen i Stockholm avgjorde saken. Han var rädd att den allmänna ordningen skulle störas och vägrade att ge tillstånd till mötet.

Furugård gav dock inte upp. Han fortsatte med att organisera sin nya rörelse och 1932 lyckades han samla hela 6000 åhörare till ett massmöte­ på Hötorget i Stockholm. 

Klädd i svarta stövlar, entente­koppel och armbindel med hakkors upplevde han sitt livs största stund. Inte tillsammans med Hitler – ­utan med sig själv som huvudtalare.

En av SNSP:s största konkurrenter var Nationalsocialistiska arbetarepartiet som hade medverkat till att valet i riksdagen 1936 blev en katastrof för SNSP som inte fick mer än 0.1 procent av rösterna. 


Som en följd av det upplöste Furugård partiet varefter Nationalsocialistiska­ arbetarepartiet, som 1938 bytte namn till Svensk socialistisk samling (SSS), övertog ledarrollen.

Det nya partiet grundades av den färglöse Sven Olov Lindholm – troligen den som kom närmast att bli en svensk Führer. 


Det uppnådde han genom att formellt bryta kopplingen till moderpartiet i Tyskland. Partiet bytte ut hakkorset mot vasakärven, en gammal svensk nationalromantisk symbol. 

I stället för nazist­hälsning med sträckt arm nöjde sig parti­kamraterna med ”den lilla” hälsningen där de bara höjde högra under­armen. ”Vi är besvikna på Tyskland”, sade Lindholm den 20 april 1940 efter att tyskarna ocku­perat Danmark och Norge.­

Så sent som 1943 drömde Lindholm om en nordisk militärallians under svensk ledning. Han talade om att återskapa 1700-talets svenska storhetstid – något som de flesta betraktade som helt absurt under pågående världskrig. 


År 1940 ställde inte SSS upp i riksdagsvalet och fem år senare var partiet upplöst. 

Sextusen nazister samlades på Hötorget i Stockholm år 1932 för att höra SNSP:s ledare Birger Furugård tala.
© Efscanpix

Kanske är du intresserad av...