År 1940 hade Hitlerjugend cirka åtta miljoner medlemmar. Alla hade tränats för krig sedan barnsben.

© Ullstein Bild & AOP/Getty Images

Hitlerjugend var kanonmat för Hitler

Den tyska ungdomen skulle bli seg som läder och hård som stålet från Krupp, tyckte Hitler. Därför tvingade han in alla tyska pojkar i Hitlerjugend där miljontals barn hjärntvättades och tränades för krig. När kriget närmade sig offrade Hitler dem utan att tveka.

3 mars 2017 av Else Christensen

Henry Metelmann kämpar sig fram genom snön. Året är 1945, och Henry och hans soldatkamrater jagas av Röda armén som sedan slaget vid Stalingrad har trängt tillbaka tyskarna på alla fronter. 

Termo­metern visar på minus 55 grader, men kölden som går genom märg och ben är ingenting jämfört med de plågsamma tankar som rör sig i Metelmanns huvud medan han går: Hans far hade haft rätt, det inser han nu. 

Allt som Henry hade fått lära sig i Hitlerjugend var lögn. Ryssarna är inga undermänniskor, och krig är inte ärofullt. Han är varken representant för herrefolket eller Nazitysklands hopp. 

Han är bara kanonmat i ett ­meningslöst krig som handlar om makt. Men Metelmann håller sina insikter för sig själv och traskar vidare.

”Vi var tvungna att vara mycket försiktiga. Men avskyn var djup och det var många som förstod att vi hade fyllts med lögner i åratal”, skriver han flera år senare i sin självbiografi ”Through Hell for Hitler”.

Hitlerjugend bildas

Metelmann var inte ensam om att falla för Hitlerjugends propaganda. Under åren före andra världskriget samlades miljontals unga i nazistpartiets ungdomsorganisation.

Bländade av Hitlers och ungdomsledaren Baldur von Schirachs löften om en strålande framtid tog de stolt på sig uniformer och armbindel. 

Inte förrän det var för sent upptäckte de att allt tal om att offra sig för Tyskland inte var romantiska floskler utan själva meningen med deras existens.

Führerns martyrfabrik, Hitlerjugend, stal en hel generation unga tyskar och sände hundratusentals barn och ung­domar i döden för att förverkliga den ­nazistiska drömmen om ”lebensraum”.

Ingen hade kunnat förutspå att det skulle sluta så illa när juridikstudenten Kurt Paul Gruber år 1922 samlade en ­liten grupp pojkar på 15–16 år omkring sig i sin hemstad Plauen i Sachsen. 

GALLERI: Se alla bilderna från vardagen i Hitlerjugend

Gruber var övertygad nazist och fascinerades av Hitlers löften om ett starkt Tyskland som bars upp av folkgemenskapen och byggdes av ungdomen. 

Därför ägnade Gruber all sin energi åt att ge nazistpartiet en stark ungdoms­rörelse. Med pengar från en lokal textilfabrikör inledde han en värvningskampanj som blev mycket framgångsrik.

Inom några månader hade Gruber skaffat hela 2500 medlemmar bara i hemstaten Sachsen.

Hitler tog snart Gruber och hans förening under sina vingar. Vid ett stort partimöte i juli 1926 knöt han organisationen, som först fick namnet Bund deutscher Arbeiterjugend, till nazistpartiet och utsåg Gruber till den första ”Reichsführern”. 

Under sina första år var Hitlerjugend ganska anonymt. Då och då sågs de unga nazisterna marschera tillsammans med Hitlers ”bråkmakarkår” SA och dela ut flygblad eller värvningsmaterial för nazistpartiet. 

Ibland råkade de unga i väldiga slagsmål med ­politiska motståndare från vänster­flygeln – ett primitivt styrkeprov som uppskattades i båda lägren.

Men efter en tragisk händelse den 24 januari 1932 hamnade de unga nazisterna i strålkastarljuset.

Den dagen blev Herbert Norkus, en 15-årig Hitlerjunge från Berlin, ihjälhuggen av en grupp kommunister. Norkus fick en hjältebegravning med tal av bland andra Joseph Goebbels, Hitlers propagandaminister, och blev snart en martyr för ungdomsrörelsen.

Genom Norkus död fick Baldur von Schirach sin chans. von Schirach, en ung man ur övre medelklassen, hade år 1925 hört Hitler tala och då blivit övertygad om nazismens förträfflighet. 

I ­oktober 1931, bara tre månader före Norkus död, hade han manövrerat ut Gruber och tagit platsen som ledare för Hitlerjugend. 

von Schirach knöt effektivt samman Herbert Norkus död med tyska hjälteideal och den roll som Hitler hade tänkt sig för ungdomen när han fick makten i Tyskland.

”Vad Hitlerjugend blev i januari 1932, beror inte minst på den heliga symbol för ung offervilja och hjältemod som bär namnet Herbert Norkus”, skanderade von Schirach.

von Schirach gjorde stor sak av att ­besöka Herbert Norkus grav varje år, och han hyllade även den unge mannen i sånger och dikter som han själv skrev. För honom var Norkus död ett marty­rium – ett tema som von Schirach gång på gång återvände till i sina tal till ungdomen.

”Ju fler som är villiga att dö för en rörelse, desto mer odödlig blir den. Hitlerjugend kan bemöta sina kritiker med ett historiskt svar: dess egna döda”, sade han i ett av sina tal.

von Schirachs sinne för melodramer och propaganda var lika väl utvecklat som hos Hitler och Goebbels, och han såg till att utnyttja sin talang för att värva nya medlemmar till det nu snabbt växande Hitlerjugend.

Exempelvis var edgången, när de unga svor Führern och Tyskland trohet på Hitlers födelsedag, ett nationellt evenemang. ”Tusentals medborgare sänder i dag gåvor till Führern på hans födelsedag”, sade von Schirach i ett tal. ”Men de unga skänker sig själva.”

Hitlerjugend ett äventyr

Så dramatiskt gick det inte till när Henry Metelmann år 1933 blev Hitlerjunge vid elva års ålder. 

Ungefär när Metelmann började skolan anmälde hans troende mor honom till den protestantiska ungdomsföreningen Jungschar – en tradi­tionell scoutrörelse. Men när Hitler kom till makten år 1933 förbjöds alla ungdomsorganisationer, eller så togs de över av Hitlerjugend. 

För den förening som Metelmann var medlem i gick det helt enkelt till så att en dag när barnen stod och väntade på att få komma in till ett Jungscharmöte i församlingshuset, hämtades de av en grupp från Hitlerjugend och tågade sedan omkring i staden åtföljda av trumslagare.

Metelmanns pappa protesterade; han hävdade att familjen inte hade råd att köpa de bruna skjortor som ingick i uniformen. Då fick familjen ett paket med två rejäla, bruna uniformsskjortor – en gåva från partiet. 

Henry Metelmann minns inte att han blev särskilt förtjust över övertagandet, men han började snart tycka om livet som Hitlerjunge:

”Uniformen var spännande med allt det bruna, hakkorset och skinande läder. Tidigare hade vi inte ens haft någon ordentlig fotboll – nu gav Hitlerjugend oss riktiga grejer.”

Pojkarna var organiserade i lokala avdelningar som träffades minst en gång i veckan och ofta även på söndagen. 

Mötena ägde rum i lokaler som kallades Heim (hem). Hemmen kunde vara en nedlagd fabrik, en gammal lada eller en källarlokal under ett bostadshus. Metelmann engagerade sig ivrigt i arbetet i sin trupps hem. 

Han och de andra pojkarna putsade väggarna och hängde sedan upp nazistflaggor och plakat, revolvrar, stålhjälmar och citat ur Hitlers bok ”Mein Kampf”.

På mötena fick de undervisning i enlighet med partilinjen om viktiga ideologiska frågor, till exempel raslära, nazistpartiets historia och kvinnans roll i samhället. 

Därefter sjöng de sånger ur Hitlerjugends egen sångbok. Visorna handlade om Tyskland och om det ärofulla i att dö i strid. 

Det Metelmann gillade allra mest var de årliga lägren som varade i två–tre veckor och som pojkarnas föräldrar bara betalade en symbolisk summa för. 

Metelmann, som under hela sin uppväxt förstått att resor bara var något för de rika, njöt verkligen av lägret. 

Pojkarna fick lära sig kämpa

Lägren anordnades i olika delar av Tyskland. Metelmann hann till exempel besöka ett gammalt slott i Thüringen i centrala Tyskland och Östersjökusten nära polska gränsen.

Det var ingen slump att lägren flyttades runt – barnen skulle lära känna det fosterland de måste vara beredda att dö för. 

”Det var i stort sett genom Hitlerjugend jag upptäckte hur varierande och vackert Tyskland var. Det gav mig en obetingad kärlek till mitt fosterland och en nästan helig vilja att försvara det under alla omständigheter och med alla medel – även med mitt liv”, skrev Henry Metelmann.

På lägren levde pojkarna ett fritt liv. De spelade fotboll, simmade och sov i tält. Men det fanns ett allvar bakom ­leken. När pojkarna var ute på vandring kunde någon av ledarna plötsligt ropa:

”Angripande flygplan kommer in lågt från vänster” eller ”fientlig kulspruteeld från höger” och då skulle pojkarna kasta sig ned för att ta skydd. Mellan krigs­lekarna fick de även träna sig på att kasta handgranater, gräva skyttegravar och smyga omkring i terrängen utan att bli upptäckta.

Pojkarna undervisades dessutom i krigsteori och -historia då ledarna ritade upp fronterna vid berömda slag i sanden, och officerare från Wehrmacht kom ofta på besök. 

Männen utstrålade styrka och självsäkerhet och ungdomarna lyssnade uppmärksamt när soldaterna berättade om de moderna vapen som Hitlerregimen försett det nya Tyskland med: ubåtar, stridsvagnar och jaktplan.

Tiden gick, Tyskland rustade för krig och Hitlerjugend tog alltmer av barnens tid i anspråk – på bekostnad av skolan. 

När Henry Metelmann började skolan fick han undervisning sex dagar i veckan. Åren 1937–38 införde det naziststyrda undervisningsdepartementet emellertid en Staatsjugendtag, vilket innebar att lördagen helt skulle ägnas åt aktiviteter inom Hitlerjugend.

Med matlåda och fältflaska kördes Metelmann och hans kamrater ut på ett fält där de ägnade sig åt kampträning hela dagen. 

Pojkarna delades in i ett blått och ett rött lag med färgade bindlar på överarmarna. Det ena laget skulle försvara en viss position, till exempel en kulle, och det andra laget skulle försöka erövra platsen.

I praktiken gällde det att rycka armbindeln av en motståndare som då kallades död och fick lämna slagfältet.

”Till en början hatade jag de där slagsmålen men så småningom vande jag mig vid det. Människan kan – om hon får tillräckligt med tid – vänja sig vid nästan allting och därefter acceptera dem som någonting naturligt”, skrev Metelmann.

Skolorna tvingade barnen

De pojkar som inte var medlemmar i Hitlerjugend var tvungna att ägna ­lördagarna åt flera timmars repetitioner av nazistpartiets ideologi och historia – ett alternativ som säkert hade avskräckt de flesta.

Fram till år 1939 var det i princip frivilligt att vara med i Hitlerjugend, men grupptrycket var stort. I början av 1935 hade Hitlerjugend nästan fyra miljoner medlemmar, men den ambitiöse von Schirach ville ha in fler pojkar i leden. 

I ett nyårstal utropade han det kommande året till pojkarnas år, och för första gången blev alla pojkar som var födda ett visst år nu automatiskt inskrivna i Hitlerjugend. 

Dessutom drev von Schirach en stor propagandakampanj under parollen ”Hela ungdomen för Führern”.

Via radio och tidningar, i skolor och vid idrottsevenemang uppmanades de unga att samlas under hakkorset. 

von Schirach skaffade sig tillgång till kommunala adressregister och skickade brev till alla tyska föräldrar med barn födda år 1926. Skolorna fick besked om att de skulle övertala tveksamma elever att gå med i organisationen.

Livet blev inte enkelt för den som vägrade. Henry Metelmann minns hur den ende pojken i hans klass som inte var Hitlerjunge korsförhördes inför alla sina kamrater av nazistregimens informant på skolan – biologiläraren Karl Sieg. 

Minst en gång om året kom Sieg in i klassen och bad alla som inte var medlemmar i Hitlerjugend att räcka upp handen. Varje gång räckte den flitige och omtyckte Walter Römer upp handen. 

Walter teg som muren medan Sieg med växande raseri frågade ut ­honom om anledningen till detta val. Först när Sieg började ställa frågor om Walters föräldrar ingrep klassläraren. 

Även om det aldrig uttalades högt, visste ­alla att minsta antydan om anti-nazistiska åsikter kunde innebära döden för Walters föräldrar.

När kriget bröt ut år 1939 gladde sig många i Hitlerjugend åt nyheten. De såg fram emot att äntligen få göra upp med ”undermänniskorna” i öster och få förverkliga sin roll som herrefolk. 

Pojkarna började i reservtrupperna och fick ägna sig åt uppgifter som brandsläckning och postutdelning, men senare under kriget skickades de unga pojkarna direkt ut i fält.

Metelmann upplever krigets fasor

Metelmann gladde sig åt nyheten om krigsutbrottet och skrev in sig i armén vid 18 års ålder. Senare skickades han till östfronten som stridsvagnsförare.

”Jag var så spänd”, minns Metelmann. ”Nu kunde jag visa Führern vad jag gick för.”

Men på östfronten upptäckte Metelmann att kriget inte handlade om segrar och hjältemod. Medan hans division rörde sig mot Stalingrad pratade den unge mannen med invånarna i de hus som soldaterna konfiskerade och han blev kär i en rysk flicka. 

När han blev sjuk tog en rysk kvinna hand om honom. Efter det började Metelmann tvivla på det som Hitlerjugend hade lärt honom om att ryssarna var en underlägsen ras.

Efter nederlaget vid Stalingrad år 1943 såg han en brutalitet som tiden i Hitlerjugend inte hade förberett honom för. 

Exempelvis hade Röda armén lämnat kvar en sårad kamrat på vägen, men i stället för att hjälpa mannen gav en tysk officer order om att de skulle köra över den sårade. 

Senare sköt de även ihjäl ett par tonårsflickor som desperat letade efter någonstans att gömma sig.

Hjärntvätt satte spår

Medan Metelmann kämpade sig tillbaka från Stalingrad, desillusionerad och förvirrad, önskade han att han hade kunnat prata med sin far som många gånger varnat honom för Hitler och hans idéer. 

Men fadern hade dött innan Metelmann skickades till fronten och nu var det bara inför sig själv som Henry kunde erkänna att han hade haft fruktansvärt fel.

Metelmann var långtifrån den ende Hitlerjunge som brutalt rycktes upp ur sina föreställningar om kriget som en fortsättning på ungdomens sommarläger med glada lekar och sång kring lägerelden. 

De unga stred vid alla fronter under kriget och hade till och med en egen SS-division – 12. SS Panzer Division Hitlerjugend – som sattes in mot de framryckande allierade styrkorna kring D-dagen och nästan utplånades helt.

För dem som överlevde kriget blev mötet med hela sanningen om Hitler-­regimen en chock. Metelmann, vars sista­ insats i kriget blev att försvara en ­liten stad vid Rhen, tillfångatogs av amerikanerna 1945. 

På väg till ett krigsfångläger såg han i en amerikansk tidning bilder från de koncentrationsläger som nyligen befriats. Trots att han insett att han hade blivit grundlurad inom Hitlerjugend hade hans uppfostran inom ungdomsorganisationen ändå satt sina spår.

”Bara för att vi förlorat kriget anklagar de oss för vad som helst”, beklagade han sig ursinnigt inför sina kamrater.

Sakta men säkert gick dock hela sanningen upp för Metelmann som tillbringade några år som fånge i USA och Storbritannien. När han återvände hem till Tyskland 1948 kände han sig som en främling. 

Metelmann tyckte att hans landsmän inte förstått hur grundlurade de blivit. Efter bara fyra månader packade han sina väskor och reste tillbaka till England, där han fick arbete på en bondgård och senare som trädgårdsmästare. 

Samtidigt försökte han försonas med sitt förflutna – bland annat genom att skriva­ böcker om sin tid i Hitlerjugend.

”Känslan av skuld över vad jag gjort mot andra – i synnerhet ryssarna – vilar tungt på mina axlar. Jag beklagar det ­lidande jag orsakat andra och klagar inte över vad andra har gjort mot mig”, skrev han innan han avled år 2011.

Kanske är du intresserad av...