Arvtagarna står i kö för att komma till makten i Tyskland efter Hitlers död.

© Ullstein Bild & Getty Images & Alamy/Imageselect

Efter Hitler: Toppnazister slåss om Tysklands ruiner

Röda armén har omringat Berlin och Nazityskland är i upplösning. Tre av topparna kring Hitler vill dock inte erkänna nederlaget. Göring, Himmler och Bormann har länge stått i Führerns skugga – nu ser de alla chansen att ta över det skövlade landet. I april 1945 inleds ett livsfarligt spel om makten.

30 september 2016 av Kasper Schlie
Hitler träffar alltid sin militära stab klockan 15.30 för att bli orienterad om situationen vid fronterna. 


Det sker även den 22 april 1945, när sovjetiska granater har vräkt ned över rikskansliet i två dagar och skakat Führerbunkern tio meter under marken. Nazitysklands ledare är väl skyddad av tjock betong, men de dagliga rapporterna understryker att han lever på lånad tid.


Föregående dag har Hitler beordrat sin 9:e armé att ­angripa och bryta genom den ring som sovjetiska styrkor har slagit kring Berlin. Führern har dock tappat all kontakt med verkligheten. 

De svårt decimerade tyska styrkorna är inte längre kapabla att gå till offensiven mot en fiende som har fler soldater, fler stridsvagnar och tusentals flygplan. I stället för att rycka fram drar 9:e armén sig tillbaka. Högröd i ansiktet och med en darrande högerhand ­slungar den nedbrutne Hitler ur sig beskyllningar.

”Alla har ljugit för mig! Alla har bedragit mig! Ingen har berättat sanningen för mig!” vrålar han till sina generaler i ett långvarigt hysteriskt utbrott. Efteråt sitter han och stirrar tomt framför sig, medan han talar långsamt, som om han var ensam i rummet:

”Jag tänker aldrig lämna Berlin. Jag ska försvara staden till sista blodsdroppen. Det är meningslöst att kämpa vidare nu. Det finns inget att slåss med”. Därpå följer ord med långtgående betydelse för Nazitysklands högsta ledning:

”Om det blir fråga om förhandlingar kan Göring göra det bättre än jag”. Det är första gången Hitler öppet har erkänt nederlaget. Omfattningen av de uppgivna orden står helt klar för Luftwaffegeneralen Karl Koller och hans kollega från SS, Hermann Fegelein. 


De är Hermann Görings och Heinrich Himmlers representanter i Berlin, och båda officerarna skyndar sig ut för att rapportera att rikets mäktigaste ställning snart kommer att vara ledig.

Göring ser sin chans

22 april på kvällen, Obersalzberg: Riksmarskalk Hermann Göring har lämnat Berlin och sökt skydd i Alperna, som ännu inte nåtts av fienden.

General Karl Kollers bil rullar uppför de branta berg­vägarna mot alpparadiset Obersalzberg, där Hitler och de mäktigaste nazisterna har sina sommarresidens. 


Han har precis anlänt med flyg från huvudstaden och skyndar sig för att avlägga rapport till sin chef, Hermann Göring, vars lyxvilla ligger i vackra omgivningar på bergssidan.

Luftwaffechefen spärrar upp ögonen, när han hör Koller beskriva det dramatiska möte som tidigare på dagen ägt rum i Führerbunkern. Hitler är uppenbarligen redo att lämna ifrån sig makten över Tredje riket, och Göring har länge varit Führerns officielle efterträdare.

En tillkallad jurist bekräftar att reglerna är väldigt tydliga. Ett Führerdekret från 1941 slår fast att om Hitler inte har fri rörlighet, och inte kan kommunicera med sina styrkor, tar Göring över alla befogenheter. I praktiken är varje steg dock riskabelt. 

Hitlers privatsekreterare Martin Bormann befinner sig fortfarande i Führerbunkern, och denne intrigmästare utnyttjar sin nära kontakt med Tysklands ledare för att undergräva de andra toppnazisterna.

”Han väntar bara på en chans att få mig likviderad”, säger Göring. ”Om jag agerar nu kommer de att kalla mig för en förrädare, men om jag inte handlar kommer jag att beskyllas för att svika Tyskland i hennes ödestimme”.

Tillsammans med sina rådgivare formulerar Göring ett telegram, i vilket han ber Hitler bekräfta sin avgång. En av formuleringarna ska få allvarliga följder:

”Om inget svar nått mig före klockan 22.00 känner jag mig förpliktigad att anta att Ni mist Er handlingsfrihet. I så fall kommer jag att anse villkoren för Ert dekret som uppfyllda och ta ansvar för nationen och fosterlandets väl”.
Hårdkokta naziförbrytare och vanliga tyskar tog livet av sig i och med att de insåg att nazisterna och Hitler stod inför ett nederlag. Bland annat Leipzigs viceborgmästare som tog gift tillsammans med sin hustru och dotter.
© Getty Images

Bormann slår tillbaka

23 april kl. 00.56, Führerbunkern: Lugnet har sänkt sig i Hitlers högkvarter, där alla försöker glömma Führerns hysterianfall föregående kväll.

Ett telegram anländer via flottans nät – det enda som fortfarande fungerar i det sönderbombade Berlin. Martin Bormann läser innehållet och ser genast sin chans.

”Det är ett ultimatum”, säger han med förfäran i rösten, när han strax därefter överräcker telegrammet till sin chef. Medan Hitler läser påminner Bormann om att Göring bara sex månader tidigare var misstänkt för att föra hemliga förhandlingar med de allierade. Till en början ­reagerar Hitler dock med likgiltighet, och han nöjer sig med att diktera ett kort svar till Luftwaffechefen.

”Dekretet från den 29 juni 1941 har upphävts på min personliga befallning. Min handlingsfrihet är orubbad. Jag förbjuder dig att agera som angetts”, meddelar han kallt.

Bormann grämer sig, men på eftermiddagen ser han en ny chans, när ännu ett telegram från Göring snappas upp. Det är en order till utrikes­minister Ribbentrop att komma till Obersalzberg vid midnatt, om Hitler dessförinnan inte visat några livstecken. Nyfikna blickar följer Bormann, när han rusar genom Führerbunkern mot Hitlers våning.

”Göring är i färd med att begå högförräderi!” utropar Bormann indignerat. ”Han skickar redan telegram till regeringen för att meddela att han vid midnatt tar över era befogenheter, mein Führer!”

Till slut reagerar Hitler. Han har varit lugn sedan sitt utbrott föregående dag, men nu får de tunnslitna nerverna honom att explodera som så ofta under det gångna året:

”Jag har vetat det hela tiden!” rasar Hitler eldröd i ansiktet. ”Jag vet att Göring är lat! Han lät flygvapnet gå under. Han gjorde korruption möjlig i vår stat. Han är en narkoman. Jag visste det hela tiden!”

Bormann får order om att skicka ett telegram till Obersalzberg och meddela att Göring omedelbart fråntas alla ­sina befattningar. Luftwaffechefen informeras även om att han kommer att gripas och att enda sättet för honom att rädda sitt liv är att han avgår av hälsoskäl.

En halvtimme senare kommer ett svar från Obersalz­berg: Hermann Göring har fått problem med hjärtat och måste avsäga sig sina plikter. Bormann har överträffat sig själv och på bara några timmar petat Nazitysklands officielle tronföljare. Arvsföljden står helt öppen.

Luftwaffechefen får besök av SS

23 april kl. 20.50, Obersalzberg: Göring har haft en ängslig dag, då han har väntat på det ­oundvikliga straffet för sina telegram.

SS-bataljonen på Obersalzberg har till uppgift att skydda Hitler och de andra nazistledarna, när de vistas i semester­idyllen. Därför kommer telegrammet med en order från Führerbunkern som en överraskning:

”Omringa ögonblickligen Görings villa, och grip den ­tidigare riksmarskalken. Slå ned allt motstånd”, lyder det från Berlin. Strax därpå kommer ännu ett meddelande – denna gång med Bormann som avsändare.

”Ni kommer att få plikta med era liv om Führerns order inte utförs!”.
Medan mörkret faller slår SS-soldater därför en ring runt Görings ståtliga alpvilla. När Luftwaffechefen en timme senare inte har visat sig, stormar soldaterna in i byggnaden med skjutklara vapen. En SS-officer kliver fram till den dittills så mäktige nazistledaren och säger:

”Herr Reichsmarschall, Ni är anhållen!” Göring sätts i husarrest tillsammans med sin stab, och han får order om att han inte får kommunicera med omvärlden – inte ens med sin hustru. General Karl Koller, sändebudet från Führerbunkern, försöker tala förnuft med vakterna:

”Inser ni att detta är vansinnigt? Riksmarskalken har handlat fullständigt korrekt. Han ställde bara en enkel ­fråga till Führern”. SS-styrkans chef känner sig obekväm i situationen och säger att han bara håller Göring i ”Ehrenhaft”, ett slags hedervärd arrest.

Två dagar senare glömmer fångar och fångvaktare kortvarigt allt om intrigerna i nazistledningen. Sammanlagt 350 brittiska bombplan dyker upp på himlen ovanför Obersalzberg, och medan tyskarna söker skydd i bunkrar under marken läggs stora delar av semesteranläggningen i ruiner – bland annat Görings villa.

Himmler tänker stort

23 april kl. 23.30, Lübeck: Reichsführer Heinrich Himmler har lämnat Berlin, och håller på att planera en ärorik framtid för sig själv.

SS-chefen Himmler sätter sig tillrätta i källaren under det svenska konsulatet. Framför sig har han Folke Bernadotte från Svenska Röda Korset, som tror att de ska förhandla om frigivande av skandinaver från koncentrationsläger. Hitlers utbrott i Führerbunkern och Görings fall har dock gett SS-chefen mod att avslöja sin djärva plan.

”Det är mycket möjligt att Hitler redan är död, eller så är han i alla fall det inom ett par dagar”, säger Heinrich Himmler, medan ännu ett allierat flygbombardemang får hela byggnaden att skaka.

”Kriget måste få ett slut, och Tyskland måste erkänna sitt nederlag. Men jag har ännu inte kunnat frigöra mig från min ed till Führern. Nu är situationen annorlunda. Jag erkänner att Tyskland är besegrat”, säger han. Bernadotte lyssnar överraskat, medan Himmler fortsätter:

”I denna nya situation har jag fria händer. För att kunna skydda Tyskland mot en sovjetisk invasion är jag villig att kapitulera på västfronten och låta västmakternas styrkor rycka fram så snabbt som möjligt österut”. Himmler föreställer sig att Tyskland ska ansluta sig till Storbritannien och USA i en uppgörelse med Sovjetunionen.

Bernadotte går med på att skicka erbjudandet vidare till de allierade, mot att SS-chefen lovar att avsluta den tyska ockupationen av Danmark och Norge. Dessutom ska omkring 20000 skandinaviska koncentrationslägerfångar få eva­kueras till Sverige.

När Bernadotte strax därefter kör mot den lokala flygplatsen talar han med en av sina assistenter om Himmlers oerhört ambitiösa plan:

”Reichsführern förstår inte allvaret i sin egen situation. Jag kan inte längre hjälpa honom”.

Trofaste Heinrich avslöjas

28 april på kvällen, Führerbunkern: Ryssarna har intagit Berlins flygplats, och därmed har den sista flyktvägen ut ur huvudstaden skurits av.

Det har redan varit en svart dag i Führerbunkern, där rapporter om nederlag och sammanbrott strömmat in från ­alla fronter. Under dygnets sista timmar får Hitler dock ett meddelande, som skakar honom mer än allt annat.

En nervös ämbetsman från presskontoret har kommit för att berätta om en nyhet från Radio Atlantik. Stationen utger sig för att drivas av den tyska motståndsrörelsen, men sänder i själva verket från Storbritannien.

Enligt uppläsaren har Heinrich Himmler i hemlighet försökt förhandla om fred med Storbritannien och USA, vilket länderna har avvisat. Nazistledaren hade enligt propagandasändaren för avsikt att ta ifrån Hitler makten.

Kritvit i ansiktet och med darrande läppar lyssnar Hitler till den uppskakade mannen framför sig. Av alla den senaste tidens förräderier är detta det värsta. Han hade aldrig kunnat föreställa sig att ”der treue Heinrich” – trofaste Heinrich – skulle kunna hugga honom i ryggen.

Domen avkunnas direkt: Himmler sparkas från rege­ringen och ska gripas så snart som möjligt. Tills dess låter Hitler sin blodtörst gå ut över någon annan, och han utser Hermann Fegelein, som är SS-chefens representant i Berlin. Officeren lokaliseras, förs ut i rikskansliets trädgård och avrättas med ett skott i huvudet.

Bakom ett allvarligt ansiktsuttryck kan Martin Bormann jubla åt att ännu en rival eliminerat sig själv. Det anförtror han dock inte sin dagbok. I stället skriver han:

”Gång på gång, som timmarna går, upprepar Führern hur trött han är på att leva med så många förrädare omkring sig”. Sista akten i bunkern närmar sig hastigt.

Hitler dikterar framtiden

29 april kl. 03.00, Führerbunkern: Striderna på Berlins gator rasar nära Hitlers underjordiska gömställe, där nervositeten sprider sig.

Adolf Hitler vet att tiden håller på att rinna ut. Med propagandaminister Goebbels och Martin Bormann som vittnen dikterar han sitt testamente till en sekreterare, som får slita hårt för att hinna med.

”Eftersom våra styrkor är för svaga för att försvara sig mot fiendens angrepp, och vårt motstånd saboteras av både förblindade och karaktärslösa personer, har jag valt att stanna i denna stad och dela samma öde som flera miljoner andra”, rättfärdigar Hitler sig och fortsätter:

”Göring och Himmler har i hemlighet förhandlat med fienden utan min vetskap och mot min vilja och på olagligt vis försökt ta makten genom en kupp. De har båda åsamkat staten och hela nationen oerhörd skada, som når vida utöver deras personliga förräderi mot mig”.
Bormann döljer sin glädje bakom en allvarlig min – bara för att skakas av Hitlers nästa ord:

”För att kunna ge det tyska folket en regering av hedervärda män, som tänker fortsätta kriget med alla medel, utnämner jag dessa medlemmar av den nya regeringen: Rikspresident: Dönitz. Rikskansler: doktor Goebbels. Partiminister: Bormann (...)”. 

I stället för att utse en ny Führer vill Hitler dela upp makten. Flottchefen Karl Dönitz, som ingen tidigare betraktat som en maktfaktor, blir starkast, eftersom han får kontroll över de militära styrkorna.

Konkursboet byter ägare

30 april 18.35, Plön: Storamiral Dönitz drar sig tillbaka norrut från Hamburg för att hålla avstånd till de framryckande britterna.

Karl Dönitz sitter i sitt tillfälliga högkvarter, när hans adjutant överräcker ett telegram från Bormann i Berlin. Telegrammet innehåller en ovälkommen befordran:

”Führern har ­utsett Er, Herr Grossadmiral, till sin efterträdare. En skriftlig bekräftelse följer. Ni ska omedelbart vidta alla nödvändiga åtgärder”. Telegrammet förtiger det faktum att Hitler begick självmord tre timmar tidigare. 

Bormann vill ha tid att förhandla med ryssarna i Berlin, så att han kan ta sig ur staden och förbli en del av maktspelet. Under tiden grubblar Dönitz på vad han ska göra.

”Vi har utkämpat nog med heroiska slag. Rädda folket, sluta med onödiga och blodiga offer”, säger han till en adjutant. ”Som statsöverhuvud kan jag inte göra annat än att avsluta kriget så fort som möjligt”. 


Det dröjer dock lite. Först vill han rädda så många tyskar som möjligt från att falla i händerna på de ryska styrkorna.

När Dönitz besvarar telegrammet tiger han dock om ­sina planer. Han har lärt av Görings och Himmlers öde.

”Jag tänker fortsätta kriget, tills det får ett slut som kan göra det tyska folkets enastående och heroiska kamp rättvisa”, lovar Dönitz lojalt.

Himmler erbjuder sina tjänster

30 april midnatt, Plön: Himmler är på fri fot och har inte gett upp sina drömmar.


En kortege av öppna bilar stannar utanför Dönitz högkvarter och Heinrich Himmler kliver ur. Omgiven av sex tungt beväpnade SS-livvakter går han mot ingången, me­dan han uppmärksamt spanar kring sig. 


Trots mörkret kan de nyanlända ana skepnader med gevär och kulsprute­pistoler, som gömmer sig bakom några träd. Dönitz ser uppenbarligen SS-chefen som ett potentiellt hot.

Amiralen är dock artigheten personifierad, när han tar emot på sitt kontor och överräcker det telegram som bekräftar hans utnämning till statsöverhuvud. Förbluffad läser Himmler nyheten. 


När han ett ögonblick senare reser sig, kritvit i ansiktet, är amiralen beredd att dra fram den osäkrade pistol som ligger dold under papperen på bordet. Himmler bugar sig emellertid.


”Tillåt mig att bli nästa man i din stat”, säger SS-chefen med tillkämpad vördnad. Dönitz svarar utan en stunds tvekan att han inte kan ge den högt profilerade nazisten en roll i sin nya regering. Himmler skulle vara en belastning, när förhandlingarna med de allierade inleds.

Besviken tar gästen avsked, men han vidhåller att framtidens Tyskland kommer att behöva honom och hans SS för att avvärja kaos. Sedan lämnar han Plön, övertygad om att lyckan ska le mot honom. Världen kommer att inse att han är oumbärlig, om sovjetkommunismen ska stoppas.

Bormann lägger benen på ryggen

1 maj kl. 07.40, FüHrerbunkern: Tyska försök att förhandla med ryssarna i Berlin misslyckas. Fienden kräver villkorslös kapitulation.

Martin Bormann tvingas inse att han inte kan prata sig ut ur den omringade huvudstaden. Han vägrar dock att ge upp allt nu, när Göring och Himmler är borta. I stället skickar Bormann ett sista meddelande till Dönitz:

”Testamentet har trätt i kraft. Jag kommer till dig så snart som möjligt. Tills dess bör du enligt min åsikt låta bli att informera allmänheten”. Därefter anförtror han dag­boken sin desperata plan: ”Flyktförsök!”

Tillsammans med andra som levt i Führerbunkern tänker Bormann smyga sig genom den sovjetiska ringen runt Berlin, och därefter har han för avsikt att söka upp Dönitz. 


Han syr in Hitlers testamente i sin uniform, lämnar rikskansliet i sällskap med ett par andra nazistiska flyende och springer över till Wilhelmplatz. Där lämnar gruppen de brinnande gatorna för att smyga sig ned i tunnelbanans tunnlar. Tysta försvinner de i mörkret.

Dönitz talar till det tyska folket

1 maj kl. 10.20, Hamburg: Tysklands nye ledare fruktar att Bormann ska försöka genomföra en kupp. Han beslutar sig för att göra sin post officiell.

Karl Dönitz sitter i radiostudion i Hamburg med en nästan omöjlig uppgift framför sig. Han ska övertala en ödelagd nation, som i tolv år svurit trohet till Adolf Hitler, att i stället lita på en sjöman från Grünau. Den röda lampan i studion tänds för att visa att han kan börja prata.

”Tyska män och kvinnor, soldater i Wehrmacht”, säger Dönitz i mikrofonen. ”Vår Führer, Adolf Hitler, har stupat. Det tyska folket bugar sig i den största sorg och vördnad”. Formalia är nu avklarade, och han kan fortsätta.

”Führern har utsett mig till sin efterträdare. Min första uppgift blir att rädda det tyska folket från bolsjevikernas härjningar”, meddelar amiral Dönitz dystert. ”Jag behöver er hjälp för att uppnå detta. Ge mig ert förtroende, för mitt öde är även ert öde”.

Två dagar senare utser Dönitz sin nya regering i Flensburg – en liten landsortsstad och örlogsbas så långt bort som möjligt från de snabbt framryckande britterna.

SS-chefens drömmar grusas

5 maj, Schleswig-holstein: Bormann har gått upp i rök, och Dönitz har förebyggt motstånd från SS genom att hålla dagliga möten med Himmler.

Himmler håller sig nära den nya regeringsstaden Flensburg. Han är säker på att om Dönitz ger honom en halv timme i enrum med de allierades överbefälhavare, Eisenhower, kan han få till ett förbund mot Sovjetunionen.

Nazistledaren är på strålande humör, när han får besök av Tysklands nye statsminister, Lutz von Krosigk. Gästen punkterar dock snabbt den upprymda stämningen.

”Om en engelsman eller amerikan så mycket som överväger att tala med dig kommer allmänheten att rasa mot dem”, konstaterar ministern. Himmlers namn är förknippat med SS, krigsförbrytelser och koncentrationsläger.

Dönitz har gett upp Nederländerna, nordvästra Tyskland och Danmark till britterna. Nu, när striderna håller på att ebba ut, måste den nya regeringen fortast möjligt göra sig av med Himmler, så att Dönitz och hans ministrar kan distansera sig från nazismens brott. 


I stället för att få en regeringspost blir Himmler tillsagd att försvinna.

SS-chefen och Reichsführern Heinrich Himmlers sista illusion brister. Han blir aldrig västvärldens frälsare från kommunismen. I stället är han tvungen att fly till fots med en lapp för ögat och ett falskt ID-kort med namnet Heinrich Hitzinger på fickan.

Ingen kunde hitta Bormann eftersom han redan var död. Hans kropp identifierades senare med hjälp av tänderna i kraniet.

© Topfoto/Polfoto

Göring skålar med amerikanerna

8 maj, Tyrolen: Efter britternas bombning av Obersalzberg har Göring förmått sina vakter att åka med till familjeslottet Mauterndorf i Österrike.

SS-styrkan som bevakar Luftwaffechefen tog den 1 maj emot ett telegram från Bormann i Berlin. De skulle genast avrätta sin fånge. 


Efter nyheten om Hitlers död i Berlin är soldaterna dock osäkra på vem de bör lyda. Göring bidrar till förvirringen genom att servera dyra viner från källaren, så att husarresten påminner mer om en semester.


De första dagarnas rädsla har avtagit så mycket att han självsäkert skickar ett telegram till Eisenhower, i vilket han erbjuder sig att förhandla om fred ”marskalk till marskalk”. Göring ser framför sig hur han och amerikanen ska planera för framtiden på ett storslaget slott, som hans assistent Karl Koller redan har konfiskerat för ändamålet.

Den 6 maj, när tyskarna redan har kapitulerat på flera fronter, bryter SS-vakterna upp och lämnar Göring. Två dagar senare överlämnar han sig till amerikanerna iförd himmelsblå uniform med massor av guldpynt. Görings uppfattning om sin stora betydelse styrks av hans värdar, som inkvarterar honom på ett hotell, där han dricker champagne och håller hov för amerikanska officerare.

Två veckor senare tar det glada livet abrupt slut. Göring får lämna ifrån sig sina guldringar, sin ljusa paraduniform och en resväska full med morfinpiller, varpå han sätts under hård bevakning som krigsförbrytare.

Himmlers liv på flykt tar slut

23 maj, Lüneburg: Kriget har varit över sedan den 8 maj, men Himmler är fortfarande på fri fot. Han vandrar söderut i sällskap av två trofasta män.

En brittisk patrull griper tre tyska soldater, som vandrar fram längs landsvägen. När de klagar över att behöva stå i kö för att förhöras, misstänker en underrättelseofficer att de är högt uppsatta personer. Vid första frågan tar den minste av dem av förklädnaden. Han tar bort lappen för ögat, tar på sig ett par runda glasögon och säger:

”Jag är Heinrich Himmler”. Förbluffade inser britterna att de har fått tag i en av världens mest eftersökta män. En snabb kroppsvisitering avslöjar två giftampuller, som konfiskeras, innan Himmler skickas vidare för mer ingående förhör. Där ber en läkare den forne SS-chefen att öppna munnen och ser en blå glasbit mellan två kindtänder.

När han försöker ta bort det mystiska föremålet, sliter fången sig fri och biter sönder vad som visar sig vara en tredje ampull med kaliumcyanid. Alla återupplivningsförsök är förgäves, och Heinrich Himmler dödförklaras.

Himmlers drömmar om makt efter kriget krossades och istället begick han självmord.

© Ulstein/Polfoto

Tredje rikets sista dag

23 maj, FLENSBURG: Till Dönitz förundran har britterna ignorerat honom sedan kapitulationen.

När de allierade kallar Dönitz till ett möte på skeppet Patria i Flensburgs hamn, vet han att allt är slut.

”Packa din väska”, säger amiralen till sin adjutant. Piren visar sig vara full av pressfotografer, och ombord på fartyget väntar åtskilliga allierade officerare. En amerikansk general tar ordet. Han meddelar formellt att Dönitz och hans följe kan betrakta sig som krigsfångar.

”Den tyska regeringen är härmed upplöst”, konstaterar amerikanen. Därefter förs tyskarna av från fartyget och tvingas marschera med händerna över huvudet till en gårdsplan, där de kroppsvisiteras noggrant. Vakterna vill vara säkra på att de inte gömmer på giftampuller. Statsminister von Krosigk protesterar mot behandlingen.

”Bara le”, lyder rådet från en officer bakom honom i kön. Hösten 1945 förs de mäktigaste av Hitlers hantlanga­re till Nürnberg, där en allierad domstol väntar. Storamiral Dönitz och statsminister von Krosigk får båda tio års fängelse för krigsförbrytelser.

Britterna väntade med att gripa Dönitz. Först två veckor efter kapitulationen utrymde de hans högkvarter i Flensburg.

© Ullstein Bild

Martin Bormann döms till döden i sin frånvaro – ingen vet att han omkom i Berlin. Riksmarskalk Göring får samma straff trots ihärdiga bortförklaringar. Han lyckas dock gäcka bödeln genom att kort före sin hängning svälja en insmugglad giftampull.

Kanske är du intresserad av...