Ubåtens last av tidsinställda bomber var fästa på skrovets sidor i två stora tankar.

© Polfoto/Topfoto

Miniubåtar var Churchills hemliga vapen

Motorn kom från en Londonbuss och instru­menten var pyttesmå. Med en besättning på bara fyra man var den brittiska miniubåten X-Craft en oansenlig farkost. Trots det satte Churchill in den mot tyskarnas fruktade superslagskepp Tirpitz.

24 oktober 2016 av Else Christensen
Den lilla ubåten X6 guppar som en kork på den spegelblanka fjorden medan skurar av kulor dyker ned i vattnet runt omkring. Titt som tätt skickar granatnedslagen upp höga vattenpelare i luften och för­över tornar en grå mur av stål upp sig: slagskeppet Tirpitz – det mest fruktade fartyget på Atlanten.

Kapten Cameron är koncentrerad när han manövrerar den lilla farkosten rakt mot fartyget. Ubåten är så nära att slagskeppets tunga kanoner inte kan riktas mot den. Cameron slår back i maskin och lägger den lilla ubåten intill det stora skrovet som den slår emot med ett brak.

Han vrider på två handtag – ett på varje sida av det trånga kommandorummet – och farkosten släpper sin dödliga last. Två stålbehållare med totalt fyra ton hög­explosivt sprängmedel faller tungt genom vattnet och lägger sig till rätta i den mjuka leran under Tirpitz väldiga köl.

Cameron vet att han inte kan ta sig oskadd ut ur fjorden igen. Med en hammare slår besättningen sönder ubåtens instrument, öppnar ventilerna och låter vattnet forsa in.


En efter en klättrar de fyra männen upp genom luckan med händerna i luften för att visa att de ger sig.

Från Tirpitz däck ser tyskarna hur X6 sjunker ned i det kalla grå havet. Resten av miniubåtarna som deltar i aktionen hamnar också på fjordens botten. Men deras uppoffringar är inte förgäves.

Strax efter klockan 10 den 22 september 1943, en timme efter att Cameron övergivit sin ubåt, utlöser en tids­inställd detonator sprängmedlet.


En våldsam explosion skakar det 42.900 ton tunga slagskeppet. Skrovet fläks upp, vattnet forsar in och Tirpitz får fem graders slagsida. Huvudmotorerna i maskinrummet förskjuts och stannar.

Babords roder fastnar och två av de stora kanontornen får svåra skador. Avståndsmätare och andra siktinstrument, radar och radio går sönder. Under de följande sex månaderna är Tirpitz, det fartyg som de allierade fruktar allra mest, satt ur spel i kampen om Nordatlanten.

Churchill trodde inte på miniubåtar

Vid första anblicken var Camerons så kallade ”X-Craft”, som deltog i aktionen tillsammans med fem systerskepp, knappast någon värdig motståndare till det enorma Tirpitz. Flottans ledning var pessimistisk när en grupp eldsjälar i början av kriget försökte få igång tillverkningen av miniubåtar.


Trenden var att vapen, fartyg och stridsvagnar skulle vara så stora och tekniskt avancerade som möjligt. Inom flottan ansåg man att de små farkosterna knappast skulle vara något att ha i kampen mot mäktiga tyska fartyg.

Synsättet förändrades dock när två brittiska slagskepp år 1941 attackerades och skadades av italienska bemannade torpeder.


Efter det angreppet insåg Churchill att miniubåtar mycket väl skulle kunna bli användbara, och flottans ingenjörer började därför att utveckla en miniubåt som kunde angripa­ stora tyska krigsfartyg – inte minst det fruktade Tirpitz.

Den 15 mars 1943 sjösattes prototypen X3. För att hemlighålla konstruktionen ägde sjösättningen rum i skydd av mörkret. Uppdraget att bygga ubåtarna – som benämndes X5-X10 – gick till den brittiske vapenjätten Vickers-Armstrong Ltd – som även byggde stridsvagnar och flygplan.


Konstruktionen av miniubåtarna­ gick snabbt. Kölen till X5 sträcktes i september 1942 och den sista båten i klassen, X10, sjösattes i januari 1943 men det var ju heller inga jättelika arbeten.

Det bara 16 meter långa, cigarrliknande skrovet bestod av tre sammanfogade delar: en cylinderformad mittsektion och två koniska ändstycken. Sektionerna kunde lätt tas isär om en motor eller ett instrument behövde repareras.

Det var inte heller några problem för depåfartyg eller baser på land att ha en akterände med ett komplett ubåtsmaskinrum på lager så att hela­ sektionen kunde bytas ut även om man skulle befinna sig långt ifrån hemmahamnen. 

Ubåten var proppfull med handtag, vevar och instrument som gjorde utrymmet ännu trängre.

© Imperial War Museum

Motorn lånades från en Londonbuss

När miniubåten gick i ytläge drevs den av en vanlig dieselmotor av samma typ som satt i de röda dubbeldäckade bussarna på gatorna i London. Luften sögs in och ned genom en ”snorkel” som kunde tillslutas innan ubåten dök.


Dieselmotorn kunde även ladda ubåtens batterier – som levererade ström till den elmotor som drev X-Craft i undervattensläge.

Trots sin ringa storlek var farkosten mycket tålig och skrovet klarade dykningar ned till drygt 90 meters djup. Motståndskraften mot chockvågor från sjunkbomber var densamma som hos vilken annan typ av ubåt som helst.

Inuti liknade miniubåtarna alla andra undervattensfarkoster i Royal Navys tjänst – bara det att allt var mindre. Höjden från golv till tak var cirka 1,5 meter och den invändiga längden knappt 11 meter.

Allt tillverkades alltså i mindre skala – även kommandorummets instrument. ”Allt var mindre. Vevhjul till ventiler, flaskor med tryckluft, battericeller, mätinstrument, indikatorer och periskopet”, minns en officer. ”Att få kommandot över en miniubåt var som att få ett leksakståg i julklapp.”

Slussrum fungerade som toalett

Från kontrollrummet fanns en lucka in till ubåtens slussrum.


Rummet användes när en dykare lämnade ubåten för att klippa hål i de torpednät som omgav fientliga skepp och som hindrade ubåten från att komma nära. Klädd i dykardräkt, som männen galghumoristiskt kallade ”den fuktiga döden”, kröp dykaren in i rummet och stängde luckan efter sig.

Genom ett tryckluftsystem släppte högste befälet in vatten från en av ubåtens ballasttankar i slussrummet. Tryckluften förde ett öronbedövande oväsen i kommandorummet men för dykaren i tanken var situationen värre.

Medan vattnet sakta steg omkring honom ökade trycket mot kroppen – en obehaglig känsla som dykarna ofta kallade ”the squeeze”, kramen. När rummet var vattenfyllt öppnade dykaren luckan i rummets tak och simmade ut.

Slussrummet hade ytterligare en funktion. Det var enda platsen ombord där toaletten kunde placeras, men ett besök här kunde lätt bli en otrevlig historia. Toaletten spolades med hjälp av en liten handdriven pump som hade den egenheten att toalettinnehållet ofta blåstes ut åt fel håll.
Rorgängaren stakade ut ubåtens kurs från sin plats längst fram i det lilla kommando-rummet.
© Imperial War Museum
Livet ombord på en X-Craft var ingenting för sjömän som hade cellskräck och många hoppfulla unga män sorterades bort redan under utbildningen. Inte ens folk med starkt psyke kunde vistas mer än tio dagar i ubåten. Sedan började det trånga utrymmet tära på både hälsa och nerver.

På grund av den låga takhöjden måste besättningen antingen sitta eller krypa på knä. Luften var alltid fuktig och instängd, även under färd i ytläge.

Varm mat serverades bara när ubåten var vid ytan; ångan från grytan – det fanns bara en – gjorde det outhärdligt att befinna sig ombord om ubåten var i undervattensläge.

När besättningsmännen ville få lite frisk luft eller röka en pipa tobak efter middagen kunde de tillbringa några minuter på däck – en åt gången.


Även om havsluften var en välkommen omväxling till det unkna utrymmet i båten var vistelsen på däck ett tvivelaktigt nöje. Kalla vågor sköljde ständigt in över ben och fötter och för att inte blåsas överbord måste de spänna fast sig med en läderrem.

Bristen på sömn och vila var ett ständigt problem. Den enda kojen ombord fanns i batterirummet i ubåtens förstäv och även om utdunstningarna från batterierna renades så gott det gick vaknade den som sov där inne alltid med huvudvärk och illamående på grund av ångorna.

De flesta föredrog att lägga sig på den korta britsen i kontrollrummet, eller att rulla ihop sig kring periskopet.

Liksom övriga miniubåtar hade X5 en besättning på fyra man och en stödenhet på tre. X5 sjönk under angreppet på Tirpitz med alla man ombord och har aldrig återfunnits.

© Perial War Museum

Minorna var fastskruvade

Sprängmedlet som skulle förpassa Tirpitz till havets botten fanns i de två stål­behållare som satt på var sin sida av mini­ubåtens skrov. I varje behållare fanns två ton amatol – ett högexplosivt sprängämne av TNT och brandfarligt ammoniumnitrat.

Behållarna var fastskruvade på ubåtens sidor. När de skulle lossas, vred ubåtsbesättningen på ett hjul i vardera sidan av kommandorummet så att skruvarna lossnade och tankarna frigjordes.

Man kunde ställa in sprängladdningarna så att de detonerade efter mellan 30 minuter och 24 timmar. När minorna placerats ut gällde det att komma därifrån så fort som möjligt. På den punkten hade­ Cameron och hans kolleger inte turen på sin sida, men operationen blev trots det en succé.

När Tirpitz efter ett halvårs reparationer åter togs i tjänst befann sig Tyskland på reträtt. Storhets­tiden för X-Craft hade dock bara börjat. Under resten av kriget gjorde båttypen stor nytta i en rad special­operationer över hela världen. 

Kanske är du intresserad av...