Under sträng övervakning från SS monterades V-2 av fångar i koncentrationslägret Dora. Hitler­ krävde­ att få dokumentation­ på att produktionen var effektiv, och begärde därför färg-fotografier från lägret.  

© Ullstein Bild

Lägerfångar byggde Hitlers V-2-raket

V-2-raketen skulle terrorisera britterna, krossa deras kampvilja och leda Tredje riket till seger. Kriget slutade innan raketen fick någon avgörande betydelse, men flera tusen tvångsarbetare dog i V-2-fabriken Dora.

21 mars 2017 av Ib Salomon

London, lördagen den 25 november 1944. I det stora varuhuset­ Woolworth's pågår kommersen för fullt. 

Utan minsta förvarning bländas plötsligt alla kunder och anställda av ett starkt ljussken följt av ett väldigt dån. 

Hela byggnaden skälver för att några sekunder senare­ kollapsa. Konse­kvenserna blir enorma­ – räddningsmanskapet gräver fram 168 döda ur ruinerna.

Överlevande och vittnen till katastrofen chockas svårt och de har ingen aning om vad som orsakat explosio­nen.

Det är en V-2­-raket. På sin väg från Tyskland har den varit en kort sväng i rymden, varefter bränslet – helt enligt planerna – tar slut. 

Det fruktansvärda vapnet fortsätter sitt dödliga uppdrag med hjälp av jordens dragningskraft och faller ned från himlen i en ballistisk bana som slutar mitt i det människofyllda varuhuset. 

Raketen borrar sig ner i byggnaden med en 975 kilo tung sprängladdning. 

Regeringen teg om V-2 

Till skillnad från folket kände­ landets regering till tyskarnas nya supervapen, men de blev ändå tagna på sängen.­ 

Året innan hade britterna nämligen genomfört en lyckad­ bombning av V-2-basen i Peenemünde vid Öster­sjön, och så sent som ett par veckor före explosionen i varuhuset visste inte nationens leda­re att man trots angreppet hade lyckats upprätthålla produktionen av terrorraketerna.­ 

Den försiggick nu i långa, mörka och fuktiga tunnlar under markytan, där svältande­ koncentrationslägerfångar arbetade dygnet runt under ständigt hot om avrättning.

Den brittiske premiärministern Winston Churchill infor­merade nu parlamentet om att England hade angripits med ett helt nytt vapen – tyska raketer som kom ­från rymden. 

Raketerna rörde sig mycket snabbare än ljudet och ingen kunde höra dem. Ljudet kom först efter nedslaget, både från raketen och explosionen.

I det avseendet skilde sig V-2-raketerna från V-1 – de små obemannade bombplanen med jetmotorer som tyskarna satte in ett stort antal av mot England under krigets sista år. 

V-1-raketerna var så långsamma­ att de med lite tur kunde skjutas ned. 

Till skillnad från dem kom V-2-raketerna bokstavligen som en blixt från klar himmel, och dessutom var de så tunga att de oftast borrade sig djupt ned i marken innan de exploderade. 

För det mesta lämnade de efter sig en 10 meter djup och 10–15 meter bred krater.

De första attackerna med V-2 ägde rum i början av september 1944, knappt tre månader före explosionen i Woolworth's, men för att inte skrämma folket hemlighöll den brittiska regeringen till en början angreppen. 

Det lyckades de göra eftersom nedslagen var så slumpmässiga och dessutom skedde med en sådan hastighet att ingen hann se raketerna.

Att England utsattes för angrepp med ett nytt skräckinjagande vapen var beska droppar att svälja för de brittiska­ politikerna som hade garanterat att London inte längre var allvarligt hotat och att kriget snart skulle vara över. 

Hitler utfärdade ordern

Rent tekniskt handlade det om världens första ballistiska robot – alltså en missil som likt en kanonkula följde en bågformig bana genom luften när bränslet tagit slut.

Tyskarna hann avfyra sammanlagt 1.115 raketer mot England, varav 517 träffade London-regionen. Under den mest intensiva perioden slog 60 raketer i veckan ned i Stor-London.

Hitler misstänkte att V-2 användes för vårdslöst och mot sekundära mål. Han gav därför order om att beskjutningen skulle koncentreras till London och Antwerpen. 

Den belgiska staden träffades av lika många raketer som London. Antwerpen hade till tyskarnas stora förtret befriats av de allierade och det skulle vedergällas. 

Tyskarna var särskilt inriktade på att göra hamnen obrukbar, men precis som i London träffade raketerna inte alltid där de skulle. 

En del av dem slog ned utan att vålla någon större skada, andra orsakade tragedier – som när en V-2 den 16 december 1944 träffade den fullsatta biografen Rex Cinema. Bara vid det tillfället omkom 561 personer.   

Efter de allierades bombning av raketbasen i Peenemünde beslöt nazisterna att gömma raket­produk­tionen i Harz mörka bergstunnlar. Här arbetade svältande lägerfångar under vidriga förhållanden.

© Ullstein Bild

V-2 skulle sprida skräck

För tyskarna var V-2-raketerna ett sista desperat försök att vända krigslyckan. 

Syftet var just att raketerna skulle sprida­ skräck bland civilbefolkningen, för de var så oprecisa att de inte kunde riktas in mot militära mål. 

Det var därför också mycket medvetet som den tyske propagandaministern Goebbels gav dem namnet V-2 – V står för Vergeltungswaffe, det tyska ordet för vedergällningsvapen. 

Sett med tyska ögon var V-2 nämligen en passande hämnd för de allierades bombningar över Tyskland. 

Fram till namnbytet gick r­aketen under benämningen A-4 bland tyska tekniker.

Första fabriken bombades 

När nazisterna kom till makten i Tyskland 1933 gjorde­ ledarna inget för att dölja­ sitt intresse för moderna vapen. 

När de kom i kontakt med en grupp amatörer som experimenterade med raketer på sin fritid såg nazisterna genast möjligheterna. 

Med raketer kunde de få ett vapen som nådde betydligt längre än det bästa artilleri.En av de ivrigaste raketkonstruktörerna hette Wernher von Braun. 

Han var utbildad fysiker och föreslog nazisterna att upprätta en bas där man kunde utveckla­ och testa det nya vapnet.­ 

Han hittade även den rätta­ platsen: ett öde område vid staden Peenemünde på ön Usedom i Östersjön.

Med Wernher von Braun som chef upprättades här en hemlig bas.

 Det skedde i maj 1937. Basen växte snabbt och sysselsatte förutom mängder med ingenjörer och tekniker även tusentals arbetare. 

Än så länge rörde det sig om ett forskningsprojekt.­

Wernher von Braun var övertygad om att framtiden låg i raketer med flytande bränsle. 

Tidigare hade man använt fast bränsle, men det var tungt och inte alls lika effektivt. 

Å andra sidan orsakade det flytande bränslet ständigt problem och under basens första år gick man närmast från fiasko till fiasko.

 Ofta exploderade raketerna innan de kommit i luften.

”Det tog oss ett halvår att bygga raketen, men bara en halv sekund att förstöra den”, som Wernher von Braun uttryckte det.

Britterna tog det för lögn

Men det gjordes trots allt tekniska framsteg och den 3 oktober 1942 lyckades man för första gången genomföra en långdistansflygning. 

En raket flög 190 kilometer och landade bara fyra kilometer från det utsatta målet.

Framgången fick Hitler att månaden därpå godkänna en plan för serieproduktion av raketen. Nazistledarna hyste allt större förväntningar på V-2 i takt med att de blev trängda på alla fronter i kriget.

Under en längre tid lycka­des tyskarna hålla Peene­mündebasen hemlig – trots att det var ett stort område. 

Men den 5 november 1939 lämnades det på den på brittiska ambassaden i Oslo in ett anonymt paket undertecknat av ”en tysk forskare­ som önskar er allt gott”. 

I paketet låg en detaljerad beskrivning av de experiment som pågick i Peenemünde. Det lät så otroligt att britterna först tog för givet att det rörde sig om förfalskningar som skulle leda dem på villospår.

Men efter andra världskrigets utbrott kom det allt fler oroande besked om mystiska­ aktiviteter vid östersjökusten.­ 

Bland annat rapporterade fiskare från Bornholm vid flera tillfällen om underliga flygande föremål på himlen, och även den polska motstånds­rörelsen försåg britterna med oroväckande information.  

Klicka på teckningen och få reda på hur V2-raketen fungerade

520 plan bombade basen

I april 1943 skickade engels­männen ut spaningsflygplan över basen. 

De bilder de hade med sig hem avslöjade med all önskvärd tydlighet att det var något stort på gång i Peenemünde. 

Därför beslöt man att genomföra ett flyganfall mot raketbasen. Tidpunkten bestämdes till natten mellan 17 och 18 augusti 1943. 

Den natten skulle fullmånen göra det enklare att genom­föra Operation Hydra.

Det handlade om ett massivt angrepp med 520 bombplan som tillsammans släppte­ 1875 ton bomber över basen. Totalt 735 personer omkom. 

De flesta var polska arbetare och ryska fångar.

Fyrtio brittiska flygplan återvände aldrig från räden, som trots sin omfattning bara delvis var framgångsrik. 

Till exempel lyckades man bara döda ett par av de tyska ingenjörer som arbetade med att utveckla raketen.

Anfallet fick ändå vitt­gående följder. Tyskarna insåg att läget på ön var alltför sårbart.

Läger blev ny raketfabrik

Strax efter bombningen beslutade den tyska ledningen att flytta rakettillverkningen till en underjordisk anläggning i Harz.

Här i det bergiga området­ mitt i Tyskland fanns redan­ två kilometer långa tunnlar som schaktats ut under­ många års gruvdrift. 

Nu skulle de hysa en monterings­fabrik med löpande band där man skulle tillverka­ 900 fjorton meter långa V-2-raketer i månaden. 

Den regeringskontrollerade firman Mittelwerk skulle stå för produktionen och direktiven uppifrån var tydliga. Raketerna var enligt Hitler nämligen helt avgörande för krigsförloppet.

Mittelwerk fick snart stora problem. 

Ett av de största var brist på arbetskraft, men det var något som den nazistiska elitkåren SS gärna åtog sig att lösa. 

SS upprättade koncentrationslägret Dora, till en början som en underavdelning till koncentrationslägret Buchenwald, senare som ett självständigt läger. 

I de mörka tunnlarna spikade man ihop långa rader med baracker och i september 1943 började ”leveranserna” av arbetskraft att rulla in. 

Tio­tusentals fångar kom till lägret, många av dem unga ukrainare.

De första fyra månaderna bestod deras arbete i att färdigställa tunnlarna, som dels skulle utvidgas och bindas samman med flera tvärtunnlar, dels göras om till fabriksområde.

Under provskjutningarna var V-2 målad med vita och svarta fält. Forskarna kunde på så sätt se hur mycket raketen roterade under uppstigningen.. 

© Ullstein Bild

Helvetet på jorden

Dora blev snart ökänt som helvetet på jorden – och det på goda grunder. När de nya fångarna anlände lämnade de dagsljuset bakom sig. 

Genom stora portar fördes de in i gruvans mörka gångar där svetslågor ständigt flammade och luften var tjock av damm. 

Dygnet runt genljöd gruvan av tryckluftshammare och de sprängningar som skulle utvidga tunneln.

Väggarna var blanka av fukt, men i övrigt rådde det brist på vatten. Till exempel hade fångarna ingen möjlighet att tvätta sig. 

Efter 12 timmars dammigt arbete fick de lägga sig smutsiga och fullt påklädda på de tunna och nedlusade madrasserna, där de i bästa fall fick några timmars sömn – oftast störda av oväsendet och sprängningarna.

Toaletterna bestod av primitiva latriner i form av avskurna oljetunnor, och maten var minst sagt usel. 

Soppa på rovor, ett stycke bröd och en klick härsket margarin gav inte alls tillräckligt med energi för fångarnas hårda fysiska arbete. De dukade under en efter en.

Många dog plötsligt, mitt under arbetet. Liken staplades i ett hörn och forslades bort en gång per dygn. Vissa­ dagar transporterades över 100 lik till krematoriet i Buchenwald där de brändes.

Fångar saboterade V-2

Efter fyra månader var tunneln klar att hysa fabriken. I december 1943 stod det hemliga löpande bandet klart och på årets sista dag rullade­ de tre första V-2-raketerna ut. 

Fångarna delades upp. 

Vissa tilldelades tungt kroppsarbete, t.ex. att transportera material och delar till raketerna, medan andra fick till uppgift att montera ihop de olika raketdelarna.

De fångar som hade en yrkesbakgrund klarade sig bäst. De slapp ofta det mest fysiskt krävande arbetet.

En ung fransman som studerat konst före kriget arbetade till exempel enbart med att måla stjärtfenorna.

Allt arbete inspekterades av ingenjörer och SS upprätt­höll en stenhård disciplin. Vid minsta anmärkning kom straffet omedelbart: prygel eller döden genom häng­ning.

 Och de avrättade fick hänga till allmän beskådan över huvudena på alla dem som arbetade – vid ett tillfälle var det så många som 200 lik på en gång. 

Trots det lyckades tvångsarbetarna ofta medvetet förhala produktionen genom att vara klumpiga eller långsamma. 

Åtminstone var den tyska ledningen missnöjd både när det gällde tempot och kvaliteten på raketerna och hundratals raketer måste skrotas.

Trots att de misshandlade och undernärda tvångs­arbetarna inte hade minsta intresse i att utföra det tekniskt komplicerade arbetet felfritt, insisterade nazisterna­ på att använda lägret Dora som raketfabrik.

Avfyrningen blev mobil 

Det var inte bara själva rake­ten som avgjorde om den skulle nå fram med sin dödliga last eller ej. 

Avfyrningsmetoden ledde till långa diskussioner bland tyska officerare redan innan tillverkningen satts igång i koncentrationslägret. 

Några officerare för­ordade mobila avfyrningsramper som kunde gömmas för fienden, andra ville ha fasta­ ramper som var mer stabila. 

Diskussionen nådde så småningom högsta instans och Adolf Hitler beordrade i mars 1943 att det skulle byggas stora bunkrar så nära England som möjligt. Där­ifrån skulle raketerna skickas i en strid ström över England, i synnerhet mot London.

Den första massiva bun­kern placerades i en skog vid staden Watten. 

Snart arbetade 4000 man dygnet runt med att gjuta betong och konstruera den bunker som enligt ritningen skulle rymma­ 34 raketer och kunna­ klara fyra raketavfyrningar per dygn. 

Men de allierades underrättelsetjänst fick nys om planerna och den 27 augusti 1943 satte de in hela 187 bombplan. Tidpunkten var noga vald. 

En stor del av betongen var fortfarande våt, vilket ledde till en total ödeläggelse.

Bombningarna tvingade­ tyskarna att byta strategi.­ De valde nu att konstruera­ mobila­ avskjutningsramper, men det hjälpte inte långt. 

Rakettekniken var inte färdigutvecklad och de första provskjutningarna var ett totalt fiasko. Av 57 raketer var det bara 26 som lyfte, och av dem exploderade många strax efter start. 

I andra fall exploderade raketerna medan de var på väg ned mot marken. Bara sju av de 57 raketerna flög ungefär som det var tänkt, och av dem var det bara fyra som träffade målet.

Hösten 1944 hade ingenjö­rerna kommit så långt att de första mobila ramperna­ var klara. Varje enhet krävde 32 fordon och släpvagnar, bland annat tankbilar och släpvagnar med pumpar.

I bruksanvisningen för V-2-robotarna som manskapet hade med sig kunde man läsa att raketerna skulle behandlas lika försiktigt som ägg, men ändå hände det gång på gång att raketer exploderade under förberedelserna eller­ strax efter start. 

Sett med tyska ögon visade sig trots allt strategin med de mobila enheterna vara rätt.

För även om enheterna var stora kunde de lätt gömmas till exempel i en skog, och inte en enda gång lyckades de allie­rade hitta och förstöra en mobil enhet medan raketen förbereddes – en operation som tog mellan fyra och sex timmar.

Föga hjälpte det. Ett halvår senare var kriget slut och nazisternas dröm om att krossa britterna med ett nytt supervapen hade gått i kras. 

9 mars 1945: En V-2-raket träffade den livliga gatuhandeln i Farringdon­ Street. Totalt 380 döda grävdes fram ur ruinerna.

© Getty

Lägerfabriken intogs 

I april 1945 trängde de första allierade trupperna in i de väl dolda bergstunnlarna. De trodde knappt sina ögon.

”Det var som att stå i trollkarlens verkstad”, sa major William Castille, US Army, när han stod mitt i tunneln.

Inte en människa syntes till i fabriken, där det i övrigt såg ut som om man bara tagit en kort paus i produktionen och skulle börja arbeta igen vilket ögonblick som helst. Det var ordning och reda, i taket hängde åtskilliga halvfärdiga raketer och ventilationen var fortfarande igång.

Dessvärre hade det varit allt annat än ordning när fångarna en kort tid före amerikanernas ankomst hade blivit evakuerade. 

SS vill utplåna alla spår av den grymma behandling fångarna utsatts för. 

Det hela hade utvecklat sig till ett brutalt kaos där fångar dödades om de visade minsta svaghetstecken.­ Bara under evakueringen omkom flera tusen fångar.

Historikerna uppskattar att sammanlagt 15000 tvångs­arbetare dog till följd av tillverkningen av V-2-raketerna – paradoxalt nog ungefär tre gånger fler än de cirka 5000 personer som dog under anfallen med V-2. 

Kanske är du intresserad av...