Konvoj genom is-helvetet

I fyra år kämpade sig tusentals allierade sjömän genom ett av världens kallaste havsområden med förnödenheter till Sovjetunionen. Under resan anfölls de av ubåtar, flygplan och krigsfartyg, men värst var isen och temperaturer ned till -50°C.

12 oktober 2015 av Else Christensen & Niels-Peter Granzow Busch

En iskall mardröm tar sin börja

Torpeden träffade last­ångaren Induna klockan 7:20 på morgonen den 30 mars 1942. Under dagarna dessförinnan hade det brittiska fartyget – tillsammans med 18 andra lastfartyg i konvoj PQ 13 – kämpat sig fram över det isfyllda ­Barents hav på väg mot den ryska hamnstaden Murmansk. Tyskt flyg hade anfallit två gånger men jagats bort av Indunas luftvärn. Fartyget var bara 300 km från trygg hamn när det träffades av en tysk ubåt.

Torpeden sprängde sig igenom fartygets järnskrov och antände bränslet i lastrum fem. En enorm eldpelare sköt upp i luften med ett dån och förintade omedelbart alla som låg och sov i kajutorna nedanför. Explosionen slog omkull maskinofficeren William Shorts som just hade påbörjat sin vakt. Han reste sig snabbt och hoppade genast ut i de iskalla vågorna för att klara livhanken.

Maskinofficeren blev i det närmaste lamslagen av kölden och fäktade desperat med armar och ben. I sista stund tog ett par starka nävar tag i honom och drog upp honom i en livbåt. Trettiotvå män trängde ihop sig i den överfulla båten – bleka, skakande av köld och med is i hår och skägg. Före attacken hade Induna halkat långt efter i konvojen och därför kom ingen till undsättning. Sju män frös ihjäl under den första natten.

Sex av kropparna kastades överbord. Den sjunde – en brännskadad maskinist – gick inte att flytta: ”Han hade frusit fast i botten på livbåten. Det var omöjligt att dra loss honom”, berättade William Shorts senare.

Färskvattnet i båten hade också frusit till is och männen fick turas om att slicka på isklumpen. I fyra dagar drev båten omkring innan en rysk minsvepare upptäckte den på dag fem. Vid det laget hade 15 man dött i den lilla båten, och ytterligare två dog på sjukhuset. I Murmansk amputerade läkarna båda benen på William Shorts, eftersom han drabbats av kallbrand i kylan. Den snabba behandlingen räddade hans liv.

Tusentals kolleger till honom hade ­inte samma tur. Av alla fartygskonvojer under andra världskriget var de arktiska konvojerna, som förde materiel till Sovjet­unionen åren 1941–45, de allra farligaste. Besättningsmännen kämpade nämligen inte bara mot ubåtar, flygplan och fiendefartyg, utan även mot extrem köld och tonvis med is. Minst 3 000 sjömän omkom under transporterna, som Storbritanniens premiärminister Winston Churchill kallade för ”världens värsta resa”.

Håll markören över de svarta punkterna och läs om strategin bakom konvojernas formation

Sovjet fick inte gå under

De arktiska konvojerna hade fötts i ren desperation. Sedan Hitlers krigsmaskin intagit större delen av Europa dundrade den in i Sovjetunionen i juni 1941. De tyska trupperna verkade omöjliga att hejda och i Storbritannien fruktade Churchill att Sovjet skulle kapitulera.

Om det skedde skulle Tyskland inte bara kunna förflytta alla sina trupper till västfronten – nazisterna skulle dessutom få tillgång till enorma mängder råvaror som kunde göra Tredje riket nästintill oövervinneligt. Därför beslöt Churchill att Sovjet ”till varje pris” skulle stöttas med förnödenheter. Eftersom nazisterna kontrollerade stora delar av Nordafrika och Medelhavet kunde transporterna inte ske i söder. Enda lösningen var att sända konvojer norröver till de sovjetiska hamnstäderna Murmansk och Archangelsk.

Den första konvojen, med namnet Dervish, avseglade den 21 augusti 1941. Den bestod av bara sex lastfartyg med nio krigsfartyg som skydd. Inför denna konvoj, och flera av de följande, samlades skeppen på fjorden Hvalfjörður på Island. Därifrån gick fartygen, som kom från flera olika nationer, mot Archan­gelsk lastade med bland annat 15 Hurricane-­jaktplan och 10 000 ton gummi. Både utresan och hemresan gick lugnt.

”Tyskarna upptäckte inte vad vi höll på med”, mindes radiooperatören Aric Alley som tjänstgjorde på en av jagarna i konvojen.Inte heller de följande transporterna, som nu benämndes PQ för utgående konvoj och QP för hemvändande, utsattes för annat än sporadiska angrepp. Men konvojen PQ 8, som lämnade Island den 8 januari 1942, fick en skrämmande försmak av hur livsfarligt det iskalla havet var.

Dagen innan konvojen nådde hamn i Murmansk blev jagaren Matabele torpederad av en tysk ubåt. Trots att ett räddningsfartyg var på plats inom några minuter kunde bara två man ur en besättning om 200 räddas ur havet. Alla de andra hade frusit ihjäl.

På våren 1942 började tyskarna på allvar känna av effekterna av all militär materiel som strömmade in i Sovjetunio­nen via de arktiska konvojerna. Den 14 mars 1942 förklarade Adolf Hitler konvojerna vara ett strategiskt mål av högsta prioritet.

”Den maritima förbindelsen mellan anglosaxarna och ryssarna tvärs över Norra ishavet, som hittills försiggått nästan ostört, måste stoppas”, konstaterade diktatorn.

Konvojerna eskorterades av krigsfartyg som gjorde allt för att hålla tyska bombplan och ubåtar borta. De snabba jagarna var särskilt effektiva mot ubåtarna. Foto: Topfoto/Polfoto

Isen täckte allt

Tyskarna hade ockuperat Norge år 1940 och därmed fått tillgång till hamnar och flygplatser som de nu använde i kampen mot de arktiska konvojerna. I de norska fjordarna samlades stora tyska krigsfartyg, bland annat det fruktade slagskeppet Tirpitz. Ubåtar stävade ut från de norska hamnarna, och från flygplatserna – var­av de nordligaste låg bara 80 km från Murmansk – lyfte jakt- och bombplan. Alla hade samma mål: att förstöra Churchills arktiska konvojer.

PQ 13, som lämnade Island den 21 mars 1942, var en av de första konvojer som fick känna på den tyska upprustningen. Konvojen fick en svår start; ­efter bara fyra dagars färd hamnade den i en våldsam storm.

”Barents hav skummade”, mindes Ronald Adds, eldare på den brittiska jagaren Fury: ”Vågorna tornade upp sig som enorma berg av vatten, 18 till 24 meter höga. Och så kölden. De iskalla sjöarna frös till is så snart de träffade skeppets däck och reling.”

Termometern visade minus 22 grader, och männen tvingades ägna all ledig tid åt att hacka bort is från reling och däck för att de enormt tunga ismassorna inte skulle få fartyget att kantra.

”Överisningen var så svår att man knappt kunde tro sina ögon. Till och med i högste chefens kajuta var innerväggen täckt av mer än 2,5 cm is”, mindes Harald O’Neill som var sjöman på eskortfartyget Sumba.

Under de tidiga vårmånaderna hade polarisen sin största utbredning under året. Därför tvingades fartygen gå närmare den norska kusten och det gjorde dem mer sårbara för tyska flygangrepp. Den 28 mars kl. 10 på förmiddagen upptäcktes konvojen av ett tyskt rekognosceringsplan. Två timmar senare kom en svärm av Junkers Ju 88-bombplan dånande in över skeppen.

Två fartyg sänktes och de överlevande hamnade i räddningsbåtar på det iskalla havet. Flygattackerna fortsatte utan pardon under flera dagar. Kanon­serviserna försökte försvara konvojen, men enligt sjömannen Harald O’Neill, som hjälpte till, var det lönlöst: ”I början av anfallet ställde vi upp vid kanonen som stod framför styrhytten, men när vi försökte avfyra den flög eldröret av – det var fullt med is.”

Överisningen var så kraftig att skeppen såg ut som isberg. O’Neill konsta­terade bland annat att det lilla eskortfartyget Sulla var fullständigt inkapslat i is: ”Jag kunde se Sulla vid sidan om oss. Nästa gång jag tittade, var hon borta: inget ljud, inga vrakdelar – ingenting. Jag antog att hon kantrade och sjönk under tyngden från isen.”

Sulla tog 21 man med sig i djupet, men konvojens strapatser slutade inte där. Nu gick även tyska ubåtar till attack och sänkte ytterligare tre fartyg, däribland lastfartyget Induna, där William Shorts tjänstgjorde och därför tvingades hoppa i havet för att inte dö. Konvojen nådde till slut Murmansk, sex skepp och 148 man fattigare.

Även besättningarna på de tyska ubåtarna som jagade de allierade skeppen plågades av den extrema kölden. Foto: Bayerische Staatsbibliothek München/bildarchiv

Tyskarna rustade

Av de åtta konvojer, bestående av sammanlagt 163 fartyg, som gjorde resan mellan mars och maj 1942, var det bara en enda som klarade sig utan några förluster. Detta, tillsammans med PQ 13:s öde, oroade den brittiska flottan. Fienden var, skrev amiral sir John Tovey senare, ”fast besluten att göra allt som stod i hans makt för att stoppa denna trafik”.

Officerare i såväl brittiska som sovjetiska flottan avrådde från fler konvojer. Men det ville varken Churchill eller Stalin höra talas om. Den 8 april 1942 skickades ytterligare en konvoj iväg: PQ 14. Vid den tiden på året var uppdraget synnerligen riskabelt. Från slutet av april har det arktiska dygnet 20 ljusa timmar och därmed var fartygen lätta att upptäcka. Konvojen, som bestod av 16 fartyg, åtföljdes av en stor och kraftfull eskort.

Förutom fem jagare och en kryssare hade lastfartygen även sällskap av ett minfartyg och två bestyckade trålare. Därtill kom en fjärreskort bestående av bland annat två slagskepp, två kryssare och 12 jagare som skulle följa konvojen på avstånd och ingripa om de tyska slagskeppen dök upp.

Men inte ens denna stora styrka räckte som skydd. I de ljusa nätterna var havet rena skjutbanan och fyra lastfartyg, motsvarande 25 procent av konvojen, sänktes av tyska flygplan och ubåtar.

Det gick inte mycket bättre för PQ 16. Konvojen, som bestod av 35 lastfartyg plus eskort, avseglade i maj 1942 och upptäcktes av tyska spaningsplan. Snart svärmade fler än hundra bomb- och torpedplan ovanför konvojen.

”Det var ett helvete. Jag hittar inget annat ord för det. Vart du än tittade på himlen såg du dem kryssa in över oss, störtdyka ned och sedan stiga upp igen. Bomberna var bruna och blanka, tjutande, tills de exploderade ursinnigt vitt i havet”, berättade sjömannen Robert Carse efteråt.

Han såg när fartyget längst fram i hans kolonn träffades av en bomb: ”Vi hörde ett enormt, fruktansvärt dån. Hon gick ned på 15 sekunder i en flammande matta av djuprött och gult, med en kraftfull känsla av värme som nästan upplevdes som ett slag.”

Åtta av konvojens 35 lastfartyg sänktes, de flesta av bombplan. ”Vi har oddsen emot oss i nästan alla avseenden”, skrev amiral Dudley Pound efteråt i sina anteckningar. Men Churchill vägrade att ställa in de arktiska konvojerna. Hotet mot Sovjetunionen var långtifrån över och dittills hade konvojerna bara fört dit hälften av den planerade mängden materiel. ”Att genomföra konvojerna är en fråga om plikt”, skrev Churchill till flottan.

PQ 17 lämnades i sticket

Flottans chef lydde order, men privat var han av en annan åsikt. ”Det är rena vansinnet”, skrev han i sin dagbok.Snart skulle det visa sig hur vansinnigt det var att skicka iväg PQ 17. Konvojen lämnade Island den 27 juni, och tre dagar senare upptäcktes den av tyskarna från luften.

Den 2 juli slog de till och sänkte tre fartyg. Två dagar senare var det dags igen. Men det skulle komma att bli mycket värre; samtidigt fick flottan i London besked om att det tyska slagskeppet Tirpitz hade lämnat hamn. I panik gav flottans högste chef order om att konvojen skulle sprida ut sig och eskortfartygen dra sig tillbaka.

Därmed var lastfartygen utlämnade åt sitt öde och tvingades färdas oskyddade genom den ljusa polarnatten. Den 5 juli sänkte tyska Luftwaffe hela sju skepp på bara 30 minuter. Inte förrän den 10 juli upphörde flygattackerna, då det enligt tyskarna själva ”inte fanns fler fartygsmål”. 24 av 35 lastfartyg hade då gått förlorade, och tagit 153 personer med sig i djupet. Med skeppen gick även 3 350 motorfordon, 430 stridsvagnar och 210 bombplan till botten.

När Stalin fick veta att de brittiska stridsfartygen lämnat PQ 17:s lastfartyg åt sitt öde, blev han ursinnig: ”Har den brittiska flottan ingen skam i kroppen?” frågade han retoriskt och krävde att en ny konvoj skulle skickas iväg omedelbart. Det vägrade britterna att gå med på efter vad som hänt PQ 17. I stället blev det en kompromiss: Nästa konvoj, PQ 18, skulle gå iväg redan i september i stället för att invänta vintermörkret.

De allierade kom åt Suezkanalen

Konvojen PQ 18 utgick från Loch Ewe på Skottlands nordvästkust och ledsagades av en väldig styrka: hela 44 krigs­fartyg följde de 40 lastfartygen. Även tyskarna gjorde sig beredda: Luftwaffes flygplan stod redo med sina torpeder, och uppemot tio tyska ubåtar lade sig på lur längs den rutt PQ 18 skulle följa.

Det blev en av konvojkrigets största kraftmätningar. Tyska flygplan och ubåtar anföll gång på gång i ett försök att stoppa konvojen, men den vägrade att vända om trots stora förluster. Sjömannen Aran Morris, ombord på en jagare, såg lastfartyget Mary Luckenbach försvinna spårlöst efter en fullträff.

”Hon var ett enormt tankfartyg som förde bensin och ammunition, och hon torpederades. Det hördes en helvetes stor smäll och vi såg en jättelik skugga av rök. Det fanns inget annat kvar av henne. Sådant glömmer man aldrig.”

När konvojen nådde hamnen i Archangelsk hade den förlorat 13 lastfartyg, men 28 kom fram helskinnade. Samtidigt hade eskortfartygen åsamkat fienden stora skador. För britterna var detta en stor och välbehövlig seger.

Konvojen därefter ställdes in eftersom brittiska flottan behövde samtliga skepp för att genomföra invasionen i Nordafrika i november 1942. Med de allierades framgångar i först Nordafrika, och därefter Italien, fick flottan tillgång till Medelhavet på hösten 1943. Därmed kunde materiel till Sovjet skeppas genom Suezkanalen och därifrån till hamnar i Persiska viken; en längre men säkrare rutt än den arktiska.

Trots PQ 18:s massiva eskort lyckades tyskarna sänka 13 av totalt 40 lastfartyg. Foto: Granger/Polfoto

Sjömännen glömde aldrig fasorna

Trots att Suezkanalen öppnats fortsatte de arktiska konvojerna ända till maj 1945. Ubåtarna utgjorde ett hot in i det sista, men deras storhetstid var över. Konvojerna omgavs nu av betydligt fler eskortfartyg, som inte bara skyddade lastfartygen utan även användes offensivt mot ubåtar. Från augusti 1944 till april 1945 lyckades tyska ubåtar bara sänka sju lastfartyg och fyra eskortskepp.

Tre av eskortfartygen sänktes under krigets sista nio veckor. Då hade de arktiska konvojerna förlorat 87 lastfartyg och 18 eskortfartyg, som tillsammans tagit nästan 3 000 man med sig i djupet. Å andra sidan hade de levererat miljontals ton med livsviktiga förnödenheter.

De som överlevde ”världens värsta resa” kunde dock aldrig glömma mardrömmen. Sjömannen Aran Morris, som deltog i konvoj PQ 18, sade många år efter kriget i en intervju att han inte längre var rädd för döden: ”Jag har nämligen redan rest till helvetet och tillbaka igen, så jag vet hur det är.”

Allting frös till is under fartygens farliga resa norrut. Om en sjöman satte sin bara hand på metallrelingen frös handen omedelbart fast.

Kanske är du intresserad av...