Arkebusering var en av Kempeitais mest humana avrättnings-metoder.
© Shutterstock

Japans Gestapo skydde inga medel

Alla fruktade Japans militärpolis Kempeitai som öste smärta och död över civila, motståndsmän och krigsfångar i hela Fjärran Östern. Japanerna gjorde sig skyldiga till några av andra världskrigets värsta krigsförbrytelser men nästan ingen straffades för illdåden.

5 oktober 2016 av Troels Ussing
Med en smäll träffar bambukäppen ryggen på Sybil Kathigasu. Den 44-åriga sjuksköterskan drar ihop sig i smärta, men efter mer än tre månader i fängelse har hon vant sig vid att inte skrika under förhören – trots att hennes rygg är ett enda stort köttsår efter otaliga slag med käppen.

Den malaysiska kvinnan med brittiska rötter har ännu inte avslöjat någonting om de motståndsmän som hon hjälpt i kampen mot Japan under 1943.

”Prata nu, motståndskärring”, vrålar sergeant Yoshimura och fortsätter med den tortyrmetod som lett till att japanerna kunnat gripa sjuksköterskan. En motståndsman hade tidigare brutit ihop efter hundratals påkslag och avslöjat ­Sybils identitet.

Yoshimura är sergeant i den kejser­liga japanska arméns militärpolis och skyr inga medel i sina försök att avslöja komplotter mot kejsardömet. Nu tror han sig ha hittat ett sätt att få den ­motsträviga fången att börja tala: hans assistent kommer släpande på Sybils sjuåriga dotter.

Från pålen där Sybil står fastbunden ser hon med fasa på när Yoshimura binder ett rep runt flickans späda kropp och hissar upp henne i ett träd. Snart kryper stora myror från trädet över till flickans kropp, men Yoshimura är inte nöjd.

Sergeanten tänder även ett bål under trädet så att röken sveper kring flickan. Lågorna slickar hotfullt bara ett par meter under fötterna på henne.

”Prata, annars skär jag av repet och bränner din dotter levande på bålet”, hotar Yoshimura.
”Nej”, svarar Kathigasu beslutsamt. Hon har insett att båda två kommer att dö, oavsett om hon talar eller inte. 

Och om hon avslöjar allting, kommer massor med motståndsmän att drabbas av samma helvete som hon och dottern nu befinner sig i.

”Var tapper, mamma. Säg ingenting. Låt oss bara dö”, ropar dottern plötsligt och det modiga uttalandet gör Yoshi­mura rasande. Han beordrar sin assistent att skära av repet.
Sergeant Yoshimuras metoder är varken ovanliga eller särskilt grymma jämfört med dem som andra förhörsledare i Kempeitai, Japans grymma militärpolis, använder sig av.

Under andra världskriget utför Kempeitai rutinmässigt grymheter mot krigsfångar, motståndsmän och oskyldiga­ civila. Fasorna pågår fortfarande under krigets sista dagar.

Officerarna fruktade Kempeitai

När Kempeitai grundades år 1881 kunde ingen förutspå att kåren en dag skulle komma att terrorisera hela Fjärran Östern. Namnet betyder ”lagens soldater” och styrkan om 349 man hade som enda arbetsuppgift att se till att de japanska bönderna infann sig till militärtjänstgöring när de blev inkallade.

Om en bonde stannade kvar hemma kom en kempei, en soldat från militärpolisen, och tog honom till närmaste kasern.

När Japan annekterade Korea år 1910 flyttade Kempeitai utomlands för första gången och fick ansvaret för att upprätthålla ordningen i erövrade områden.

Kåren var Japans motsvarighet till det som skulle komma att bli Hitlers Gestapo och Kempeitai hade i stort sett obegränsade befogenheter att gripa och förhöra vem som helst.

En kempei fick till och med arrestera japanska officerare, trots att de var betydligt högre i rang. Han fick även straffa de anhållna med piskslag om han ansåg det vara befogat.

Därför var Kempeitai avskytt även på hemmaplan. Inte ens Japans civilbefolkning gick säker. Under 1930-talet fick Kempeitai uppdraget att säkra lag och ordning även i hemlandet, och inte minst ge ett obetingat stöd åt landets expansionspolitik som nu tog fart på allvar.

Bara mellan åren 1933 och 1936 arresterade polisstyrkan 59 013 personer för ”farliga tankar” i Japan och de ockuperade delarna av Korea och Kina. Därefter blev Kempeitais jakt på statsfiender både grymmare och mer omfattande. 

Kempeitai gick hårt åt alla kritiker i Japan och visade ingen nåd i sin jakt på motståndsmän i ockuperade områden.

© Getty Images

Kobran slog till

Militärpolisen fick snart rykte om sig att vara oerhört effektiv för att leta upp ­efterlysta personer.

”Om de misstänkte dig, var de som kobror. Att ha dem efter sig var som att befinna sig i ett litet mörkt rum tillsammans med en kobra, där du måste ta dig till strömbrytaren utan att störa kobran”, förklarade den f.d. tyske officeren

Walther Stennes, som flytt från Hitlers Tyskland till Kina och befann sig i Shanghai år 1937 då japanerna erövrade staden.

Han hamnade genast i Kempeitais strålkastarsken eftersom han var råd­givare åt den kinesiske ledaren Chiang Kai-shek. När Kempeitais chef i Shanghai bjöd in Stennes på middag vågade tysken inte tacka nej, utan gick dit.

”Det var tur för dig att du kom frivilligt. Vi har en två centimeter tjock akt på dig och hade faktiskt bestämt oss för att du skulle likvideras”, sade japanen till honom.

Stennes personakt var bara en av tiotusentals som Kempeitai samlat in. Från Korea till Kina och Filippinerna fanns arkivskåp fullproppade med rapporter om personer misstänkta för ”antijapanskt agerande”.

Informationen i akterna kom från Kempeitais outtröttliga skuggningar av misstänkta, telefonavlyssning och upplysningar från informanter.

I både Japan och de ockuperade områdena värvade Kempeitai spioner i största hemlighet. De som hade tur fick betalt för sin angiveriverksamhet, men många arbetade gratis och under ständiga hot eftersom Kempeitai hade någon allvarlig hållhake på dem.

Tusentals tjänstefolk tvingades rapportera om sina arbetsgivares samtal och aktiviteter, och om de inte hade någonting att berätta riskerade de själva att straffas för bristande samarbetsvilja.

En desperat informant i Tokyo sade desperat till sin kollega: ”Åh, ge mig en papperslapp med någonting – vad som helst – skrivet på den. Jag måste rapportera till Kempeitai i dag!”

Ljudet av tortyr gjorde alla möra

När personakten innehöll tillräckligt mycket belastande material, greps den misstänkte och fördes till Kempeitais närmaste förhörscenter. Under andra världskriget växte sådana centra upp överallt i det japanska imperiet och ingöt skräck i civilbefolkningen.

”Varje dag spreds rykten om nya gripanden. Det enda vi kunde göra var att vänta nervöst – lamslagna av skräck. Vi låg sömnlösa i våra sängar medan ljudet av fotsteg gjorde oss kallsvettiga och fick hjärtat att galoppera”, skrev den brittiske journalisten Ralph Shaw om sitt liv i Shanghai då Kempeitai flyttade in i området.

Alla Kempeitais förhörs­centra hade både fängelseceller och tortyrkammare. En del av den psykiska tortyren bestod i att alla fängslade inifrån sina celler kunde höra skriken från de fångar som ­någon kempei höll på att tortera.

De nyanlända kunde bara sitta och vänta på att det skulle bli deras tur. Under utbildningen i Japan fick en kempei inte någon undervisning i tortyrmetoder – dem lärde han sig snart under sitt arbete i fält.

I Kempeitais manual stod att enbart ”hot om fysiska plågor, till exempel tortyr, avrättning, svält, isolering och sömnbrist” var synnerligen användbara under förhör.

I samma manual betonades dessutom att användandet av ”tortyr, däribland sparkar, prygel och över huvud taget allt som orsakar fysisk smärta” var tillåtet i kampen mot Japans fiender.

Kempeien fick själv välja vilken form av tortyr han ville använda. I synnerhet misstänkta spioner och motståndsmän utsattes rutinmässigt för tortyr om de inte genast avslöjade allt de visste.

På hösten 1943 utsattes den malaysiska sjuksköterskan Sybil Kathigasu för flera olika former av tortyr innan hennes dotter till sist hängdes över en sprakande eld.

Kempeitai lade bland annat in järnstänger i en kamin och pressade därefter den rödglödgade metallen mot ­Sybils bara hud. Hennes skrik ekade i hela fängelset.

Andra gånger hängdes hon upp i ett ben med huvudet nedåt i flera timmar i sträck, eller fick metallflisor intryckta under naglarna. Men Sybil bröt aldrig ihop – inte ens när hennes dotter skulle brännas inför ögonen på henne.

I sista sekund kom en högt rankad kempei förbi och hindrade sergeant Yoshimura från att förverkliga sina hot. Dottern skickades hem och Sybil sattes i arbetsläger.
Kempeitai valde ut krigsfångar och använde dem i medicinska experiment.
© AKG Images

Sexslavar tjänade pengar åt armén

Förutom att leta upp och förhöra misstänka, ägnade sig Kempeitai även åt propaganda. I hemlandet förskönade militärpolisen arméns bedrifter så mycket att befolkningen lurades att tro att ­segern var inom räckhåll, ända fram till krigsslutet och Japans kapitulation.

I ockuperade länder tillverkade Kempeitai plakat och producerade radioprogram där Japan framställdes som den stora befriaren som kommit för att ge landets invånare ett bättre liv.

I skuggan av den rosenröda propagandan hade Kempeitai ett annat, smutsigt jobb: att skrapa ihop pengar till Japans krigsinsats. Militärpolisen beslagtog banker, och krävde skyddspengar av företag för att inte bränna ned deras fabriker eller lagerlokaler.
En tredje inkomstkälla för Kempeitai var dess enorma nätverk av bordeller överallt i riket.

Här kunde japanska soldater få sina sexuella behov tillfredsställda då de var utstationerade långt ifrån ­sina hustrur. Bordellerna skulle höja soldaternas moral och fanns både i städerna och precis bakom fronten. På några platser hade till och med järnvägsvagnar byggts om till rullande horhus.

Fram till början av 1930-talet var bordellernas prostituerade frivilliga som behövde pengar, men i takt med att ­Japan ockuperade stora delar av Sydostasien och stred längs flera olika fronter, behövde Kempeitai allt fler flickor.

Därför lockades tio­tusentals asiatiska tonårsflickor med falska löften om jobb, eller fördes helt enkelt bort och placerades på soldatbordellerna – och hotades med dödsstraff om de försökte rymma.

I Indonesien hämtade japanerna även australiensiska och nederländska flickor ur interneringslägren.

”De släpade iväg oss, en efter en. Det hördes skrik överallt, och en stor, fet, skallig japansk officer stod bara och skrattade åt mig”, berättade nederländskan Jan Ruff, som efter några dagar på bordellen klippte sig skallig i hopp om att bli så oattraktiv att de ­japanska soldaterna skulle förlora intresset för henne.

Men det hade ingen ­effekt. Ofta stod soldater i långa rader utanför bordellerna och sexslavarna tvingades ta emot 20–60 män om dagen.

”Jag blödde så mycket och hade så svåra smärtor att jag inte kunde stå upp. Varje dag från två på eftermiddagen till tio på kvällen stod soldaterna i kö. Jag hann inte ens tvätta mig efter varje övergrepp”, berättade en filippinsk flicka.

Soldaterna betalade mellan två och tre yen för ett besök på bordellerna, och pengarna skickade Kempeitai till krigsministeriets magra kassa.

Mer än 200 000 kvinnor tros sammanlagt ha utnyttjats som sexslavar – eller ”glädjeflickor”, som de kallades av Kempeitai.

Krigsfångar skulle pacificeras

Inte heller tillfångatagna allierade soldater slapp undan Kempeitai. Även om ­japanernas hundratals fångläger och ­arbetsläger formellt lydde under armén, var det militärpolisen som utförde det smutsiga arbetet med att kuva internerna och hindra dem från att knyta kontakt med motståndsgrupper utanför tagg­trådsstängslet.

Japanerna var livrädda för att en massa fångar skulle rymma från lägren och börja sabotera nationens hårt ansträngda försörjningslinjer till soldaterna längs fronten. Av den anledningen bestraffades även minsta förseelse från fångarnas sida brutalt.

Om några fingerfärdiga fångar till exempel lyckats bygga en radiomottagare, riskerade den som gömde apparaten att bli ihjälslagen med yxskaft – men först efter flera timmars tortyr efter att Kempeitai försökt få honom att av­slöja sina kumpaner.

Långvarig upphängning i benen, isoleringscell i mörk källare och brännmärkning med cigaretter var några av Kempeitais vanligaste tortyrmetoder, men när de fick tag på en fiende som till på köpet hade varit så feg att han kapitulerat, använde sig vissa kempeier av särskilt brutala tortyrmetoder. En australiensisk löjtnant var en av många som fick uppleva detta:

”Förhörsledaren täljde till ett litet grillspett av trä, förde in det i mitt öra och slog på det med en liten hammare. Jag tror att jag svimmade av strax efter att det gick igenom trumhinnan.”


Tortyren ägde ofta rum inför ögonen på de övriga fångarna i lägret – för att plåga dem så mycket som möjligt och ­förebygga att andra började göra upp rymningsplaner, tala med lokalbefolkningen genom taggtrådsstängslet eller hitta på andra dumheter.

Den brittiske militärläkaren Ken Adams tvingades se på när hans kamrat misshandlades till döds av Kempeitai i ett japanskt fångläger i Thailand.

”De svinen visste hur de skulle dra ut på tortyren och de tänkte inte låta ­honom dö för snabbt. Jag kan fortfarande höra skriken. Om syftet med våldet var att lära oss en läxa, var det mycket effektivt.” 

Motståndsmän, krigsfångar och oskyldiga civila avrättades i Kempeitais regi.
© Imperial War Museum

Bråttom att undanröja spåren

Under tiden som kriget gick bra för ­Japan brydde sig Kempeitai inte om hur många offer deras bödlar plågade till döds, men när krigslyckan vände fick de bråttom att utplåna alla spår.

När kejsar Hirohito den 15 augusti 1945 meddelade i radio att Japan hade kapitulerat, brann stora bål utanför Kempeitais förhörscentra i hela imperiet. Alla dokument brändes; spåren av flera års grymheter skulle utplånas.

Till sist kastade kempeierna även sina vita armbindlar på elden, och medan ­bevisen förvandlades till aska körde de iväg från fånglägren i sina lastbilar och försvann.

Enligt amerikanska källor hade militärpolisen Kempeitai i slutet av kriget vuxit till en styrka på ”70 000 kempeier – varav 24 000 officerare”, men mycket få av dem kunde ställas inför rätta på grund av brist på bevis. Offer som hade överlevt militärpolisens grymheter kunde emellertid peka ut och vittna mot de kempeier som allierade trupper hade lyckats gripa.

I Malaysia räckte detta för att ställa 35 kempeier inför rätta. Sjuksköterskan Sybil Kathigasu var ett av de många ­offer som i februari 1946 stapplade upp i vittnesbåset och berättade om alla de fruktansvärda illdåd som sergeant Yoshimura hade utsatt henne för.

Hela 29 av de 35 åtalade Kempeitai-­poliserna från lägren i Malaysia dömdes till döden och hängdes för sina brott. Yoshimura var en av dem.

Kanske är du intresserad av...