Hangarfartyget USS Franklin träffades i en kamikaze-attack den 19 mars 1945. Åttahundra besättningsmän dog.

Japan hotade luftrummet med kamikazepiloter

Japans självmordsattacker spred skräck bland amerikanerna, men kostade många flygplan. För att spara uppfann japanerna den flygande bomben Ohka. Den var byggd av plywood och kunde knappt flyga, men den bar 1 200 kilo sprängämnen.

26 april 2018 av Else Christensen

En frän lukt av målarfärg, plywood och svett slår emot Akinori när han kryper ned i den lilla cockpiten. Han blir nästan klämd mellan planets väggar, och den låga glaskupolen förstärker känslan av instängdhet.

Akinori sveper med blicken över instrumentbrädan. En kompass, två visare för hastighet och höjd, och en mätare som anger vingarnas position – det är allt. Bortsett från lampan förstås – det röda ögat som snart kommer att blinka för att visa att hans lilla plan är klart att avfyras från moderplanet som just nu bär honom.

Ljudet från motorn i det stora planet får hela cockpit att vibrera då lampan tänds. Tre prickar. Ett streck. Och slutligen den sista pricken som fulländar morsesignalen ”Yo” – klar.

En skarp knall, och allt blir tyst. Nu hörs bara ljudet av luften som viner förbi medan Akinori faller, brant och snabbt. Planet lyder hans minsta rörelse med styrspaken. Att träffa ett hangar­fartyg borde vara enkelt.

Japanerna ägde himlen med kamikazepiloter

Akinoris flygtur med Yokosuka MXY7 är bara en övning och efter några spända minuter landar han tryggt på en flygbas utanför Tokyo. Han landar i en sandhög eftersom planet inte är byggt för att kunna landa och därför saknar landningsställ. Däremot kunde det ha lastats med 1 200 kilo TNT – tillräckligt för att sänka ett hangarfartyg.

Det billiga och enkla planet var perfekt för de självmordsuppdrag – kamikaze – som japanerna tog till i slutet av andra världskriget. Den första kamikaze­attacken utfördes i oktober 1944 då en svärm japanska plan angrep det amerikanska hangarfartyget USS St. Lo utanför Filippinerna. Skeppsbesättningen såg ett grönt plan som plötsligt närmade sig uppifrån. Planet släppte en bomb som precis hann spränga ett stort hål i däcket innan själva flygplanet kraschade rakt in i fartyget.

Hela däcket var täckt med brinnande flygbränsle och en halvtimme senare var USS St. Lo på väg ned i djupet. Under de följande 48 timmarna lycka­des vågor av kamikazeplan skada ytter­ligare sex hangarfartyg och sänka 40 mind­re fartyg.

Amerikanerna var chockade, berättar menige Bill Simmons, vars skepp träffades av ett japanskt självmordsplan den ödesdigra dagen:
”Vi trodde att vi hade vunnit kriget. Men när de började med självmords­attacker blev vi vettskrämda. Plötsligt var vi inte längre den mäktiga flotta som vi trott oss vara.”

Men även om attackerna chockade amerikanerna var de först och främst ett uttryck för japanernas desperation. När kriget bröt ut hade Japans flygvapen ­varit det mest respektingivande i världen. Piloterna var vältränade, planen tekniskt avancerade och ledningen taktiskt sett mer sofistikerad än alla andra.

Men i juni 1942 förändrades detta. Mer än ett halvår hade gått ­sedan. USA gick in i kriget och nu stävade kraftfulla hangarfartyg med däcken fulla med flygplan fram på Stilla havet, och kom allt närmare Japans huvudöar. Situationen hade förändrats efter slaget vid Midway i juni 1942; japanerna tog initiativet – men förlorade. Efter den segern kunde amerikanerna fortsätta västerut och snart erövra den ena japanskockupe­rade ön efter den andra. Under striderna utanför Filippinerna två år senare var USA så överlägset att en amerikansk ­pilot jämförde kriget mot Japan med ”att gå på kalkonjakt”.

Att förlora Filippinerna vore en katastrof för japanerna, som behövde önationen som stödpunkt när de fraktade råvaror mellan Japan och de ockuperade öarna. Situationen krävde speciella åtgärder, och ”speciell” var precis vad man kunde kalla viceamiral Takijiro Onishi.

Han var en erfaren officer som inte drog sig för att testa nya lösningar. Han hade bland annat varit med om att planera attacken mot flottbasen på Pearl Harbor och nu, den 19 oktober 1944, berättade han för en grupp officerare om sin allra senaste plan: ”Det finns bara ett ­effektivt sätt att utnyttja vår klena styrka: Vi måste organisera anfallsenheter med Zero-­jaktplan, som lastade med 250 kilo bomber ska störta rakt ned i fiendens hangarfartyg”, förklarade Onishi.

Tanken var inte alldeles främmande för de japanska officerarna. Under större delen av stillahavskriget hade japanska piloter utfört enstaka, spontana självmordsattacker då de störtat sina plan rakt ned i fiendefartyg. Självmordsattackerna ökade i antal i takt med att kriget fortskred och japanerna blev alltmer desperata. Efter Onishis förslag, som hans kolleger genast godkände, blev taktiken officiell.

Den 21 oktober 1944 skickade Onishi iväg den första gruppen självmordspiloter.

Ohka (Yokosuka MXY7): 1 200-kilosbomb med vingar

Ohka var det perfekta kamikazeplanet men det kunde inte flyga för egen maskin. Planet fraktades fram till målet av större flygplan, och därefter styrde självmordspiloten sin bemannade bomb rakt mot fiendens fartyg.

  • Längd: 6,06 meter
  • Vingspann: 5,12 meter
  • Vikt (utan last): 440 kg
  • Maxfart: 804 km/tim
  • Räckvidd: ca 40 km
  • Antal byggda: 852


Klicka på de markerade områdena på kartan och gå på upptäcktsfärd i bombplanet Ohka

Döden var en ära för kamikazepiloter

Kamikaze, gudomlig vind, kallade Onishi självmordsattackerna. Alla som kände till Japans historia visste att han syftade på två tyfoner, med benämningen ­gudomliga vindar, som på 1200-talet ­hade sänkt mongolernas krigsflotta och räddat Japan från en invasion. Med den benämningen hoppades Onishi kunna appellera till japanernas patriotism och på så sätt locka unga män att anmäla sig till uppdragen.

Hans plan lyckades över all förväntan. De flesta japaner hade vuxit upp under ett strikt hederskodex där det var bättre att dö än att kapitulera. Att ha en släkting som var modig nog att offra sitt liv för fosterlandet ansågs vara en stor ära. Mängder av unga män vällde in till flygskolorna i hopp om att få äran att dö i strid. ”Kära föräldrar, vänligen gratulera mig. Jag har fått den mest storslagna möjlighet att dö. Detta är min sista dag”, skrev underofficer Isao Matsuo i oktober 1944 i ett brev till sina föräldrar.

På de japanska flygbaserna anmälde sig nästan alla piloter till kamikaze­uppdrag, och i slutet av 1944 genomförde Japan flera hundra attacker. Medan japanska män frivilligt offrade livet hade de amerikanska soldaterna svårt att förstå fiendens dödsförakt, berättar den amerikanske amiralen William Frederick Halsey, som själv över­levde en självmordsattack: ”Psykologin bakom kamikazeattacker var helt främmande för oss. Amerikaner som kämpar för att leva, finner det svårt att förstå att andra människor kämpar för att få dö.”

Amerikanernas största rädsla var att japanernas kamikazekrigare skulle ta över herraväldet i luften. ”Om vi inte får tillräckligt stöd av jaktplan över våra slagskepp, kommer de oundvikligen att slås ut”, skrev vice­amiral Thomas Kinkaid till sina chefer.

Flottans ledning skickade genast förstärkningar till Filippinerna, och snart minskade antalet japanska attacker. Unga och ofta oerfarna kamikazepiloter hade ingen chans mot amerikanernas svärmar av jaktplan. Snart kontrollerade USA luftrummet igen och kunde fort­sätta framryckningen.

I Japan hade kejsarens flygvapen lidit stora förluster under kampen om Filippinerna. Mellan oktober 1944 och januari 1945 skickade japanerna upp hela 421 kamikazeplan. Samtidigt förlorade de 102 eskortplan som antingen störtade eller sköts ned av amerikanerna.

De första attackerna utfördes med Mitsubishi A6M Zero – ett av stilla­havskrigets mest avancerade jaktplan. Senare övergick kamikazetrupperna till att använda vilka plan som helst, men snart blev det både för dyrt och för tidskrävande att hela tiden bygga nya maskiner. Japan började få ont om flygplan.

Hjälpen fanns emellertid inom räckhåll. Sedan 1943 hade en av flygvapnets transportpiloter, underofficeren Mitsuo Ohta, arbetat med att ta fram ett billigt och ­effektivt kamikazeplan. Planet, som bara skulle väga omkring 400 kilo och vara tillverkat helt i trä, var i praktiken en flygande lådbil.

Inget lämnades åt slumpen: Så attackerade kamikazepiloterna

En kamikazeattack var inte något huvudlöst själv­mord. Attackerna var noga planerade och samordnade så att planen träffade fiendens svaga punkt och gjorde största möjliga skada. Men i slutänden visade sig strategin ha begränsad effekt.

Klicka på de markerade områdena på bilden och se hur kamikazepiloterna gick till attack

Ohka kostade en bråkdel av ett jaktplan

Enligt Ohtas ritningar kunde planet – som i folkmun kallades ”Ohka” (körsbärsblomma) – varken lyfta eller landa, utan skulle dras upp i luften av ett bomb­plan. När planen närmade sig målet och Ohkan släpptes loss från moderplanet skulle Ohkan glidflyga mot fienden. För att planet skulle ha tillräcklig fart vid kollisionen var det försett med raketmotorer. En sprängladdning skulle se till att målet skulle förstöras oavsett var planet landade.

Ohkaplanet skulle vara enkelt att bygga och samtidigt billigt – bara omkring en tiondel så dyrt som ett vanligt jaktplan. Mitsuo Ohtas förslag bemöttes med kalla handen av flygvapnet – ända tills japanerna förlorat så många plan att ett enkelt, billigt plan plötsligt verkade väldigt intressant. En universitetsprofessor fick i uppdrag att granska idén.

Inom flygvapnet var man fort­farande skeptisk till projektet, men efter förlusterna på Filippinerna var krigsledningen så hårt pressad att man var beredd att pröva allt – även en flygande bomb.

I oktober 1944 gjordes den första provflygningen med Ohka. Sam­tidigt bildade flygvapnet enheten Jinrai Butai – Flottans Åskgudskår – som skulle utbilda ohkapiloter.

Kamikazepiloterna fick bara göra en provflygning i Ohka


Träningen var intensiv, men inte särskilt praktiskt inriktad. Piloterna fick bara en enda provflygning i en Ohka. Planet var helt enkelt så primitivt att risken för skador på pilot och plan var för stor. Under de flesta lektions­timmarna satt piloterna i stället i stora trälådor, höll en pinne i handen och simulerade självmordsattacker.

Efter utbildningen behandlades piloterna i Jinrai Butai, som oftast bara var 15–16 år gamla, som kungar. På flygskolan hade kadetterna tvingats lyda en sträng disciplin, men i den nya kåren fick de god mat, choklad, cigaretter, vin och whisky.

I december 1944 fick de till och med besök av den japanska flottans högste befälhavare, amiral Soemu Toyoda. Av honom fick varje pilot ett samurajsvärd med sitt namn in­graverat. ”Som läget är nu, är det omöjligt för Japan att konkurrera i antal. Vi har inget annat alternativ än att bekämpa fienden på grundval av vad han inte har, och inte kan utföra. Det är här Jinrai Butai kommer in i bilden”, konstaterade Toyoda, och förutspådde att kåren skulle ”frigöra en kraft som är flera gånger starkare än en kamikazeenhet”.

I detta skede av kriget tillfogade USA japanerna nederlag efter nederlag i Stilla havet och närmade sig långsamt de japanska huvudöarna. Vid nyår kunde de flesta se vartåt det lutade: en invasion på den japanska ön Okinawa var nära förestående. Om japanerna förlorade ön, skulle amerikanerna få fotfäste i själva Japan, och då var det bara en tidsfråga innan de invaderade de fyra stora huvudöarna. Nu var det dags för den lovprisade Ohkan. Nu skulle amerikanerna skrämmas iväg.

Men leveransen av de första Ohka-­planen dröjde. Planen skulle tillverkas i staden Yokosuka och sedan skeppas till ön Kyushu nära Oki­nawa. Men fartyget med Ohka-lasten torpederades och sjönk.

Inte förrän i mars 1945 var Ohka-­planen klara för start. Den 21 mars hade japanska spaningsplan sett tre fientliga hangarfartyg 350 km från Kyushu. Det påstods att fartygen var svårt sargade efter en tidigare kamikazeattack då 1 000 amerikaner skulle ha dödats.

Leverans hamnade på havsbotten

I detta skede av kriget tillfogade USA japanerna nederlag efter nederlag i Stilla havet och närmade sig långsamt de japanska huvudöarna. Vid nyår kunde de flesta se vartåt det lutade: en invasion på den japanska ön Okinawa var nära förestående. Om japanerna förlorade ön, skulle amerikanerna få fotfäste i själva Japan, och då var det bara en tidsfråga innan de invaderade de fyra stora huvudöarna. Nu var det dags för den lovprisade Ohkan. Nu skulle amerikanerna skrämmas iväg.

Men leveransen av de första Ohka-­planen dröjde. Planen skulle tillverkas i staden Yokosuka och sedan skeppas till ön Kyushu nära Oki­nawa. Men fartyget med Ohka-lasten torpederades och sjönk.

Inte förrän i mars 1945 var Ohka-­planen klara för start. Den 21 mars hade japanska spaningsplan sett tre fientliga hangarfartyg 350 km från Kyushu. Det påstods att fartygen var svårt sargade efter en tidigare kamikazeattack då 1 000 amerikaner skulle ha dödats.

15 Ohka-plan brann upp i luften

Matome Ugaki, högste befälhavare över kamikazestyrkorna på Kyushu, blev eld och lågor efter beskedet och beslöt att genast sätta in Ohka-planen. Självmordsplanen kunde enkelt göra slut på de skadade fartygen, och sedan skulle han kunna rapportera en lysande seger till ­sina befäl.

Men så blev det inte. En skvadron om 18 bombplan, varav 16 med Ohka, och deras eskort om 55 Zero-jaktplan skickades upp men möttes av svärmar av amerikanska jaktplan. Ohkaplanen av trä sköts snabbt till flisor och föll sönder i luften. När amerikanerna drog sig tillbaka hade Japan förlorat 40 plan, inklusive 15 av 16 Ohka-plan. USA förlorade ett plan.

Ugaki var skakad. Han var plågsamt medveten om att hans män inte kunde klara ytter­ligare ett fiasko. Därför var han mer försiktig då han tio dagar senare skickade iväg bara tre små kamikazegrupper. Den här gången lycka­des attacken.

Ugaki kunde belåtet notera Ohka-­planens första framgång efter att de skadat slagskeppet West Virginia och tre transportfartyg. Han inledde då ett större angrepp. Flygplanen sattes in mot ­jagaren Mannert L. Abele, som de först bombade. Efter det kraschade ett Zero-­jaktplan ned i däcket och slog ut motorn. När ­jagaren låg orörlig på vattnet fick besättningen syn på något som liknade en missil, som närmade sig mycket snabbt. Ett Ohka-plan träffade skeppet strax ovanför vattenlinjen och jagaren klövs på mitten av explosionen.

Några minuter senare sjönk det stora fartyget. Men Mannert L. Abele skulle bli det enda fartyg som sänktes av Ohka,­ även om sex andra fartyg fick ska­dor. Under resten av kriget genomförde ­japanerna flera kamikazeattacker. Trots det kom amerikanerna allt närmare ­Japans kust.

Ugaki tog konsekvenserna av fiaskot. Så snart han fick höra kejsarens kapitulation den 15 augusti 1945 beordrade han en kamikazeattack mot Okinawa. Han gav sig iväg mot ön med en grupp om elva bombplan, ”där våra män kommer att falla och dö som körsbärsblommorna. Här ska vi störta in i de arroganta amerikanska skeppen, och uppvisa den japanske krigarens sanna jag”.

Självmordspiloterna kom aldrig fram till Okinawa. Samtliga sköts ned av amerikanska jaktplan.

Få hela historien om andra världskriget och mycket mer direkt i brevlådan med en prenumeration på VÄRLDENS HISTORIA. Välj det paket som passar dig bäst här. Mycket nöje! 

Läs mer

M.G. Sheftall: Blossoms in the Wind: Human Legacies of the Kamikaze, NAL Caliber, 2005. Laurence Rees: Horror in the East, BBC Books, 2001. Raymond Lamont-Brown: Kamikaze: Japan’s Suicide Samurai, Cassell Military, 1997.

Kanske är du intresserad av...