Östfronten 1944. Tyska grenadjärer i snö med utbränd Tiger stridsvagn i bakgrunden.

Tyska grenadjärer rycker fram under reträttstriderna i januari 1944. I bakgrunden en Tigerstridsvagn.

© Ullstein/IBL

Hubes ficka – tysk utbrytning från östfronten

Vintern 1943–44 försökte tyska 1. pansararmén undgå att omringas. Reträtten blev en kamp på liv och död där det för en gångs skull var tyskarna som hade tur med vädret.

21 oktober 2017 av Anders Fager / Militär Historia

Kamjanets-Podilskyj-slaget är en del av den enorma sovjetiska Dnepr-Karpaterna-offensiven från slutet av 1943 till mitten av april 1944, som syftade till att befria Ukraina. Slaget kallas även »Hubes ficka» efter Hans-Valentin Hube, befälhavare för tyska 1. pansararmén.

Hube var en ärrad veteran. Den 54-årige generalen hade mist sin vänsterarm under första världskriget. Han hade stridit i Frankrike, Jugoslavien och Sovjet och han var en av de sista att lämna Sicilien i samband med det tyska försvaret av ön.

Hube var närmast älskad av sitt manskap som kallade honom »pappa» eller »der Mensch», människan. Han delade deras umbäranden, var på deras sida och ständigt i konflikt med högre chefer. Således var han också en högst besvärlig underordnad.

Sovjetiska offensiver efter Kursk

Sedan tyskarna kört fast vid Kursk sommaren 1943 hade de sovjetiska offensiverna avlöst varandra med brutal effektivitet. På julafton 1943 inleddes Dnepr-Karpaterna-offensiven och i bedrövligt väder utkämpades inringningsslagen vid Kirovograd och Korsun. 

FLAKTURM – TYSKA MONSTERBUNKRAR

Samordnade av Zjukov var Vatutins 1. ukrainska front och Konevs 2. ukrainska front brutalt effektiva och Mansteins tyska armégrupp Syd drevs tillbaka hur mycket än Hitler protesterade.

Operationerna tog en paus i slutet av februari 1944. Zjukov planerade nu att krossa 1. pansararmén som var Armégrupp Syds starkaste enhet. Den bestod av sju pansardivisioner och åtta infanteridivisioner. Mot dem stod Vatutin och Konevs elva arméer.

Leroffensiven

Leroffensiven (som den ofta kallas i sovjetiska källor) inleddes den 4 mars med att 1. ukrainska fronten (som Zjukov ledde sedan Vatutin dödligt sårats av ukrainska partisaner) anföll i skarven mellan Mansteins 1. och 4. pansararméer. 

Det tyska försvaret bröt samman och Zjukov drev 4. pansararmén bakåt-norrut mot knutpunkten Ternopol, långt bakom 1. pansararméns ställningar. De sovjetiska förbanden fick kämpa lika mycket mot leran som mot tyskarna.

FÅ MILITÄR HISTORIAS NYHETSBREV!

Den 5 mars anföll Konev längre söderut, i andra ändan av 1. pansararméns front. 2. ukrainska fronten anföll även den förbi 1. pansararmén och in på djupet för att skilja den från tyska 8. armén som tvingades retirera mot Rumänien. 

Den 10 mars tog Konev knutpunkten Uman och tog enorma mängder krigsbyte.

Karta över den sovjetiska inringningen av Hubes 1. pansararmé 1943–44, även kallad Hubes ficka.

Zjukov och Konevs ukrainska fronter ringade in Hubes retirerande 1. pansararmé 1943–44.

© Christoffer Rehn

Hube började evakuera

1. pansararmén såg nu ut som ett gigantiskt U som höll sin front samt två flanker bestående av glesa posteringar miltals bakåt över stäppen. Den var på väg att fångas i en ficka. Manstein bad Hitler att få dra tillbaka pansararmén, men Hitler vägrade trots att Hube låg med strupen på huggkubben. 

Rasande började Hube, som varit med om att ringas in i Stalingrad men flugits ut under vapenhot, evakuera alla icke stridande längs sin enda säkra väg bakåt.

Zjukov slöt ringen

Zjukov beslöt den 21 mars att det var dags att sluta ringen bakom 1. pansararmén. Den 25 mars tog sovjetiska förband Chotyn och fångade ungefär 200 000 tyskar i en ficka med staden Kamjanets-Podilskyj i mitten. 

TAKTIK I AMERIKANSKA INBÖRDESKRIGET

1. pansararmén hade mat och ammunition för två veckor, men dåligt med bränsle. Det flögs in underhåll och evakuerades sårade, men precis som i Stalingrad räckte transporterna inte till.

Men det var ingen järnring som slagits runt Hubes armé, snarare en lång kedja av posteringar i ett landskap med få vettiga vägar. Temperaturerna låg runt noll och det vräkte ner snöblandat regn som ställde till det lika mycket för båda sidor. De sovjetiska förbanden runt Hubes armé led brist på bränsle och deras understöd hade kört fast i leran.

Den underliga sovjetiska trögheten runt fickan går delvis att förklara med att deras underhåll inte klarade av att hänga med i arméernas framryckningar. Dessutom hade Konev och Zjukov insett att de hade så mycket annat och viktigare att göra än att jaga 200 000 tyskar, något som säger en del om de bägge sidornas strategiska perspektiv.

Hube ville söderut

Medan Manstein försökte lappa ihop sin front och upprepade för Hitler att man stod inför ett nytt Stalingrad så drog Hube ihop sina förband. Han bad om att få använda ett »rörligt försvar» och till sist gav Hitler med sig. Hube ville dra sig mot söder och in i Rumänien för att de bästa vägarna gick åt det hållet. 

RÄDEN I DIEPPE SKULLE BLIDKA STALIN

Men Manstein menade att det skulle skapa ett enormt hål i den tyska fronten. Även Zjukov trodde att Hube skulle försöka bryta sig ut söderut och förstärkte därför södra sidan av fickan.

Östfronten. Färgfoto på Hans-Valentin Hube med tyska grenadjärer i bakgrunden.

Hans-Valentin Hube var befälhavare för tyska 1. pansararmén som slank ur Röda Arméns grepp på östfronten.

Den 26 mars beslöt Manstein att Hube skulle dra sig ut mot nordväst, söka kontakt söder om Ternopol och »återta sin plats i linjen». Det var sämre vägar i området, men man uppskattade att den sovjetiska inringningen var klenare i den riktningen.

Sovjetiska anfall mot övergiven terräng

Hube organiserade sin armé i tre »kårgrupper» som alla skulle röra sig västerut med pansarförband som anföll i täten (bakåt–västerut) medan kön (östra sidan – den gamla fronten) försvarades av infanteri som drog sig tillbaka under ordnade former. 

Armén drabbades aldrig av den förlamande »kittelfeber» som ofta beseglade inringade förbands öde. Hubes roll i detta är svår att underskatta, han tycks varit den sortens människa folk litade på, och sa han »hoppa» så hoppade folk.

STALINORGELN – SOVJETS FRUKTADE RAKETARTILLERI

Hans armé arbetade sig bakåt, tog viktiga broar och försvarade sig samtidigt mot mindre ambitiösa sovjetiska attacker. Många sovjetiska anfall som beordrades mot fickans östra delar slog mot redan övergiven terräng.

Den 27 till 29 mars rasade otroligt röriga strider runt Kamjanets-Podilskyj. Hubes armé högg sig igenom delar av den sovjetiska inringningen och lyckades ta brohuvuden över floden Zbruch. Ibland höll man igång anfallen med erövrat sovjetiskt drivmedel.

Zjukov var fortfarande osäker på läget, men nöjde sig med att fickan drevs västerut medan han ägnade sig åt striderna vid Tarnopol och erövringen av Svarta havskusten. Samtidigt passerade Hubes täter sovjetiska förband och slog andra. Hube fick bara en tredjedel av det underhåll han behövde influget och bristen på bensin hotade att när som helst sätta stopp för marschen.

Manstein fick sparken

Den 30 mars fick Manstein sparken av Hitler. Han förde aldrig befäl igen. Men den rörliga fickan han gett order om fortsatte envist västerut. Den 31 nådde man Nichlava, samtidigt som kön var vid Kamjanets-Podilskyj. 

KAMIKAZE – JAPANS SISTA EFFEKTIVA VAPEN

Zjukov förstod nu vad som var på gång och satte in 4. pansararmén som i ofattbart svåröverskådliga förlopp blev delvis inringad av Hubes trupper och reducerades till trettiotalet stridsvagnar utan bensin.

Röda arméns befälhavare Georgij Zjukov med Ivan Konev, chef för 1. ukrainska fronten på en bild från slaget om Kursk 1943.

Ivan Konev (mitten) och Georgij Zjukov (till höger) på en bild från 1943.

Den 2 april tog Hubes täter brohuvuden över Seret. Man mötte svagt motstånd, men var tvungen att sakta ner tempot för att låta infanteriet i kön komma i kapp. Hube funderade över om man nått gränsen för det möjliga och om det nu var dags att springa för livet västerut. Men en liknande gigantisk rusning ur Korsunfickan hade lett till massaker.

Anfall mot Buchach

Så, den 4 april orienterades Hube om att Haussers 2. SS pansarkår skulle anfalla söderut mot Buchach för att nå fram till honom. Hube beordrade egna anfall för att också nå fram till Buchach.

Den 5 april anföll 6. pansardivisionen norrut och nådde Buchach följande dag, trots segt motstånd från 18. gardeskåren. Sent på eftermiddagen mötte man förband från II. SS pansarkåren. Hube beordrade nu att hans armé inte skulle backa mer utan istället »vidga» luckan för att öppna flera vägar.

PANZER V PANTHER – TYSKLANDS SUPERVAGN

Det beordrades fram underhåll och sårade evakuerades. Efter två veckors strider hade 1. pansararmén huggit sig fram 25 mil. Den hade bara fyrtiotalet fungerande fordon men var i säkerhet och hade bara förlorat 14 000 man. De var slutkörda, men kunde ta sin plats i linjen.

Strax efteråt stannade den sovjetiska offensiven av efter att framgångsrikt befriat i stort sett hela Ukraina. Att man inte krossade Hubes armé var en mindre motgång när man samtidigt tog Ternopol, Odessa och Uman.

Vädrets betydelse för Hubes ficka 

Kamjanets-Podilskyj har med all rätt studerats som ett exempel på hur man med skicklighet och beslutsamhet kan trassla sig ur en hopplös situation. Analyserna bortser ofta från hur mycket vädret och det bedrövliga vägnätet hindrade Röda armén från att köra ikapp och krossa Hubes ficka.

LIVET I FÖRSTA VÄRLDSKRIGETS SKYTTEGRAVAR

Man blåser också gärna upp utbrytningen till en seger och bortser från att andra operationer samtidigt krossade andra tyska förband och befriade enorma områden. Man blir gärna i sin analys lika taktisk-operativ som de tyskar som då och då vann spektakulära taktiska segrar, men missar fiendens enorma operativ-strategiska framgångar.

De män som Hube räddade från Führerns stolliga beslut struntade givetvis i de detaljerna. På sin födelsedag den 20 april utnämndes Hube till generalöverste och Hitler gav honom personligen riddarkorset med eklöv, svärd och diamanter. Han omkom i en flygolycka dagen därpå.

Publicerad i Militär Historia 6/2017

LÄS I POPULÄR HISTORIA: PAKTEN MELLAN STALIN OCH HITLER 1939

Kanske är du intresserad av...