Eva Braun väntade alltid längtansfullt på att husets herre, Adolf Hitler, skulle komma hem till Berghof i de bayerska alperna.

© kolorerad bild av Heinrich Hoffmann/ akg images (juni 1942)

Besök Berghof: Hitlers hemtrevliga lantställe

Berlin är Tysklands huvudstad men under långa perioder väljer Adolf Hitler att styra riket från sitt lantställe i Bayern. I Berghof omger han sig med trogna nazister, hunden Blondi och sin varmblodiga älskarinna Eva Braun.

21 april 2016 av Torsten Weper

Kaos råder i Berchtesgaden.

Tåg från hela Tyskland rullar in på stationen i den bayerska staden för att släppa av nazistiska pilgrimer.

Tusentals människor traskar målmedvetet iväg mot Obersalzberg, där Adolf Hitler har sitt lantställe: Haus Wachenfeld.

Där vistas han gärna för att vila upp sig.

Folkmassan samlas vid stängslet nedan­för huset.

Förväntningarna är ­höga; alla har ju hört historierna om att Hitler brukar komma ut för att hälsa.

Den här dagen, den 17 april 1933, har Hitler besök av sin propagandaminister Joseph Goebbels.

De blir avbrutna i sitt arbete av allt oväsen vid staketet. Just nu håller de på med för-beredelser för att lägga ned Tysklands fackföreningar.

”I en talkör ropar folkmassan på Führern tills han till sist går ned och skakar hand med hundratals av dem. Man kan inte se sig mätt på denna rena och barnsliga förtjusning som folket när för Hitler”, skriver Goebbels senare.

Folkmassan ropar ”Heil Hitler” och börjar sjunga, och en grupp Hitler-­Jugend-pojkar från Braunau (staden där Hitler föddes) får den sagolika äran att bli inbjudna på middag.

”De är helt saliga över att få sitta till bords med Führern”, skriver Goebbels.

Samtidigt jagar livvakterna från SS iväg folket igen och återställer lugnet i den vackra alp­terrängen. I morgon kommer nya beundrare att gå uppför berget.

Pilgrimsresa. Varje dag stod tusentals tyskar utanför Hitlers hus. Han tog gärna en paus i
arbetet för att hälsa på folket.

© heinrich hoffmann/Bayerische Staatsbibliothek München

Hitler flyttar upp på berget

Ingen annan plats kom att betyda så mycket för Hitler som Obersalz­berg.

Här gömde han sig år 1925 då han frigavs efter fängelsedomen för den misslyckade ölkällarkuppen.

Under täcknamnet ”Herr Wolf” hyrde Hitler en enkel stuga för att skriva de sista kapitlen i Mein Kampf och med intäkterna från boken kunde han hyra och senare köpa Haus Wachenfeld med den trivsamma salongen, en terrass och ett par gästrum.

Efter maktövertagandet 1933 försvann han gärna till Obersalzberg i flera veckor och partifunktionärer, ministrar och militärer fick ta sig till Bayern när det var dags att fatta viktiga beslut.

Bland gästerna fanns även Heinrich Hoffmann, Hitlers privata fotograf. Hoffmann tog mängder av bilder på Führern i privata sammanhang – till exempel när han vandrade i naturen ­eller åkte kälke.

Fotona publicera­des i boken Hitler wie ihn keiner kennt (Hitler som ingen sett honom) som sålde i enorma upplagor.

GALLERI: Hitler – som du aldrig tidigare har sett honom

Ett rum för Eva

Redan 1935 var huset för trångt för att kunna hysa alla besökare.

Hitler behövde någonting större, mer representativt.

Han lånade ett ritbord hos en arkitekt och började målmedvetet rita sitt drömhus.

Byggnaden tog snabbt form – inte ens hans favoritarkitekt Albert Speer fick ha synpunkter.

”I vanliga fall skissar en arkitekt upp sina olika idéer på papper och kommer fram till en lösning utifrån detta.

Hitler, däremot, var intuitivt övertygad om att hans första idé var den bästa”, förklarade Speer om den hastiga ritprocessen som gjorde Haus Wachenfeld till en tillbyggnad på Hitlers nya alp-residens Berghof.

Pengar spelade ingen roll när byggmaterialen beställdes – natursten från Böhmen, italiensk marmor och ädelträ från Sydamerika.

Officiellt var det Hitler själv som betalade, men större delen av pengarna kom från de ”Hitler-donationer” som hans närmaste man Martin Bormann krävde industriägarna på.

Huset växte fram på den gräsbevuxna bergssidan med imponerande fart.

På ritningarna fanns bl.a. ett 9 x 3 meter stort panoramafönster som skulle kunna sänkas ned i källaren med elmotorer.

”Det är världens största nedsänkbara fönster”, brukade Hitler skryta med.

När taket skulle läggas var pengarna slut. I stället för lärkträ, som planerat, blev det zinktak.

”Jag visste genom Hitlers adjutanter att han inte hade några pengar. Det log vi åt i hemlighet”, mindes Hitlers fastighetsförvaltare Herbert Döhring många år senare.

Berghof stod klart efter några månader.

Från vägen ledde en bred trappa upp till en stor terrass där Hitler kunde ta emot officiella besök.

Inne i huset låg ”Stora ­salen” – ett kombinerat konferensrum och salong med ett sex meter långt arbetsbord, tunga länstolar, öppen spis och filmprojektor.

I källaren lät Hitler bygga en kägel­bana, som bara ett fåtal personer fick se.

”Om folk får veta att jag spelar kägelspel kommer varenda kägelspelsklubb i landet att vilja ha mig som hedersordförande”, förutspådde han.

På andra våningen hade Hitler sitt arbetsrum.

Bakom det låg hans spartanskt inredda sovrum med en järnsäng, en länstol och ett skrivbord samt en dörr in till badrummet.

På väggen hängde ett porträtt av hans framlidna mor Klara.

Via badrummet hade Hitlers rum en diskret förbindelse med Eva Brauns sovrum.

Ända fram till 1945 var det bara ett fåtal personer som visste att Tysklands Führer hade en älskarinna; hon hölls ­undangömd.

Vid alla officiella sammankomster i huset skickade Hitler upp henne på andra ­våningen för att ingen skulle misstänka någonting.

Till och med riks­marskalk Hermann Göring trodde länge att Eva Braun bara var en av Hitlers sek­reterare.

Och de invigda sade ingenting; det var förbjudet att skvallra om ”chefen”.

”Man tänkte för sig själv”, förklarade Rochus Misch, som var en av Hitlers livvakter till 1945.

”Eva motsvarade inte idealbilden av en tysk flicka, som man kanske hade förväntat sig. Hon var inte den naturliga, jordnära typen.

Hon bytte kläder flera gånger om dagen, var alltid omsorgsfullt sminkad och bar dyra smycken”, mindes Rochus Misch.

 

Hitlers Berghof imponerade på flera ut-ländska gäster – bland andra den brittiske premiärministern Chamberlain.

© Heinrich hoffmann & Eva Braun/ Bayrische staatsbibliothek München

Bönder hotades med läger

Hitler överlät skötseln av Obersalzberg till sin partisekreterare Martin Bormann, som hade stora planer för om­rådet.

Först gällde det att tvinga de ­ursprungliga invånarna, bönderna och hotellägarna, att flytta därifrån.

Hitler krävde att Bormann skulle köpa upp egendomarna till marknadspris – men det smärtade den snåle nazisten:

”Führern har förbjudit tvång, och därför måste jag betala oerhört höga priser”, gnällde Bormann.

Men när husägarna vägrade sälja fick Bormann fria händer att hota med koncentrationsläger och pressa priserna så att husen kunde rivas.

I stället började nazisterna bygga en SS-kasern som skulle försvara berget, en herrgård för livsmedelsförsörjningen och baracker till tusentals byggarbetare.

Hitlers Berghof hade redan blivit för litet.

Huset skulle få en extra flygel med rum för adjutanter, ett stort antal tjänste­folk och en tandläkarmottagning.

Bormann lät sätta upp stängsel kring hela området, och Führersperrgebiet (Führerns avspärrade område) på hundra hektar bevakades av SS. Riksmarskalk Hermann Göring, arkitekten Albert ­Speer och Martin Bormann blev Hitlers grannar på berget och ingick i den ­innersta kretsen – Hitlers hov.

Till hovet hörde även hans livläkare Theodor Morell med frun Hannelore, SS-generalen Sepp Dietrich, fotografen Heinrich Hoffmann med fru samt läkaren Karl Brandt och Hitlers sekreterare.

”Det var helt familjärt”, mindes livvakten Rochus Misch. ”Avslappnade vuxna som solade sig, lekande barn, och gläfsande hundar som sprang runt.”

Bland hundarna fanns Hitlers schäfer Blondi, som han fått av sina SS-livvakter.

Hitler hade sagt att han inte skulle skaffa någon ny hund sedan hans svarta schäfer Muck dött, men livvakterna visste hur glad och avspänd ”chefen” blev av en hund och skänkte honom valpen som skulle komma att bli Hitlers mest trogna vän.

Dagen började klockan 11

Nere i staden Berchtesgaden ordnades en filial till Rikskansliet i Berlin; på ­så vis kunde Führern underteckna nya lagar och förordningar utan att resa ifrån Berghof.

Hitler omgav sig helst med folk han kände – och på Berghof var den ena ­dagen den andra lik.

Oftast steg han upp vid 11-tiden på förmiddagen, och hans betjänter hjälpte honom med kläderna och serverade en lätt frukost med te, mjölk och skorpor.

Därefter gick han ned på bottenvåningen och läste utvalda tidningsartiklar, lyssnade på Martin Bormanns genomgång inför dagen och utfärdade dagens första order.

Under tiden väntade hans närmaste krets ute på terrassen, där det var tillåtet att röka.

Den vältränade Eva Braun var kedjerökare – utan att Hitler någonsin upptäckte det.

När han klagade över tobaksanvändandet kunde hon börja nynna på ”Smoke Gets In Your Eyes” så att de andra fnissade ljudlöst – och Hitler som inte kände till den amerikanska låten från 1933 såg ut som ett fråge­tecken.

Klockan två på eftermiddagen var det äntligen dags för mat.

Hitlers närmaste och dagens gäster samlades i gången utanför matsalen, där Hitler utsåg sin bordsdam och tog plats vid det långa bordet.

Menyn bestod av traditionella tyska rätter – och Hitlers rätt var alltid vegetarisk.

”Sedan jag blev gasförgiftad i första världskriget tål jag inte lukten av kött. Det vänder sig i magen på mig”, anförtrodde han sin köksa Anna Krautenbacher.

Efter maten samlades sällskapet för en halvtimmes promenad till ett tehus högre upp på berget, där deltagarna sjönk ned i bekväma fåtöljer kring ett dukat, runt bord.

”Allt efter önskemål serverades te, kaffe och varm choklad, olika tårtor och andra kakor och därefter sprit. Här kring kaffebordet förlorade sig Hitler ofta i ­monologer om ämnen som åhörarna redan kände till. De låtsades lyssna uppmärksamt. Ibland somnade Hitler själv under monologerna”, berättade arkitekten Albert Speer i sina memoarer.

Bland alla beundrare som varje dag sam-lades utanför Hitlers hus fanns en grupp flickor ur ungdomsorganisationen BDM (Bund deutscher Mädel). Dem bjöd han in på te.

© Heinrich hoffmann/ Bayerische Staatsbibliothek München

Oändliga kvällar framför brasan

Vid 18-tiden återvände sällskapet med bil till Berghof, där gästerna fick ledigt ett par timmar.

”Hitler gick vanligtvis upp till sina rum medan Bormann ofta försvann in på rummet till en av de yngre sekreterarna – det kommenterades ilsket av Eva Braun”, skrev Albert Speer.

Vid 20-tiden var det dags för kvällsmat, varefter sällskapet samlades i ”Stora salongen” som snabbt kunde göras om till biograf.

Eva Braun, som var en flitig amatör­fotograf, visade sina smalfilmer om livet på Berghof.

Hon var en av få tyskar som hade tillgång till färgfilm – inslaget kallades ”Den kulörta veckorevyn”.

Efter det såg sällskapet fler tyska filmer, men även enstaka amerikanska.

En kväll efter att Hitler sett ”Borta med vinden” vände han sig till propaganda­minister Goebbels: ”Något sådant borde vårt folk också kunna åstadkomma!”

Gästerna pratade lågmält med varandra medan Hitler och Eva kommenterade skådespelarnas prestationer.

Ibland höll de varandra i hand, men ofta satt han tigande och stirrade in i brasan. Då tystnade gästerna av hänsyn till de stora och viktiga tankar Hitler brottades med.

”För att sätta lite fart på nattlivet bjöds det på sekt. Efter erövringen av Frankrike var det en billig champagne – de bästa sorterna hade Göring och hans flygmarskalker tagit”, berättade Speer och beskrev kampen mot tröttheten:

”Efter klockan ett på natten kunde den ena efter den andra, trots alla försök, inte längre dölja sina gäspningar. Men det hela pågick ytterligare en timme, tills Eva Braun äntligen växlade några ord med Hitler och fick lov att gå upp. Hitler reste sig en kvart senare.”

När Albert Speer efter kriget tänkte tillbaka på tiden vid Hitlers hov mindes han främst den förlamande tristessen.

Men Speer kunde inte tacka nej till alla hundratals inbjudningar från Hitler.

Han räknade ut att han hade spenderat mer tid med Hitler på Berghof än han hade arbetat på sitt arkitektkontor som han låtit bygga längre ned på berget. 

Gåvan till mannen som hade allt

Under en promenad i november 1936 slängde Hitler ur sig att man borde ställa ett par bänkar på bergstoppen Kehlstein (1 837 m.ö.h.) där vandrare kunde vila sig och njuta av utsikten.

För Bormann blev den piken till det mest ambitiösa projektet under hans tid på Obersalzberg.

Det var två år kvar till Hitlers 50-årsdag och sekreteraren lät raskt projektera ett nytt tehus på berget.

För att göra toppen tillgänglig behövde man anlägga en 6,5 km lång väg till en parkeringsplats.

Den sista delen av vägen utgjordes av en 126 meter lång tunnel in i berget till en hiss som gick 131 meter upp till det nya tehuset.

Totalkostnaden landade på 30 miljoner riksmark (2,5 miljarder kr i dag) och kostade 20 byggarbetare livet. Dessvärre uppskattade jubilaren inte presenten:

”På den höjden är luften för tunn för mig”, anförtrodde han sin fastighets­skötare Döhring.

En av de få gånger han besökte tehuset var vid bröllopet mellan Eva Brauns syster Gretl och SS-generalen Hermann Fegelein den 3 juni 1944.

Eva hade planerat festen i veckor och även fått Hitlers tillstånd att anlita ett band av SS-män.

Det uppsluppna bröllopet blev den sista festen på Obersalzberg – tre dagar senare inledde de allierade D-dagen

Nazistpartiet gav Hitler ett tehus i födelsedagspresent. Han kom dock
sällan dit, på grund av sin höjdskräck.

© Bayerische Staatsbibliothek München

Farväl till Berghof

När Hitler vaknade vid 11-tiden den 6 juni hade de allierade redan fått fotfäste:

”Är det invasion eller inte?” vrålade han, men lugnade sig snart, konstaterade Albert Speer:
”Han är vänlig, delar ut komplimang­er och klappar sina stabsmedlemmar på axeln som om han är lättad över att invasionen äntligen har börjat.”

Världskrigets sista kapitel hade inletts.

Ryssarna stormade fram på östfronten och den 13 juli meddelade Hitler att han måste resa till sitt högkvarter Wolfsschanze för att leda kriget.

”Den sista kvällen när han tog farväl av allihop, gick han sakta genom den stora konferenssalen, betraktade tavlorna på väggarna och sade adjö till de närvarande”, berättade adjutanten Nicolaus von Below.

”En stund senare kom han tillbaka, sade adjö igen och lämnade salen.”

Martin Bormann slet för att bygga bunker- och försvarsanläggningar i berget.

Mer än sju kilometer gångar an­lades, men Hitler använde aldrig alp­fästningen.

Den 30 april 1945 begick han självmord i Berlin, 70 mil från berget där han hade bott fyra år av sin tid som rikskansler.

Hitlers sista bostad blev bunkern under Rikskansliets trädgård. Här hade han ett sovrum, ett arbets-rum samt ett rum åt Eva. I bunkern begick han självmord den 30 april 1945. 

© akg images

Kanske är du intresserad av...