USA segrar på alla fronter i stillahavskriget. Ändå vägrar de envisa japanska generalerna att ge upp. För att tvinga Japan till kapitulation börjar amerikanerna därför medvetet attackera civila mål.

© Roy Cross

Hänsynslös bombattack satte Tokyo i brand

På kvällen den 9 mars 1945 närmar sig 334 amerikanska bombplan Tokyo. Snart kommer napalm att regna ner över den japanska huvudstaden och förvandla den till ett inferno. Floder kokar, stål smälter och människor förkolnar på sekunder i det mest dödliga bombangreppet någonsin.

18 november 2016
Bombskytten Joe Krogmans taktik för att ta sig genom dagen var att betrakta sig själv som en död man.


Det höll ångesten borta och humöret uppe. Men dagens uppdrag gjorde ändå den annars muntra bondpojken från Iowa nedstämd.

"Det idiotiska svinet", morrade han. Krogmans lätt nasala stämma ljöd genom kommunikationssystemet i det stora B-29-bombplanet Lady ­Annabelle.

"Det idiotiska svinet", upprepade Krogman, medan besättningen gjorde sig redo för att lyfta från den lilla stillahavsön Tinian.

"Det idiotiska svinet."

"Vem pratar han om?" frågade en. "LeMay", svarade kaptenen. 

Ny taktik spred fruktan

Generalmajor Curtis LeMay var hjärnan bakom dagens uppdrag som bar kodnamnet "Meetinghouse".


Totalt 334 silver­glänsande B-29-bombplan skulle under kvällen den 9:e mars 1945 lyfta från de amerikanskkontrollerade stilla­havsöarna Tinian, Guam och Saipan, med kurs mot den japanska huvud­staden Tokyo.

Taktiken var radikalt annorlunda än vid tidigare angrepp. Istället för vanliga bomber skulle B-29:orna släppa en bombmatta med napalm över Tokyo.


Och istället för att som vanligt bomba från 9 000 meters höjd skulle piloterna flyga lågt över storstaden och dess luftvärn. För bombskytten Krogman och de andra besättningsmedlemmarna liknade det hela mest ett självmordsuppdrag.

"Det idiotiska svinet", svor han igen. Ryktena hade florerat bland B-29-besättningarna på de tre stillahavsöarna hela morgonen och eftermiddagsbrief­ingen hade bekräftat deras värsta farhågor.

B-29:orna skulle flyga in över Tokyo på endast 900 meters höjd där de skulle utsättas för luftvärn och japanska jaktflygplan som annars bara undantagsvis kunde komma upp till B-29:ornas vanliga operationshöjd. 

Planen skulle dessutom angripa ett och ett istället för i gruppformation, vilket skulle göra dem mer sårbara. Och istället för att bomba dagtid skulle bomb­skyttarna släppa bombmattorna vid midnatt – vilket de inte utbildats för.

Dessutom fick piloterna order om att lämna automatkanoner, ammunition och skyttar på marken för att ge plats åt ännu fler bomber.

Den sista delen av ordern valde kaptenen på Lady Annabelle, Percy Usher Tucker, helt enkelt att ignorera. Därför satt skytten John R. Dodd vid det mittersta högra maskingeväret och skakade av skräck medan piloten körde igång maskinens fyra stora propellermotorer på startbanan.

"Jag kan inte", sa Dodd högt i sin mikrofon.

"Jag kan inte, jag kan inte", upprepade han och kramade ett radband.

"Det idiotiska svinet", sa Krogman.

"Radiodisciplin", kommenderade kapten Tucker.

Oljudet från motorn tog över och det stora planet lyfte med kurs mot Japan. Därefter lättade den ena stora B-29:an efter den andra med samma kurs. Vardera bar de mer än 1 500 brandbomber, dolda i lastutrymmet.

Medan de amerikanska bombplanen närmade sig Tokyo lekte skolflickan Funato Kazuyo med sina syskon i familjens hem i ett av stadens lågt liggande bostadsområden. För första gången på länge var apotekardottern återförenad med hela sin familj.

Funato hade under en period varit evakuerad i en by på landet men hade nu skickats hem igen och hennes bröder var också hemma från militär- och arbetstjänst.

Under kvällen blåste det kallt från nord och stadens dörrar slog i vindarna som kunde nå orkanstyrka. Men inne i familjens hem var stämningen varm.

"Vi stojade och var glada", mindes Funato Kazuyo många år senare.

Familjen gick och lade sig tidigt på grund av myndigheternas mörk­läggnings­­­krav – men utan att frukta de amerikanska bomberna som brukade falla dagtid. Dödssiffran från samtliga luftangrepp på Tokyo låg hitintills på under 1 300.

Besättningarna på de B-29:or som skickades till Tokyo fruktade att de skickades i döden.
© Getty Images

Kejsarens män gav aldrig upp

På Guam, strax norr om Tinian, hade generalmajor Curtis LeMay stått med en cigarr mellan tänderna och sett de dånande bombplanen lämna startbanan, ett efter ett.


Då den sista B-29:an hade lyft rörde han sig mot sitt högkvarter för att vänta. Generalmajoren var helt på det klara med att han höll på med en gigantisk insats som kunde kosta hans bästa män livet och honom själv jobbet.

LeMay hade övertagit kommandot för de amerikanska bombattackerna mot Japan vid en tidpunkt då insatsen långtifrån gick som planerat.


Även om allt sedan slaget vid Midway år 1942 gått amerikanernas väg vägrade generalerna i spetsen för Japans snabbt krympande imperium att ge upp.

Amerikanerna var tvungna att kämpa sig från ö till ö och risken för en seg­livad och blodig invasion av själva Japan gav generaler som LeMay mardrömmar. 

De förväntade förlusterna uppskattades till en halv miljon eller fler amerikanska liv. B-29:orna skulle med sin enorma flyghöjd och långa räckvidd vara ett strategiskt supervapen som kunde förstöra japanernas krigsindustri, knäcka regimens outtröttliga vilja till kamp och påskynda krigets avslut.

Problemet var bara att B-29:ornas bomber sällan träffade sina mål. Vetenskapen hade ännu inte förstått de jetströmmar som konstant blåser över Japan och därför blåstes de stora planen och deras bomber konstant ur kurs.

Något drastiskt behövde ske och drastisk var precis vad Curtis LeMays plan var: Han skulle skapa den per­fekta eldstormen över Tokyo.

 År 1940 hade de allierade för första gången observerat den enorma de­­struktiva potentialen hos brandbomber då nästan 450 tyska Luftwaffe-plan förvandlade den brittiska staden Coventry till ett hav av flammor med hjälp av 30 000 brandbomber.

Hämnden kom år 1943 då mer än 700 av de allierades bombplan satte Hamburg i brand och 45 000 tyskar miste livet i en förödande eldstorm. De allierade fokuserade nu på att ­knä­cka den tyska civilbefolkningens kampvilja. I februari 1945 kulminerade angreppen med ett tre dagar långt, förödande bombregn över Dresden.

 LeMay hade vid den tidpunkten börjat experimentera med brand­bomber mot japanerna och endast tio dagar efter angreppet på Dresden skickade han en styrka med B-29:or mot Tokyo med 411 ton av amerikanernas nya M-69-brandbomber om­­­­bord.

Resultaten övertygade LeMay om att bomberna med napalm var vägen till framgång. 2,5 km² av staden brann ner och 28 000 byggnader förstördes. Till angreppet den 9:e mars fördubblade LeMay därför antalet bombplan och fyrdubblade antalet brandbomber. 

Bombplanen iakttas

Allteftersom svärmen av B-29:or närmade sig kusten gjorde sig männen i planens tryckreglerade kabiner klara.


De drog sina tunga stålfodrade skyddsvästar över huvudena för att skydda sig mot det fruktade japanska luftvärnet. En del tog också hjälmar på sig, även om huvud­beklädnaderna var i vägen för kommunikationsutrustningen.

Utanför kusten fångade små japanska fartyg upp det dova brummandet från planens stora propellermotorer.


Men deras radiovarningar gick förlorade i stormvädret och på grund av otillräckliga kommunikationsvägar, allt medan månen otröttligt lyste på de stora, silverglänsande planen. 2 500 km bort, på Guam, satt general Curtis LeMay och väntade.

Han befann sig i sitt avskalade högkvarter, en halv­­­­­­måne­formad fabriks­tillverkad barack av samma typ som tusentals meniga amerikanska soldater bodde i över hela den stora krigszonen i Stilla havet.

Generalens enda sällskap utöver kartor och dokument var PR-mannen St. Clair McKelway, som blivit LeMays bundsförvant.

PR-mannen hade fått order om att stanna kvar tills männen i främsta linjen hade släppt sina bomber.


Det var fortfarande en halvtimme kvar och de två männen i den skarpt upplysta baracken hade fått slut på samtalsämnen.

 "Skulle du vilja ha en Coca-Cola?" frågade LeMay plötsligt.

"Jag kan smyga mig in i mitt kvarter utan att väcka de andra och ta två och så kan vi dricka dem i min bil. Så kan vi slå ihjäl det mesta av den här halvtimmen."

Kort därefter satt de två männen i LeMays jeep med varsin cola och stirrade in i djungelmörkret omkring lägret.

Målet för dagens uppdrag var ett av Tokyos – och världens – tätast bebodda områden med ett virrvarr av små trähus och fabriker, byggda huller om buller längs snirkliga gränder och ganska få stora gator.

I det livliga nöjeskvarteret Asakusa – fullt med restauranger, geisha­hus och bordeller – var befolkningstätheten uppe på 350 000 ­in­­­­­­vånare per km². Totalt bodde omkring 750 000 människor i den lågt liggande stadsdelen. De flesta var fattiga eller tillhörde den lägre medelklassen.

LeMay och de övriga amerikanska militära strategerna rättfärdigade brand­­­­­­­­­­bombsangreppet med att den japanska krigsindustrin till stor del fick sina komponenter från en rad underleveran­törer som var utspridda i bostadskvarteren.


Men civila förluster ansågs inte vara en nackdel – tvärtom.

Efter japanernas plötsliga angrepp på Pearl Harbor år 1941 var en vanlig åsikt att "en bra jap är en död jap".


Och redan tre veckor före Pearl Harbor hade den amerikanska arméns överste­kommendant, general George C. ­Marshall, berättat för journalister på en hemlig briefing hur amerikanerna ­skulle reagera på ett eventuellt japanskt ­angrepp.

Amerikanska bombplan, sa generalen, skulle "sätta eld på Japans pappersstäder. Vi kommer inte att avvakta med att bomba civila mål – det kommer att bli all-out."
Många byggnader var tillverkade av trä och papper och utgjorde ett perfekt mål för brandbomber. General LeMay beordrade sina trupper att sikta på ett tättbefolkat område med uppemot 265 000 boende per km2.
© Claus Lunau/Historie

Bomber orsakade kaos på minuter

I nästan 480 km/t dundrade det första planet in över Tokyo på endast 1 500 meters höjd och släppte kaskader av brandbomber över staden.


Planen tecknade ett brinnande kors över staden som de efterföljande kunde ta sikte på.

Bomblarmet ljöd först en kvart efter midnatt – sju minuter efter det att de första bomberna fallit. Till amerikanernas stora överraskning gick inga av de japanska jaktflygplanen till motattack. De hade inte blivit varnade i tid.

 Skolflickan Funato Kazuyo väcktes av sin mamma och ljudet av totalt kaos. Höga brak hördes överallt.

Hennes pappa tog på sig en hjälm och sprang till den lokala skolan där han skulle hjälpa till i medborgargardet. Funatos bröder sprang ut på gatan för att försöka släcka de första småbränderna.

Funato kröp ihop med sin mamma och lilla­syster i det tillfälliga skyddsrum familjen hade grävt under pappans apotek.

Mamman kramade Funatos några månader gamla lillebror. Plötsligt kom en av de andra bröderna och ropade att de skulle fly ner mot skolan innan de omringades av elden. Ute på gatan var det som ragnarök. Natten var redan upplyst av kraftiga bränder.

"Nordanvinden var otroligt stark. Planens ljud var ett överväldigande dån som fick jorden och himlen att skaka. Brandbomber föll överallt", mindes ­Funato senare.

Vinden gav perfekta förhållanden för att elden skulle spridas och på bara en halvtimme hade det konstanta regnet av napalm gjort angreppszonen till det närmsta mänskligheten kommit helvetet på jorden.


B-29:orna dundrade in över staden från alla håll och även om sökljus konstant jagade över natthimlen fångade de sällan något av de silverglänsande planen tillräckligt länge för luftvärnet att kunna ta sikte.

På marken blickade den 14-åriga skoleleven Katsumoto Saotome upp mot himlen och såg hur gyllene flammor speglade sig i de stora bombplanens blanka kroppar.

Elden härjade våldsammare för varje bombnedslag. När amerikanernas IM-69-brandbomber träffade marken antändes en stubin som sekunder senare fick bomberna att skjuta upp en brinnande massa av klistrig napalm i luften.

Funato Kazuyo sprang med sin mamma och lillasyster till den närliggande skolan. Skyddsrummet liknade mest av allt en skyttegrav.

"Folk fick panik, sprang och skrek 'Vi kommer att dö allihop! Elden kommer'. Ljudet från fallande brandbomber, whizzz, det öronbedövande dånet från planen och brakandet från elden och vinden överväldigade oss."

De många småbränderna utvecklade sig till ett stort, vrålande monster från en snurrande eldstorm.

Nerifrån sög o­djuret in syrerik luft med orkanstyrka och i sin mitt spydde det ut en gigantisk pelare av glödande gaser medan det förstörde allt i sin väg. Inget brandväsende i världen kunde ha satt något emot detta monster – och absolut inte Tokyos hopplöst otillräckliga styrka på 8 100 brandmän.

Nästan 100 brandbilar brann eller smälte i flammorna och gick under tillsammans med dem som försökte använda dem.

Katastrofen blev ännu värre av att invånare hade ombetts organisera sig i medborgargarden och bekämpa elden under parollen "Kämpa, spring inte".


De enda med en faktisk chans att överleva var de som snabbt insåg att flykt var deras enda hopp om räddning.

Bland dem som flydde var den 36-åriga kvinnan Kiyoko Kawasaki. Hon försökte skydda sig mot elden med två vatten­fyllda hinkar.

"De prostituerade som brukade befinna sig vid flodbrädden hoppade ner i en närliggande damm", berättade hon många år senare. "Men dammen kokade och alla dog."

Mitt i kaoset stod en liten flicka med glasögon i en blek vårklänning utan att veta vad hon skulle göra.


Hennes mamma hade av en eller annan anledning skickat ut henne och nu stod åtta­åriga Yuki Hiragama handlingsförlamad medan folk flydde åt alla håll. Bomber slog ner bland människorna.

Plötsligt såg den åttaåriga flickan sin granne komma stapplande, skrikande och med eld i sin traditionella japanska kimono.

En annan granne slängde sig på den brännande heta jorden och kröp ihop i fosterställning. Temperaturen steg hela tiden, skriken tilltog och Yuki kunde känna lukten av brinnande kött. Till sist sprang också hon. På väg över Sumida-floden lade hon märke till att flodens ytvatten kokade under henne. 
Efter den – med ­amerikanska ögon – lyckade bomb­­instasen var lättnaden på B-29:orna stor.
© Getty Images

Våldsam lyftkraft slungade plan

Lady Annabelle med Joe Krogman vid bombsiktet ankom till Tokyo då största delen av staden redan brann.


Krogmans order var att sikta på ett område nära ­elden som ännu inte brann. Koncentrerat stirrade han in i sitt bombsikte. Alla ombord på planet satt tysta medan bombskytten tog sikte.

"Bombs away", sa Krogman till slut. Planet gjorde ett ryck uppåt då bomb­luckorna öppnades och den flera ton tunga lasten störtade ner mot staden. Bakom honom försäkrade sig den skräckslagna skytten Dodd om att alla bomberna verkligen lämnat planet och att Lady Annabelle kunde vända hemåt.

Andra B-29-besättningar hade klart mer dramatiska upplevelser ovanför Tokyo den natten. Den våldsamma lyftkraften som skapades av eldstormen lyfte några av de stora planen 1,5 km upp i luften på en sekund.

En B-29:a vändes t.ex. upp och ner strax efter att planets bomber släppts och bara pilotens snabba manöver räddade besättningen från döden. 


Totalt 14 B-29-plan gick förlorade under den tre timmar långa attacken – mycket färre än flygvapnet fruktat. Andra nådde av olika tekniska orsaker aldrig fram. Men de 279 plan som gjorde det släppte tillsammans 8 519 klusterbomber med ­totalt 1 665 ton brandammunition.

Förödelsen var enorm. Flammorna förstörde 41 km² av staden. 261 000 byggnader gick upp i rök och 1,15 miljoner blev hemlösa. Den officiella döds­siffran var 79 466, men gällde bara identifierade kroppar.


I själva verket kostade angreppet antagligen 100 000 liv eller fler. Stanken av bränt kött nådde ända in till kabinerna på några av B-29:orna.

Räddningsledaren Shigenori Kubota gav sig ut vid kl. fyra på morgonen för att hjälpa överlevande. Den ena för­­fär­liga synen efter den andra mötte honom när han gick över den gigantiska, ­rykande brandtomten. Vid en bro fann han en "skog av lik" så förkolnade att de föll sönder vid minsta beröring. Floden under bron var än mer makaber.

"Hela vattenytan var svart, så långt ögat kunde nå – svart av brända kroppar, stolpar och allt möjligt annat", mindes Kubota senare. "Alla kropparna var nakna. Kläderna hade bränts bort och de var skrämmande lika. Det var omöjligt att se skillnad på män, kvinnor och till och med barn."

Skolflickan Funato Kazuyo överlevde natten genom att krypa ner i ett dike tillsammans med sin lillasyster. I det första gryningsljuset vacklade de två systrarna tillbaka mot platsen där deras hus hade stått. Allt var stilla.


Glasflaskorna i faderns apotek hade smält. Framför huset, som fortfarande stod kvar, låg ett manslik i familjens vatten­behållare. Han hade kokats levande.

Funato hittade sin ena bror blind av rök men med glädjetårar rullande ner för kinderna då det gick upp för honom att systrarna hade överlevt. Lite senare kom också Funatos pappa och en av hennes äldre bröder.

"De som kom tillbaka var som spöken. De sa ingenting", mindes Funato senare. Hennes mamma var också där, barfota och insvept i en militärfilt.


Kläder och hår var helt förkolnade. Spädbarnet hade hon inte längre hos sig. På mammans rygg, där Funatos yngsta lille­bror hade suttit, lade flickan märke till tydliga brännmärken. Modern berättade aldrig vad som hänt.

Kejsaren verkade inte låta sig påverkas av den förödelse han såg i Tokyo. Först efter atombomberna i Hiroshima och Nagasaki gav han upp.

© Getty Images

Kejsaren gav till sist upp

Kejsar Hirohito tog sig ut sex dagar senare för att se förödelsen med egna ögon, uttryckslös och klädd i uniform och ridstövlar.


Då pågick redan en spontan evakuering av Tokyo. Mer än en miljon människor lämnade huvudstaden med några få ägodelar för att söka en tillflykts­ort långt från USA:s bomber.

Men det skulle ta lång tid innan Hirohito och generalerna skonade Japans befolkning från ytterligare påfrestningar. "100 miljoner kommer stolt att dö", mässade den japanska krigs­propagandan medan napalmen fortsatte att regna ner över kejsarrikets storstäder under våren och sommaren 1945.

Först i och med atombomberna över Hiroshima och Nagasaki i början av augusti övertygades Hirohito om att han måste trotsa sina generaler som var redo för kamp in i det sista.

Den hårt prövade japanska befolkningen brast ut i tårar då de den 15:e augusti för första gången hörde kejsaren tala i radion:

"Om vi fortsätter kommer det inte enbart sluta med total kollaps och utplåning av den japanska nationen, utan också leda till den mänskliga civilisationens slut", sa Hirohito.


Samma dag begick den japanska krigsministern Korechika Anami harakiri – rituellt självmord.

Därmed kunde LeMay och de andra generalerna som ledde USA:s krigsinsats dra en lättnadens suck: De brutala bombningarna hade fått avsedd effekt. Invasionen av Japan hade undvikits.

"Om vi förlorat kriget skulle vi alla anklagats för krigsbrott", citerades generalmajor LeMay senare ut minnet av en stabsofficer.

Kanske är du intresserad av...