Stridsvagnar och många tusen soldater flyttades från ­Nordafrika till Sicilien den 9 juli 1943.

© Alamy/Imageselect, Bridgeman & getty images

Gigantisk operation: De allierade erövrar Sicilien

På eftermiddagen den 9 juli 1943 stävar 2500 allierade krigsfartyg ut från den nordafrikanska kusten. Ombord finns 160000 amerikanska, brittiska och kanadensiska soldater. Under generalerna George S. Patton och Bernard Montgomery har de ett gemensamt mål: Medelhavets viktigaste ö ska erövras.

21 juli 2017 av Troels Ussing

Omsorgsfullt studerar soldaterna på den allierade flottan det material om fartygens destination som de fått ut. 

Det är den 9 juli 1943, och flera tusen fartyg lastade med soldater, stridsvagnar och tungt artilleri har stävat ut från hamnar i Egypten, Tunisien och Algeriet. 

Rykten om fartygens destination har länge florerat bland soldaterna, men det är först nu – en bra bit ut på Medelhavets vågor – som målet för resan äntligen står klart.

”När de började dela ut broschyrer med rubriken ’Soldatens guide till Sici­lien’, visste vi vart vi skulle”, berättade den amerikanske soldaten Andy Anguiano efter kriget.

De stridsberedda soldaterna är på väg mot den italienska ön Sicilien, där svåra strider med de tyska och italienska försvararna väntar. 

Operationen har högsta prioritet för de allierade ledarna. Eröv­ringen av den stora ön i Medelhavet är nämligen avgörande av två skäl:

För det första kan den säkra de allierades fartygstrafik i Medelhavet, och ännu viktiga är att den kan öppna en helt ny front mot Hitlers nazistiske Tyskland. 

En ny front kommer nämligen att avlasta Stalins Röda armé på östfronten, där striderna under 1943 rasar med en skoningslös intensitet.

Tyskarna är trängda

När de tungt bestyckade fartygen sommaren 1943 lämnar den nordafrikanska kusten har andra världskriget pågått i nästan fyra år. 

I slutet av 1942 hade Tyskland kontroll över alla delar av den europeiska kontinenten, men när Röda armén i januari 1943 inledde en storoffensiv i Stalingrad, började tyskarnas front vackla i öster. Även i Nordafrika mötte Hitlers arméer motstånd. 

Från hösten 1942 hade de allierade lyckats vinna terräng i Nordafrika, och under våren 1943 drev de ut de sista tyska och italienska styrkorna från hela den nordafrikanska kusten.

Efter axelmakternas reträtt från Nordafrika stod det klart för alla krigets parter att nästa steg för de allierade skulle bli en invasion någonstans i det av tyskarna kontrollerade Västeuropa. 

Fram till den ödesdigra julidagen 1943 har kriget i Europa utkämpats nästan uteslutande på östfronten, men nu ska Tyskland tvingas att slåss på två fronter.

Montgomery fick till uppgift att inta Siciliens östra sida, medan Patton skulle säkra flanken i väster. 

© Getty images

Sicilien är Medelhavets viktigaste ö

I början av 1943 kommer britterna och amerikanerna fram till att en invasion av det ockuperade Frankrike ännu inte är möjlig. 

Vägen till en ny front måste därför gå genom Sydeuropa, och av flera skäl står det snabbt klart att invasionen bör inledas på Sicilien. 

Från öns många hamnar och landningsbanor kan tyska och italienska styrkor nämligen angripa fartygstrafiken i Medelhavet, som fungerar som en genväg till Mellanöstern och Asien. 

Kontroll över Sicilien kan därför stoppa de kostsamma angreppen och samtidigt ge tillgång till öns viktiga flygbaser och hamnar inför offensiven upp genom Italien och resten av Europa.

Messinasundet, som skiljer Siciliens nordostkust från resten av Italien, är en­dast tre kilometer brett, och allierade soldater kommer att ha det europeiska fastlandet inom räckhåll. 

Samtidigt kommer en förlust av ön att öka pressen på den italienske diktatorn Mussolini, som kan förlora makten. Med lite tur kan Italien snart vara på väg ut ur kriget.

Avledningsmanöver lurar tyskarna

En betydande nackdel för britterna och amerikanerna är att Siciliens strategiska betydelse är uppenbar för alla:

”Även en idiot inser att målet är Sici­lien”, konstaterar den brittiske premiärministern Winston Churchill irriterat inför invasionen. 

Premiärministern har rätt, för efter förlusten av Nordafrika har både tyskar och italienare börjat stärka öns försvar. 

Om de allierades invasion ska lyckas måste de försvaga försvaret. Därför inleder de allierade en av histo­riens mest berömda vilseledningsopera­tioner: Operation Mincemeat.

Ett lik utklätt till brittisk officer dumpas i havet utanför den spanska kusten. En fiskare plockar upp liket och kontaktar de spanska myndigheterna. 

Fastlåst vid sin handled har liket nämligen en portfölj med vad som ser ut som topphemliga dokument. Från Spanien skickas portföljens innehåll till Tyskland där det analyseras av experter.

Slutsatsen är entydig: De allierade förbereder en nära förestående invasion av Sardinien och Grekland. 

Uppmuntrade av fyndet av de hemliga dokumenten decimerar axelmakterna Siciliens försvar. I stället transporteras hela divisioner och mängder av tungt artilleri till Sardi­nien och Grekland. 

De allierade ledarna vågar knappt tro att de haft sådan tur. Tys­karna har gått rakt i deras fälla. Nästan två månader senare är de redo att inleda inva­sionen – på Sicilien.

Soldaterna kräks i båtarna

Några timmar efter midnatt den 10 juli 1943 kastar invasionsflottan ankar utanför Siciliens kust. 

Stora klätternät rullas ut över relingarna, och en efter en klätt­rar soldaterna ned längs fartygssidorna för att ta plats i landstigningsbåtarna. 

Vågorna är meterhöga, och sjösjuka och rädsla får många soldater att kräkas i båtarna. Soldaterna halkar runt på det motbjudande underlaget, innan de intar sina platser på de enkla bänkarna.

Strax därpå beger sig den första vågen av landstigningsbåtar in mot sina mål på den befästa sicilianska kusten. 

Där väntar 300000 italienska soldater och 40000 tyska elitsoldater – fast beslutna att försvara den viktiga ön.

”Vi hade aldrig varit i strid, och vi var rädda. Vi hade ingen aning om vad vi kunde förvänta oss”, berättade den menige amerikanske soldaten Alfred Hook i en intervju efter kriget.

För invasionens övergripande strategi står Dwight D. Eisenhower, överbefälhavare för de amerikanska styrkorna i Europa, och invasionens högste ansvarige, den brittiske generalen Harold Alexander. 

Enligt planen ska Sicilien intas från söder, varifrån de allierade styrkorna sakta men säkert ska kämpa sig fram över ön stad för stad. 

Under ledning av general Bernard Montgomery landsätts den brittiska 8:e armén på öns sydöstra kust, där de med understöd från kanadensiska styrkor ska kämpa sig norrut längs kusten för att till slut inta det pres­tigefyllda och strategiskt oerhört viktiga målet: hamnstaden Messina.

För att skydda Montgomerys flank landsätts de amerikanska styrkorna med general George S. Pattons 7:e armé i täten ­väster om britterna på stränderna utanför staden Gela. 

Därifrån ska amerikanerna avancera i nordvästlig riktning. Sammanlagt ska 150000 man landsättas enbart under den första dagen.

Tvåhundra man drunknar i havet

Själva invasionen inleds med en omfattande flygburen operation. 

Planen är att amerikanska fallskärmssoldater ska släppas ned kring staden Gela, och därifrån ska de etablera en säker zon ända ned till kusten, där Pattons styrkor snart ska gå iland. 

Sam­tidigt ska brittiska fallskärmssoldater landsättas med glidflygplan och erövra ett antal viktiga broar längs Sici­liens sydöstra kust.

När planen med fallskärmssoldater strax efter midnatt närmar sig den stora Medelhavsön blir det uppenbart att de råkat ut för ett allvarligt problem. 

Kring Sicilien blåser en hård sommarkuling, och de kraftiga vindarna gör att flygplanen hamnar ohjälpligt ur kurs. 

Den kraftiga vinden innebär att det blir helt omöjligt att släppa soldaterna i de zoner som de enligt planerna ska landa i.

”Jag släpptes nästan nio mil från det planerade området och hamnade långt utanför den amerikanska zonen”, berättade en amerikansk fallskärmssoldat, som fick tillbringa många av de förs­ta timmarna av operationen med att ta reda på var han befann sig.

För de brittiska glidflygplanen är situationen ännu värre. 

De flesta av männen är erfarna soldater från Nordafrika, men endast tolv av de 144 glidplanen når sina mål. Inte mindre än 69 av planen ­slungas runt i den kraftiga vinden och kraschar i Medelhavet – av de många britter som kämpar mot vågorna dör 200 innan invasionen ens har hunnit börja.

Det är därför ingen lätt uppgift som väntar soldaterna, när landstigningsfartygen sätter kurs mot stränderna på Sici­liens sydöstra kust, trots att de allierade örlogsskeppen har beskjutit de tyska och italienska ställningarna. 

Få en överblick över slaget om Sicilien genom att klicka på kartan.

Tyskt flyg sprider kaos

I den landstigningsbåt som den menige amerikanske soldaten Jake Jacobson befinner sig i räknar underofficeren ned: ”5, 4, 3, 2, 1!”.

De har övat på situationen otaliga ­gånger, och alla vet vad ordern betyder. Utan att se sig om rusar den unge infanteristen ut över båtens nedfällda ramp och rakt in i fiendens kulregn.

Kusten vid Gela, där den amerikanska 7:e armén går iland, är öns bäst försvarade område. 

I dolda ställningar bakom sanddyner och sporadiska klippor ligger italienska skyttar beredda. Skoningslöst mejar italienarna ned amerikanerna, när de springer från landstigningsbåtarna in över den flacka stranden.

”Ibland hörde vi inte ens skotten, utan såg bara våra kamrater falla omkull. Det fanns ingenting vi kunde göra för dem”, berättade Jake Jacobson efter kriget.

Situationen är kaotisk, och operationen har knappt hunnit börja, förrän läget blir ännu värre. Tyska flygplan har kommit upp i luften, och de attackerar nu de allierade krigsfartyg som ligger utanför kusten. 

Stridsflygplanen ökar pressen på amerikanerna, som måste hinna få iland soldater och materiel, innan fartygen skjuts i sank av tyskarna.

Lyckligtvis har amerikanerna varit förutseende, och fört med sig en helt ny farkost till Sicilien: DUKW, som i dagligt tal kallas för ”the duck”. Den nyutvecklade amfibiefarkosten visar sig snabbt vara oumbärlig. 

Med en hastighet av upp till 80 kilometer i timmen, till och med på Siciliens sandiga stränder, lyckas amerikanerna nämligen få upp både soldater och materiel på stranden. Den första förutsättningen för en vidare offensiv upp genom Sicilien har uppfyllts.

Soldaterna älskar dåligt väder

Även om amerikanerna möter hårt motstånd är situationen inte så dålig som den hade kunnat vara. 

De flygburna förbanden har visserligen betalat ett högt pris för det dåliga vädret – men infanteris­terna gynnas av det. 

Öns försvarare kunde nämligen inte föreställa sig att någon skulle angripa i styv kuling, och senare har det framkommit att de därför var helt oförberedda på invasionen.

För Jake Jacobson och hans kamrater betyder det att de italienska försvarsstyrkorna efter några timmars strid drar sig tillbaka mot mitten av ön.

På förmiddagen den 11 juli kan general Patton triumferande köra genom Gela. Firandets glädje förbyts dock snabbt i rädsla, för i fjärran syns dammet från tyska Tiger-stridsvagnar. 

För att hejda amerikanernas offensiv har den italienske befälhavaren Alfredo Guzzoni grupperat om sina styrkor och skickat sin bästa division, uppkallad efter den tyske riksmarskalken Hermann Göring, mot amerikanerna. 

När de 60 ton tunga stridsvagnarna närmar sig skakar marken under amerikanernas fötter.

”Döda varenda en av de där jäklarna!” gastar Patton åt sina män, medan han personligen hjälper en grupp soldater att montera upp en granatkastare.

”Det var skrämmande, för vi hade ingenstans att ta skydd. Tyskarnas 88-millimeterskanoner kunde spränga allt i bitar. Vi lärde oss verkligen att be, och vi bad mycket”, mindes Jacobson.

Infanteristerna blev bönhörda, för en radiooperatör har alarmerat ett krigsfartyg, som har skonats från de tyska flygplanens angrepp. Nu kommer fartyget till amerikanernas undsättning.

”Kanonerna öppnade de tyska stridsvagnarna som om de varit konservburkar”, berättade Jacobson.

En sten faller från hans hjärta, när det tyska pansarförbandet tvingas vända om. Nu är Gela erövrat, ett brohuvud är etablerat, och axelmakternas bästa division har tvingats till reträtt.

”Gud har sannerligen hållit sin hand över mig i dag”, noterar generalen lättad i sin dagbok på kvällen, när han är tillbaka vid sitt skrivbord.

I ett brev till sin hustru Beatrice berättar han om dagens dramatiska händelser: ”Jag var mitt uppe i det och njöt kolossalt av det!”

Britterna har problem

Till skillnad från amerikanerna vid Gela möter Montgomerys brittiska och kanadensiska infanteristyrkor betydligt mind­re motstånd på sydöstra Sicilien. 

Så är fallet inte för de brittiska fallskärmsstyrkorna, som natten mellan den 13 och den 14 juli ska erövra den strategiskt viktiga Primosolebron. 

Den 120 meter långa stålbron är enda vägen över floden Simeto, som britterna måste korsa, om deras 8:e armé ska kunna kämpa sig upp längs Siciliens östkust.

Ännu en gång drabbas de flygburna styrkorna av en katastrof. 

Medan de beskjuts av fienden på väg in över Sicilien, resulterar brister i kommunikationen i att de även beskjuts av allierade krigsfartyg. Av sammanlagt 1900 fallskärmssoldater når endast 300 män målet.

Britternas odds blir inte bättre av att de italienska styrkorna precis har fått förstärkning av tyska elitsoldater, som flugits in direkt från Frankrike – enbart för att försvara den viktiga bron.

Vad som skulle ha varit en snabb erövring utvecklas till en tre dygn lång mardröm för alla parter.

”Det låg lik överallt. Båda tyska och brittiska. Vi fick stapla dem ovanpå var­andra för att ta skydd bakom dem”, berättade en brittisk soldat efter kriget.

Först den 16 juli, när britterna till slut för förstärkning i form av amerikanska Sherman-stridsvagnar, lyckas de ta bron. Priset har varit högt.

”Det tog mig många år att komma över vad som hände där. Jag hade mardrömmar i flera år”, berättade en av soldaterna flera år senare.

Tyskarna förskansar Messina

Efter erövringen av Primosolebron har britterna kommit ett stort steg närmare erövringen av Messina. 

Detta faktum får tyskarna att gruppera om sina styrkor och skapa en befäst försvarslinje vid vulkanen Etna och östra delen av Sicilien. 

Tyska elitstyrkor flyttas till området, och ännu en gång sätts den tyska Hermann Göring-divisionen in i striden. Tyskarna gör allt de kan för att spärra vägen till den viktiga hamnstaden.

Brittiska och amerikanska ­styrkor nådde Messina med endast timmars mellanrum.

© Bridgeman

Kapplöpning mot Messina

Försvaret vid Etna är mördande effektivt, och i ­veckor står den brittiska 8:e armén stilla och stampar på öns östkust. 

Medan döda kroppar hopas bland klipporna, och stanken av död sprider sig i den tryckande sommarhettan, önskar de brittiska soldaterna sig tillbaka till Nordafrika, där flera av dem har stridit.

Trots att britterna kört fast, får det inte invasionens ledare Harold Alexander att ändra sina planer – Messina är fortfarande vikt åt Montgomery.

Väster om britterna rullar amerikanerna fram över Sicilien. 

Visserligen slåss både tyska och italienska styrkor i öster, men stora delar av ön försvaras av italie­nare, som efter förlusten av Primosolebron inte längre tror på en seger.

”Nittio procent av den italienska armén är fegisar som inte vill slåss”, kons­taterar en tysk pansargeneral.

General Patton är rasande över att Messina fortfarande är vikt åt Montgomery, och tvärt emot Alexanders order rusar han mot den sicilianska huvudstaden Palermo. Om han inte kan få Messina ska han åtminstone inta Palermo.

Den 22 juli kan de amerikanska styrkorna inta den tusen år gamla staden nästan helt utan strid. Samtidigt tar de flera tusen italienska krigsfångar. 

I Palermo möts amerikanerna med jubel av de krigströtta italienarna, och hemma i USA höjs general Patton till skyarna för sin insats och den amerikanska pressen hyllar honom i översvallande ordalag.

Den stora triumfen ger Patton blodad tand, och snart ser han chansen att själv inta Messina via Siciliens norra kustväg och en något sydligare bergsväg: 

”Det här är som en hästkapplöpning, där det gäller den amerikanska arméns ära. Vi måste och ska ta Messina före britterna”, uppmanar han sina officerare.

Axelmakterna evakuerar

Efter Pattons erövring av Palermo står det snabbt klart att Sicilien är förlorat. Den 27 juli ändrar axelmakterna därför strategi. 

Målet för försvarsstyrkorna är nu inte längre att driva ut de allierade utan att komma undan till det italienska fastlandet genom att korsa Mes­si­na­sundet – med så många soldater och så mycket materiel som möjligt. 

Tyskarna och de italienare som fortfarande slåss måste därför göra allt som står i deras makt för att dra ut på striden, så att män och materiel hinner korsa havet. 

Striderna rasar på

Jake Jacobson är en av de soldater som Patton leder längs den vindlande vägen genom Siciliens norra bergslandskap. 

Han inser snart att en ny mardröm väntar i bergsbyn Troina. Där blir striderna så våldsamma att flera hundra sårade amerikanska soldater tvingas lämna slagfältet.

Den 3 augusti besöker Patton ett av arméns fältsjukhus. Generalen blir påtagligt berörd vid åsynen av de sårade soldater som har förlorat lemmar. 

Han har emellertid ingen förståelse för dem som fått skador på själen.

Om han ska kunna nå Messina före Montgomery, som har kämpat sig fram på östkusten, behöver han varenda man. 

Därför är generalen skeptisk, när han stöter på en infanterist som lider av det som på den tiden kallades granatchock, som vi i dag kallar stridsutmattning.

”Jag klarar inte mer”, stammar soldaten fram.

Skakande av raseri slår Patton till soldaten och sliter ut honom ur tältet.

”Lyssna på mig, ditt fega svin. Du ska tillbaka till fronten!” skriker han och sparkar soldaten i baken.

Några dagar senare exploderar Patton igen under ett besök i ett fältsjukhus. I raseri drar han sin pistol och hotar att skjuta en menig för feghet.

”Det finns inget som heter granatchock!” vrålar Patton enligt en krigskorrespondent, som är närvarande under generalens vredesutbrott.

Efter det befaller Eisenhower sin general att be de båda soldaterna och personalen på fältsjukhusen om ursäkt.

Medan den amerikanska armén försöker tysta ned incidenterna, fortsätter Patton sin offensiv mot Messina.

”Patton ville ta täten, och han ville vara först. Han tryckte bara på och på och på”, förklarade infanteristen Alfred Hook efter kriget, medan Jake Jacobson konstaterade att Patton ”rusade genom städerna som en galning”.

I mitten av augusti är triumfen äntligen inom räckhåll för generalen.

Patton kommer först till hamnstaden

Mörkret håller på att sänka sig över Messina den 16 augusti 1943, när de första soldaterna från Pattons 7:e armé rullar in i staden. 

Amerikanerna är på sin vakt och försiktiga varje gång de rundar ett gat­hörn. De möts emellertid inte av några tyska kulor.

Morgonen därpå kan de amerikanska styrkorna förklara medeltidsstaden erövrad.

General Patton är i sjunde himlen, när han klockan tio på förmiddagen den 17 augusti åker genom gatorna och låter sig hyllas som stadens befriare. 

Några timmar senare når de första brittiska styrkorna fram – bara för att inse att de kommit för sent. 

Förbandets högsta befäl sväljer förtreten och hälsar på sin amerikanske kollega med en respektfull och korrekt honnör:

”Det var verkligen en spännande kapplöpning. Tillåt mig att gratulera er”, säger han till Patton.

Visserligen är slaget om Sicilien över, men fienden har lyckats genomföra en framgångsrik evakuering av soldater och materiel. 

Mer än 110000 soldater med fler än 10000 fordon och många ton ammunition och annan materiel har fraktats över till det italienska fastlandet. 

För den amerikanske generalen har det emellertid ingen större betydelse. Han har intagit Messina – och snart kan de allierade inta resten av Italien.

Kanske är du intresserad av...