I 27 dagar kämpar judiska rebeller mot den nazistiska övermakten, som brutalt krossar upproret och jämnar gettot i Warszawa med marken.

Dödskamp i judiskt getto i Warszawa

År 1943 beordrar Heinrich Himmler att Warszawas judiska getto ska utplånas. 350 000 av gettots judar har redan skickats till förintelselägren, men de som är kvar bestämmer sig för att kämpa emot.

21 juli 2015 av Niels-Peter Granzow Busch

Några timmar efter midnatt den 19 april 1943

Warszawas getto - 2 000 tyska soldater marscherar in i det judiska gettot i Polens huvudstad. SS-chefen Heinrich Himmler vill att området ska utrymmas omedelbart.

Klockan är två på morgonen när motståndsmannen Marek Edelman får veta att de tyska soldaterna är på väg. Nyheten kommer inte som ­någon överraskning. Redan föregående kväll har judiska vaktposter slagit larm om att tyska gendarmer och polska poliser håller på att omringa gettot.

För den 23-årige Marek Edelman är beskedet en startsignal. Han är ledare för en av de totalt 22 kampgrupperna inom den judiska motståndsrörelsen och bara några ­minuter efter signalen har Marek samlat sina män. Beväpnade med lätta handeldvapen, hemmagjorda granater och bensinbomber springer motståndsmännen ljudlöst längs de tysta gatorna och in i en tom femvåningsbyggnad som flera dagar tidigare gjorts om till en primitiv fästning.

Fönstren i husets översta våningar är redan täckta med sandsäckar och nu barrikaderar Marek och hans män även ingången mot ­gatan med tunga möbler. Överallt i gettot flyr kvinnor och barn ned i källare och ­underjordiska bunkrar fullpackade med mat.

Under flera minuter myllrar det av liv när folk springer hit och dit för att ta skydd. ­Efter en kvart har de flesta tagit plats och en illavarslande tystnad fyller gatorna runt omkring gettots så kallade Borstbindarkvarter.

Tidig morgon den 19 april

Inre delen av gettot - SS-Oberführer Ferdinand von Sammern-Frankenegg har beordrat sina trupper in i gettot. För att undvika panik bland judarna förflyttar sig soldaterna i mindre grupper.

I grupper om tre eller fyra man rör sig soldaterna tyst genom gatorna. Sakta börjar de samlas i större enheter och de rör sig allt längre in i gettot som verkar spöklikt tomt i det kalla månskenet. Gatorna är alldeles tomma. Det enda ljud soldaterna hör är ekot av sina egna stövlar mot gatstenarna.

Men tystnaden och lugnet bekymrar inte de tyska soldaterna. De är väl förberedda efter två månaders intensiv träning inför aktionen. Den ska genomföras av tyska elittrupper ur Waffen-SS samt polska och litauiska hjälptrupper – sammanlagt 2.000 man.

Vid sextiden på morgonen kommer de tyska trupperna fram till hörnet där gatorna Nalewki och Gesia möts, inte långt från Borstbindarkvarteret. Längs gatorna står fem våningar höga ­bostadshus med tunga balkonger av smidesjärn. Plötsligt bryts tystnaden av ett skott. I nästa ­sekund haglar kulor och granater ned över de överrumplade tyskarna som springer för livet. Skräckslagna rop ekar mellan husen: ”Die ­Juden haben Waffen!” – Judarna har vapen!

Soldaterna blir beskjutna från varenda balkong och vartenda fönster. Desperata försöker de att ta skydd längs husväggarna. Kulregnet är så ­intensivt att tyskarna inte ens vågar undsätta de sårade kamrater som ropar på hjälp. Det är full panik.

Inte långt därifrån, i korsningen mellan Mila och Zamenhofa, försöker tyska grupperingar att bryta igenom den judiska spärrelden genom att skicka fram en stridsvagn. Men den lätta stridsvagn de har fått tag i stannar tvärt när den träffas av en brinnande flaska fylld med bensin.

Soldaterna tittar hjälplöst på medan stridsvagnen och hela besättningen bara någon sekund senare försvinner i ett eldhav. När ännu en stridsvagn dyker upp går den samma öde till mötes. Nu har tyskarna fått nog och efter mindre än en timmes strider ger Ferdinand von Sammern-Frankenegg order om reträtt. SS-Oberführern lämnar kvar 12 döda soldater.

Klockan 07.30, den 19 april


Hotel Bristol, Warszawa - Tyskarna har förlorat det första slaget och dragit sig ut ur gettot. Soldaterna inväntar nya order.

Ferdinand von Sammern-Frankenegg är panikslagen när han rusar in i SS-Brigadeführer ­Jürgen Stroops rum på Hotel Bristol i Warszawa. Den misslyckade aktionen i gettot hade planerats av Frankenegg. SS-chefen fruktar nu Heinrich Himmlers reaktion när denne får veta att Warszawas judar skrämt den tyska armén på flykten med hjälp av lätta handeldvapen och hemmagjorda bensinbomber.

Med en föraktfull min lyssnar den 47­-årige Jürgen Stroop till Frankeneggs rapport om ­morgonens händelser. Stroop har tidigare tjänstgjort på östfronten i den ökända SS Division ­Totenkopf vars trupper är beryktade för sin brutalitet och fanatism. Iskallt argumenterar han emot Frankeneggs förslag om att låta Luftwaffe jämna gettot med marken – det vore förödmjukande för SS att tillkalla hjälp för att bekämpa en skock judar.

När de talats vid en liten stund ringer tele­fonen och Stroop svarar. Det är Heinrich Himmler. SS-chefen vill omedelbart ha en ­lägesrapport och nyheten om fiaskot får Himmler att explodera i en kaskad av eder och förbannelser. Han beordrar att Frankenegg ska få sparken och ­utser i stället den brutale Stroop till ny ledare för aktionen. Ordern är tydlig: Judarnas motstånd riskerar att sporra polackerna till uppror och Stroop måste omedelbart krossa upproret i gettot.

Den nye befälhavaren vilar inte på hanen. Vid middagstid ger han order om att angripa där tyskarna mötte det hårdaste motståndet – i Edelmans sektor vid hörnet av Nalewki och ­Gesia. Visa av erfarenheten koncentrerar sig tyskarna nu på att inta ett hus i taget. De drar nytta av att de kan beskjuta judarna på långa avstånd i situationer där judarnas pistoler och hemmagjorda gevär är verkningslösa. Trots det kämpar rebellerna hårt för varenda byggnad.

Under de senaste tre månaderna har den ­judiska motståndsrörelsen byggt upp ett vitt förgrenat nät av flyktvägar som förbinder deras ställningar. Kloaker, källargångar och stegar mellan hustaken används som reträttvägar varje­ gång tyskarna är nära att omringa de judiska motståndsmännen.

När mörkret sänker sig över Warszawa drar Stroop tillbaka sina trupper ur gettot. Efter åtta timmars hårda strider har tyskarna hittat nästan 600 judar som gömt sig i de områden där motståndsmännen nu tvingats bort. I långa ­kolonner marscherar de tillfångatagna ut till omlastningsplatsen. Därifrån skickas de redan samma kväll till koncentrationslägret Treblinka.

Förmiddag, den 20 april

Borstbindarkvarteret - Stroop har beslutat att angripa gettot från ett annat håll. Nu riktar tyskarna sin attack direkt mot Borstbindarkvarteret – ett verk­stads­område i den östra delen av gettot.

Marek Edelman håller andan när tyska soldater närmar sig en av portarna till verkstaden. Spänt följer han minsta rörelse och när de första tyska soldaterna passerar platsen där han grävt ned sin sprängladdning trycker han på knappen.

Explosionen blåser ut fönstren och snart ser Edelman effekten av sin gärning. Tyska soldater ligger döda eller sårade på marken. Men de stridstränade trupperna låter sig inte stoppas utan­ väller in i verkstadsområdet där en häftig eldstrid tar sin början.

Snart kommer fyra bepansrade bilar med luftvärnskanoner och skjuter mot de judiska ställningarna. Rebellerna lyckas slå ut den ena med en handgranat men de tre andra kan inte oskadliggöras. Med tung, intensiv beskjutning lyckas tyskarna storma flera av de judiska positionerna. Efter flera våldsamma närstrider tas 80 motståndsmän till fånga. Samtidigt som Marek Edelman och några av de övriga flyr över tak­åsarna för att försöka ta sig till nya ställningar, kämpar deras kamrater som blir kvar hårt för varenda kvadratmeter av området.

Middagstid, den 22 april

Borstbindarkvarteret - Efter två dagars strider i verkstadsområdet har nyheten om judarnas uppror nått ut över hela världen. Himmler ger order om att motståndet ska krossas med alla medel.

Gettots Borstbindarkvarter är sinnebilden av en mardröm. I två dagar har tyska minörer sprängt byggnad efter byggnad för att spåra upp de ­judiska motståndsmännen som gång på gång angriper från hustaken. Tjocka moln av rök ­stiger från gettot och gatorna är blockerade av tegelstenar.

På grund av det massiva motståndet har tyskarna tvingats ändra taktik. Stroop har bestämt sig för att bränna ut judarna. Med eldkastare sticker tyska soldater hela kvarter i brand – från alla håll samtidigt. Husen omgärdas snart av dånande lågor och gatorna fylls av kvävande rök. De våldsamma eldsvådorna tvingar de judiska motståndsmännen att fly från Borstbindarkvarteret mot gettots centrala delar. Hettan är så intensiv att det börjar pyra i deras kläder.

”Vägbeläggningen smälter till en svart, klibbig massa under våra fötter. Krossat glas som täcker varje tum av gatan förvandlas till en klistrig massa som våra fötter fastnar i. Våra fotsulor blir brända på grund av hettan från gatstenarna”, skriver Edelman i sin dagbok.

Motståndsmännen lyckas ta sig in mot den centrala delen av gettot där de ansluter till andra ­judiska grupper. De tusentals civila, främst kvinnor och barn, som har gömt sig i Borstbindarkvarteret har inte samma tur. Hundratals personer dör i lågorna. Inte ens flammornas dån kan överrösta de förtvivlades skrik.

”Fångade i flammorna hoppade många judar ut genom fönstren. Vi såg till att dessa och andra judar genast utrotades”, skriver SS-brigadeführer Jürgen Stroop kallt i sin dagrapport där han dokumenterar striderna med fotografier som han skickar till Berlin.

23 april, Warszawagettot

På upprorets fjärde dag är den tyska militärledningen övertygad om att allt judiskt motstånd har upphört.

Jürgen Stroop tittar belåtet på röken som stiger från bränderna i den inre delen av gettot. Från sin kommandopost vid gettots gamla polisstation meddelar han sina soldater att aktionen kommer att avslutas samma dag. Tyska soldater får order om att genomsöka ruinerna i gettots innersta delar i jakt på gömställen.

Under de senaste dagarna har tyska soldater med hjälp av hundar upptäckt flera dolda bunkrar i de områden som Stroop trodde att hans trupper redan tömt på judar. Under dagens ­sökande hittar de ännu fler. Det går snart upp för Jürgen Stroop att judarna har byggt gömställen precis överallt i gettot.

”Under den stora aktionen har det framkommit att gettot systematiskt försetts med källare, bunkrar och tunnlar”, klagar han i rapporten och tillägger att det effektiva nätverket ger judarna möjlighet att röra sig fritt mellan byggnaderna.

Efter den upptäckten inser den tyske SS­-Brigadeführern att upproret kommer att bli betydligt svårare att kväsa än han tidigare trott.

Förmiddag, den 26 april

Murarna utanför gettot - 30 000 judar har dödats eller tagits till fånga men motståndet fortsätter oförtrutet. Polackerna kallar nu gettot för ”Gettograd” efter det berömda slaget om Stalingrad.

Från den polska delen av Warszawa kan den ­judiske motståndsmannen Benjamin Meed se att lågorna slickar hustaken i gettot. I flera månader har han hållit sig gömd i den polska delen av Warszawa och bl.a. hjälpt till med att föra in ­vapen till motståndsgrupperna i gettot.

För att inte väcka misstankar deltar han den här dagen i en gudstjänst inte långt från gettot. Tillsammans med de andra kyrkobesökarna ser han de brinnande taken på andra sidan muren. Då och då hörs skrik därifrån.

”Titta – folk hoppar ut från taken!”, utbrister åskådarna med fasa i rösten.

26 april, Warszawagettot

Motståndsgrupperna håller på att upplösas. De kan inte längre försvara sina ställningar.

Judarna får allt svårare att hindra tyskarna från att tränga djupare in i gettot. Mordechaj Anielewicz, motståndsrörelsens formelle ledare, uppmanar i ett sista meddelande sina män att ­kämpa till sista andetaget:

”Offren för avrättningar och eldsvådor har varit ohyggligt många. Vi närmar oss våra sista dagar men så länge vi har vapen i händerna kommer vi att fortsätta kämpa och göra motstånd”, skriver den 24 år gamle motståndsledaren trotsigt.

Striderna rasar nu kring de centrala delarna av gettot och här står gatorna i lågor. Den kväljande stanken av bränt kött ligger tung över stadsdelen och en intensiv värme strålar ut från de rödglödgade tegelväggarna.

Eldsvådorna tvingar både motståndsmän och civila att söka skydd i de underjordiska bunkrarna. Men de flesta bunkrar ligger under husen i redan befintliga källare och eftersom elden är så intensiv att byggnaderna brinner ned till grunden blir judarna nästan stekta i sina slutna gömställen. En av de instängda beskriver situationen:

”Jag sitter med munnen öppen i tron att jag andas in luft. Ingen säger någonting. När man pratar är det ännu svårare att andas.”

Men ingen vågar öppna luckan för att släppa in frisk luft. Om tyskarna upptäcker den hem­liga bunkern är allt slut.

Förmiddag, den 29 april

Gettot - Striderna har pågått i tio dagar och tyskarna har fortfarande inte krossat mot­ståndet. Nyheterna kring judarnas kamp mot övermakten har blivit outhärdliga för nazisterna som dagligen förlöjligas i den polska illegala pressen och i tidningar över hela världen.

Stroop är ursinnig. Det är nästan en vecka sedan han meddelade Himmler att upproret var över men judarna vägrar fortfarande att ge upp. Varje dag upptäcker hans trupper nya bunkrar och trots att judarna inte har den minsta chans att fly är det omöjligt att få dem att lämna bunkrarna för egen maskin. I stället tvingas hans soldater gång på gång att ta till eldkastare för att helt enkelt bränna ihjäl dem.

På vissa ställen är bunkrarna så stora att det bästa sättet är att spränga både bunkrar och de som bor i dem i luften. För att hitta nya dolda bunkrar lovar tyskarna de få som grips att de ska få leva om de berättar var de finns.

Kväll, den 30 april

Kloakerna under Warszawagettot - Flera motståndsmän har fått order om att bryta sig ut ur gettot genom kloakerna sedan motståndarnas ledare har insett att det bara är en tidsfråga innan försvaret rasar samman.

Natten är kolsvart när gruppen av motståndsmän lyfter upp det tunga locket till kloaken. En efter en kryper judarna ned i det trånga man­hålet. En varm, äcklig stank av urin och av­föring stiger upp genom öppningen.

Först kryper kuriren Reginka Fuden in. Hon har gjort vandringen genom kloakerna till den polska delen av Warszawa flera gånger och tillsammans med henne har medlemmar ur Polens kommunistiska motståndsrörelse gått med på att försöka hjälpa judarna ut.

Den stora gruppen rör sig trevande framåt i de trånga kloakrören medan de hopkrupna kämpar sig genom det stinkande vattnet. Många av tunnlarna är inte mer än 70 cm höga och flyktingarna måste gå så böjda att ansiktena ­ibland täcks av kloakvatten. Framför dem simmar feta råttor iväg, skrämda av de oväntade besökarna.

Efter vad som känns som flera timmar når gruppen sitt mål: ett manhål i utkanten av Warszawa. Männen lyfter försiktigt på brunnslocket. Inte ett ljud hörs från gatan.

Flyktingarna hade trott att polska motståndsmän, beväpnade till tänderna, skulle ta emot dem och föra dem till något säkert ställe med vapen och mat.

”Men det syntes inte en levande själ, natten var dimmig, hungern gnagde och vi stod mitt på gatan”, skriver Aaron Carmi, motståndsgruppens ledare.

I stället måste judarna själva leta sig fram till en polsk motståndsmans hus. Där tillbringar de natten och följande morgon förs de med lastbil till en skog drygt sju kilometer från Warszawa där den kommunistiska partisanrörelsen håller till.

Morgon, den 8 maj 1943

Motståndsrörelsens högkvarter - Tyskarna har upptäckt judarnas huvudbunker i den norra delen av gettot.

De 300 judarna i den stora bunkern under ­Milagatan 18 stirrar skräckslagna på varandra. Utanför bunkern hör de ett metalliskt raspande. Det är en tysk officer som med en megafon upprepar ordern om att bunkern är omringad. Alla kommer att gasas ihjäl om de inte omedelbart överlämnar sig.

Det råder ingen tvekan om att tyskarna verkligen menar vad de säger. Några av de civila samt den judiska smugglarliga som en gång konstruerade bunkern lämnar sitt gömställe med händerna över huvudet. Utanför möts de av en stor grupp tyskar som med barska kommandon drar upp dem, en efter en.

Strax därefter fylls bunkerns trånga gångar med en kvävande gas. De cirka 80 motståndsmän som finns kvar försöker hålla andan för att inte kvävas medan de febrilt letar efter en utgång som inte spärrats av tyskarna. Förgäves.

Den unge Arieh Wilner blir den förste som tar fram sin pistol, riktar den mot sitt eget huvud och trycker av. Snart gör de flesta av motståndsmännen likadant. En av männen skjuter först sin mor, sedan systern och därefter sig själv. Deras självmord visar sig vara ännu mer tragiskt då de omkring 30 överlevande judarna bara några minuter senare finner en utgång som tyskarna inte har upptäckt – och lyckas ta sig ut.

Samma kväll bestämmer sig Marek Edelman för att föra sina sista män i säkerhet utanför ­gettot. Tyskarna har insett att judarna använder kloakerna som flyktväg och för att inte bli upptäckta av tyska patruller måste Edelmans män gömma sig i kloakerna tills de är säkra på att ­vägen är fri.

”Vi väntade i 48 timmar på att komma ut. Varje minut var det någon ny som förlorade medvetandet men det absolut värsta var törsten. Några drack det slemmiga kloakvattnet för att överleva”, minns Edelman.

Till sist, den 10 maj klockan tio, kommer två lastbilar som körs av medlemmar ur den polska kommunistiska partisanarmén. I fullt dagsljus börjar de judiska motståndsmännen att kravla sig upp ur kloaken och ut i friheten. Polackerna på gatan tittar storögt på. Några minuter ­senare dundrar lastbilarna iväg med judarna ombord.

Kväll, den 16 maj 1943

Vid den judiska synagogan i gettot - Allt motstånd har slagits ned. Det judiska upproret i Warszawa är över.

SS-Brigadeführer Jürgen Stroop ser på synagogan som tornar upp sig framför honom. Han ler belåtet. Det är en imponerande byggnad med pelare vid ingången och ett stort torn varifrån besökarna kan blicka ut över större delen av Warszawa. Stroop ser intresserat på medan ingenjörstrupperna omsorgsfullt rullar ut ­kablar och placerar ut sprängladdningar.

Efter 28 dagars kamp – ungefär lika lång tid som det tog för den tyska armén att inta Polen – har det judiska upproret slagits ned. Enligt Stroops egna noteringar har hans soldater förstört 631 bunkrar och dödat eller gripit 56.065 judar.

Klockan 20.15 ger ingenjörstruppernas befäl Stroop besked om att allt är förberett för den ­avslutande uppgiften.

”Heil Hitler!” ropar Stroop och trycker på en knapp. Sekunden därefter hörs en enorm explosion och synagogan börjar brinna. Nöjd åker Stroop tillbaka till sitt högkvarter för att skriva en rapport till Himmler i Berlin.

”Den stora operationen avslutades den 16 maj 1943 klockan 20.15 med sprängningen av Warszawas synagoga”, skriver Stroop och avslutar rapporten med ett torrt konstaterande:
”Det judiska området i Warszawa existerar inte längre.”

Kanske är du intresserad av...