Brittiska soldater evakueras från Dunkerque 1940.

© Top foto/Scanpix

Dunkerque 1940 – Hitlers avgörande misstag

Evakueringen vid Dunkerque blev räddningen för britternas slagna armé. För Hitler blev händelserna i den franska hamn­staden utgångs­punkten för ett av hans mest ödesdigra beslut – att marschera mot Moskva.

3 september 2017 av Niclas Sennerteg / Militär Historia

De utmattade och smutsiga brittiska soldaterna som skeppades hem från Dunkerque 1940 blev synnerligen förvånade av det översvallande välkomnandet vid hemkomsten. 

Alla från befälhavaren för den Brittiska expeditionskåren (BEF), Lord Gort, ned till de meniga soldaterna visste att det tyska Wehrmacht hade besegrat dem grundligt och att de enbart hade sluppit undan med blotta förskräckelsen. De hade förlorat alla sina fordon, tunga vapen och hade bara kvar kläderna på kroppen. 

En av de hemvändande var överstelöjtnant Brian Horrocks, bataljonschef i BEF, som anlände till Ramsgate ombord på en liten holländsk lastbåt:

Jag såg inte fram emot vår ankomst. Man kunde inte säga att vi hade höljt oss i ära i vårt första möte med tyskarna. Sålunda var jag överraskad över att se de vinkande, hurrande massorna… Vi kunde ha varit stora segrare istället för en besegrad armé som återvände hem efter att ha förlorat nästan all utrustning.

Brittisk lättnad

Soldaterna som steg i land i de brittiska kanalhamnarna i slutet av maj och början av juni 1940 hälsades med leenden, glada tillrop, te, kakor, cigaretter och filtar. 

Förklaringen var att den brittiska allmänheten trots den hårda nyhetscensuren hade förstått hur illa kriget mot Tyskland gick och lättnaden blev därför oerhört stor i folklagren över att de flesta soldaterna kunde räddas undan död eller krigsfångenskap. 

RÄDEN I DIEPPE SKULLE BLIDKA STALIN

För att förhindra att nederlaget påverkade krigsmoralen spred brittiska regeringen snabbt historier om heroiska krigsinsatser som inte alltid överensstämde med verkligheten.

Churchill och de andra krigsledarna i London behövde dock inte bekymra sig så mycket. Varje man som kom hem var ytterligare en soldat som kunde hjälpa till att försvara de brittiska öarna mot en tysk invasion, det var alla medvetna om. 

Ur denna situation föddes en brittisk Dunkerque-myt om att nationen i tider av nöd alltid sluter sig samman, precis som man ansåg att folket hade gjort när spanska armadan hotade i slutet av 1500-talet.

I åtta dagar pågick operation Dynamo – evakueringen av 338 000 brittiska och franska soldater som blivit inneslutna i Dunkerque.

© Charles Cundall/Ullstein bild/All over press

Snabba tyska framgångar

Den 10 maj 1940 hade lugnet upphört på västfronten när de tyska arméerna plötsligt gick till anfall mot Frankrike, Holland, Belgien och Luxemburg. De snabba tyska framgångarna överraskade de flesta.

Många äldre generaler i såväl Berlin som Paris och London hade befarat en upprepning av det förra världskrigets fasansfulla ställningskrig i Flandern. Inte ens inom den tyska militärledningen var man fullt på det klara med vilken enorm potential man besatt i sina moderna stridskrafter.

ANFALLET MOT PEARL HARBOR

1914 hade det tyska huvudanfallet kommit via det neutrala Belgien. Nu väntade sig den allierade krigsledningen att de tyska huvudstyrkorna skulle ta sig runt den mäktiga franska Maginotlinjen samma väg.

Medan den brittiska expeditionskåren tillsammans med franska styrkor ryckte in i Belgien för att möta de tyska arméerna innan de nått franska gränsen, började det hända stora saker i flanken och bakom ryggen på dem.

Ryckte fram genom Ardennerna

Via de skogsklädda Ardennerna, där de allierade inte trott att det var möjligt för fienden att föra fram stora styrkor, började tyska kolonner målmedvetet rycka fram mot väster. Först när det var för sent reagerade de allierade på det framrusande hotet.

MANNERHEIM ÄVENTYRADE FINLAND

De tyska styrkorna hade framgångar över hela linjen. Fyra dagar efter anfallet bröt armégrupp A igenom i Ardennerna och ryckte hastigt fram i riktning mot Engelska kanalen. Följande dag segrade armégrupp B i Holland och den 20 maj var de brittisk-franska styrkorna i Belgien i praktiken avskurna från sina försörjningsleder söderut på grund av den snabba tyska framstöten från Ardennerna till kanalkusten.

En rad allierade motanfall för att öppna landvägen igen misslyckades. De tyska trupperna svängde norrut för att erövra hamnarna och hindra evakuering.

Hopträngda i en korridor

Situationen för de 400 000 man starka brittisk-franska trupperna i Belgien blev ännu mer utsatt den 25 maj när Belgien kapitulerade.

KAMIKAZE – JAPANS SISTA EFFEKTIVA VAPEN

Den 26 maj var de allierade hopträngda i en slags korridor som sträckte sig från kusten 95 kilometer inåt land och var 24–40 kilometer bred. Huvuddelen av BEF stod då vid Lille, 64 kilometer från Dunkerque medan Rundstedts stridsvagnar bara var 15 kilometer därifrån.

Allierade soldater väntar på att bli evakuerade från stranden utanför Dunkerque. Trots britternas stora nederlag kunde dessa soldater sedan bilda stommen i de förband som fortsatte kampen mot Tyskland.

© Corbis/Scanpix

”Bara ett mirakel kan rädda BEF nu”, skrev en av de brittiska kårcheferna, general Alan Brooke i sin dagbok. Inte ens den hårt censurerade brittiska pressen kunde dölja för allmänheten hur illa situationen var och den 26 maj utropades av kungen till en nationell bönedag för armén. Men hjälpen till britterna kom från oväntat håll.

KARL XII:S SEGER VID NARVA

Tvärtemot vad man kunde tro verkade Hitler vara både nervös och obeslutsam under dessa dagar.

Hitler beordrade halt

När han på morgonen den 24 maj besökte general­överste von Rundstedts högkvarter gav han plötsligt order om att general von Kleists pansarstyrkor, som stod i begrepp att storma de sista kvarvarande hamnarna (Ostende och Dunkerque), skulle göra halt och istället svänga söderut för att gå mot Frankrike, medan infanteristyrkor skulle ta över sektorn vid Dunkerque.

B-52 – USA:S JÄTTELIKA BOMBPLAN

I tre dagar stod de tyska trupperna stilla medan britter och fransmän mitt framför näsan på dem organiserade en ny försvarslinje och samlade en armada av småbåtar (bland annat handelsfartyg, fiskebåtar och fritidsbåtar) för att evakuera soldaterna från Dunkerques stränder.

Evakueringen, som britterna kallade för operation Dynamo inleddes den 26 maj och avslutades den 4 juni. På dessa nio dagar räddades sammanlagt 338 226 soldater (198 229 britter och 139 997 fransmän).

När tyska trupper till sist kunde hissa hakkorsflaggan över Dunkerque hade de bara tagit 30 000–40 000 franska soldater som krigsfångar men fått ett väldigt krigsbyte av lastbilar, stridsvagnar, artilleripjäser och annan tung materiel. Cirka 64 000 fordon av olika slag och en halv miljon ton drivmedel och andra förråd tillhörde det som föll i tyska händer.

Brist på tunga fordon

Förlusten av all denna tunga materiel skulle få långvariga konsekvenser för de brittiska styrkorna som led brist på det mesta. Till exempel var militären tvungen att göra civila lastbils- och bussvrak från skrotupplagen kördugliga igen och vissa av dessa reliker användes fortfarande som trupptransporter under kriget i Nordafrika flera år senare.

Flera fartyg sänktes av Luftwaffe under operationen. Här räddas överlevande från den franska jagaren Bourrasque.

© Getty images/All over press

Även om själva evakueringen var ett underverk ändrade det inte det faktum att BEF hade lidit ett komplett nederlag i första ronden mot Wehrmacht. Men de flesta soldater hade överlevt och kunde sedan bilda stommen i de förband som fortsatte kämpa mot Tyskland.

I det första segerruset funderade inte Hitler och de tyska militärledarna så mycket över konsekvenserna av Dunkerque, eftersom det verkade vara av mindre betydelse i jämförelse med pärlbandet av stora segrar.

Manstein skyllde på Hitler

När det så småningom klarnade vilken oerhörd blunder det hade varit att hejda framryckningen i tre dagar började alla inblandade skylla på varandra. Den senare fältmarskalken von Manstein ansåg att Hitler hade begått ett ”fatalt misstag” och även Rundstedt lade efter kriget hela skulden på Hitler.

SÅ BLEV NAPOLEON KRIGFÖRINGENS MÄSTARE

Hitler själv sade efteråt att han hade velat ge britterna en utväg för att göra dem villiga att gå med på vapenstillestånd. Det låter som en efterhandskonstruktion, även om Hitlers beundran för det brittiska kolonialimperiet är väl omvittnad.

Vid ett tillfälle förklarade han att terrängen runt Dunkerque hade varit för svår för stridsvagnar och en annan gång påstod han att han inte velat förvandla området till ett slagfält, eftersom det skulle ingå i ett flandriskt lydrike efter kriget.

Det man med säkerhet vet är att generalöverste Rundstedt den 24 maj förklarade för Hitler att han tillfälligt ville göra halt för att ge sina trupper tid att ordna sig före den fortsatta offensiven mot Frankrike, och att Hitler därefter gav order till Rundstedt att hejda framryckningen vid Dunkerque.

Mer ära åt Luftwaffe

Mot de historiker som lägger hela skulden på Rundstedt kan man invända att även om den skriftliga ordern kom från Rundstedt skulle han aldrig utfärdat den utan Hitlers godkännande.

Ett tänkbart scenario är att Hitler tog Rundstedts argument som en förevändning, inte för att låta britterna slippa ur greppet, utan för att låta Luftwaffe få en större del av äran.

OPERATION WESERÜBUNG MOT NORGE 

För det första var Hitler fast besluten att krossa de franska och brittiska arméerna för att befästa Tysklands ställning som enda stormakt på kontinenten.

För det andra utgjorde de slagna brittisk-franska styrkorna vid Dunkerque inte längre något hot, medan det fortfarande stod intakta franska arméer längre söderut.

Brittiska soldater på väg över Engelska kanalen tittar tillbaka mot Dunkerques hamn. Många hus och bränsleförråd brinner efter Luftwaffes flyganfall.

© Topfoto/Scanpix

För det tredje trodde ingen i den tyska militärledningen (eller i den brittiska!) att det skulle vara möjligt för de allierade att evakuera annat än en bråkdel av de kringrända styrkorna på grund av det tyska luftherraväldet och bristen på lämpliga transportfartyg.

Tomt skryt från Göring

Kvällen före Hitlers möte med Rundstedt hade den konspiratoriskt lagde chefen för Luftwaffe, Hermann Göring, ringt Hitler och lovat att flygvapnet skulle slutföra jobbet vid Dunkerque för att inte låta några gamla armégeneraler få hela äran för segern.

GEORGIJ ZJUKOV RÄDDADE SOVJET

Den typen av argument kunde lätt vinna Hitlers hjärta eftersom Luftwaffe var mer nazistiskt genomsyrat än den konservativa armén. Görings telefonsamtal kan därför ha haft en avgörande inverkan på händelseutvecklingen vid Dunkerque.

Men Luftwaffechefens ord var bara tomt skryt, det tyska flyget visade sig inte ha tillräckligt med resurser för att hejda evakueringen genom flygangrepp. Först när evakueringen hade pågått i fyra dagar gick det upp för den tyska marinen att det omöjliga höll på att ske.

När de sista soldaterna räddades från Dunkerque var Frankrikes timma redan slagen. Den 14 juni föll Paris och den 17 juni bad Frankrike om vapenvila.

Fyra dagar senare undertecknades vapenstilleståndet i Compiègne i samma järnvägsvagn som tyskarna hade undertecknat vapenstilleståndet 1918.

Hitler på höjdpunkten

När Hitler i början av juli fick ett översvallande mottagande som segerherre i Berlin stod han på höjdpunkten av sin popularitet. Det var förmodligen de mest spontana folkliga hyllningar han fick motta under hela sin tid.

Då, på toppen av sin karriär sommaren 1940, verkar Hitler inte ha haft någon klar plan för hur kriget skulle fortsätta efter att Storbritannien tydligt visat att man, trots sin svaghet, inte var villig att söka fred.

SVENSK I FÖRSTA VÅGEN PÅ D-DAGEN

Vid tiden för det franska vapenstilleståndet hade han talat med sina militära ledare om att reducera armén och börja införa en nazistisk nyordning i Europa – så säker var han på att britterna skulle ge upp.

Men han hade helt missbedömt den brittiska motståndsviljan och blev tillfälligt rådlös när den stod klar för honom. Under sensommaren och hösten utkristalliserades emellertid tre olika alternativ för krigets fortsättning: Invasion av Storbritannien, offensiv i Medel­havet eller ett anfall mot Sovjetunionen.

Soldater på väg att bli evakuerade trängs ombord på ett brittiskt lastfartyg och på kajen i Dunkerque. 

© AKG/Scanpix

Operation Sjölejon

Det första alternativet, invasion av Storbritannien, var en operationsplan som Hitler drev med vankelmod och viss tvehågsenhet. Å ena sidan verkar han ha tvekat på grund av sin beundran för hur britterna skapat sitt kolonialvälde. Han hade på 1930-talet rent av drömt om en allians med britterna och kunde aldrig förstå varför de vägrade ge honom fria händer på kontinenten.

Hitlers tvekan att invadera grundades också på farhågan att det brittiska kolonialväldet i så fall skulle falla sönder och att Sovjetunionen då skulle ta över Indien, Japan ta Sydostasien och USA Kanada.

ALLAN MANN – HJÄLTEN FRÅN TÖREBODA

Först den 16 juli gav Hitler order om att en invasion skulle förberedas (operation Sjölejon) och de flesta historiker är i dag ense om att Hitler vid det laget verkade vara redo att ta risken att landstiga. Vinsterna som väntade honom var enorma, medan ett nederlag skulle få lika stora negativa följder.

Om invasionen lyckades skulle det omöjliggöra en amerikansk intervention i kriget, om den misslyckades skulle det tvärtom uppmuntra amerikanerna att ingripa och krossa myten om Tysklands o­övervinnelighet.

Om trupperna kunde skeppas över kanalen var saken klar, eftersom britterna efter debaclet vid Dunkerque bara kunde ställa upp en enda fullt utrustad infanteridivision.

Vände blicken österut

Problemet för tyskarna var att flottans resurser varken räckte för att genomföra de nödvändiga trupptransporterna eller skydda dem mot den mäktiga brittiska flottan. Marinchefen Erich Raeder trodde att Luftwaffe skulle kunna neutralisera Royal Navy samtidigt som en sjöblockad fick britterna på knä.

ALEXANDER DEN STORE FÖRLORADE ALDRIG

Den påfallande lätthet med vilken Hitler i september 1940 sköt upp invasionen av de brittiska öarna hade av allt att döma med att ett av hans favoritprojekt i Östeuropa plötsligt framstod som väldigt attraktivt.

På samma gång som han gav order om operation Sjölejon hade han på allvar börjat fundera kring ett anfall mot sin gamla ideologiska ärkefiende Sovjetunionen, som Tyskland tillfälligt befann sig i allians med.

Hitler ansåg att det inte gick att lita på Stalin och misstänkte att Storbritannien satte sitt hopp till Sovjetunionen, men funderingarna låg djupare än så. Redan i Mein Kampf på 1920-talet hade Hitler drömt om tyskt ”livsrum” i Östeuropa och dessa idéer fick förnyad aktualitet 1940.

Dunkerque blev förutom en militär seger även en propagandatriumf för tyskarna. Bild från tyska krigsmaktens tidning Signal.

© AKG/Scanpix

Ville slå svag sovjetisk armé 

Två saker fick Hitlers tankar att gå i den riktningen, dels finska vinterkriget 1939–40, dels den sovjetiska ockupationen av Baltikum och Bessarabien sommaren 1940.

Vinterkriget avslöjade hur svag och illa ledd Röda armén blivit efter Stalins utrensningar av officerare, medan expansionen i Baltikum och Bessarabien (som redan avtalats i Molotov-Ribbentroppakten) fick Hitler att börja frukta för fortsatt sovjetisk maktutvidgning i Europa, även om det inte existerade något omedelbart hot.

HANNIBALS SEGER ÖVER ROMARNA

I Hitlers tankevärld var det emellertid oförlåtligt att låta en potentiell fiende växa sig starkare istället för att krossa honom när han fortfarande var svag.

Om Tyskland besegrade Storbritannien först skulle Hitler ha de resurser som behövdes för att slåss mot Sovjetunionen och han var därför redo att under en tid ge operation Sjölejon en chans.

Skulle bli snabb affär

Först när den planen lades på hyllan växte behovet av att slå till mot Sovjetunionen, enligt den tyske diktatorns sätt att tänka. Med tanke på Röda arméns eländiga skick skulle ett fälttåg mot Sovjetunionen bli en snabb affär på några veckor eller månader, det var Hitler och en del av hans militära medarbetare övertygade om.

MG 42 – TYSKLANDS BÄSTA KULSPRUTA

Därför skulle risken för ett utdraget tvåfrontskrig, som han till varje pris ville undvika, vara obefintlig. Det skulle helt enkelt vara lättare att invadera Sovjetunionen än att gå i land på de brittiska öarna menade både Hitler och hans militära rådgivare. När Sovjetunionen besegrats skulle han åter kunna vända blicken mot Storbritannien.

En invasion av Sovjetunionen analyserades därför i tyska arméns generalstab, men under sommaren och hösten 1940 handlade det enbart om teoretiska studier eftersom Hitler ännu inte ville binda sig.

Medelhavsstrategi

Ungefär när operation Sjölejon kallnade dök den tredje alternativa strategin upp, vilket hade sitt ursprung i marinledningen och utrikesministeriet. Den var också riktad mot Storbritannien men innebar ett mer indirekt och perifert tillvägagångssätt.

SPARTACUS HOTADE ROM

Det handlade om att skapa ett alliansblock mellan Italien, Tyskland, Spanien och Vichy-Frankrike för att driva bort britterna från Medelhavet.

Mer konkret gick det ut på att tyska trupper i samarbete med Spanien skulle erövra Gibraltar samt att ge stöd åt en italiensk offensiv från Libyen mot Suezkanalen. 

Franska och brittiska soldater i tysk fångenskap leds bort från hamnen i Dunkerque. Många av dem hade kämpat för att hålla tyskarna borta från staden medan evakueringen pågick.

© Corbis/Scanpix

Av denna Medelhavsstrategi blev det till en början bara en tumme eftersom Spanien inte ville gå med i kriget, och det gick inte heller att få med Vichy-Frankrike och Italien på samma sida.

På senhösten hade Hitler därför blivit så skeptisk mot Medelhavsalternativet att han började återvända till idén han hade kläckt under sommaren – att invadera Sovjetunionen.

Direktiv nummer 21

Ännu i samband med den sovjetiske utrikesministern Molotovs statsbesök i Berlin i november 1940 var den fortsatta tyska strategin inte fastställd. Men besöket fick vågskålen att definitivt tippa över till det sovjetiska alternativet.

DE SISTA TYSKARNAS KAPITULATION

Molotov krävde att få öka Sovjetunionens område i Centraleuropa, på Balkan och i Finland, men ett ökat sovjetiskt inflytande i Europa ville Hitler absolut inte se.

I början av december började han leta efter en lämplig plats för ett högkvarter i Ostpreussen nära den framflyttade sovjetiska gränsen och den 18 december satte han på allvar igång planeringen av invasionen av Sovjetunionen med sitt direktiv nummer 21:

”Tyska krigsmakten måste vara redo att krossa Sovjetunionen i ett snabbt fälttåg även före avslutningen av kriget mot England…”

Utvidgat krig 1941

Det oklara läget efter Dunkerque var därmed till ända. På grund av sin natur som hasardspelare och till följd av Italiens agerande drogs Hitler även in i Medelhavsstrategin som han under hösten varit tveksam till. År 1941 skulle Europa få se kriget utvidgat till ett världskrig där segern definitivt gled Hitler ur händerna.

SVENSKA BA01 I HETLUFTEN I BOSNIEN 

Dunkerque var dock något som han aldrig glömde och när de västallierade ryckt fram till Tysklands västgräns på senhösten 1944 hoppades Führern skapa ett nytt Dunkerque. Brittiska och amerikanska trupper skulle jagas ut i havet genom en ny överraskande offensiv i Ardennerna men tiden hade sprungit ifrån den tyske diktatorn.

Churchill osportslig

Följderna av Dunkerque 1940 fortsatte gnaga hans sinne och ännu i sitt politiska testamente som han dikterade i det brinnande Berlin den 26 februari 1945 anklagade han Churchill för att ha varit osportslig när denne vägrat att sluta fred med honom:

Churchill var helt oförmögen att uppskatta den sportsmannaanda som jag hade visat genom att avstå från att skapa en irreparabel spricka mellan britterna och oss själva. Vi avstod faktiskt från att förinta dem vid Dunkerque.

Publicerad i Militär Historia 5/2010

Kanske är du intresserad av...