Tiotusentals oskyldiga våldtas och mördas när Dirlewangers blod-törstiga brigad skickas till Warszawa år 1944.

© Bundesarchiv

Dirlewangers SS-brigad våldtog och mördade sig genom andra världskriget

Mördare, våldtäktsmän och psykopater fick order om att dra på sig uniformen i SS-chefen Heinrich Himmlers straffbataljon. Och den blodtörstiga enheten leddes av en sadistisk sex­förbrytare som fick härja fritt i de erövrade områdena.

24 november 2017 av Esben Sylvest

Till och med de mest krigs­vana av de tyska soldaterna stannade upp och stirrade förbluffat. 

Den nya SS-enheten som just kommit för att hjälpa till i kampen mot den polska motståndsarmén liknade ingenting tyskarna tidigare skådat. 

De nyanlända solda­terna i den så kallade Dirlewangerbrigaden verkade rastlösa och saknade gradbeteckningar på uniformerna. Och de fullkomligt stank av sprit.

Utan att tänka utstötte de nyanlända SS-soldaterna ett djuriskt vrål och trots intensiv beskjutning fortsatte de att rycka framåt. Många stupade men brigaden lät sig inte hejdas av förlusterna.

Med sitt försupna dödsförakt passade Dirlewangerbrigaden perfekt in i den kaotiska miljön. 

Upproret i Warszawa år 1944 hade precis brutit ut och de polska motståndsmännen kämpade från hus till hus för att krossa den avskydda tyska ockupationsmakten. 

Upproret blev början till ett blodigt vansinne med strider nere i kloakerna och knivdueller man mot man i stadens mörka källare.

En av soldaterna i Warszawa var den 18-årige Matthias Schenk från den tyska minoriteten i Belgien. 

Han tjänstgjorde i ingenjörstrupperna som fick order om att erövra en gata i centrala Warszawa. 

De misslyckades; polackerna bjöd alltför hårt motstånd och verkade oöver­vinneliga – ända tills Dirlewangerbrigaden klampade in på gatan och inledde ett brutalt anfall.

När brigadens första stridsvagn träffades av polackerna slet SS-soldaterna ut civila ur deras hem och beordrade dem upp på resten av stridsvagnarna som levande sköldar. 

En mor tappade sin lilla dotter ur famnen så att flickan krossades under larvbanden. En SS-soldat sköt den hysteriska kvinnan genom huvudet för att få tyst på henne. 

Alla civila som försökte fly mördades iskallt – skjutna i ryggen.

Matthias Schenk berättade senare om hur han sett en lång, mager man i svart läderrock stå i bakgrunden och ursinnigt beordra sina SS-soldater till nya attacker. 

Mannen hade en tunn mustasch och ett magert, ärrat ansikte som påminde om en dödskalle.

Mitt i skottväxlingen och explosionerna hörde Matthias Schenk att mannen i ­läderrocken beordrade sina män att döda alla polacker – även kvinnor och barn.

Långt senare förstod Matthias Schenk att mannen med dödskalleansiktet var Oskar Dirlewanger, en ökänd sadist som ledde den fruktade SS-brigaden. 

Den blodtörstiga gruppen bestod av dömda våldsbrottslingar och missanpassade soldater som slängts ut från alla andra SS-enheter. 

Inte prenumerant? Köp tidningen här:

Hitler ville ha återfallsförbrytare

Dirlewangerbrigaden måste ha varit Heinrich Himmlers mest vansinniga infall. 

När SS-chefen kom på idén på våren 1940 var han knappast medveten om vilka destruktiva krafter han släppte lös. 

Tanken var helt enkelt att samla dömda krypskyttar, tjuvjägare och andra kriminella från tyska fängelser i en enhet där de kunde göra mer nytta än i sina celler.

I början gjordes rekryteringen mycket noggrant. 

Adolf Hitler hade godkänt att tjuvjägare och krypskyttar kunde beviljas amnesti, men hans krav var att SS-enheten bara skulle ta emot sådana som dömts för olaga jakt med skjutvapen – inte med fällor eller snaror. 

Dessutom ville Hitler bara ha fångar som dömts för upprepade lagbrott. SS-truppen skulle inte utgöras av halvdana amatörer, utan av riktiga män som hade papper på att de ville döda, ansåg Führern.

I juni 1940 hade SS valt ut de första 84 männen. Två månader senare bestod förbandet av 300 personer som samlades i koncentrationslägret Sachsenhausen norr om Berlin. 

Där fick de en kort militärutbildning och där fick de träffa sin nye befälhavare: Oskar Dirlewanger.

Dirlewanger fick fria händer i kriget mot de ryska partisanerna – terror mot civila och godtyckliga avrättningar var några av hans metoder.

© Scanpix

Drömmen blev verklighet

Den 44-årige SS-chefen Dirlewanger hade ett brokigt förflutet. Han var doktor i ekonomi och hade fått fina utmärkelser under första världskriget då han sårats flera gånger i strid. 

Men samtidigt söp han våldsamt och på 1930-talet hade han tillbringat två år i tukthus för våldtäkt på en 13-årig flicka och för våldtäktsförsök mot flera andra minderåriga.

Han hade blivit medlem i Hitlers nystartade nazistparti redan år 1922 och tio år senare blev han en av de så kallade brunskjortorna i SA, nazisternas stormtrupper. 

När han fick sin dom år 1934 kastades han dock ut ur partiet som inte accepterade hans omoraliska beteende.

Sedan han avtjänat sitt straff reste han till Spanien och stred i den tyska Legion Condor på Francos sida i spanska inbördeskriget, men han drömde om att få strida för Tyskland igen. 

Han skrev till Heinrich Himmler och bad om att få bli medlem i SS – men nekades.

När den nya SS-enheten bildades gick Oskar Dirlewangers dröm äntligen i uppfyllelse – tack vare hans gamle vän Gottlob Berger. 

Dirlewanger och Berger kände varandra från de paramilitära, höger­orienterade frikårer som bildades i Tyskland direkt efter första världskriget. 

Sedan dess hade Berger hunnit bli general inom SS och han placerade nu sin gamle vän som högste befälhavare över det nya kriminella bataljonen.

SS giftmördade kvinnor

Efter träningen i Sachsenhausen skickades enheten till Polen – först till gränstrakterna mot Ryssland där soldaterna byggde befästningsverk och bevakade ett judiskt arbetsläger, och därefter till städerna Krakow och Lublin. 

I synnerhet i det judiska gettot i Lublin blev Dirlewanger och hans hejdukar ökända; de dödade, plundrade och utövade utpressning mot fullständigt oskyldiga civila. 

Dirlewanger lät arrestera judar på måfå och anklagade dem för att ha begått ritualmord. Om judarna inte omedelbart betalade en större summa pengar skulle de avrättas direkt.

”Dirlewanger är en plåga och hela befolkningen är skräckslagen. Han har vid upprepade tillfällen plundrat gettot i Lublin och krävt bestickning”, konstaterade juristen Georg Konrad Morgen som skickats till generalguvernementet – det ockuperade Polen – av SS för att undersöka en enorm mängd klagomål mot Dirlewanger. 

Listan över brotten visade sig vara mycket mer omfattande än vad ­juristen befarat. 

Till exempel upptäckte Morgen att Dirlewanger hade utfört ”vetenskapliga experiment” på unga judiska kvinnor, som tvingats ta av sig kläderna innan de fått en injektion med stryknin.

”Sedan rökte Oskar Dirlewanger och hans vänner en cigarrett och såg på medan kvinnorna dog. Och omedelbart därefter skars kvinnornas kroppar i småbitar, blandades med hästkött och kokades till soppa”, berättade Morgen efter kriget.

Sedan Dirlewangers bestialiska framfart hade kommit i dagen fick SS nog av våldsmännen. Friedrich Krüger, högste SS- och polischefen i Polen, ringde till SS-generalen Gottlob Berger i Berlin och ställde ett ultimatum:

”Om inte det där kriminella gänget försvinner ur generalguvernementet inom en vecka kommer jag personligen att låsa in dem allihop!”

Men om Krüger ville stoppa Dirlewanger hade han ringt till fel person. 

Berger gjorde ingenting för att dämpa sin gamle väns härjningar – han skickade honom bara längre österut, till de oändliga vitryska skogarna för att jaga partisaner. 

Här skulle Dirlewanger vara utom räckhåll för SS-utredarna.

På sina nya jaktmarker kunde Dirlewanger och hans soldater släppa lös sina grymma böjelser på allvar och döda vem som helst, när som helst. De var som en flock hungriga vargar i en fårhage.

Tre av de värsta SS-massakrerna

  • Massakrer: Civilpersoner föll offer för Hitlers hämnd
    År 1942 mördades Gestapochefen Reinhard Heydrich av tjeckiska motståndsmän i Prag. Som vedergällning gav Hitler order om att gärningsmännens hemtrakter skulle jämnas med marken. Några dagar senare brändes byn Lidice ned och alla män sköts ihjäl. Kvinnorna sändes till koncentrationslägret Ravensbrück och de flesta barnen mördades i särskilda gasvagnar. Veckorna därefter förstördes ännu en by och många slumpvis utvalda tjecker massakrerades som hämnd.
    Cirka 1 300 döda

  • Massakrer: Upproriska bönder mördades av SS-soldater
    Den 29 september 1944 ledde SS-majoren Walter Reder sina soldater in i den lilla italienska byn Marzabotto utanför Bologna. Det ryktades att motståndsmän fick hjälp i den lilla byn och nu skulle byborna straffas. Under dagarna som följde avrättades Marzabottos invånare systematiskt – häribland många barn, kvinnor och gamla. 110 av offren var under tio år. I dag betraktas morden i Marzabotto som den värsta SS-massakern på civila i Västeuropa.
    Cirka 770 döda

  • Massakrer: Tyskarna brände fransmän till döds
    På morgonen den 10 juni 1944 fick SS information om att en SS-officer hölls fången av franska motståndsmän i en by i trakten. Några timmar senare omringade en tysk bataljon byn Oradour-sur-Glane och samlade alla byborna. Männen tvingades in i sex lador, där de sköts. Där­efter brändes ladorna ned. Kvinnor och barn föstes in i byns kyrka. Tyskarna slängde in en brandbomb och sköt ihjäl alla som försökte fly ur den brinnande kyrkan. 
    Cirka 642 döda

Dirlewanger får fria tyglar

I två år härjade Dirlewangers enhet bakom fronten i Vitryssland. Gangstrarna sattes bl.a. in mot partisaner som saboterade de tyska försörjningslinjerna. 

Och Dirlewanger hade sina egna, oortodoxa metoder för att leta upp partisaner.

Han flög i ett spaningsplan över byar som misstänktes hysa partisaner. Om han blev beskjuten från trakten kring en viss by åkte han dit igen med sina soldater och brände ned hela byn. Tyskarna tog inga fångar; de dödade alla – män, kvinnor och barn.

Andra gånger samlade Dirlewanger de kvinnor och barn som partisanerna lämnat kvar och tvingade dem att gå genom de minfält som skyddade motståndsmännens gömställen.

Dirlewanger gjorde ingen skillnad mellan civila och partisaner. Överallt där hans män drog fram stod alltid mord, våldtäkter och plundring på dagordningen.

Nazistledarna i Tyskland gjorde ingenting för att stoppa eller ens bromsa bataljonens barbariska framfart som enligt vissa historiker kostade minst 120 000 vitryssar livet. 

Tvärtom: i januari 1943 utfärdade Adolf Hitler ett dek­ret om att tyska soldater inte skulle kunna ställas inför rätta för vad de gjort under insatser mot partisanerna. Nu hade Dirlewanger fria tyglar.

Civila brändes levande

Under en av insatserna omringade Dirlewangers män en större by och tvingade in alla de cirka 2 500 byborna – män, kvinnor och barn – i några stora lador. 

Därefter steg Oskar Dirlewanger själv fram och förkunnade deras dödsdom: ”Skjut dem genast, allihop!” 

Soldaterna öppnade dörren till den första ladan och tömde sina k-pistmagasin rakt in i folkmassan. 

Därefter fortsatte de helt oberörda till de övriga ladorna och upprepade proceduren. Till sist stängde soldaterna dörren och satte eld på ladorna.

De bybor som lyckades ta sig ut ur ladorna – flera av dem med brinnande kläder – sköts genast ned.

Till och med i det laglösa partisan­kriget väckte Dirlewangers härjningar avsky – trots Hitlers välsignelse.

Så var det till exempel i maj 1943 när Dirlewangerbataljonen tillsammans med andra SS-trupper deltog i en omfattande operation mot partisanerna. Officiellt kostade offensiven cirka 9 800 partisaner livet, och 6 000 togs tillfånga.

Ännu en gång var Dirlewangers män brutalast av alla. En tysk propaganda­officer som reste runt i området efter striderna rapporterade att några partisaner bränts levande, andra hade blivit uppätna av kringströvande grisar.

Wilhelm Kube, generalguvernören i Vitryssland, var en av dem som protesterade hos Himmler över Dirlewangers onödigt brutala metoder. 

Men ännu en gång ryckte skyddsängeln Gottlob Berger in. Han avfärdade kritiken som nonsens och konstaterade att Dirlewanger faktiskt uppförde sig anständigt – med tanke på omständigheterna.

I juni 1943 förde Dirlewanger befälet över 760 man men bataljonen behövde mer folk. 

Förlusterna i män var stora, betydligt större än i andra SS-trupper – och det fanns en anledning till att enheten fick det talande öknamnet ”Himmelsfärdskommandot”.

Det fanns inte så många lämpliga tjuv- och krypskyttar kvar att hämta ur fängelserna och därför sänktes antagningskraven stegvis. Dirlewanger tog nu emot rekryter som brutit mot reglerna inom andra enheter, ryska avhoppare och ett brett spektrum av dömda brottslingar.

I februari 1944 fick Dirlewanger tillstånd av Heinrich Himmler att handplocka upp till 800 man bland ”de asociala och professionella kriminella” som satt internerade i Tysklands koncentrationsläger. 

Nu omfattade brigaden inte bara tjuvjägare utan även mördare, våldtäktsmän, barnmisshandlare och psykiskt sjuka.

År 1944 berättade Himmler, med viss stolthet i rösten, om Oskar Dirlewanger och hans soldater i ett tal inför lokala nazistledare i Polen. 

”Jag sade till Dirlewanger: Varför inte leta efter lämpliga kandidater bland slynglarna, de riktigt kriminella?” braverade Himmler inför åhörarna och framhävde ett annat av Dirlewangerbrigadens ­kännetecken, bristen på disciplin:

”Atmosfären i regementet är nästan medeltidsaktig när det gäller fysiska bestraffningar. Om någon grimaserar vid frågan om vi kommer att vinna kriget, faller han genast död ned – ihjälskjuten av de andra.”

Brott mot reglerna inom Dirlewanger­brigaden bestraffades oftast genom prygel med påkar eller i värsta fall arkebusering. Ett särskilt fruktat straff var den så kallade Dirlewangerkistan. 

Här tvingades offret stå upprätt i en smal, sluten låda i flera dagar. Enligt soldaterna hade den straffade antingen dött eller förvandlats till mördare när han kom ut.

De stränga straffen skulle lära soldaterna att lyda order utan att tveka, och att agera modigt och utan rädsla.

I december 1943 hade Dirlewanger till och med utfärdat en order om att feghet i strid skulle beläggas med dödsstraff.

Dirlewanger fick beröm för sitt effektiva sätt att bekämpa partisaner. T.ex. skickade polismästaren i Lublin en rekommendation till SS-högkvarteret.

© Bundesarchiv

Vodka före frukost

Under upproret i Warszawa år 1944 fick den 18-årige Matthias Schenk uppleva detta dödsförakt på nära håll, då Dirlewangers alkoholpåverkade soldater utstötte sitt kollektiva stridsvrål.

Bataljonen hade strax dessförinnan ­dragits tillbaka från Vitryssland, som ­erövrats av Röda armén. 

Enheten uppgraderades till ”SS-Regiment Dirlewanger”, men soldaterna var fortfarande lika barbariska och brutala.

Under den första veckan av War­szawaupproret dödade tyskarna mellan 40 000 och 50 000 polacker, de flesta av dem i stadsdelen Wola­ där Dirlewangers män härjade. 

Utan att bry sig det minsta om offrens ålder eller kön drog SS-soldaterna fram genom Warszawas gamla stadsdel och mördade och våldtog. 

Ögonvittnen berättade att de tände eld på fångar, spetsade spädbarn på sina bajonetter och hängde kvinnor från balkongerna.

Efter ett par dagars strider hamnade Matthias Schenk själv under Dirlewangers befäl. 

Här fick han lära sig att dricka vodka på tom mage varje morgon, precis som de andra soldaterna, för att vara bedövad innan han skulle ut i strid.

Ute i fält gick han i främsta ledet och sprängde dörrar och röjde undan hinder så att Dirlewangers män skulle kunna rycka in. 

En dag trängde soldaterna in i ett rum där sårade polacker och tyskar låg sida vid sida och vårdades av en läkare och 15 sjuksköterskor från polska Röda korset. 

De sårade tyskarna vädjade till SS-soldaterna att låta polackerna leva, men Dirlewangers män struntade i alla böner och krossade polackernas skallar med sina gevärskolvar. Därefter slet de kläderna av sjuksköterskorna.

Samma kväll såg Matthias Schenk hur de nakna och misshandlade sjuksköterskorna, med händerna över huvudet och blodet rinnande längs benen, fördes fram till galgar som rests på torget. ­

Dirlewanger skrattade och sparkade bort pallen under en av de skräckslagna kvinnorna.

Efter två månader hade tyskarna slagit ned upproret i Warszawa. 

Det hade kostat upp emot 200 000 polacker livet, och SS-Regiment Dirlewanger hade förlorat 2 700 man – de flesta av dem var nytillkomna soldater som hämtats ­direkt från ett SS-fångläger.

Matthias Schenk hade fått nog. På vintern 1944–45 deserterade han och fick hjälp av polska bönder att gömma sig i ett stall tills kriget var över. 

Han förstod aldrig varför de hjälpte honom: ”Av medlidande, troligtvis. Jag såg ut som ett misshandlat barn.”

Dirlewanger kom undan ryssarna

Efter Warszawa fortsatte Dirlewangers trupper till Slovakien för att slå ned ännu ett uppror, och på våren 1945 förflyttades de till Tyskland inför den sista striden mot de framryckande ryssarna.

Dirlewanger klarade sig undan ryssarnas hämnd men hans tid var utmätt. I början av juni 1945 togs han tillfånga i södra Tyskland. 

Ingen vet hur han hamnade där, men han greps av franska trupper och kom att bevakas av polska fångvakter.

Det är oklart hur mycket fångvakterna kände till om Dirlewangers förflutna, men enligt en medfånge misshandlade polackerna Dirlewanger så svårt att han varken kunde prata eller röra sig på morgonen den 5 juni 1945. Han dödförklarades två dagar senare.

Hans gamle vän och skyddsängel Gottlob Berger kunde inte längre hjälpa honom.

Berger satt själv fången i Sydtyskland och väntade på krigsförbrytarrättegången i Nürnberg. Inför domstolen konfronterades han med sin gamle väns grymheter:

”Man kan inte kalla Dirlewanger en god man, men han var en god soldat”, svarade Gottlob Berger. 

Han dömdes till 25 års fängelse för brott mot mänskligheten, och benådades år 1951.

Soldaten Matthias Schenk åkte hem till Belgien, där han bildade familj och fick tre barn. Så småningom byggde han upp en mindre fabrik, som tillverkade produkter för reparationer av bilar.

Matthias Schenk glömde aldrig fasorna han såg i Polen. Han har organiserat nödhjälp till landet och träffade senare veteraner från Warszawaupproret:

”De var vänliga. En av dem berättade att han skjutit mot det sista tyska trupptåget som ankom den 1 augusti.”

Samma tåg som Schenk kom med.

Läs mer

French MacLean: The Cruel Hunters, Schiffer, 1998. Christian Ingrao: The SS Dirlewanger Brigade – The History of the Black Hunters, Allworth, 2011.

Kanske är du intresserad av...