Amerikanerna miste omkring 2 400 soldater – döda och sårade –  under landstigningen på Omaha Beach.

© Getty Images/AOP & Mary Evans/Scanpix

D-dagen: Det stora angreppet på Omaha Beach

I gryningen den 6 juni 1944 skyndar de allierades landsättningsbåtar fyllda med över 100 000 skräckslagna soldater in mot stränderna i Normandie. Om bara några minuter ska den börja; invasionen som slutgiltigt ska sätta stopp för Hitler. På stranden med kodnamnet ”Omaha Beach” blir landstigningen emellertid mycket blodigare än man någonsin kunnat föreställa sig.

8 december 2017 av Esben Sylvest

Karl Wegner sover med huvudet lutat mot kolven på kulsprutan när hans kamrat Willi plötsligt rycker honom i armen. 

Klockan är halv sex på morgonen den 6 juni 1944. Wegner reser sig omtöcknad upp i bunkern på den del av stranden i Normandie som de allierade kallar ”Omaha Beach”.

Den 19-årige soldaten från den nordtyska staden Hannover ser genast på kamratens ansiktsuttryck att det är något hemskt på gång. 

Willi pekar ut mot Engelska kanalen, och när Karl Wegner vänder sig ditåt fylls han av en skräck han aldrig tidigare känt i sitt unga liv.

Trots det kan han inte låta bli att stirra. Så långt ögat kan nå är havet svart av allierade krigsfartyg. Han har väntat i månader på invasionen i Nordfrankrike.­ Nu är den här.

Snart hör de bombplan i fjärran. Karl Wegner, hans kamrat och deras befäl kastar sig ned på bunkerns betonggolv. 

450 amerikanska bombplan, B-24 Liberator, dundrar in över Omaha Beach och släpper sina bomber.

Marken skälver längs hela kuststräckan och omgivningarna sveps in i dammig jord och rök. Sandkornen knastrar mellan tänderna på soldaterna. 

Samtidigt öppnar ett antal krigsfartyg ute på havet eld under ledning av slagskeppet USS Texas­ som pumpar ut 675-kilos­granater genom luften in mot de tyska bunkrarna och kanonställningarna – uppemot tio granater i minuten. 

Varje skott från de väldiga 360-mm kanonerna på USS Texas låter som när man slår igen en gigantisk dörr. Från nio specialbyggda båtar flyger drygt 9 000 raketer vinande in mot kusten.

Efter en halvtimme upphör beskjutningen, och det blir illavarslande tyst. Inne i bunkern reser sig Karl Wegner upp, omskakad men oskadd. 

Då får han syn på landsättningsbåtarna som bara är några minuter från stranden. Han har aldrig varit i strid tidigare, men rent reflexmässigt tar han ett fast grepp om sin MG42-kulspruta som kan avlossa 1 200 skott i minuten. 

Ännu en gång kontrollerar han skottlinjen genom springan i bunkern och ned längs stranden, men sedan står han inte ut med att titta längre. 

Han blundar och inväntar ordern om att skjuta. Han är livrädd. 

Vill du läsa ännu flera historier från andra världskriget?

Då kan du få VÄRLDENS HISTORIA direkt i brevlådan.

Du hittar de bästa erbjudandena här

1 500 man inleder angreppet

Drygt 1 550 amerikanska soldater – fördelade i 50 flatbottnade landsättnings­båtar med minst 31 soldater i varje – utgör den första anfallsvågen mot Omaha Beach, som är en av de allierades fem invasionsstränder. 

Under D-dagen ska uppemot 35 000 amerikaner gå i land på Omaha Beach, enligt planerna. 

Den allierade flottstyrkan ”Force O” som är på väg mot stranden utgörs av nästan 700 båtar av olika slag.

Den amerikanske generalen Omar Bradley är högste befälhavare. 

Han har på förhand försökt lugna männen i första anfallsvågen och lovat eldunderstöd av dittills aldrig skådade dimensioner från luften och från havet innan de första soldaterna lämnar landsättnings­båtarna. 

Vartenda bombplan i hela Storbritannien ska delta i invasionen.

”Ni får platser på första bänk i världens största show”, säger han. 

Vad Omar Bradley inte vet är att soldaterna visserligen får de främsta platserna men att föreställningen samtidigt blir betydligt farligare än väntat.

Amerikanerna tror nämligen att Omaha Beach bara försvaras av tyska soldater ur den medelmåttiga 716:e divisionen, som även innehåller soldater rekryterade bland östeuropeiska krigsfångar – främst polacker, som knappast är beredda att dö för Hitler.

Men sanningen är att det är hårdföra och stridserfarna soldater ur 352:a divisionen som utgör stommen i det 1 100 man starka kustförsvaret längs Omaha Beach – däribland tyska veteraner från östfronten. 

I samma enhet tjänstgör även den unge Karl Wegner. 

När de allierade soldaterna gick i land började ett sprintlopp på 500 meter då de mestadels var helt oskyddade. Tryck på bilden och följ soldaternas kamp över Omaha Beach

Vattnet färgas rött av blod

När de allierades landsättningsfartyg närmar sig stranden har soldaterna färdats över havet i tre timmar i hård sjö – den mesta tiden i mörker. 

De flesta är sjösjuka och trampar omkring i uppkastningar. De är allt annat än redo för strid. Bullret från motorerna är så öron­bedövande att männen inte kan prata med varandra. 

I stället kontrollerar de nervöst sin utrustning gång på gång och kramar vapnen tätt intill sig. Andra står bara helt paralyserade av skräck och ­kissar på sig.

”När man blir träffad av en kula, går den då rakt igenom?” frågar en ung man en av sina kamrater strax innan deras båt når stranden.

Omaha Beach är drygt sju kilometer lång och slutar i branta klippor i både ­öster och väster. 

Däremellan är stranden lätt böjd, som en tvättlina som hänger mellan klipporna. 30–50 meter höga klinter reser sig längs stranden; härifrån har de tyska kulspruteskyttarna perfekt skottlinje ned över Omaha Beach.

Harold Baumgarten är en 19-årig grabb från stadsdelen Bronx i New York. Han är jude och har ritat en davidsstjärna på ryggen på sin uniform, som en protest mot nazisterna.

När hans båt närmar sig den västra delen av Omaha Beach klockan 6.30 slår en granat plötsligt ned i båten intill. Kroppsdelar och metallsplitter haglar över Harold Baumgarten och hans skräckslagna kamrater.

Den unge brittiske styrmannen i deras landsättningsbåt vågar inte fortsätta framåt. 

På sex meter djupt vatten tänker han fälla ned rampen och släppa ut soldaterna så att han själv snabbt kan ta sig därifrån. 

Harold Baumgartens löjtnant blir ursinnig, drar sin Colt 45 och siktar på styrmannen.

”Kör oss ända fram!” kommenderar han. Att hoppa ut på så djupt vatten med full packning vore rena självmordet. 

När styrmannen till slut fäller ned rampen dödas löjtnanten direkt av maskingevärseld. Sekunden efter stupar flera män framför Harold Baumgarten.

Vattnet färgas rött av blod, och när han själv hoppar ut snuddar en kula hjälmen på honom. Han står i vatten upp till halsen och håller geväret över huvudet. 

Medan Baumgarten kämpar sig in mot stranden slår det oavbrutet ned projektiler i vattnet runt om honom.

En kamp om fem vägar

Mellan klinterna och sluttningarna finns bara fem vägar som leder bort från Oma­ha Beach. Både tyskar och amerikaner vet att vägarna har en helt avgörande strategisk betydelse. 

Om amerikanerna inte lyckas erövra minst en väg är de fångade som kanonmat inne på stranden. 

Och tyskarna har förstås placerat ­sina största bunkrar intill ut­farts­vägarna.

Karl Wegners lilla kulsprutenäste ligger intill den strategiskt viktiga vägen in mot byn Vierville i väster.

”Eld, Wegner, eld!” vrålar hans överordnade när de första amerikanerna hoppar ur landsättningsbåtarna på deras del av stranden. 

Men Karl Wegner sitter som i trans och bara stirrar på amerikanerna i olivgröna uniformer som vadar in mot land. 

Han tänker att de ser så sårbara ut på den breda, öppna stranden. En metallisk klang hörs när hans befäl slår sin pistol hårt mot Karl Wegners hjälm. 

Han vaknar till och pressar avtryckaren i botten. Hans MG42 smattrar och många amerikaner faller till marken. Kulorna sveper över stranden.

Tysken har vadd i öronen för att dämpa ljudet. Han svettas ymnigt, dropparna bildar spår i hans dammiga ansikte. 

Kamraten Willi håller ammunitionen ren så att kulsprutan inte går i baklås. Deras befäl ropar ut order men Karl Wegner har slutat att lyssna. 

Han skjuter och skjuter. Högar av döda och sårade amerikaner hopar sig på stranden och i vattenbrynet.

Dödszonen är 500 meter bred

Tidvattnet är kraftigt längs Normandies kuster. 

Den första anfallsvågen går i land vid lågvatten för att landsättningsfartygen inte ska segla in i de översvämmade och minerade tyska barrikaderna längs stranden. 

Det innebär i stället att stranden är 500 meter bred till följd av lågvattnet och att den utgör en dödszon för amerikanerna, som hamnar i korseld från tyska granatkastare, kulsprutor och krypskyttar. 

I sina blöta, tunga uniformer och med full packning rör sig amerikanerna nästan i slow motion även om de försöker springa.

När Harold Baumgarten närmar sig vattenbrynet faller soldaten framför honom omkull – träffad.

”Ma!” skriker den döende mannen. Ute till vänster får Harold Baumgarten syn på två allierade stridsvagnar. En död soldat hänger ut ur den ena.

”Var är de andra stridsvagnarna som skulle finnas här?” tänker han. 

I samma stund blir hans sergeant träffad, stapplar till och faller ned på knä medan han börjar be med en katolsk rosenkrans mellan fingrarna. 

Bönen tystnar när en salva från en kulspruta bokstavligen sågar av honom på mitten.

Harold Baumgarten håller sitt gevär framför bröstet och springer. En tysk kula träffar geväret och vibrationerna känns i hela kroppen. 

En granat exploderar precis framför honom och sliter sönder hans vänstra kind så att tänderna lossnar och hamnar på tungan. 

Mitt i granatregnet rusar en soldat med ett rött kors på sin uniform fram till Baumgarten och börjar behandla såren. 

Harold Baumgarten sträcker sig efter hans uniform för att dra ned honom i sanden och skydda honom, men soldaten slår resolut undan hans händer.

”Du kan ta hand om mig när jag blir sårad”, ropar han.

En och en eller i små grupper tar sig de amerikanska soldater som överlevt fram till stenkanten och den låga mur som löper längs delar av Omaha Beach och utgör det första skyddet mot tyskarnas eld. 

Soldaterna kastar sig ned och pustar ut, mörbultade och chockade. Men det dröjer inte länge förrän tyskarnas haubitsgranater börjar falla ned över dem i brant vinkel. 

Många av amerikanerna har fått sina vapen förstörda av sand och havsvatten.

När en granat slår ned landar en blodig köttklump i knäet på en soldat. Hans sergeant frågar om den kommer från honom. 

Den omtumlade och skräckslagne soldaten svarar att det tror han inte, men han är inte alldeles säker.

Nästan som vid Stalingrad

Från sin utkikspost någonstans mitt på Omaha Beach bevittnar den tyske löjtnanten Hans Heinze slakten på soldaterna i första anfallsvågen, och rapporterar de goda nyheterna till sitt bataljons­högkvarter i 352:a divisionen.

Hans Heinze stred vid Stalingrad, där han sårades tre gånger och evakuerades på julafton 1942. 

Löjtnanten bedömer att amerikanerna befinner sig i total upplösning utan ledning och paralyserade av skräck; precis vad han själv upplevt bland Stalingrads ruiner.

Hans Heinze har varit på vakt sedan klockan två på natten. Han gnuggar sitt trötta ansikte och känner att han inte rakat sig. 

Men om striderna fortsätter på det här viset kommer de att vara över före kvällen. 

Han bestämmer sig för att vänta med rakningen tills amerikanerna jagats på flykten.

Under den första timmen på Omaha Beach förlorar amerikanerna mer än en tredjedel av männen i första anfalls­vågen, och de flesta enheter har splittrats till atomer.

De stora förlusterna beror på flera saker. Soldaterna har på förhand fått veta att det skulle finnas bombkratrar på stranden där de kunde söka skydd, men de allierade har missat målet när de har bombat. 

Det har legat tjocka moln över Omaha Beach i gryningen den 6 juni och av rädsla för att träffa de allierade landsättningsfarkosterna bara några kilometer från kusten har flygplansbesättningarna fällt sina bomber så sent att de landat bakom kustlinjen – långt ifrån stranden och de tyska bunkrarna. 

Samtidigt har de allierades beskjutning från havet varit alltför kortvarig och oprecis mot den starka tyska försvarslinjen. 

De flesta av de allierades drygt 9 000 raketer har alltså slagit ned i vattnet.

Dessutom försvinner flera amerikanska stridsvagnar i havet innan de ens nått fram till Omaha Beach. 

De allierades ingenjörer har konstruerat särskilda ­Duplex Drive-amfibiestridsvagnar inför landstigningen – ombyggda Sherman-­tanks med en hög skärm av vattentät segelduk som ska hålla dem flytande – men i den hårda sjögången slår vågorna in över skärmen och de flesta stridsvagnar sjunker till botten. 

I den östra delen av Omaha Beach kommer bara fem av 32 stridsvagnar i land tillsammans med den första anfallsvågen för att ge eld­understöd och skydd. 

I väster lyckas landsättningsfarkosterna bättre och fraktar in flera stridsvagnar ända in till stranden.

Klockan 7.00 vänder tidvattnet. Havet kryper allt högre upp på stranden och slukar de svårast skadade soldaterna i sanden. 

Harold Baumgarten från 29:e divisionen hinner sätta sig i säkerhet trots sitt sår i huvudet. 

Från hans båt är det bara han och en soldat till som överlevt landstigningen.

Ny mirakelmedicin räddade soldatliv

Den amerikanska armén tog med sig stora mängder penicillin till landstigningen. Det blev räddningen för tusentals sårade soldater. 

På våren 1942 genomförde två läkare i USA den första lyckade penicillinbehandlingen på en männi­ska, och därefter gick det fort framåt.

Med anledning av striderna i Europa började amerikanerna snart masstillverka det nya mirakelmedlet och förberedde 2,3 miljoner doser åt armén inför D-dagen. 

Under invasionen hade de amerikanska sjukvårdarna näst-intill omänskliga arbetsförhållanden. 

I stridens hetta bestod den mest akuta vården av ett förband, kanske en dos morfin, snabbtvätt av sår samt det nya mirakelpreparatet penicillin. 

Penicillinet reducerade antalet amputationer till följd av infekterade sår, och sägs ha minskat antalet avlidna på D-dagen med 12–15 procent. 

Penicillinet – på den tiden en ny uppfinning – räddade många soldater från
att dö av infektioner. 

General Cota går i land

Ute på kryssaren USS Augusta i Engelska kanalen har högste befälhavaren Omar Bradley ingen klar uppfattning om det kaos som råder på Omaha Beach.

Kommunikationen är usel; otaliga ­radiosändare har gått förlorade under landstigningen. 

Samtidigt kommer nya anfallsvågor av amerikanska soldater till Omaha Beach, tillsammans med ingenjörstrupper som ska spränga och ­röja vägar genom taggtråd och betong och skapa passager på stranden så att amerikanerna kan landsätta fler trupper och fordon. 

Många av ingenjörs­trupperna hamnar emellertid på fel ställen på grund av den starka sidoströmmen längs kusten, och beskjutningen från tyskarna är så kraftig att ingenjörerna har svårt att röja väg.

När klockan passerar 7.30 har invasionen pågått i en timme och uppemot 6 000 amerikaner har kommit i land. Men fortfarande är det mycket som inte alls går enligt planerna.

Tyskarna försvarar effektivt alla vägar bort från Omaha Beach och de flesta amerikaner är instängda på stranden utan vare sig mod eller vilja att fortsätta framåt. 

Då kommer en speciell landsättningsbåt in mot stranden. 

Ombord finns Norman Cota – general och andre befälhavare i 29:e infanteridivisionen – som egenhändigt tänker tvinga sina män framåt, bort från en säker död på stranden. Med sig har han en grupp höga officerare samt soldater med tung radioutrustning på ryggen.

General Cota har fyllt 51 år sex dagar före landstigningen och är en levande legend – han är aldrig för fin för att delta i slitsamma övningar med sina soldater. 

Inne på stranden ställer han sig dumdristigt upp framför en grupp soldater, som trycker sig mot marken bakom muren för att inte bli träffade.

Med en cigarr i mungipan och vilt gestikulerande med sin Colt spankulerar Cota av och an och vrålar åt sina män att fortsätta framåt. 

Samtidigt försöker hans aide-de-camp – hans adjutant – desperat få honom att ta skydd.

”Dö inte på stränderna, dö uppe på branterna om ni ska dö. Men ta er bort från stränderna, annars kan ni vara säkra på att dö”, gastar general Cota. 

Hans oräddhet smittar av sig. En av männen spränger hål i taggtråden med en Bangaloretorped, men en tysk krypskytt träffar den förste amerikanen som vågar sig genom öppningen. 

Soldatens hjärtskärande skrik får de övriga soldaterna att tveka. Då springer general Cota själv fram.

”Kan en gammal råtta som jag, så kan ni också”, ropar han bakåt. Snart följer männen efter honom i ett angrepp uppför slänten. Röken från det brinnande gräset ger dem en smula skydd.

Längre österut ruskar överstelöjtnant George Taylor från 1:a infanteridivisionen om sina paralyserade trupper på stranden med ett av de mest berömda citaten från striderna på Omaha Beach:

”Två slags människor blir kvar här på stranden: de döda, och de som kommer att dö. Låt oss för helvete komma vidare”, dånar han åt sina män.

Samtidigt tar sig allierade jagare farligt nära kusten för att stötta trupperna genom att beskjuta tyska bunkrar; de tyska skyttarna kräver fortfarande alldeles för många amerikaners liv.

”De gör det till ett helvete för våra män på stranden. Vi måste stoppa det”, är amiral Carleton F. Bryants order till jagarna via radion.

Försvaret nekas förstärkningar

Trots att tyskarna har kontroll över Oma­ha Beach talar tiden till amerikanernas fördel. 

De tyska soldaterna får i stort sett klara sig på egen hand och eventuella förstärkningar verkar vara långt borta. 

Läget är nämligen betydligt värre på de fyra andra landstigningsstränderna på D-dagen. 

Allt fler amerikaner tar sig igenom försvarslinjen av taggtråd och minor och upp över branterna, där de angriper tyska bunkrar på nära håll med bazookor och eldkastare. Samtidigt slår de allierades artillerield ut flera tyska kanoner.

I Karl Wegners kulsprutebunker upptäcker en av männen plötsligt något som rör sig utanför. Han fruktar att amerikanerna smugit sig tätt inpå för att göra slut på dem. 

Karl Wegners befäl drar sin pistol, går fram till bunkerns dörr och drar snabbt in en sårad tysk soldat.

”Skjut inte! Jag är tysk!” kvider soldaten. Hans ansikte är blodigt och han ber om vatten. Sedan berättar han att allt gick bra ända tills amerikanerna sköt direkt mot hans bunker. 

Då vägrade de andra männen fortsätta att kämpa och krävde att gruppchefen skulle kapitulera för de allierade. 

De andra soldaterna var polacker, män från Alsace samt så kallade folktyskar – personer med tysk härkomst.

När gruppchefen därefter hotade med att avrätta alla som inte kämpade, sköt en av de andra honom bakifrån. 

Soldaten, som då var den ende kvarvarande tysken, lyckades fly men träffades av granatsplitter på väg från bunkern.

Karl Wegners befäl blir ursinnig när han hör vad som hänt. Han kräver att soldaten pekar ut bunkern – den ligger hundra meter bort. 

Först lyfter han luren på sin fälttelefon, men linjen är död. I stället tar han några granater, rusar iväg genom de allierades beskjutning och bort till bunkern. 

Där slänger han in granaterna och kastar sig på marken. 

När dammet lagt sig reser han sig för att springa tillbaka till sin egen bunker, men slits sönder av en salva från en landsättningsbåt.

Karl Wegner och hans kamrat i bunkern är chockade. 

Deras överordnade är den förste bland deras vänner som stupat i strid – och dessutom mitt framför ögonen på dem.

Östfrontsveteran tappar kontrollen

Situationen är lika omöjlig att överblicka för de tyska befälen som för amerikan­erna. 

Det strömmar in rapporter om bunkrar och ställningar som fallit, men många av rapporterna är felaktiga och orsakas av att kommunikations­linjerna slutat fungera.

Tyska kanoner vräker ut granater över stranden, och artilleribefälhavaren blir snart tvungen att rapportera till generallöjtnant Dietrich Kraiss – högsta befäl i 352:a divisionen – att det börjar bli farligt ont om granater.

Den 55-årige Kraiss är veteran från första världskriget och har tilldelats järnkorset för sina bedrifter på östfronten. 

Han är mycket orolig, och kontaktar befälhavaren för Luftwaffes luftvärn i området för att begära extra eldunderstöd, men denne protesterar och påpekar att hans jobb är att söka efter fiendeplan på himlen. 

Generallöjtnant Kraiss exploderar av ilska och påpekar för luftvärnschefen att han nyss fått en direkt order från en högre officer.

För Karl Wegner, hans kamrat Willi och den sårade tyske soldaten blir situationen snart kritisk i bunkern. Deras befäl är död och de är avskurna från omvärlden.

”Du för väl kommandot nu?” säger kamraten till Karl Wegner, som är Obergrenadier och därmed på pappret har högst rang av de tre.

”Kommandot över vad då?” tänker Karl Wegner. Han har ingen aning om vad han ska ta sig till.

Hans kamrat påpekar att de snart använt alla de 15 000 skotten till sin MG42. Wegner stirrar bedrövad på högarna av tomma patronhylsor på golvet.

Han är rädd för att stanna kvar och kämpa, men ännu räddare för att lämna bunkern för att söka skydd längre in på land. 

Adolf Hitler har utfärdat en så kallad Führerbefehl, som förbjuder reträtt och innebär att varje position ska hållas till sista skottet – och siste man. 

Från tyska östfrontsveteraner har han samtidigt hört hur militärpolisen – som soldaterna kallar bandhundarna – avrättar tyska soldater som retirerar.

Trots detta bestämmer sig Karl Wegner och hans båda kamrater till slut för att ta med den ammunition och de granater de har kvar och fly från bunkern.

Tyskarna hamnar i nödberedskap

Nere på stranden trotsar Harold Baumgarten att han fått en granatskada i ­huvudet. Många andra hade bett om att få bli evakuerade, men han kämpar vidare med bandage kring ansiktet. 

Under timmarna som följer får amerikanska enheter som lyckats ta sig upp över branterna fotfäste i fickor innanför kustlinjen och kämpar sig in i byarna Colleville och Vierville. 

Men de har ännu inte erövrat den första vägen; den behövs för att få bort fordonen från stranden.

Adolf Hitlers berömda Atlantvall börjar spricka och den tyske generallöjtnanten Kraiss ber om reserver till ett motangrepp, men de befinner sig flera timmars resväg bort. 

Tyskarna är tvungna att täppa igen hålen i försvaret här och nu, med de få resurser de har. 

Under morgonen har tyskarna förlorat flera framträdande officerare, och löjtnant Hans Heinze – veteranen från Stalingrad – utses mitt under striderna till befäl över ett kompani. 

Han märker att stridsmoralen börjat svikta. Luftwaffe syns inte till alls; de allierade har fritt spelrum i luften och öppnar eld mot alla tyska truppförflyttningar. 

Dessutom har tyskarna ont om ammunition.

Till och med åsynen av amerikanska krigsfångar tär på kampviljan; till skillnad från tyskarna har de nya, halvautomatiska vapen med massor av ammunition och stora fältransoner samt tobak. 

Hans Heinze är inte lika optimistisk som han varit tidigare på dagen.

Från sitt högkvarter meddelar general­löjtnant Kraiss att artilleriet bakom kustlinjen befinner sig i nödberedskap tills ny ammunition når fram. 

Kanonerna får nu bara avlossas för att försvara tyska ställningar som löper en överhängande risk att falla.

Lösa skott som ammunition

Samtidigt tar sig Karl Wegners tremannagrupp helskinnad ut ur bunkern och ansluter till en annan grupp tyskar längre bak. 

På väg mot de tyska ställningarna bakom kustlinjen passerar de fem–sex döda tyskar – troligen nedmejade av allierade jaktplan. 

Männen tar ammunitionen från de döda och fortsätter. Wegner kommer plötsligt att tänka på att han inte ätit på ett dygn. 

Han hittar en gammal brödbit i sin packning och bryter av en bit åt Willi. Under marschen tvingas de hela tiden gömma sig under träd för att inte bli sedda av amerikanskt flyg.

När de kommer fram till en tysk ställning kräver en officer att få veta vad de gör där. 

Ingen av männen vågar svara; de är rädda att säga något dumt och i värsta fall avrättas som desertörer. Men de klarar sig undan repressalier. Tyskarna behöver varenda man just nu.

Karl Wegner inlemmas snart i en ny enhet och får ammunition. Men en del av den är lösa övningsskott. Han klagar högljutt, men förgäves.

”Hör nu”, förmanar soldaten som lämnar ut ammunitionen. ”Amerikanerna är inte som ryssarna, för de värde­sätter livet. 

Om du ska dra dig tillbaka, så spara de skarpa skotten och avlossa ett band eller två av de här i stället. Då tar de betäckning och du får tid att hinna undan.”

Soldaten berättar att andra tyskar har använt lösa skott under hela dagen.

Hitler steg, enligt flera källor, inte upp förr­än flera timmar efter att invasionen hade börjat. Han dröjde dessutom för länge med att sätta in pansarreserverna och gav därmed de allierade tid att befästa sitt brohuvud. 

© Getty Images/AOP

Brohuvudet kan säkras

Inte förrän klockan 11.30 erövrar amerikanerna den första vägen från Omaha Beach in mot byn Saint Laurent. 

Det är inte mycket mer än en dammig landsväg genom terrängen, men ingenjörstrupperna tvingas ändå lägga ned tid på att röja undan minor och sedan jämna vägen med bulldozrar innan stridsvagnar och andra fordon kan börja lämna stranden.

Därmed har de allierade uppnått ett stort och mycket viktigt mål, även om nya strider väntar längs vägen och kring andra tyska ställningar på och innanför stranden.

En och en halv timme senare erövrar amerikanerna nästa väg, mot Vierville. 

Efter en välriktad salva från de tunga kanonerna på fartyget USS Texas kommer ett trettiotal tyska soldater ut från bunkern och ger sig. 

Invasionen på Oma­ha Beach har varit som att balansera på en knivsegg hela morgonen, men nu har amerikanerna äntligen börjat få övertaget i kampen på stranden.

Även om tyskarna nås av smärre förstärkningar under eftermiddagen förslår de inte långt mot de horder av amerikaner som marscherar och kör in på Omaha Beach. 

Amerikanerna har gått i land för att stanna, trots att den tyske generallöjtnanten Kraiss och hans officerare fantiserar om ett nattligt motangrepp. Det blir emellertid aldrig av.

Stora förluster för båda sidor

När D-dagen den 6 juni börjar gå mot sitt slut har landstigningen på Omaha Beach kostat amerikanerna uppemot 2 400 döda och sårade. 

Tyskarnas förluster är mer oklara, men troligen rör det sig om mer än 1 000 man.

För Harold Baumgarten tar striden slut vid kvällstid. Han rycker fram längs en väg innanför stranden när en tysk kulspruteskytt plötsligt träffar honom med ett skott i käken. 

Han ger sig själv en spruta med smärtstillande morfin så att han somnar. 

Dagen därpå, när han ligger på en bår på stranden och väntar på att bli evakuerad, blir han skjuten i knäet av en tysk krypskytt som en sista hälsning. Han tvingas genomgå sammanlagt 23 operationer.

För de tyska soldaterna Karl Wegner och Hans Heinze tar kriget inte slut förrän under de hårda strider som förstör 95 procent av staden och trafikknutpunkten Saint-Lô – tre mil sydöst om Omaha Beach – i mitten av juli 1944.

Karl Wegner är fortfarande tillsammans med sin kamrat Willi när denne blir skottskadad i mage och lungor. Wegner sitter vid Willis sida medan livet rinner ur honom. 

Han är blek och gråter tyst. 

”Karl, skulle jag genomlida allt det här bara för att dö bland ruinerna. Vad är det för mening?” blir hans sista ord. 

Därefter överlämnar sig Karl Wegner, och två andra tyskar, till amerikanerna. Även om han nu är krigsfånge, känner han sig fri för första gången fri.

Tyska trupper på reträtt

Löjtnant Hans Heinze tänker precis avfyra ett pansarskott mot en amerikansk stridsvagn som dundrar fram bland ruinerna i ett av Saint-Lôs sönderskjutna kvarter, när han träffas i sidan av ett skott och faller ihop. 

Medan stridsvagnen närmar sig viftar Hans Heinze förtvivlat med en näsduk i luften för att inte krossas under stridsvagnen. 

Till hans stora häpnad stannar den, en lucka öppnas och en amerikan frågar vad han vill.

Hans Heinze ropar tillbaka att han bara vill komma därifrån. 

Medan den amerikanska pansarkolonnen väntar, får två av Heinzes kamrater tillstånd att rusa fram och bära iväg honom, i skydd av de tunga fordonen. Senare transporteras han hem till Tyskland.

Deras befälhavare i 352:a divisionen, generallöjtnant Dietrich Kraiss, såras utanför Saint-Lô i början av augusti 1944. Han avlider av sina skador bara några dagar senare.

Men kampen är inte över än. Nu väntar ännu hårdare strider i norra Frankrike innan de allierade till slut lyckas knäcka tyskarna. 

Läs mer

Vince Milano & Bruce Conner: Normandiefront, Spellmount, 2012 Steven J. Zaloga: D-day 1944 – Omaha Beach (1), Osprey Publishing, 2003.

Kanske är du intresserad av...