Andrew Higgins byggde flatbottnade båtar till USA:s spritsmugglare och senare till försvaret. Flodpråmen hade en ramp i full bredd så att soldaterna kunde komma snabbt i land. Höga sidor skyddade mot vågor och fiendens eld, och det fanns plats för 36 stridsklara soldater i båten.

Andrew Higgins pråm avgjorde kriget på D-dagen

D-dagens viktigaste fartyg producerades endast på grund av att Andrew Higgins utmanade flottans byråkrater på duell. Båten gav de attackerande styrkorna helt nya möjligheter och säkrade enligt general Eisenhower de allierade segern över Hitler.

8 juni 2015

Andrew Higgins båtbygge visade sig gynna D-dagen

Senatorerna från Washington var djupt imponerade efter rundvisningen på Higgins Industries i New Orleans i Louisiana. Inte minsta klagomål hördes från fabrikens tusentals svettiga arbetare som hamrade, svetsade och skruvade i den tryckande sydstatshettan under stora banderoller med texten: ”The guy who relaxes is helping the Axis” – den som latar sig hjälper axelmakterna.

Det var den 6 augusti 1943, och under månaden innan hade arbetarna slagit rekord genom att leverera mer än 700 landsättningsbåtar till amerikanska flottan på bara 30 dagar. Inför tusentals församlade Higgins-arbetare deklarerade senator Homer Ferguson förtjust: ”Higgins män och kvinnor gör det omöjliga, och de gör det bra!”

Senatorn lovordade även fabrikernas ägare, Andrew Jackson Higgins, och kallade honom ”nationens främste båtbyggare”. På hösten 1943 gjorde amerikanska flottan en inventering. Av det totala antalet båtar – 14 072 stycken – kom fler än hälften från Higgins fabriker i New Orleans. Och de allra flesta var av den sort som för alltid skulle komma att förknippas med Andrew Higgins namn: den flatbottnade LCVP – Landing Craft, Vehicle, Personnel – eller Higginsbåten som den kallades till vardags.

Enligt de allierades överbefälhavare i Europa, Dwight D. Eisenhower, var det den båten som avgjorde kriget. Utan Higgins och hans ­båtar skulle D-dagen och Västeuropas befrielse troligen ha misslyckats.

Romsmugglare var Andrew Higgins första kunder

Higgins föddes i Nebraska år 1886 som den yngste av tio barn. Han växte upp i Omaha och blev, enligt egen uppgift, utslängd från samtliga skolor för att han slogs och skolkade. Å andra sidan visade han sig tidigt ha sinne för affärer: Han började slå gräs med lie för att tjäna pengar men förfogade snart över en hel flotta på 17 gräsklippare. Medan äldre pojkar skötte det tunga slitet, tog Higgins bra betalt för att organisera arbetet.

Som ung man flyttade han till New Orleans och byggde upp en framgångsrik trävaruhandel. Under 1920-talet ­ägnade han sig alltmer åt båtbyggeri. Higgins byggde flatbottnade båtar för Louisianas svårframkomliga träskmarker, och full av självförtroende kallade han sin första modell för ”Wonderboat”.

Den blev snabbt populär hos jägare och oljebolag, och inte minst hos de otaliga rom­smugglare som på nätterna skeppade in olaglig karibisk sprit i förbudstidens USA. Kustbevakningen var alltid på jakt efter smugglare, och Higgins sålde gärna sina båtar även till ordnings­makten.

Flodpråm kunde hoppa över trästammar

När förbudstiden var över, och amerikanerna åter kunde köpa alkohol lagligt, tog sötebrödsdagarna slut för Higgins. Han började arbeta med båttyper som så småningom skulle komma att resultera i Higginsbåten. Först konstruerade han den flatbottnade Eurekabåten som reste sig i fören. På så sätt kunde den ta sig rakt över flytande trädstammar och även köras upp på land utan att få en skråma.

Inspirationen till farkostens undersida hämtade Higgins från buken på en blåval. Träskbåten såg ut som vilken fritidsbåt som helst och hade en rymlig hytt för styrmannen. Men efterföljaren, Eurekabåten, gick som en dröm och kunde vända på en femöring.

Under åren därefter förbättrade Higgins båten genom att bland annat konstruera ett skrov som förde undan vattenväxter och andra hinder från propellern. Han gjorde även båten starkare ­genom att ge den en massiv stäv tillverkad av ett enda stycke trä.

Higgins letade efter nya kunder som skulle ersätta romsmugglarna, och kom i kontakt med flottan som behövde landsättningsbåtar till sina marinsoldater. Men varenda gång han på 1930-­talet försökte få flottan att intressera sig för Eurekabåten möttes han av kalla handen.

Andrew Higgins utmanade till duell

Snart fick Higgins emellertid stöd från en viktig allierad: marinkåren. Soldaterna som skulle sättas i land från flottans båtar ville väldigt gärna ha en landsättningsbåt som inte strandade på någon sandbank långt utanför kusten. Och de hade fått ett gott öga till Eurekabåten.

Inte förrän på hösten 1940 lyckades Higgins och hans allierade förmå flottan att testa Eurekabåten och jämföra den med andra tänkbara landsättningsfarkoster. Enda anledningen till att testet verkligen blev av, var att Higgins själv finansierade det.

Resultatet blev entydigt. I en officiell rapport konstaterades att Eurekabåten var ”den överlägset bästa”. Byråkraterna gav med sig och beställde 335 båtar. Nu hade Higgins äntligen fått in en fot hos flottan.

Nackdelen med Eurekabåten var emellertid att soldaterna måste hoppa ut över relingen för att ta sig i land. Higgins hade fortfarande en hel del arbete kvar att göra på den genialiska båt som skulle ge honom en plats i historieböckerna.

I mars 1941 kom en kapten Victor H. Krulak från marinkåren till Higgins. Med sig hade han foton på en japansk båt med bred landsättningsramp i fören. När rampen fälldes ned kunde soldaterna lämna båten betydligt fortare än om de klättrade ut över relingen som i Higgins Eureka. En sådan båt ville marinen gärna ha.

Även om Japans attack mot Pearl Harbor ännu låg nio månader framåt i tiden, förutsåg ledningen inom marinen att USA förr eller senare skulle komma att dras in i andra världskriget. Nu gällde det att förbereda sig på bästa sätt.

Krulaks fotografi från 1937 var taget under japanernas invasion i Kina, där han närvarat som officiell observatör. Higgins blev förtjust och satte sina medhjälpare till att konstruera en båt som kombinerade det bästa från japanernas båt och hans egen Eureka. Två månader senare kunde han bjuda in till en demonstration av Higginsbåten på en sjö utanför New Orleans.

Representanter från marinen stod på stranden och såg på när en lastbil kördes ombord, skeppades en runda på sjön och därefter kördes i land på stranden. Sedan gick 36 man ombord och upprepade det lyckade testet.

Prototypen till flodpråmen tillverkades på tre dagar

Marinens positiva uttalanden om Higginsbåten ledde till att flottans kommitté för landsättningsfarkoster planerade en resa till New Orleans redan tre dagar senare. Higgins blev dessutom tillfrågad om han kunde göra en skiss till en ännu större båt för stridsvagnar och artilleri.

Higgins reaktion säger en del om vilken energisk och kompromisslös ledare han var. I telefon svarade Higgins att han inte bara tänkte ha en pappersritning klar utan även låta bygga en prototyp av stridsvagnspråmen. Officeren svarade: ”Det är ju omöjligt.”

”I helskotta heller. Se ni bara till att vara här om tre dagar”, replikerade Higgins. Så snart han lagt på luren gick startskottet till tre dagars febril aktivitet i fabriken. Hans skickliga medarbetare byggde blixtsnabbt om en halvfärdig bogserbåt till en användbar stridsvagnstransport genom att skala bort styrhytt och annat överflödigt, men landsättningsrampen vållade problem. När svetsarna skulle börja på den hade ingenjörerna ännu ingen ritning färdig.

Higgins stängde in sina viktigaste medarbetare, däribland sin son Ed, på sitt kontor. Ingen fick lämna lokalen förrän rampen var klar. Tre dagar senare kunde fabriksägaren stolt visa upp en fungerande prototyp med så många svetsfogar att den fick öknamnet Patches – lapptäcket. Men den gick alldeles utmärkt och uppfyllde försvarets krav.

Oturligt nog för Higgins hade flottans egna skeppsbyggare ritat en konkurrerande stridsvagnspråm – och stolta byråkrater inom flottan ville hellre ha den, även om den enligt Higgins hade många brister.

Vid flera tillfällen träffade Higgins senator Harry S. Truman personligen och klagade. Truman ledde en senatskommitté som skulle motverka slöseri med statens medel under USA:s våldsamma upprustning. Till sist lät sig Truman övertalas. Han skickade ett kärvt meddelande till flottan: ”Tillverka en av era båtar. Genomför ett direkt, praktiskt test mot Higgins produkt.”

Flottans fartyg var nära att kantra

Båtarna för stridsvagnstransport testades den 25 maj 1942 utanför Norfolk i Virginia.

En frisk vind piskade vågorna till skum utanför kusten, och representanter från flottministeriet, flottans skeppskontor, marinkåren och armén stod och väntade i gråvädret. Alla spanade ut över havet och väntade spänt på de båda farkosterna – flottans stridsvagnstransport och Higgins konkurrerande båt Lapptäcket, som nu bar det mer officiella namnet LCM – Landing Craft Mechanized.

När de båda båtarna till slut kom inom synhåll verkade allting gå som på räls – ända tills de kom ut på öppet hav. Fören på flottans båt försvann ned i vågorna upprepade gånger och vattnet forsade in över däcket. Flera gånger tvingades styrmannen stanna båten för att besättningen skulle kunna pumpa ut vattnet och försöka behålla kontrollen över den 30 ton tunga stridsvagnen ombord.

Till åskådarnas stora fasa började båten rulla så kraftigt att hela besättningen – inklusive styrmannen – satte sig på relingen med flytvästar på sig, beredda att hoppa i sjön. Till sist vände styrmannen båten och förde den tillbaka in på lugnare vatten. Under tiden tog sig Higgins LCM fram över vågorna utan problem, körde upp med fören på stranden och släppte av sin stridsvagn.

Därefter backade båten obehindrat bort från stranden och stävade ut på havet igen. Efter den uppvisningen fick byråkraterna från flottans fartygskontor ge med sig. Alla skeppsvarv i landet fick order om att konvertera till Higgins sjödugliga konstruktion när de byggde stridsvagnspråmar på licens.

Även Eurekabåtarna tillverkades i stor skala, men mötte fortfarande oväntat motstånd och beställdes bara i begränsad upplaga.

Drunkningsolyckor gjorde Andrew Higgins ursinnig

Medan Higgins slogs för sin stridsvagns-pråm utvecklade amerikanska flottan ett alternativ till Higginsbåten. Farkosten kallades LCPR och var tydligt inspirerad av Higginsbåten men hade en smalare ramp i fören. Higgins var ursinnig.

När flottan försökte beställa 300 LCPR-båtar hos Higgins, vägrade han att bygga det undermåliga fartyget. Enligt den hetlevrade sydstatsmannen skulle fienden kunna skjuta ned amerikanska soldater ”som lerduvor” när de en efter en sprang ut över den smala rampen.

Ännu en gång fick det bli en direkt duell om saken. Båtarna testades mot varandra i augusti 1942, och precis som Higgins förutspått var det hans konstruktion som klarade sig bäst. Det tog mer än en halv minut för de 36 soldaterna att rusa ut ur flottans LCPR, medan lika många soldater kunde lämna Higgins båt på bara 12 sekunder. Trots det höll flottan envist fast vid sina LCPR och beställde flera hundra sådana hos Higgins konkurrenter.

Rampen var emellertid inte det enda problemet med LCPR-båten, hävdade Higgins. Enligt den temperamentsfulle sydstataren var båten alldeles för tung i fören och den löpte därmed stor risk att gå på grund på sandbankar långt ifrån stranden. När just detta inträffade under en nattövning utanför Floridas kust på våren 1943 drunknade 14 soldater, nedtyngda av sina stora ryggsäckar.

Higgins blev mycket upprörd och skrev ett brev till generalerna i marinkåren och armén, där han anklagade flottans chefer för att ha ”sina landsmäns blod på händerna”.

Flottan kapitulerade till sist och tog till sig flodpråmen

Efter dödsolyckan avskedades flera äldre officerare från flottans skeppskontor, och deras mindre styvnackade efter­trädare beställde genast 1 000 Higgins­båtar. En order på ytterligare 2 000 Higgins­båtar i maj 1943 visade tydligt att den påstridige båtbyggaren från Loui­siana till sist hade rott hem segern, efter tio års kamp.

Higgins kommenterade inte händelserna förrän flera år senare: ”Jag ville inte verka missnöjd med flottan, för efter 1942 kom vi alldeles utmärkt överens.” När Higgins fått ordern i hamn kunde han äntligen koncentrera sig på det han var bäst på: att få saker och ting att hända i ett rasande tempo. Han utökade ­arbetsstyrkan genom att anställa kvinnor, vilket var en stor sensation i Loui­siana på den tiden – och han förbättrade arbetet vid de löpande banden så att arbetstempot nådde imponerande höjder.

Produktionen fortsatte även då fabriken vid ett tillfälle inte fick någon leverans av motorer. Snart låg 700 motor­lösa båtar klara i kanalen utanför Higgins-fabriken. Då kom en order från flottan: båtarna måste levereras omgående.

Under tiden hade motorerna hunnit komma, men hur skulle de kunna monteras i båtarna så snabbt som flottan krävde? Higgins hade svaret: kanalen fick bli ett löpande band. Maskinerna som behövdes för monteringen ställdes upp längs kajen, och sedan satte arbetarna igång.

Till följd av alla dessa smarta lösningar kunde Higgins medarbetare bygga båtar så snabbt att flottans transportfartyg, som skulle föra landsättningsbåtarna till fronten, inte hann med. Men Higgins hade en lösning på det problemet också. Inför två häpna officerare från flottan visade han hur hans anställda kunde dela en färdigbyggd LCM i nio delar med en skärbrännare och därefter svetsa samman delarna igen utan problem. På så sätt fick det plats fler båtar i lastrummen, förklarade Higgins. Och så blev det.

I slutet av 1943 hade Higginsbåtarna visat sitt värde från Stilla­ havet till Nordafrika. Higgins blev folkhjälte och hyllades stort i pressen. Och nu var Higginsbåten redo för sitt verkliga elddop.

Higginsbåten segrade på D-dagen och vann kriget

Natten till den 6 juni 1944 tog sig världens dittills största flotta över Engelska kanalen. D-dagen hade börjat. Nu skulle Hitlers trupper jagas ut ur Frankrike och resten av Europa skulle befrias. Innan dagen grydde började de stora transportfartygen sänka ned sin last på det oroliga havet – mer än 1 500 av Higgins farkoster. De allra flesta var av typen Higginsbåt, som snart kretsade i stora stim runt omkring de stora transportfartygen.

Soldaterna klättrade ned via repstegar och fyllde landsättningsbåt efter landsättningsbåt. Därefter satte de kurs in mot kusten i långa, raka led. Klockan 6.30 skrapade de första Higginsbåtarna mot den sandiga bottnen på Utah och Omaha Beach. När D-dagen var till ända hade Higginsbåtarna släppt i land drygt 130 000 brittiska och amerikanska soldater – och förlusterna hade blivit betydligt mindre än befarat.

I november samma år höll de allierades överbefälhavare, general Dwight D. Eisenhower, ett tal vid Thanksgiving-högtiden till ­nationen. Han sade: ”Låt oss tacka Gud för Higgins Industries, dess ledning och dess anställda, som gav oss de landsättningsbåtar vi behövde för att kunna genomföra vår operation.”

När kriget var slut hade Higgins Industries levererat mer än 20 000 båtar av olika typer till de allierade. Många år senare sade Eisenhower att ”Andrew J. Higgins var mannen som vann kriget åt oss”.

Kanske är du intresserad av...