Britterna anföll i sina tungt beväpnade jeepar.

© Topfoto/Polfoto

Brittisk specialstyrka spred skräck bakom fiendens linjer

Utan förvarning dyker ett stort antal brittiska jeepar upp på den tyska flygbasen i Nordafrika. Under några intensiva minuter sätter soldaterna alla plan i brand innan jeeparna försvinner i öknen. Ännu en gång har elitstyrkan Special Air Service riktat ett dödligt angrepp mot den tyska militärmakten.

31 mars 2017 av Claus Cancel

”Good evening!” låter det med sjungande irisk accent. Samtidigt sparkas dörren in till ­mässen på den tyska flygbasen Tamet i Nordafrika. 

De tyska och italienska piloterna i matsalen ser förskräckta upp från sina spelkort och snapsglas.

Det är december 1941. Ökenräven Erwin Rommel och hans Afrikakår har för första gången tvingats rycka tillbaka efter en omfattande brittisk offensiv. 

Piloterna förtränger de dåliga nyheterna med brännvin – de kan inte ens föreställa sig att de befinner sig i fara här, tiotals mil från stridigheterna.

Men nu springer nio främlingar in i mässen. De ser ut som vildar med ovårdade helskägg, dammiga brittiska uniformer och turbaner på huvudet. 

Ingen av de tyska piloterna vet att de smutsiga britterna tillhör en nyinrättad kommandostyrka med namnet SAS – Special Air Service.

Ett par veckor tidigare hade SAS-soldaterna skickats långt bakom fiendens linjer för att skapa kaos på de tyska och italienska flygbaserna. 

Ledaren Paddy Mayne har just sparkat in dörren till den högst belägna basen och brölat ”Good evening!”. 

Nu pekar han på piloterna med en Colt 45-pistol. Männen runtomkring honom är beväpnade med kulsprutepistoler, så kallade Tommy Guns. Man kan nästan ta på spänningen när de två grupperna tyst stirrar på varandra.

Stillheten bryts först när en tysk pilot plötsligt reser sig. Paddy Mayne tvekar inte. Snabbt riktar han pistolen mot honom och skjuter.

Därefter riktar han pistolen mot nästa pilot. Också han träffas och helvetet bryter lös.

Britternas Tommy Guns skickar ett dödligt regn av kulor in i mässen där de 30 tyskarna och italienarna måste ta skydd och besvara elden med lätta hand­eldvapen. 

Samtidigt delar Paddy Mayne upp sin styrka i två. Fyra soldater ska stanna kvar för att besegra piloterna medan han själv och fyra andra springer till de tyska stridsplanen på startbanan.

Britterna placerar bomber på vingarna och ställer timern på 30 minuter. 

När bomberna tar slut kravlar de upp på de resterande planen och skjuter sönder instrumenten i cockpiten med kulsprute­pistoler. 

Sedan försvinner de nio SAS-soldaterna ut i öknen. En av dem kikar över axeln:

”Vilken syn. Plan som exploderade över hela området, blandat med bensin och bomber som sprängdes i luften.”

De överlevande piloterna på den tyska basen vet ännu inte vad som just hänt. De har heller ingen aning om att detta överfall bara är början. 

Under de följande månaderna kommer deras flygbaser med jämna mellanrum att angripas – inte bara av ovårdade ökensoldater, utan av stora styrkor med tungt beväpnade jeepar som målinriktat skjuter sönder de tyska och italienska flygbaserna.

Andra världskrigets legendariska SAS-styrka är som en hägring i Saharas ökensand.

Klicka på teckningen och se hur jeepen förbereddes för strid

Sjukskriven soldat får idén

Det var den skotske officeren David ­Stirling som hade fått idén till kommando­styrkan Special Air Service. 

Han längtade efter att få komma ut i krig och var lite för otålig och odisciplinerad för livet i det skotska regementet. 

Istället anmälde han sig till de brittiska kom­mando­styrkorna.

När han under sommaren 1941 låg på sjukhuset i Kairo efter ett misslyckat fallskärmshopp informerades han om att hans kommandoenhet hade upplösts och att medlemmarna skulle skickas till­baka till sina ursprungliga enheter. 

Det scenariot passade den 25-årige Stirling extremt dåligt. Dels var han övertygad om att det var en dålig idé att upplösa kommandoenheten i Nordafrika, dels var han säker på att kommandosoldaterna, om de användes på rätt sätt, skulle kunna skapa skapa kaos bakom tyskarnas linjer. I sjukhussängen tog idén form:

Grupper om 10–20 man skulle diskret landa med fallskärm på fiendens territo­rium. De skulle orsaka förödelse på de tyska flygbaserna och bensindepåerna.

Stirling ville gärna komma ut på fältet och beslutade sig för att berätta om sina förslag för den brittiska militärledningen. 

Haltande på sina kryckor lämnade han därför sjukhussängen i hopp om att få tag på ledningen. Redan vid porten nekades han dock tillträde av vakten. Desperat efter att få dela med sig av sin idé hittade Stirling ett hål i stängslet som han smet igenom. Vakterna följde honom hack i häl men han hann precis säga det han ville till den näst högste kommendanten för de brittiska styrkorna i Nordafrika, general Neil Ritchie. 

Tre dagar senare fick han berätta om idén för den högste chefen, general Claude Auchinleck. Han köpte idén.

Senare befordrades David Stirling till kapten och han utsåg personligen de 60 män som skulle utgöra den nya specialstyrkan. 

Han fick dessutom tillåtelse att rapportera direkt till general Auchinleck eftersom Stirling inte tyckte om arméns officerare. 

I hans ögon var de oförmögna att tänka självständigt. Stirling hade med andra ord fått fria händer att göra precis som han själv ville. 

Den nya styrkan fick namnet ”L-enheten av Special Air Service”. Det fanns i och för sig inga andra enheter i SAS, men tyskarna fick gärna tro det.

Den nya specialstyrkan blev precis som Stirling hade önskat sig – ändå blev SAS första insats ett fiasko.

Sandstorm splittrar SAS

Efter att ha handplockat soldaterna till sitt nya förband, bland andra den irländske bråkstaken Paddy Mayne, var SAS redo för sin första insats. 

I mitten av november 1941 släpptes styrkan ner bakom de tyska linjerna.

Den brittiska armén i Nordafrika hade inlett en offensiv och tanken var att SAS skulle delta i den genom att förstöra tyskarnas flygbaser.

Uppdraget gick dock helt fel eftersom Stirlings män hamnade i en av de värsta stormarna i området på flera år. 

Den lilla styrkan spreds ut och många av männen hittade aldrig containrarna med vapen och sprängmedel som de skulle ha använt för att angripa. 

De få som lyckats komma i närheten av tyskarnas baser fick avbryta angreppet eftersom stubinerna till deras bomber blivit genomblöta av regnet. 

Av de 55 soldater som deltog dödades eller tillfångatogs 34.

Det misslyckade uppdraget fick Stirling att lägga om den nya styrkans strategi.

Under ökenkriget slog britterna till mot en rad tyska flygbaser där de förstörde jakt- och bombplan.

© Getty Images

Ökenexperter hjälper till

Stirling konstaterade att de överlevande från insatsen räddats från öknen av den brittiska militärenheten Long Range ­Desert Group (LRDG).

Soldaterna i denna specialenhet använde sig av terränggående lastbilar och var experter på att operera i öknen. 

Ofta tillbringade de flera månader åt gången på fientligt territorium medan de spionerade och hjälpte flyende krigsfångar och nedskjutna piloter i säkerhet.

”Varför låter ni oss inte bara köra er bakom fiendens linjer i lugn och ro istället för att riskera flera farliga fallskärmshopp?” föreslog överstelöjtnant Guy Prendergast, ledare för LRDG. David Stirling älskade idén.

Special Air Service lade fallskärmarna på hyllan och höll sig från och med nu på marken. Under det följande halvåret blev samarbetet mellan LRDG och SAS en stor framgång och SAS lyckades förstöra nästan 150 tyska och italienska stridsplan.

LRDG:s framskjutna förnödenhets­depåer i öknen fungerade som baser för SAS och när soldaterna skulle angripa tyskarna körde LRDG dem så långt in på fiendens territorium som det överhuvud­taget var möjligt. 

Sedan gömdes last­bilarna under sandfärgade kamouflage­nät medan soldaterna fortsatte färden till fots.

Efter angreppen vände soldaterna tillbaka till lastbilarna och kördes till ­LRDG:s depåer som också var kamouflerade för att inte kunna observeras från fientliga plan. Det visade sig vara överraskande lätt att gömma sig i de öde ökenområdena. 

Det var faktiskt så lätt att SAS-soldaterna ofta hade svårt att hitta sina lastbilar och baser igen.

Väntetiden mellan insatserna, när de gömde sig på osynliga baser, var den värsta tiden för SAS-trupperna. 

De befann sig på fientligt territorium i flera veckor åt gången utan att ha något att göra. Löj­t­nant Stephen Hastings berättade senare:

”Vi levde som kaniner. Våra fordon kördes ner i uttorkade flodbäddar och kamouflerades med nät och växter. De flesta av oss blev helt svarta i huvudet av solen, undantaget de särskilt otursamma som bara kunde bli röda. Det var skållhett om dagen och kallt om natten.”

SAS byter taktik

Försommaren 1942 fick SAS sina egna fordon och soldaterna var inte längre beroende av hjälp från LRDG. 

Men angreppsstrategin var fortfarande den­samma:

Soldaterna körde in på fientligt territorium, gömde jeeparna under kamouflaget och smög sig in på baserna som låg längs den egyptiska medelhavskusten, cirka sju mil bakom tyskarnas linjer.

En rad räder gick bra men en enhet som leddes av Paddy Mayne upptäckte att flera av deras bomber inte exploderade. Under angreppet kunde Mayne och hans män därför förstöra endast 22 plan och de oskadda planen irriterade honom.

”Det kan krossa ens hjärta”, sa han till Stirling när träffades strax efter det misslyckade angreppet.

Stirling fick ett plötsligt infall och föreslog han att de två skulle köra tillbaka till flygbasen för att skjuta sönder resten av flygmaskinerna.

Mayne var inte svårövertalad och i sin jeep följde han efter Stirling som själv satt bakom ratten i sin ”Blitz Buggy”, ett litet öppet fordon.

När de kom fram till basen körde de runt mellan planen och förstörde dem systematiskt med kulsprutorna som fanns på deras bilar. På några minuter utplånades 15–20 tyska plan i regnet av kulor.

David Stirling insåg strax att han av en slump hittat ett helt nytt sätt att attackera fienden på. 

Den nya taktiken lämpade sig samtidigt för att undgå ett allt mer påtagligt problem: Tyskarna hade börjat ställa ett stort antal vakter runt sina baser. 

Vakterna gjorde det svårt för britterna att smyga sig in på baserna och plantera bomber.

En månad senare användes taktiken i det mest legendariska angreppet SAS genomförde i Nordafrika.

Majoriteten av SAS jeepar klarade sig i Sidi Haneish-angreppet.

© Imperial War Museum

Angreppet på Sidi Haneish

Natten mellan den 26 och 27 juli 1942 angrep SAS-styrkan tyskarnas flygbas Sidi Haneish i Egypten. I skydd av natten dundrade britterna in på startbanan i avtalad formation och sköt på allt med kulsprutorna. 

Först attackerade de tyskarnas försvar och sedan riktade de elden mot flygmaskinerna.

Tyskarna överrumplades totalt och besvarade elden lite sporadiskt. Stephen Hasting som var med i räden berättade:

”Först sköt vi bara en kort salva, så öppnade vi för en öronbedövande kako­foni av brak och larm. 

De röda och vita spåren från projektilerna flög genom mörkret. Vissa studsade upp i luften igen efter att de träffat marken och himlen fylldes med tusentals korsande spår efter projektilerna.”

Kulsprutornas ammunition bestod av en blandning av spårljus- och vanliga projektiler och särskilda antändningsprojektiler som satte eld på planen. 

Snart var alla basens plan insvepta i lågor medan livrädda tyska och italienska soldater förgäves försökte träffa britterna.

SAS-soldaterna var absolut tvungna att hålla sina platser i jeepformationen så att de inte råkade träffa varandra. 

Med kul­sprutor både framtill och baktill kunde chaufförerna se endast rakt fram när skyttarna avfyrade vapnen.

”Ett efter ett fattade planen eld. Några av dem var bara fem meter ifrån oss när vi passerade dem. De exploderade med ett öronbedövande brak och vi kunde känna den våldsamma hettan”, berättade SAS-soldaten Carol Mather senare om angreppet.

När Stirlings män inte kunde hitta fler plan att beskjuta och ammunitionen höll på att ta slut blåste han i ett horn som signal till trupperna att de skulle dra sig tillbaka. 

Under tiden hade tyskarna organiserat ett försvar och sköt efter dem med en luftvärnskanon.

Sex jeepar fick lättare skador och en SAS-soldat dog. Angreppet varade i cirka 15 minuter och kostade tyskarna 30 plan enligt Stirlings snabba summering.

Trots alla farliga räder mot tyskarna klarade sig SAS oskadda från de flesta.

© Getty Images

Stirling tas till fånga

Resten av året fortsatte David Stirling och hans SAS-styrka att skapa kaos bakom de tyska linjerna. 

Ett av truppens uppdrag slutade dock riktigt illa, nämligen angreppen mot hamnarna Benghazi och Tobruk.

Den nya överbefälhavaren för britternas åttonde armé, general Bernard Montgomery, hade krävt att SAS deltog i en stor offensiv mot Rommels linjer.

Det var första gången SAS skulle arbeta tillsammans med ett vanligt infanteri. Angreppsmetoden var helt annorlunda än den taktik SAS brukade använda, nämligen hit and run-insatser med soldater i små grupper.

Stirlings protester var förgäves och offensiven inleddes. Redan på vägen till Benghazi hamnade SAS-styrkan i bakhåll och soldaterna var tvungna att fly. De miste flera av sina mest erfarna soldater.

Efter bakslaget fick Stirling tillåtelse att utföra sina operationer som han var van: Han kunde själv välja sina mål och han behövde inte ta kommandon som andra. 

Dessutom fick han utöka sin styrka till 29 officerare och 572 män.

I januari 1943 gick det dock fel igen. Tyskarna satt fast i en avkrok i Tunisien medan Montgomerys åttonde armé närmade sig österifrån och den allierade första armén närmade sig västerifrån. 

Kriget i Nordafrika var så gott som vunnet. Ändå fortsatte Stirling sina farliga uppdrag.

Det var viktigt för honom att visa vad SAS klarade av så att styrkan kunde spela en central roll även när kriget i Nordafrika avslutas och soldaterna skulle föras till Europas slagfält. 

Det var en av anledningarna till att Stirling befann sig på ett uppdrag med 14 män den 23 januari.

På natten greps de av en tysk patrull och bara tre av britterna lyckades fly. Stirling tvingades ge upp och tillbringa resten av kriget i fångenskap.

Den tyska ökenräven Erwin Rommel hade svårt att dölja sin förtjusning över att ha fångat en av de farligaste britterna i Nordafrika. I ett brev till sin hustru hemma i Stuttgart skrev han:

”De brittiska styrkorna har mist en alldeles särskilt duktig officer och ledare för deras ökengrupper. Grupperna har vållat oss mer skada än någon annan brittisk styrka av samma storlek.”

Under ökenkriget i Nordafrika klarade SAS-styrkan att förstöra över 250 tyska och italienska plan samt ett stort antal av fiendens bensin- och am­munitionsdepåer.

Kanske är du intresserad av...