© Getty Images & Shutterstock

Blodbadet vid Rzjev krävde 1,5 miljoner offer

Bara 200 km från Moskva har nazisterna år 1942 förskansat sig utanför staden Rzjev. Hotet om ett nytt angrepp mot huvudstaden får Stalin att kommendera sin utmattade armé ut i en på förhand förlorad offensiv. Tyskarnas försvar är så hårt att ryssarna efter några få månader ger området kring Rzjev det passande namnet "köttkvarnen".

3 november 2016 av Therese Boisen Haas
Redo! Ladda gevären! Boris Gorbatjevskij hör den illa­varslande ordern och ­känner sig plötsligt helt ensam i världen.


Några hundra meter framför ligger "Hitlers ­bestar" i sina skyttegravar, där de har förskansat sig i månader utan att Röda ­armén kunnat trycka dem tillbaka. Den unga ­infanterisoldaten vet åt vilket håll han ska men är oförmögen att ställa sig upp. Illamåendet sköljer över honom. Han kramar sitt gevär.

Infanteristen Gorbatjevskij befinner sig denna augustimorgon år 1942 utanför en by sydväst om Rzjev, nära ­Moskva, med en decimerad pluton och en division döda soldater.


Ändå rullar sovjetiska militärfordon ut från skogsbrynet bakom honom och ljudet från den första granaten dånar i den tidigare ­stilla morgonen. Slaget – eller "kött­kvarnen", som Röda arméns soldater kallar det – är igång. Igen.

"Framåt, följ mig", brölar ett befäl. Skräcken får svetten att rinna längs hjälmens kant men Gorbatjevskij tvingar sig själv på fötter. Led efter led kastar sig Röda arméns soldater fram, vrålande det ryska slagordet:

"Urrah!"

De har kommit halvvägs ut i ­terrängen då tyskarna öppnar eld: Mängder av jord sprutar upp och döda och levande slungas genom luften.

De sårade ­skriker på hjälp. Mitt i allt detta hör Gorbatjevskij ett förfärligt, skräckinjagande ljud. Ett bombplan utrustat med en siren dyker plötsligt och låter sin last falla. Öronbedövande explosioner får Gorbatjevskij att tappa andan. Förvirrad spejar han förgäves efter de ryska plan som borde besvara elden.

"Framåt, för i helvete", vrålar en officer som fortfarande är i livet och ännu en gång störtar Gorbatjevskij direkt mot den tyska spärrelden. Några kräks medan de springer. Andra gråter. Det är inte många kvar i Gorbatjevskijs linje då han själv plötsligt faller till marken. Han har träffats av granat­splitter.

Trots de massiva sovjetiska förlusterna förvånar det inte Gorbatjevskij att en ny rad soldater drivs fram bakom honom. Människooffer har skördats hela dagen och förlusterna i den svaga och utsvultna Röda armén slår alla rekord.

Men Gorbatjevskij har gradvis förstått Stalins budskap: Tyskarnas front­linje nära Moskva ska tryckas tillbaka, kosta vad det kosta vill – också om priset är Gorbatjevskijs eget liv.

Stalin beordrar blixtoffensiv

Fem månader innan granatsplittret fäller Gorbatjevskij hade Sovjetunionens diktator, Josef Stalin, kallat till samling i ­Röda arméns generalstab – Stavkan.


Han var fortfarande rusig efter segern i ­Moskva år 1941, men en sak plågade honom: Bara 200 km från huvudstaden hade tyskarna förskansat sig nära staden Rzjev och skapat en ficka på ca 200 km² i fronten. Det var enligt Stalin en pistol riktad mot Sovjets hjärta.

"Tyskarna kommer att hämta sig efter sitt nederlag", förmanade han sina högsta generaler och rådgivare.

Vintern var enligt diktatorn den bästa perioden för att eliminera fickan. Försiktigt invände hjälten från Moskva, general Zjukov, att bristen på ammunition, bränsle och ­materiel var allvarlig. Röda armén var försvagad och segern hade kostat ohygg­ligt många liv. Men Stalin ville inte ­lyssna.

"Vår uppgift är att hindra tyskarna från att vila sig", förmanade diktatorn.

Stalin satsade på en snabb operation: Tyskarna skulle angripas samtidigt från två håll och under tiden skulle städerna i området återerövras och den tyska styrkan tvingas använda sina reserver. Wehrmacht hade totalt 625 000 man och mot dem ställde Sovjet nu 688 000.

I 14 månader stred de sovjetiska styrkorna förgäves mot den tyska övermakten.
© Getty Images
Den 10:e januari 1942 inledde den 45-åriga general Efremov angreppet på Rzjev från sydöst. Samtidigt slog 29:e armén till från norr: Tyskarnas knytnävsformade front skulle kapas vid handleden.

Efremov lyckades tränga igenom tyskarnas frontlinje och sätta en kil på 110 km nära staden Vjazma, sydväst om Rzjev. Hans trupper närmade sig Vjazma då värsta tänkbara nyhet nådde generalen.

Tyskarna hade att­ack­erat hans bakersta trupper och skurit av honom från resten av Röda armén. Efremovs armé var omringad bakom fiendens linjer och måste klara sig på egen hand under den kallaste delen av ryska vintern.

"Vintern var omänskligt hård. Snön var så djup att det nästan var omöjligt att gå och det var hela tiden snöstormar. Ändå skulle vi kämpa, trots att vi var omringade och hela tiden besköts", berättade soldaten Jevgenij Nizovtsev många år efter kriget.

En normal dagsranson skulle nu ­räcka i fyra dagar och det fanns inte nog med medicin för att behandla alla sårade. Kavalleriets hästar dog i kylan som kunde nå minus 30 grader och soldaterna sågade itu de frusna hästkropparna för att koka köttet.


Utöver de svåra förhåll­andena började den sparsamt tilltagna ammunitionen ta slut. Efremov kontaktade generalstaben och bad om hjälp. Men general Zjukov avvisade hans begäran: Efremov låg, enligt Zjukov, som han själv hade bäddat. Han kunde ju bara ha försvarat sin baktrupp.

Den omringade Efremov bombades konstant från luften. 29:e armén, som skulle knipa av handleden norrifrån, fick samma behandling. Till och med dess fältsjukhus förstördes av Luftwaffe, vars Stuka-bombplan spred skräck.

"Ljudet från deras sirener gjorde oss tokiga. Så snart de började blev jag som paralyserad av skräck. På natten hörde jag dem i mina drömmar – det var så döden lät", berättade den överlevande soldaten Vladimir Karpov.

Tyskarna härskade fullständigt över luftrummet och i slutet av januari hade 29:e armén förlorat 80 000 man och var tvungen att dra sig tillbaka.

"Alla överlevande från 29:e armén har frostskador och sår", noterade en sköterska. "Inte en enda är frisk."

Fiendens general blev tysk förebild

Samtidigt förvärrades situationen för Efremov vars omringade armé höll på att utplånas. Stavkan var inte heller till någon hjälp och alla samtal till Zjukov gav samma resultat:

"Njet! Ingen reträtt och ingen hjälp utifrån. Leta föda och ammunition lokalt", lät meddelandet igen. De utsvultna soldaterna åt bark, snö och rötter medan de besköts, dag som natt.

"Männen la små stenar i munnen att suga på för att försöka förtränga ­hungern", berättade den överlevande Jevgenij Nizovtsev. "Några försökte äta jord. Det var förfärligt."

Inte förrän i april kom tillåtelsen från Zjukov att dra sig tillbaka. Men då var det för sent. Efremovs sista sargade män kunde inte längre marschera de 150 km som krävdes. Omringade av tyskar sköt Efremov till slut sig själv i en liten skog för att inte behöva stå ut med skammen att kapitulera.

Tyskarna ärade den döda ryska generalen med en hjältebegravning.

"Kämpa så tappert för Tyskland som general Efremov gjorde för Ryssland”, förmanade den tyska generalen Model sina män. Zjukov däremot slösade inte tid på att sörja en förlorad general.

Tillsammans med Stalin förberedde han nästa etapp i offensiven, som vid den tidpunkten redan hade kostat 300 000 mansliv. Deras plan var att skapa en specialgrupp bakom fiendens linjer.

Den 11:e kavallerikåren hade varit omringad sedan februari och fallskärmssoldater skulle nu skickas till dem. Men dålig organisering satte käpp­ar i hjulen: Under maj månad ­nå­dde endast 1 663 man fram. Gång på gång bad kåren om mer hjälp.


Den kom aldrig och de totalt 16 000 mannarna från 11:e kavallerikåren tvingades göra ett vilt uppbrott. Längs deras flyktväg hopade sig snart förstörda ­fordon samt döda hästar och ­människor.

"Ljudet av de sårades stön var hjärt­skärande", noterade den överlevande spionen Vladimir Poliakov.

Sovjetiska soldater offrades

Samtidigt fick de tyska officerarna direktiv från Berlin: Führern krävde att Rzjev-fickan skulle hållas till varje pris.


Den andra juni 1942 påbörjade tyskarna därför Operation Seydlitz som skulle rensa området på sovjetiska trupper. Genom uppsnappade radiomeddelanden från fångar och avhoppare visste ­tyskarna att skogarna var fulla av kvarlämnade ryska trupper.

Tyskarna skickade specialstyrkor bestående ryska avhoppare och rysktalande soldater in i skogarna där de spred falsk information bland de hungrande och förvirrade ryssarna som gång på gång fick se sig omringade.

Den 12:e juli avslutades Operation Sey­d­litz: 30 000 sovjetiska soldater ­hade tagits till fånga och 187 700 ­dödats.

"Nu har vi chans att samla krafter och återskapa en obruten förvarslinje", konstaterade en tysk generalt nöjt.

Om tyskarna trodde att de kunde vila sig tog de dock fel. Stalin kalkylerade från och med nu cyniskt med att tappa tyskarna på krafter i Rzjev. Röda armén hade nämligen upptäckt att Tyskland förberedde ett angrepp på Stalingrad.

Genom att binda maximalt antal ­tyska trupper vid Rzjev-fickan såg Stalin till att tyskarna inte kunde koncentrera sig fullt ut på Stalingrad. Stavkas nästa stora insats var därför på samma gång ett angrepp och en avledningsmanöver.

Men Röda arméns sommarinsats år 1942 gick direkt snett. Under tio dagar öste regnet oavbrutet ner och förvandlade terrängen till gyttjefloder. Då Boris Gorbatjevskij i juli ankom till fronten och kravlade ner i skyttegraven stod den till hälften under vatten.

Soldaterna gick i genomblöta kläder dygnet runt. Och tillsammans med svältkosten försvagades Röda armén ytter­ligare av feber och lunginflamma­tion.


Operationen fortsatte ändå och på kvällen den 29:e juli skickade Stavkan en varning via radion till lokal­be­folkningen som paniskt försökte evakuera området. Tyskarna kunde inte undgå att förstå vad som väntade.

På dagen för angreppet satt den ­största delen av Röda arméns stridsvagnsenheter fast i gyttjan och infanteriet sprang ensamt mot fiendens eld.

"Vi förstår inte hur ryssarna använder sina soldater", noterade en tysk general. "De skickar ut dem i fält som kor som ska till slakt."

Tyskarna utkämpade tre slag

Vid en by sydväst om Rzjev blev granatsplitter i ryggen Gorbatjevskijs räddning från köttkvarnen.


På fältsjukhuset märkte han av irritationen bland de andra sårade soldaterna: Ingen förstod varför de döda inte begravdes eller var de flygplan som borde beskydda dem blivit av. Men ingen vågade säga det högt till officerarna av rädsla för repressalier.

Varje dag strömmade soldater in på sjukhuset som skjutit sig själva i handen eller foten för att slippa slagfältet, till läkarnas och sjuksköterskornas stora frustration. Gorbatjevskij låg i ett tält tätt packat med sårade. Han försökte få reda på hur slaget han deltog i slutade och varför byn var viktig att inta, men ingen ville svara.

Däremot fick han veta att Stalin gett en order som skulle förvandla soldaternas mardröm vid Rzjev till ett riktigt helvete. Order nr. 227 blev känd som "inte ett steg tillbaka".

"Ytterligare reträtt innebär din egen och Moderlandets undergång på en och samma gång", löd orden som fick Gorbatjevskij att blekna. Konkret innebar ­det att generalerna satte in så kallade blockadbataljoner. Alla som gick i ret­rätt skulle nu skjutas av sin egen här.


Till de värsta, hårresande striderna vid Rzjev sattes straffbataljoner framför fienden. Krigsfångar, kriminella och desertörer kunde få sin frihet om de överlevde på slagfältet. Det gjorde ingen.

Men Stalins ohyggliga människoslakt bar frukt. Långsamt trängde Röda ­armén äntligen framåt och stod i slutet av augusti – efter ytterligare 300 000 döda – bara sex km från Rzjev.

Tyskarna var ansträngda. Stalins själv­mordstaktik hade också orsakat massiva tyska förluster. Samtidigt ryktades det från syd att tyska trupper marscherade mot Stalingrad. Det till­sammans med belägringen av Lenin­grad och slaget vid Rzjev innebar att tyskarna nu utkämpade tre stora slag på Östfronten på samma gång. Den tyska arméns resurser var maximalt ut­­nyttjade.

Tyska maskin­­gevärsskyttar låg redo vid alla strategiskt viktiga platser.
© sz photo/scanpix

Basal utrustning saknades

Medan Gorbatjevskijs sår läkte stod ­Röda armén still några få km från Rzjev. Varenda ort intill staden hölls i ett järngrepp av tyskarna och ryssarna offrade tusentals soldater på att bara ta en.


I 20 dagar angrep 30:e armén exempelvis oavbrutet samma lilla by från samma håll – tills en ny officer övertog kommandot, angrep från andra hållet och tog byn på två timmar.

Stalins utrensningar i officerskåren under 1930-talet hade bl.a. inneburit att exempelvis skollärare, vars enda erfarenher var att domdera över elever, nu ansågs kvalificerade att bli officerare.

I oktober var Gorb­a­tjevskij till sist redo för strid igen. Han skickades till ett regemente där han fick löjtnants rang. Hans nya överordnade önskade honom – berusat – välkommen:

"Håll ut så gott du kan, men räkna inte med någon hjälp för det finns ­ingen kvar som kämpar." Gorbatjevskijs lilla pluton räknade bara 20 man och saknade helt basal utrustning. Om nätterna var de t.ex. tvungna att kravla ut i skogen och dra stövlarna av döda tyskar. "Guds gåva" kallades de fina ­tyska fotbeklädnaderna.

Dagarna blev kortare och Gorbatjevskijs pluton sov i fuktiga jordhålor i igenrasade skyttegravar. Bara några hundra meter bort befann sig tyskarna i uppvärmda bunkrar med el. Kl sex drack de kaffe och åt frukost, sedan retade de ryssarna i högtalarna:
"Låt oss slåss, ryss!"

I november kom Gorbatjevskijs pluton till Volgas ena strandbank där de flyttade in i tyskarnas övergivna skyttegravar. "Hitlers bestar" hade dragit sig tillbaka till motsatta banken, var­ifrån de varje dag lockade i högtalarna:

"Kom över till vår sida! Vi skjuter upp beskjutningen till kl. sex imorgon. Klockan 6.30 är det frukost." Tyskarna upprepade meddelandet flera gånger om dagen och ibland lät de en av­hoppad ryss fresta dem:

"Vi får choklad, ost och skinka."

Andra gånger släppte tyska plan porrtidningar till de slitna och frusna sovjetiska soldaterna. Röda armén saknade allt från tobak till hjälmar. Ändå fort­satte Stalins utsvultna här att rycka fram – under hot från sina blockad­bataljoner.

Gorbatjevskijs enhet kunde dock inte korsa den frusna Volga eftersom tysk­arna på andra sidan sköt ner alla på isen. När Röda armén äntligen nådde Rzjevs stadsgräns fick Gorbatjevskij och hans män fira 1942 års sista dag vid Volga.
Det sovjetiska artilleriet var i desperat behov av ammunition. En kanon avfyrades i genomsnitt bara två gånger om dagen.
© Sputnik Images/Polfoto

Röda armén lurad

Röda armén bombade nu Rzjev från morgon till kväll. Striderna pågick längs med stadens gator och varje hus kostade hundratals ryska liv.

"Efter fyra veckors oavbruten bombning går det inte att känna igen en enda byggnad. Ett kraterlandskap har uppstått där staden tidigare låg", noterade en tysk general.

Hopplösheten sänkte sig över de stridande ryssarna. Gatorna täcktes av lik och antalet sårade var enormt. Läget verkade vara låst. Men så nådde nyheten om tyskt nederlag vid Stalingrad fram – och hoppet sköljde som en flodvåg genom Röda armén.

"Hitler och hans bestar har bromsats", löd det triumferande ropet som spred sig som en löpeld från soldat till soldat. De nedbrutna männen fylldes av en nyfödd tro på seger. Nu skulle tyskarna få dödsstöten.

På andra sidan fronten var det dock påfallande stilla. Tyskarna förberedde nämligen ett kontrollerat tillbaka­dragande.


Under nätterna anlade Wehr­macht 800 km väg, etablerade nya försvarslinjer ca 200 km västerut och ­tömde Rzjev-fickan på materiel och ­föda.

De minerade byggnaderna som fanns kvar, sprängde järnvägarna och tvångsinskrev 60 000 sovjetmed­borgare som hjälptrupper i den tyska armén.

Den 1:a mars drog sig tyskarna tillbaka och under tiden utfördes ­Hitlers speciella order: Führern ville höra bron över Volga sprängas när hans män övergav Rzjev. Soldaterna rullade därför ut telefonkablar innan spräng­laddningarna detonerade. Braket hördes i Berlin.

Samtidigt gav Stalin order om att förfölja den flyende fienden. De sovjetiska trupperna marscherade iväg och vid åsynen av tyskarnas tomma skyttegrav utanför Rzjev ­bredde segerruset ut sig: "Fritz har stuckit", ropade ryssarna glatt.


Den 3:e mars kunde Röda ­armén promenera på Rzjevs sönderbombade gator. Av de 5 000 hus som ­tidigare funnits i staden stod endast 200 kvar.

Den 4:e mars 1943 skickade Stavkan den första och enda officiella kommentaren gällande det 15 månader långa slaget.

"Efter lång och hård kamp har våra trupper återerövrat Rzjev”, löd den påfallande korta notisen. Glömda var alla felsteg och inte minst de 1,5 miljoner ryssar som föll i slaget vid Rzjev.

Striderna i Rzjev var så hårda att i stort sett hela staden jämnades med marken. 
© Sputnik Images/Polfoto

Kanske är du intresserad av...