Vinterkriget: Gerillakrig i 40 graders kyla

Den bleka förmiddagssolen hänger lågt över Helsingfors den 30 november 1939. Plötsligt dyker nio sovjetiska bombplan upp ur molnen och börjar en till synes planlös rundflygning. Över hamnen släpper ett av planen sin last utan att träffa ett enda fartyg. Sedan fortsätter de in över centrum, troligen för att bomba centralstationen, men inte heller det lyckas de med. Alla bomber slår ned på torget framför stationen. Fyrtio helsingforsbor dör.

Nu sprider planen ut sig. Några bombar flygplatsen – men träffar bara en hangar – andra attackerar stadens tekniska skola där flera elever och lärare dör. Ryssarna flyger hit och dit medan de släpper de sista bomberna och beskjuter ett arbetarkvarter, innan de samlas i formation och försvinner österut.

Inte förrän nu ljuder stadens flyglarm. Sirenernas klagande tjut kan bara bekräfta att Finland befinner sig i krig med sin väldige granne Sovjetunionen. Fyra timmar senare återvänder ryssarna med 15 bombplan. Sammanlagt 200 av Helsingfors invånare dör denna dag.

En bil banar sig väg genom kaoset. På passagerarplatsen sitter landets över­befälhavare Carl Gustaf Emil Mannerheim. Egentligen skulle detta vara hans sista dag på jobbet – han har lämnat in sin avskedsansökan p.g.a. missnöje med regeringen. Mannerheim ville ha en större militärbudget men nekades. Han förordade en mer tillmötesgående politik gentemot Stalin men fick nej. Nu inser alla att den finsk-svenske friherren är den ende som kan rädda Finland.

Slaget vid Suomussalmi. Ryssarna lämnade kvar tonvis med materiel och ammunition åt finländarna.

Stalin vill skydda Leningrad

Konflikten med Sovjetunionen har pågått i flera år, och så sent som den 18 oktober 1939 presenterade Josef Stalin sina krav: Finland ska lämna ifrån sig Karelska näset, förstöra sina försvarsverk i öster och arrendera ut halvön Hangö till en sovjetisk flottbas. Allt för att den sovjetiska industristaden Leningrad ska få skydd av större omgivande landområden vid eventuella militära angrepp.

Finländarna har avvisat Stalins krav och försäkrat att Leningrad inte har någonting att frukta, eftersom ingen främmande makt kommer att få använda finskt territorium för ett angrepp.

Finländarna anar att Stalins krav bara är ett av många som kommer att leda till att deras land uppslukas av Sovjet. Men i Moskva kan Stalin inte begripa var det lilla landet får all sin självsäkerhet ifrån. Han har blivit misstänksam. Han drar slutsatsen att Finland måste ha hemliga avtal med Sovjets fiender och beslutar att ta de finska områdena med våld. Till chef för invasionsarmén utser han marskalk Kirill Meretskov, Leningrads militäre kommendant.

Angreppet börjar

Natten till den 30 november är alla förberedelser avslutade. Meretskov beordrar sin väldiga armé ut i strid:

”Kamrater! För att uppfylla den sovjetiska regeringens och vårt stora fäderneslands vilja ger jag denna order: Trupperna från Leningrads militärdistrikt ska marschera över gränsen, krossa de finländska styrkorna och säkra Sovjetunionens nordvästra gräns och Lenins stad, den proletära revolutionens vagga.”

Över den 1000 km långa gränsen dundrar Meretskovs trupper in i Finland – från Barents hav i norr till Östersjön i söder. Han förfogar över 500000 soldater – tre gånger fler än vad Finland har. Dessutom har Meretskov 30 gånger så många flygplan och 200 gånger så många stridsvagnar. Hans största bekymmer är faktiskt att Röda armén kommer att ta sig fram så fort att den glömmer att stanna upp innan den når Sverige. Meretskov räknar med att erövra Finland på tolv dagar.

Mannerheim saknar allt

På andra sidan gränsen talar fältmarskalk Mannerheim bevekande till sina soldater: ”Tappra soldater! Jag går till denna uppgift i en stund då vår arvfiende än en gång överfaller vårt land. Förtroende för sin chef är första villkoret för framgång.”

Tillit är det enda han har – som tidigare officer i tsarens armé vet han hur man för krig, men i stort sett allting annat har han brist på. De flesta av finländarnas vapen är från tsartiden, och ammunitionen kommer bara att räcka några­ veckor.

Mannerheim vet att Finland aldrig kan vinna kriget. Han kan bara hoppas på att försinka den sovjetiska invasionen så mycket att omvärlden hinner komma finländarna till undsättning. Högsta prioritet är därför att hindra Röda armén från att ta sig över Karelska näset och fram till huvudstaden Helsingfors. I stort sett alla andra områden kan han offra.

Röda armén kör fast

I norr orkar finländarna inte stå emot Meretskovs soldater som raskt avancerar. Staden Petsamo vid Barents hav faller redan första dagen, och i de nordfinska skogarna möter Röda armén inte heller något motstånd. Bara åsynen av en sovjetisk stridsvagn skrämmer finländarna på flykten. Ryssarna kan obehindrat rulla in i landet.

Endast i söder, på Karelska näset, bjuder finländarna Sovjet motstånd med förstörda brunnar, nedbrända hus, bombfällor och minor.

”Finländarna är mästare på bedrägeri”, klagar en sovjetisk krigskorrespondent. ”När våra trötta män vill dricka är byarnas brunnar fyllda med jord. Våra fiender är lömska och fega. Knappt hade den förste röde krigaren satt sin fot på finsk mark förrän den exploderade. Det finns minor överallt.”

Det tar ryssarna en hel vecka att förflytta sig de tre milen fram till finländarnas huvudförsvarsverk, Mannerheim­linjen, som ligger som en bom tvärs över Karelska näset. Här går offensiven i stå.

Kommandoaktion i mörkret

Mannerheims taktik fungerar, men en veckas reträtt har tärt på soldaternas moral. Och Mannerheim är irriterad över att soldaterna i norr ger upp så lätt. För att stärka försvarsviljan ger han order om en aktion mot de sovjetiska styrkorna vid Tolvajärvi norr om Ladogasjön.

I skydd av nattmörkret glider 140 finska soldater på skidor fram till ett sovjetiskt militärläger. Ryssarna har tänt enorma bål för att hålla värmen och utgör perfekta, upplysta mål. Finländarna placerar sig på en kulle. Ljudlöst glider de ned genom lägret, dödar alla och är försvunna inom ett par minuter.

Tumultet skrämmer soldaterna i andra sovjetiska läger. De börjar skjuta vilt ut i mörkret, och snart bekämpar de sovjetiska soldaterna varandra, medan finländarna kan smyga iväg.

Segern är total. Tolvajärvi bevisar för finländarna att de visst kan stå emot sin väldiga fiende, om de bara arbetar i samklang med naturen.

Utrustade för fel krig

Just naturen är en motståndare som ryssarna har underskattat. Soldaterna har skickats ut i den subarktiska vintern i sina­ olivgröna sommaruniformer, som varken värmer eller ger något kamouflerande skydd.

Bara ett fåtal soldater har vinterkängor, och ingen av dem kan åka skidor. Det betyder att ryssarna med sin tunga utrustning inte kan förflytta sig i skogarna där snön ligger djup. De tvingas hålla sig till vägarna som omvandlar den gigantiska invasionsarmén till långsamma kolonner på 20, 30, 40 kilometers längd.

Finska skidsoldater i vita överdragskläder kan utan svårighet ta sig ända fram till kolonnerna, susa in mellan lastbilar och stridsvagnar, kasta handgranater eller molotovcocktails och blixtsnabbt försvinna in i skogen igen. Ett par fällda träd kan stoppa en hel sovjetisk kolonn, och om de främre stridsvagnarna sticks i brand står kolonnen stilla i flera timmar.

Meretskovs offensiv kör fast i större delen av Finland, eftersom den är utrustad för ett helt annat slags krig: ett blixtkrig i öppen, centraleuropeisk terräng.