Atomubåten K-19: Dödens ubåt

Det knakar och brakar i det 114 meter långa stålskrovet, när den sovjetiska atomubåten K-19 långsamt glider ned under vågorna utanför Kolahalvön i farvattnen nära norska gränsen. Klockan är tio på kvällen den 18 juni 1961. Mitt i ubåten står den sovjetiske kaptenen Nikolaj Satejev. Han är bara 35 år gammal men har redan stor erfarenhet som ubåtskapten inom den sovjetiska marinen. Medan havet sväljer K-19 delar Satejev exakt och rutinmässigt ut sina order.

”Dyk till 135 meter. Full kraft”, ropar han och följer självsäkert varje rörelse hos sina medarbetare.

Under den lugna ytan är kapten Satejev dock mycket spänd. K-19 är Sovjetunionens stolthet, och han vet att ett enormt ansvar vilar på hans axlar. Ubåten är en av stormaktens få atomubåtar och dessutom den första av sitt slag som kan ta ombord ballistiska kärnvapenmissiler för långdistansattacker. Därmed kan den hota viktiga strategiska mål i USA. K-19 utgör spjutspetsen i den intensiva kapprustningen mellan USA och SSSR.

Syftet med den här resan är att Satejev, i en maktdemonstration från Sovjetunionens sida, ska föra den 5000 ton tunga ubåten osedd norr om Norge, söder om Island och upp genom Danmarkssundet utanför Grönlands östkust. Här ska ubåten dyka ned under det arktiska istäcket och visa att den kan avfyra en långdistansmissil under svåra förhållanden.

Uppdraget är planerat att pågå under en månad, och under hela operationen ska K-19 röra sig i sicksack för att undvika NATO:s övervakningsfartyg och de enorma isbergen i området.
Det är emellertid inte de strategiska uppgifterna på kommandobryggan som den erfarne ubåtskaptenen är mest bekymrad över. Han är mycket oroligare, när han ligger i sin koj på kvällen och lyssnar till maskineriets oavbrutna surrande. Satejev är van vid dieseldrivna ubåtar, och de båda kärnreaktorer som driver just den här ubåten gör honom otrygg.

Kärnkraft är en relativt ny teknik, som ännu inte har testats fullt ut. Det är bara två år sedan den sovjetiska marinen fick sin första atom­ubåt, K-3 Leninskij Komsomol, och Satejev vet att atomreaktorerna i den nya flottan har orsakat många problem. Brister i kylsystemet eller cirkulationspumpen har lett till flera radioaktiva utsläpp.

Så illa har det ännu inte gått ombord på K-19, men ubåten är den första i en helt ny klass, som har kodnamnet Projekt 658, och ­redan under de inledande testerna har den nya tekniken visat sig vara sårbar. Under en dykning till 300 meters djup sipprade det plötsligt in vatten i reaktorsektionen, och ubåten tvingades till en nöduppstigning. Senare brast en ­försegling i reaktor 2, och K-19 måste ta sig in till hamn och få vitala delar utbytta.

Nikolaj Satejev har vid flera tillfällen klagat inför sina ­chefer, men i den intensiva kapprustningen mot USA finns det inte tid att vänta. Amerikanernas första atomubåt, USS Nautilus, patrul­lerar redan under istäcket i norra Atlanten. K-19 måste hålla jämna steg, kosta vad det kosta vill!

Den sovjetiska marinen lämnade den nya ubåten i händerna på en erfaren kapten, Nikolaj Satejev.

Fienden lurar på ytan

Nikolaj Satejev visar inte för sin besättning att han är orolig. Kaptenen är fast besluten att vara en stark ledare. Långsamt glider K-19 genom Barents hav längs den norska kusten. Besättningsmännen är överlyckliga över att få vara ombord på K-19. De vet att ubåtens uppdrag är ett prestigeprojekt inom den sovjetiska marinen, och de är stolta över att ha utvalts för uppdraget – trots att resan blir lång, och trots att det är ont om plats ombord.

Komforten är det inte mycket bevänt med, trots ubåtens storlek. Flera officerare har bjudits med på uppdraget i Nordatlanten, och med 139 man ombord är ubåten kraftigt överbemannad. De unga sjömännen tvingas slingra sig fram mellan rör, trappor och arbetsstationer, och när deras vaktpass är slut, ska de pressa sig in i smala kojer längs ubåtens sidor. Luften är varm och unken och oväsendet stundom infernaliskt.

Efter några dagar lämnar K-19 den norska kusten och glider fram i det lömska farvattnen mellan Island och Färöarna. Där har NATO sänkt ned övervakningssystem med sonar. Samtidigt kretsar alliansens flygplan oavbrutet på himlen, och ubåtsjagare sveper över djup­havet i jakten på de sovjetiska ubåtarna.

K-19 bullrar ganska mycket mer än de amerikanska ubåtarna, och Satejev måste vara mycket försiktig för att undgå upptäckt. Han ger order om att dyka till 250 meters djup och sänka farten till sex knop. Med jämna mellanrum stoppar han maskin helt och låter K-19 ljudlöst glida genom det mörka djupet.

Den 28 juni – efter tio dagars resa – kommer K-19 fram till södra Grönland, där ubåten skall invänta nya order.