Jesus hade ett försprång

Trots de obönhörliga förföljelserna spred sig kristendomen snabbt i Rom. Hos den enskilde romaren lämnade de kejsarstyrda gudarna ett andligt tomrum som bara väntade på att fyllas. Med sitt enkla budskap och simpla levnadsregler hade kristendomen ett stort försprång gentemot konkurrenterna.

Judendomen krävde att man följde invecklade regler i vardagslivet – kristendomen krävde egentligen bara en tro. Och till skillnad från mysterie­religio­ner som Isis- och Mithraskulten – som ofta­ var förbehållna överklassen eller legionärerna – behövde de kristna varken uppfylla krav på kön eller rang eller gå igenom komplicerade övergångsriter.

Den enkla historien om snickaren som på korset gav alla evigt liv började få gehör i kejsardömet. Särskilt de fattiga och svaga i Rom fascinerades av den nya religionen som var så stark att dess anhängare lät sig kastas åt vilda djur för den. Församlingarna växte med rasande fart och tack vare romarnas vägnät spred sig kristendomen snart kring hela Medelhavet.

År 200 levde strax över 200000 kristna ­inom romarrikets gränser. Bara hundra år senare var de mer än sex miljoner. Kejsarens bödlar var nära att duka under för bördan med att tortera, korsfästa och på andra sätt plåga och döda de kristna.

Kejsaren segrade i korsets tecken

I början av 300-talet hade Jesu budskap fått så många anhängare, även i rikets översta­ skikt, att det tycktes oundvikligt att kapitulera för kristendomen.
Det första stora genombrottet kom år 311. Kejsar Galerius – som tidigare varit en stark motståndare mot de kristna och arrangerat flera blodiga förföljelser – insåg att den nya tron inte längre kunde utrotas genom misshandel och mord.

På sin dödsbädd utfärdade den sjuke och svage kejsaren år 311 en bestämmelse som tilllät kristna att bygga kyrkor och fira gudstjänst. De skulle dock ”be till sin Gud för vår, statens och sin egen säkerhet”. På så vis kunde Jesus – hoppades Galerius – enrolleras i kejsardömets tjänst och ta plats bland de romerska gudarna.

Det slutliga genombrottet för kristendomen kom emellertid inte förrän några år senare under Konstantin den store. Som så många andra av tidens aspiranter till kejsartronen hade Konstantin insett att de kristnas stöd kunde vara avgörande för hans ambitioner.

Hans främste rival, Maxentius, hade vunnit många allierade genom att ge de kristna tillstånd att välja en ny biskop i Rom.

Konstantin ville inte vara sämre och enligt legenden blev han, kvällen före ett avgörande slag mot Maxentius, i en dröm beordrad att gå i strid under den kristna fanan. Kejsaren lät måla ett kors på sina soldaters sköldar och mot all förväntan vann han en övertygande seger. Konstantin själv betecknade det som en triumf för Kristus.

Därefter var romarriket och kristendomen oupplösligt förbundna. Konstantin följde Galerius edikt genom att införa religionsfrihet i romar­riket och beordra att flera seklers förföljelser av de kristna äntligen skulle upphöra.

Alla konfiskerade kyrkor återlämnades, präster slapp betala skatt, kristna fick höga poster inom administrationen och Konstantin själv finansierade ett stort antal nya kyrkor. Kejsaren införde även söndagen som en helig dag och förbjöd korsfästelser.

År 392 blev romarriket officiellt kristet. Efter nästan 400 år hade Jesus till sist besegrat sina bödlar.

• Föregående Sida 3 av 3