Stangls svärson skvallrade

Wiesenthal upptäckte snart att det inte räckte att känna till råttrutterna – spåren slutade ofta i blindo. Myndigheterna i Sydamerika var inte samarbetsvilliga. Inte heller regeringarna i Europa var särskilt intresserade av att ta tag i fallen med nazistförbrytarna. De stora genombrotten kom ofta av en ren tillfällighet, t ex när Wiesenthal år 1967 gjorde en av sina största fångster: Franz Stangl, som under kriget hade varit kommendant i förintelselägret Treblinka.

Stangl hade flytt över Alperna i maj 1948. Han lyckades ta sig till Rom, där biskop Hudal hade ordnat visum åt ­honom och ett jobb på en textilfabrik i Syrien. Där återförenades han med sin familj och tog sig förnamnet Paul. Efter några år ville polischefen i Damaskus, som såg till att familjen kunde leva ostört i Syrien, gifta sig med Stangls 14-åriga dotter Renate. Nazisten bestämde sig för att resa vidare.

Under sitt rätta namn fick han skydd i Brasilien och ett jobb på Volkswagens fabrik i Sao Paulo, först som mekaniker men senare på en chefsposition som tryggade hans ekonomi. Franz Stangl gjorde ingenting för att gömma sig utan registrerade sig rentav på det österrikiska konsulatet i Sao Paulo. Saker och ting skulle göras på rätt sätt, ansåg han. Till sin fru Theresa sade han att ”om det går så långt, kommer jag att överlämna mig – jag tänker inte fly”.

Men trots att han var så oförsiktig hände ingenting. Ingen på konsulatet tänkte närmare på namnet. Stangl är ett relativt vanligt namn i Österrike – en annan förklaring kan vara att konsulatet valde att inte agera. Relationen mellan Österrike och Brasilien var god, och dessutom fanns det många som inte hade rent mjöl i påsen. Viljan att rota i det förflutna var begränsad.

Det tog Simon Wiesenthal sju år att hitta Stangl. När han inledde jakten på den forne lägerkommendanten slutade alla spår blint i Rom. Mängder med brev till olika myndigheter gav ingenting, och när han till sist fick turen på sin sida kom genombrottet från ett oväntat håll.
Det är inte känt exakt hur Wiesenthal fick nys om var Stangl befann sig, men i sina memoarer "Rättvisa – inte hämnd" berättar nazistjägaren att Stangls dotter Renate spelade en nyckelroll. Hon hade gift sig med en tysk-brasiliansk man i Sao Paulo, men äktenskapet slutade i ­bitter skilsmässa. Exmaken hade flera gånger hotat med att skvallra för ­Wiesenthal, och 1964 verkställde han sitt hot.

Österrike utfärdade 1961 en officiell order om att Franz Stangl skulle gripas, och när Wiesenthal kunde upplysa de österrikiska myndigheterna var Stangl befann sig, började det hända saker. Eftersom Stangl var österrikisk medborgare, skulle Österrike anmoda Brasilien om att gripa Stangl och utlämna honom för åtal i Västtyskland. Wiesenthal var emellertid orolig för att det kanske satt gamla nazister i Österrikes diplomatiska nätverk, och fick därför justitiedepartementet i Wien att skicka dokumenten till Brasilien med specialkurir.

När Stangl kom hem sent på kvällen den 28 februari 1967 efter att ha varit ute och tagit ett glas med sin dotter Isolde, stod brasiliansk polis och väntade på honom. De grep honom utanför hans hus, och tre år senare fick han sin dom vid rätten i Düsseldorf: livstids fängelse. Men Stangl satt bara fängslad i drygt ett år. Han dog den 28 juni 1971.

Kritiker, bland andra det äkta paret Beate och Serge Klarsfeld, hävdade att Simon Wiesen­thals arbetsmetod var för långsam. De hade inlett sin jakt på Gestapomannen Klaus Barbie och var redan kända för en stil som skilde sig väsentligt från Wiesenthals.

• Föregående Sida 3 av 5 Nästa