Hitler var ingen krigsförbrytare

Liksom Klaus Barbie lyckades tusentals andra krigsförbrytare fly ut ur det sönderbombade Tyskland. Storbritannien, USA och Sovjet hade förvisso undertecknat den så kallade Moskvadeklarationen, i vilken de lovade att ”förfölja dem (nazisterna) till jordens mest avlägsna trakter och ställa dem inför domstol för att uppnå rättvisa”, men deklarationen blev inte mycket mer än tomma ord.

År 1942 tillsatte britterna en kommission som skulle sammanställa en lista över nazistledare och vad de anklagades för. Därefter tog man fram en verksamhetsplan för att ställa dem inför rätta. Två år senare fanns bara 184 personer på listan. Inte ens Hitlers namn var med.

Amerikanerna upprättade ett eget register i Paris och anställde 400 franska kvinnor, som skulle bearbeta strömmen av information som vällde in från krigsfånglägren i Europa. Men de apparater som skulle göra hålkortsregistret drabbades ständigt av tekniska missöden, och militärledningen hade inte tillräckligt med pengar för att lösa problemen.

Lika illa gick det för en grupp polska officerare som hade tjänstgjort i brittiska armén och ville samla in uppgifter om krigsförbrytare. De ansökte om stöd hos britterna, och fick det – på papperet. De fyra bilar de hade blivit lovade för ändamålet var flera månader försenade, och polackerna fick därför utföra sina efterforskningar till fots.

Utan något finmaskigt nät var det ingen konst för krigsförbrytarna att komma undan. De amerikanska trupper som omedelbart efter kriget tillfångatog en Otto Eckmann kunde omöjligen veta att mannen egentligen hette Adolf Eichmann och var högste ansvarige för nazisternas förintelseläger. Han släpptes fri och stannade därefter i Tyskland ända fram till 1950, då han reste till Argentina under namnet Riccardo Klement.

Vid krigsslutet insåg den 36-årige öster­rikaren Simon Wiesenthal att de allie­rades insatser var långt ifrån tillräckliga. Han hade förlorat de flesta i sin familj under kriget och själv varit fånge i koncentrationslägret Mauthausen. Wiesenthal var inte långt från döden, när de amerikanska trupperna befria­de lägret, och enligt vad han själv senare har berättat blev det hans livsuppgift att jaga nazister.

Wiesenthals första stora mål var att kartlägga de nazistiska förbrytarnas flyktvägar – råttrutterna, som de kallades. Det var en komplicerad uppgift, men ­efter några år lyckades Wiesenthal beskriva de två viktigaste:

Den vanligaste flyktvägen var söderut till fots över Alperna till den italienska turistorten Merano. De värsta krigsförbrytarna reste vidare till Rom, där den katolske biskopen Alois Hudal hjälpte flyktingarna. Medan nazisterna väntade på att kunna komma vidare, inkvarterades de med biskopens hjälp i kloster och privata hem runtom i landet. Så snart resedoku­menten var klara, skickade han flyktingarna vidare till Syrien, Egypten eller länder i Sydamerika, där de välutbildade förbrytarna var välkomna.

”Mindre” förbrytare skickades till den italienska hamnstaden Genua och där­ifrån till Mallorca eller Barcelona i Spanien. Hos diktatorn Franco var de trygga, och där kunde de välja mellan att stanna i Spanien med ny identitet eller resa vidare till en helt ny tillvaro i Sydamerika. De flesta valde Sydamerika.

[emediate]

• Föregående Sida 2 av 5 Nästa