Full Barbie sjöng nazistsånger

Efter överfallet på Lischka läste Beate Klarsfeld att statsåklagaren i Bayern hade beslutat att lägga ned förundersökningen om Klaus Barbies förehavanden under kriget. Han blev parets nästa mål.

Barbie levde ett relativt offentligt liv men utgjorde ändå ett problem för nazistjägarna. Han hade blivit en mäktig man och skyddades av de sydamerikanska juntaledarna.

På 1950-talet hade familjen Barbie flyttat till Bolivias huvudstad La Paz. De saknade pengar och hade först bara råd att hyra rum i det slitna ”Pensión Italia” i en fattig del av staden. Klaus reparerade gasbrännare, och efter ett tag fick han jobb som arbetsledare på ett sågverk utanför staden. Den judiske sågverksägaren var nöjd med sin anställde, och efter ett par år blev Barbie delägare i firman.

När general René Barrientos genom en kupp 1964 tog makten i Bolivia, ägde Klaus Barbie en större virkeshandel i La Paz, och den nye juntaledaren tackade glatt ja till erbjudandet om att använda affärsmannens erfarenheter från Gestapo till att stärka sin makt. I gengäld fick Barbie inflytande över statsfinanserna, och det använde han för att stoppa pengar i egen ficka. Bl.a. fick han de senare så ödesdigra 10000 dollarna från det statliga gruvbolaget för transport av mineral. Barbie inkasserade pengarna, men någon transport ägde aldrig rum.

Efter flera liknande bedrägerier hade Barbie skaffat sig fiender, och när general Barrientos omkom i en helikopterkrasch 1969, fann Barbie det klokt att bege sig till Lima i Peru. Där inledde han ett samarbete med en annan nazist, Friedrich Schwend, som under kriget hade lett den stora tyska falskmyntningsoperationen med kodnamnet ”Bernhard” (se HISTORIA 12/2010). Schwend var nu vapenhandlare, och tillsammans med Barbie tänkte han sälja falska underrättelseuppgifter till Perus regering.

Barbie var välbärgad och dolde sitt förflutna endast genom att använda ­efternamnet Altmann. Den forne Gestapochefen gjorde ingen hemlighet av att han hade deltagit i kriget, och i både Peru­ och Bolivia träffade han helt öppet andra nazister på flykt. När han fått i sig en öl för mycket, började han ibland sjunga gamla nazistiska kampsånger, och det hade aldrig fått några konsekvenser. Både vänner och myndigheterna visste att han var Klaus Barbie, men officiellt hette han Altmann.

Serge och Beate Klarsfeld bestämde sig för att bevisa att Altmann och Barbie var samma person, men först måste fallet öppnas på nytt. Beate reste till Tyskland tillsammans med fransyskan Fortunée Benguigui, som under kriget hade satt sina barn ”i säkerhet” på barnhemmet i Izieu – innan Barbie sände alla barnen till gaskammaren. Klarsfeld och Benguigui påbörjade en hungerstrejk ­utanför domstolen i München, och statsåklagaren Manfred Ludolph gick med på att öppna utredningen igen.

Ludolph gav Klarsfeld några fotografier: ett par gamla av Gestapochefen Barbie och ett av en grupp affärsmän i La Paz 1968. Ingen tidning hade vågat trycka bilderna av rädsla för att bli stämd, om den misstänkte affärsmannen på bilden visade sig vara någon annan än Barbie. En dag tog emellertid tidningen L’Aurore chansen och publicerade bilden med rubriken ”Jean Moulins mördare” – vilket syftade på Barbies mord på den franske motståndsmannen 1943.

Det fick journalisten Herbert John att reagera. Ett par år tidigare hade han blivit lurad på en större summa pengar av Altmann, som lovat ordna en intervju med en annan toppnazist, Martin Bormann. När Altmann fått pengarna hade han emellertid sagt till myndigheterna i Peru att Herbert John var narkotikahandlare, och John hade tvingats fly ut ur landet utan sin intervju.

Herbert John berättade för Beate Klarsfeld att ingen av männen på fotot var Altmann, men att han själv tagit ett par nya bilder av nazisten. En analys av bilderna i ett laboratorium slog fast att Altmann var Barbie.

Nu hade Beate Klarsfeld bevis som kunde hålla i en rättegång. Tillsammans med Herbert John reste hon till Peru. De gav kopior av materialet till den ena myndigheten efter den andra, och varje gång blev de lovade att det skulle skickas vidare till ansvarig minister, men ingenting hände. Barbie hade rest till Bolivia. Klarsfeld och John följde efter men hotades med gripande och utvisning, om de inte genast lämnade landet.

Bolivia hade fått en ny junta som höll sin hand över Altmann. Juntaledaren Hugo Banzer gjorde honom till heders­medborgare i Bolivia – och Barbie tackade genom att dela med sig av sina erfarenheter från Gestapo. Han förfinade bolivianernas användning av eltortyr och visade hur han i Frankrike hade skyndat på förhören genom att sticka långa nålar i bröstkorgen på offret eller genom att spruta in syra i testiklarna på manliga fångar.

Makarna Klarsfeld väntade tålmodigt, och 1981 vände lyckan för Barbie, när Bolivias diktator Luís García Meza Tejada störtades. Efter påtryckningar från USA valde landet en demokratisk kurs, och president Zuaro började storstäda. Beate Klarsfeld reste till Bolivia och fick myndigheterna att ta upp fallet med Barbies 10000 dollar. Formellt gällde det en gammal skuld, men i praktiken var det ett sätt att få Barbie ur landet.

Försvararen ansåg Barbie oskyldig

Rättegången mot Barbie ägde rum i Lyon, och hans försvarare Jacques Vergès hade ingen medkänsla med gamla nazister. Han betraktade Barbie som skyldig men kallade samtidigt rättegången för ett utslag av dubbelmoral, eftersom världen är full med Barbiepersoner – från USA:s officerare i Vietnam till ryssarna i Afghanistan.

”Eftersom minnet är knutet till rätt­visan betyder det att barnen från Izieu inte kommer att dö i våra minnen”, sade Serge Klarsfeld som var en av de 39 advokater som representerade Barbies ­offer. Barbie dömdes till livstids fängelse och dog bakom galler år 1991.

• Föregående Sida 5 av 5