Här slussades fienderna ut ur Östblocket

"Spionernas bro" kallades Glienicker Brücke under kalla kriget. Bron mellan östtyska Potsdam och Västberlin användes flera gånger för utväxling av tillfångatagna spioner och regimkritiker. Sista gången var en iskall februaridag år 1986.

De två första kameravagnarna anlände tidigt på morgonen den 11 februari 1986. Journalisterna parkerade på den västtyska sidan av Glienicker Brücke och hälsade hövligt på de tungt beväpnade vakterna.
Under de följande timmarna anlände hundratals fotografer, journalister och nyfikna. Klockan 10 var allt klart för historiens mest beva­kade spionutväxling. Vakter flyttade på stålkonstruktionen som spärrade av bron medan en polisbil följd av en guldfärgad Mercedes och tre skåpbilar svängde in framför bron. Höga västtyska och amerikanska officerare klev ur den guldfärgade bilen medan soldater hämtade tjecken Karl Koecher och fyra östtyska agenter från en av skåpbilarna. I flera år hade Koecher utgett sig för att vara en avhoppare från Östblocket som nu arbetade som översättare för CIA. I själva verket var han agent för den ryska underrättelsetjänsten KGB.
I Potsdam på andra sidan floden Havel parkerade ett par minuter senare tre svarta Lador och tolv män klev ur. Karl Koecher och de fyra östtyska agenterna skickades nu ut på Glienicker Brücke samtidigt som fyra män började gå från den andra sidan. Tre av dem tittade ned i marken och gick rakt fram. Den fjärde sicksackade demonstrativt från brons ena räcke till det andra. Ingen av de samlade journalisterna och åskådarna betvivlade att detta var den sovjetiske medborgarrättskämpen Natan Sjaranskij som västmakterna hade försökt få frigiven i flera år.
När Sjaranskij kom fram till Västberlin kastade sig journalisterna över honom och frågade varför han sicksackat över bron. Sjaranskij svarade att det var en sista trotsig handling: De östtyska soldaterna hade gett honom order om att "gå rakt fram" mot friheten.
Efter utväxlingen slog sig Natan Sjaranskij ned i Israel där han senare blev minister. Karl Koecher belönades med en villa och en Volvo i Tjeckoslovakien. När utväxlingen ägde rum hade det redan funnits en bro över floden Havel i 400 år.
Kurfursten Fredrik Vilhelm I bestämde år 1660 att hans nya stora jaktslott skulle ligga i Potsdam – en träbro över floden Havel blev då nödvändig för att härskaren smidigt skulle kunna ta sig till Berlin. Under de följande 150 åren växte staden Potsdam snabbt, i slutet av 1600-talet utropades staden nämligen till fristad för förföljda hugenotter, och bron klarade den ökande trafiken mellan de båda städerna.
När man började planera en järnväg måste bron dock bytas ut. År 1834 öppnade den andra Glienicker Brücke, som efter bara 70 år var hopplöst underdimensionerad. Hästdragna vagnar och bilar korkade igen trafiken och eftersom bron var så låg kunde inga stora båtar ta sig fram på floden. År 1906 började man därför bygga en tredje Glienicker Brücke, en 128 meter lång och 22 meter bred stålbro som öppnades året därpå. Denna bro fungerade sedan fram till slutet av andra världskriget. Som ett led i försvaret av Berlin hade de tyska soldaterna minerat bron. När de ryska trupperna ryckte fram flydde tyskarna utan att spränga bron bakom sig. I stället träffades sprängladdningarna av en rysk granat. Först fyra år senare öppnades bron som nu hade restaurerats. Efter kriget förband den Sovjet­unionens och västmakternas zoner, och bron döptes därför om till "Brücke der Einheit" – Enighetsbron. Namnet till trots stängdes den snart och bevakades hårt. Epoken som "Spionernas bro" började år 1962, då den ryske storspionen Rudolf Abel utväxlades mot den amerikanske piloten Francis Gary Powers mitt på bron. År 1985 döptes bron om till Glienicker Brücke igen, och ännu en gång användes bron i samband med en spionutväxling. I utbyte mot fyra kommunistiska spioner kunde 23 agenter från väst återvända hem.
Den 10 november 1989, dagen efter Berlinmurens fall, öppnades Glienicker Brücke. Tusentals tyskar strömmade ut på bron för att fira. I dag vittnar bara en markering i asfalten om var järnridån en gång delade Europa.

Bakgrundsmaterial
I listan härnedan kan du se andra av de källor som har använts vid utarbetandet av ovannämnda artikel.

Listan har tillkommit som en service till dem av tidningens läsare som vill dyka djupare ned i det aktuella ämnet på egen hand. 
Vi har inte möjlighet att hjälpa till med ytterligare information. Av principiella skäl kan vi heller inte lämna ut telefonnummer eller adresser till författaren eller de forskare som intervjuats.

Websites:
www.Glienickerr-bruecke.de