Här började vikingatiden

År 793 fick engelsmännen för första gången känna på ”nordbornas raseri” när danska vikingar attackerade det rika och mäktiga klostret Lindisfarne i Northumberland. Plundringen blev startskottet för 250 års skandinaviska härjningar i Europa.

Ingen kunde minnas ett så dåligt år som 792. Det ena illavarslande tecknet efter det andra hade visat sig i form av virvelstormar och våldsamma åskväder. Strax därpå hade hungersnöd härjat i kungariket Northumberland i nordöstra England. Munkarna i klostret på ön Lindisfarne hade dock känt sig säkra. Med böner och ett lugnt och avskilt leverne hade de vigt sina liv åt Gud. När klostrets munkar kom ut ur kapitelsalen efter sin morgonbön den 8 januari år 793, såg de två skepp med drakhuvuden på väg in mot stranden nedanför klostret. När fartygen nådde grunt vatten hoppade ett hundratal tungt beväpnade män ut ur båtarna och sprang vrålande upp mot de skräckslagna munkarna. Flera munkar föll på knä och bad innerligt till Gud. Resten sprang in i klosterkyrkan. Genom kyrkans fönster kunde de höra hur klosterbrödernas böner blandades med skrik av smärta. Munkarna föll på knä framför altaret och bad.
Inga böner hjälpte. Kyrkporten sparkades upp och på några minuter hade resten av de försvarslösa munkarna huggits ned. Tungt lastade med klostrets heliga guld- och silverföremål lämnade de danska vikingarna platsen. En munk i York skrev: ”Hedningarna vanhelgade Guds helgedom, härjade vårt hopps hus och trampade på helgonens kroppar som om de vore smuts på vägen.” Han bad en bön som skulle upprepas över hela Europa under de följande 250 åren: ”O, Herre, rädda oss från nordbornas raseri.”
Lindisfarne kloster, där det första större kända vikinga­överfallet ägde rum, grundades år 635 av den irländske munken Aidan. Klostret tog emot stora pengagåvor av Northumberlands kung Oswald som ville se sitt land kristnat. Han menade att den kristna kyrkan kunde säkra freden i det upprorshärjade kungariket. Munken Aidan hade stor framgång med att sprida det kristna budskapet i Northumberland, och kungen gav honom och de andra munkarna generösa gåvor. Snart hade munkarna medel att bygga en imponerande klosterkyrka i sten. Resten av klostrets byggnader uppfördes i trä. På 700-talet utnämndes Lindisfarne till biskopssäte och klostrets makt växte. Munkarna grundade en klosterskola som utbildade missionärer. Där utbildades även ämbetsmän för både hovet och kyrkan. När vikingarna plundrade klostret år 793 var det ett av de rikaste och viktigaste religiösa centrumen i hela England.Munkarna flyr från ön Under de följande 200 åren plundrades klostret om och om igen. Många munkar flydde och skolan stängdes. I slutet av 900-talet övergavs Lindisfarne och biskopssätet flyttades till Durham inne i landet. Hundra år senare byggdes klostret upp igen som ett nunnekloster, men platsen blev aldrig mer någon religiös maktfaktor. Det avsides liggande klostret fungerade istället som hem för adliga kvinnor som fallit i onåd eller inte kunde giftas bort. År 1536 lades klostret ned när Henrik VIII stängde alla Englands kloster och konfiskerade jorden. Klostret fick förfalla och förvandlades till den vackra, stämningsfulla ruin som vi kan se i dag.

Bakgrundsmaterial
I listan härnedan kan du se andra av de källor som har använts vid utarbetandet av ovannämnda artikel.

Listan har tillkommit som en service till dem av tidningens läsare som vill dyka djupare ned i det aktuella ämnet på egen hand. 
Vi har inte möjlighet att hjälpa till med ytterligare information. Av principiella skäl kan vi heller inte lämna ut telefonnummer eller adresser till författaren eller de forskare som intervjuats.

Websites:
www.lindisfarne.org.uk