Gruvägare skar guld med täljkniv

Slokörade drog sig britterna ut ur den besvärliga republiken Transvaal. I stället koncentrerade de sig på att utvinna diamanter ur gruvorna i Kapprovinsen och Griqualand. Arbetet var både farligt och svårt – gruvorna var bara stora hål som grävts i den mjuka marken. Med hjälp av ett sinnrikt system av rep hissades de bortgrävda jordmassorna upp till markytan i hinkar. Henry Barkly, guvernören i Kapprovinsen, besökte Kimberleygruvorna år 1872, och han beskrev hur ett myller av arbetare klättrade ned i och upp ur de stora gruvhålen, som var upp till 30 meter djupa och 20 meter breda: ”I dessa djup försiggår gruvdriften. Rangliga och osäkra stegar används när de ska klättra upp och ned. Ibland använder de rentav endast ett rep eller fotsteg som huggits in i jorden. Olyckor inträffar ofta. Vagnar och mulor har fallit ned från vägarna och ned i hålorna. Men den värsta faran är jordskred.”

Enskilda diamantletare hade med tiden ersatts av stora företag, som i allt större omfattning använde sig av svarta som arbetskraft. Arbetarna levde och arbetade under omänskliga förhållanden. Med kontrakt som gällde för sex eller tolv månader slet de hårt i gruvan. Samtidigt levde gruvägare och tjänstemän det goda livet på Kimberley Club, en exklusiv klubb där stadens rika vita festade i sammetsklädda salonger på fina turkiska mattor.

”Vi har middagar och dansaftnar – varenda kväll klär man upp sig i aftontoalett. Det är förödande för hälsan och börsen”, klagade en ung klubbmedlem.

Och pengar fanns det gott om i Kimberley; de två diamantgruvorna inbringade stora summor. Bröderna Barnato, som bara ägde fyra jordlotter i området, kunde t.ex. år 1876 inkassera 1800 pund om dagen på diamanthandeln.

Gigantiskt guldfynd blev boernas olycka

I Sydafrikas berggrund fanns mer än diamanter. År 1886 hittade några skattletare guld i Wit­watersrand i Transvaal. Och snart blev det känt att den 100 km långa och 37 km breda bergsryggen i Witwatersrand innehöll en av världens rikaste guldfyndigheter. Ur just den här bergsryggen skulle guldgrävarna med tiden komma att hämta upp ungefär 40 procent av allt guld som utvunnits i historisk tid.

Guldet kom vid en mycket passande tidpunkt – efter krig och tumult gick landet på knä rent ekonomiskt. Boerledaren Kruger såg emellertid saken ur ett helt annat perspektiv: ”I stället för att glädjas borde ni gråta, för detta guld kommer att dränka vårt land i blod”, förutspådde han dystert.

Kruger fick rätt. Efter guldfyndet ökade nämligen britternas intresse för Transvaal igen, och nu väntade de bara på en anledning att invadera området. Det skäl de väntade på kom ganska snart i form av tusentals ditresande guldgrävare, som ville ha sin del av fynden. En stor andel var utlänningar, och många av dem var britter.

Alla tillresande ”uitlanders” oroade boerna, som svarade med att lägga stora skatter på främlingarnas intäkter. Detta fick guldgrävarna att klaga högljutt hos britterna, som genast såg sin chans. Storbritanniens kolonialminister Joseph Chamberlain krävde att brittiska guldgrävare skulle få samma rättigheter som medborgarna i Transvaal. Det sista Chamberlain ville var att boerna skulle tillmötesgå kraven: ”Mer än ­något annat fruktar jag att våra oenigheter ska försvinna, så att vi inte har någon ursäkt kvar för ett krig”, sa han under förhandlingarna.

Chamberlain hade ingenting att frukta – medan britternas ultimatum var på väg mot ­Transvaal formulerade boerna ett eget, där de bland annat krävde att britterna skulle dra tillbaka alla sina trupper från området.

• Föregående Sida 3 av 4 Nästa