Varför har vi inte haft några kejsare i Norden?

Att inte ens de starkaste nordiska kungarna har kallat sig kejsare beror på att titeln varit upptagen av andra. I teorin är det den väst­romer­ska kejsarvärdigheten som genom historien har gått i arv bland Europas starkaste furstar, och bara en i taget har kunnat göra anspråk på den.

Frankernas kung Karl den store grundade ett enormt rike i Europa och krönte sin framgång år 800 med att låta påven utropa honom till romersk kejsare.

Sedan gick titeln vidare till hans efter­trädare på den tyska tronen, och från mitten av 1400-talet tillhörde den Habsburg­dynastin. De ryska härskarna började också kalla sig kejsare – tsarer – men de gjorde anspråk på den östromerska titeln.

Napoleon gjorde år 1804 upp med arvet från romarriket, när han krönte sig själv till kejsare, trots att titeln redan bars av en habsburgare.

Efter det kunde varje mäktig härskare låta sig upphöjas. Preussens kung blev kejsare, när Tyskland enades under honom år 1817, och den brittiska drottningen Victoria ville inte vara sämre utan började kalla sig kejsarinna av Indien.

Då var de nordiska kunga­rikena bara småstater i den europeiska hierarkin, och deras tid för pompösa titlar var sedan länge förbi.

Flera nordiska regenter kunde ha varit kejsare

Knut den store
Under 1000-talets första hälft enade den danske vikingakonungen ett stort imperium, som sträckte sig över Nordsjön och omfattade England, Danmark och Norge.

Margareta I
Drottning av Danmark, Norge och Sverige förenade de nordiska rikena i Kalmarunionen på 1300-talet

Gustav II Adolf
Tack vare den svenske kungens segrar på slagfältet blev Sverige en europeisk stormakt på 1600-talet.