Filmsuccé i Cannes

Även om Cousteau hade lagt ned både tid och pengar på att utveckla Aqua-Lung hade han inte glömt bort sitt intresse för film. Han hade låtit bygga ett vattentätt fodral till sin kamera och letat upp en perfekt plats för sitt nästa projekt: skeppsvrak på havsbottnen.

Tillsammans med sina vänner Philippe Tailliez och Frédéric Dumas gav sig Cousteau ut på upptäcktsfärd i djupet och filmade skeppsvrak i Medelhavet. Deras många dykningar blev till den 30 minuter långa filmen ”Épaves” – Vrak – som saknar egentlig handling, men när filmen visades vid den allra första filmfestivalen i Cannes i september 1946 blev biobesökarna stormförtjusta. Aldrig tidigare hade de sett något liknande. Medan Cousteau och hans kamrater simmade fram över filmduken gick ett sus genom biosalongen. Dykarna blev filmstjärnor, och när Cousteau tilldelades juryns specialpris lyste han ikapp med strålkastarna. Hans karriär som undervattensfotograf hade fått en katapultstart – och vad bättre var: Åskådarna var tydligen intresserade av hur det såg ut under havsytan. I filmen utforskades bara ett hörn av Medelhavet, och eftersom 71 procent av jordens yta är täckt av hav fanns det massor kvar att upptäcka.

Filmen väckte uppseende inte bara i Cannes, den övertygade också den franska flottan om fördelarna med Aqua-Lung. Flottan köpte in dykarutrustning och bildade en grupp för undervattensforskning, Groupe de Recherches Sous-Marine, med Jacques Cousteau i spetsen. Gruppen tilldelades fartyget L’Elie Monnier och fick i uppgift att rensa upp bland vrak och minor i haven efter kriget.

Men Cousteau hade större ambitioner än så. Han ville utforska havet på egen hand och tog tjänstledigt från flottan för att leta efter ett lämpligt fartyg. Ett sådant fann han i Malta. Fartyget Calypso var byggt som minsvepare åt brittiska flottan och hade gått som färja efter kriget. Båten var dåligt underhållen, men Cousteau såg genast dess potential. Tack vare ekonomisk hjälp från en irländsk mecenat, Loel Guinness, kunde Cousteau underteckna köpekontraktet år 1950 och segla Calypso till Frankrike för ombyggnad.

I november 1951 var det nyutrustade forskningsfartyget klart för sin första resa. Vid en festmiddag före avresan höjde Cousteau glaset och utbringade en skål för det vitmålade fartyget och en ljus framtid. ”Il faut aller voir” – vi måste ut och se med egna ögon – konstaterade han och formulerade därmed både sin egen livsfilosofi och Calypsos motto.

1959: Miniubåt gav sensationella filmbilder. Tillsammans med ingenjören Jean Mollard konstruerade Jacques Cousteau miniubåten SP-350 Denise. Det ”dykande tefatet” var 2,85 meter i diameter och vägde 3,5 ton. Den var världens första undervattensfarkost som byggts för vetenskaplig forskning. SP-350 hade en fjärrstyrd arm, som kunde ta prover från havsbottnen. Dessutom hade miniubåten två filmkameror och två rörliga lampor, så att man kunde filma i beckmörkret på stora djup. SP-350 hade en maxfart på två knop – knappt 4 km/h – och inuti fanns plats för en besättning på två personer. Den lilla ubåten fanns med ombord på Calypso, och besättningen använde den när de filmade i havet på ned till 300 meters djup. I den runda miniubåten fanns precis plats för en besättning om två personer som måste ligga på mage. Calypsos kran kunde sänka ned den i havet.

Den tysta världen fick Guldpalmen

Calypso var en succé redan från början. Första resan gick till Röda havet, och där kartlade besättningen korallrev och samlade in hundratals djur och växter – varav många tidigare okända arter. Dykarna spelade dessutom in enastående färgfilmer med de fantastiska varelser som fanns i vattnet, och den 38 dagar långa expeditionen blev en stor triumf.

Ännu en framgång kom 1953, då Cousteau gav ut boken "Den tysta världen", i vilken han berättade historien om Aqua-Lung och om sina första dyk bland skeppsvrak, hajar och delfiner.
”Cousteau beskriver sina undervattensäventyr med en forskares noggrannhet och en diktares känslighet”, skrev en recensent om boken, som innan året var slut hade sålts i 486000 exemplar och översatts till drygt 20 språk.

År 1954 var den lille tunne fransmannen välkänd i hela världen, och från alla håll fick han förfrågningar från både män och kvinnor som drömde om att få följa med på Calypso. Den person som Cousteau mest av allt ville ha med sig ombord var filmregissören Louis Malle. En lycklig slump gjorde att denne letade efter jobb under just den här perioden.

Två år senare lanserade Malle och Cousteau filmen "Den tysta världen", som skildrade vardagen ombord på Calypso. Kameran följde besättningsmedlemmarna överallt, från kabyssen till djupa dyk bland valar, sköldpaddor och tropiska fiskar. Publiken satt som trollbunden från första luftbubblan. När vattnet slöt sig kring dykarna höll åskådarna andan. När hajarna girigt slet åt sig stora köttstycken, satt biobesökarna längst ut på stolarna. Och när ett korallrev tonade fram på filmduken blev folk så rörda att de grät.

Filmen vann både det stora priset, Guldpalmen, vid filmfestivalen i Cannes och en Oscar i USA. Efter de utmärkelserna var Jacques Cousteau en världsstjärna. Journalister stod i kö för att få inter­vjua honom, och furst Rainier av Monaco erbjöd fransmannen platsen som direktör för Monacos oceanografiska­ museum.

För Cousteau var det ett drömjobb. I flera år hade han kämpat för att få ekonomin att gå ihop, men med direktörsjobbet följde inte bara en furstlig lön och en bostad i Monaco; han fick även fria händer att fortsätta med sin filmproduktion och sitt författarskap. Cousteau tackade ja och lämnade flottan.

Han trivdes som fisken i vattnet. Aqua-Lung såldes i mängder av exemplar. Vart Calypso än kom möttes kaptenen och besättningen med hedersbetygelser, och 1966 undertecknade Cousteau ett fett kontrakt med det amerikanska TV-bolaget ABC. För deras räkning skulle han göra 36 avsnitt av dokumentärserien "The Undersea World of Jacques Cousteau".

Konceptet var enkelt: Varje program skulle besvara en fråga, t.ex. ”Är hajar elaka mördarmaskiner?” eller ”Hur bildas ett korallrev?” Serien väckte internationell uppmärksamhet, och under de nio år som den visades blev den väderbitne Cousteau och hans besättning med de karakteristiska röda mössorna favoriter hos en hel generation TV-tittare. Alla kände till Calypso och Cousteaus karakteristiska nasala berättarröst med den franska brytningen.

Tonen i serien var humoristisk, men Cousteau var ute på ett allvarligt uppdrag. Han hade med egna ögon sett hur oceanerna skadades av ökande föroreningar. Efter att ha ägnat år åt att utforska undervattensvärlden såg han det nu som sin plikt att rädda den. I TV -serien och från föreläsningssalar i hela världen uppmanade han alla att ta hand om vår blå planet, och 1973 grundade han organisationen ”The Cousteau Society”, som skulle samla in pengar till naturvård och upplysning. Liksom allt annat Cousteau var involverad i blev organisationen en succé: under första året fick den 120000 medlemmar – fyra år senare var medlemsantalet en kvarts miljon.

1962: Cousteau bygger kolonier på havsbottnen. I ett försök att ta reda på om människan kan leva under havsytan utvecklade Jacques Cousteau en undervattenskoloni, som han döpte till Conshelf – en förkortning av ”continental shelf”, d.v.s. kontinentalplattan. År 1962 flyttade två personer in i Conshelf I, som låg på 10 meters djup utanför Marseille, och bodde där en vecka. Året därpå upprepades experimentet i Con-shelf II på 10 meters djup i Röda havet; där bodde fem personer i en koloni på havsbottnen i en månad. Conshelf III var den sista i raden av undervattensbostäder. På 100 meters djup utanför Nice tillbringade sex personer tre veckor i den runda behållaren år 1965. Experimenten visade att människor kan vistas långa tider under vattnet, men att bristen på solljus är ett problem. Undervattenskolonin Conshelf II (överst) står kvar på Röda havets botten. Den något större Conshelf III var hemvist för sex dykare i Medelhavet.

Gifte sig med sin älskarinna

Som självutnämnd ambassadör för planeten jorden reste Cousteau omkring för att skapa intresse för sin mission. Tidigare var havet hans rätta element, men på 1970-talet tillbringade han större delen av tiden i business class bland molnen. Här mötte han, 67 år gammal, den 40 år yngre flygvärdinnan Francine Triplet. Hon föll pladask för den energiske och charmige undervattensforskaren, och kärleken var ömsesidig. De inledde ett förhållande, och Francine födde honom två barn – medan Cousteau ännu var gift med den intet ont anande Simone.

Älskarinnan och de utomäktenskapliga barnen förblev en hemlighet, ända tills Simone dog i cancer 1990. Drygt ett halvår senare gifte sig den 81-årige Cousteau med Francine.

Cousteaus vuxne son Jean-Michel skummade av raseri över otroheten. Efter bröllopet vände han sin far ryggen, och när Cousteau dog den 25 juni 1997 hade far och son inte försonats.
Vid begravningen några dagar senare gick Jean-Michel emellertid bakom kistan tillsammans med Francine och sina halvsyskon. Stridsyxan var nedgrävd för stunden, och i kyrkan höll Jean-Michel ett rörande tal till sin far:

”Min fars arbete var en lovsång till ­livet. På mitt kontor hänger en lapp med ett av hans citat: 'Biets och delfinens lycka är att existera. Människans lycka är att vara medveten om existensen och att förundras.'”

• Föregående Sida 2 av 2