Fariséerna var de kristnas konkurrenter

Jesus avstod i alla fall från direkt kritik mot Rom och det finns inget som tyder på att hans tal om Guds rike var någon uppmaning till uppror. Även om Jesus uppmanade till politiska och sociala förändringar förväntade han sig att ändringarna skulle komma från Gud och inte­ från människor, tror historikerna. Dess­utom var Jesus alltid tillmötesgående gentemot romarrikets representanter och han betonade att man skulle älska alla – även sina fiender. Jesus åt tillsammans med tullindrivarna, romarrikets avskydda ämbetsmän, och ställde hjälpsamt upp när en romersk officer bad om hjälp åt sin sjuke tjänare (Matteus 8:5-10).

Politiska ambitioner var något som Jesus blankt förnekade med orden: ”Människosonen har inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna.” Om judarna hoppats på – och romarna fruktat – en Messias med svärd i handen gjorde Jesus båda grupperna besvikna.

Historikerna menar att Jesus betraktade sig själv som en rättrogen jude. Han höll fast vid de tio bud som människorna enligt judisk tro fått från Gud, och han följde budet om att rena sig själv inför påskfester, offer och liknande. ­Bibelns många berättelser om andra judar som fördömde Jesus för att han tog för lättvindigt på föreskrifterna är därför inte sanna, påpekar bland andra religionshistorikern E.P. Sanders.

Många av berättelserna handlar om att ledande judar – i synnerhet de skriftlärda – kritiserade Jesus för att inte följa skriftens bud. Till exempel påstås det i ett av evangelierna att fariséerna – en grupp judar som evangelisterna hänger ut som skenheliga – tänker döda Jesus för att han botar en man med en förtvinad hand under sabbaten, judarnas heliga dag. Historikerna påpekar att föreskrifterna enbart förbjuder judar att arbeta under sabbaten och att Jesus helbrägdagörelse, som består i att han ber mannen hålla fram sin hand, knappast kan betraktas som arbete.

E.P. Sanders hävdar att evangelisterna har förvanskat sina historier. Jesus har troligen haft livliga diskussioner med andra judar men oenigheterna har hållit sig inom de ramar som de flesta rättrogna judar kunde acceptera. Enligt ­religionsforskaren Catherine D. Murphy var ­fariséerna mycket mer toleranta än evangelisterna påstår, medan ”de skriftlärda” var en brokig skara teologer, skrivare från landsbygden och domstolssekreterare. Som grupp betraktad kan de knappast tillskrivas någon större makt eller något större inflytande.

Evangelisternas försök att göra judarna till ­Jesus fiender, som vill hindra honom från att sprida den rätta läran, beror enligt E.P. Sanders på att judarna var de kristnas värsta teologiska konkurrenter under den period då evangelierna nedtecknades.

Jesus tas emot som frälsare

Under det år då Jesus vandrade omkring och predikade växte hans anhängarskara hela tiden. Bland alla de predikanter som utlovade Guds frälsning och befrielse från träldom hade Jesus tidigt utmärkt sig som en karismatisk enande kraft. Hans budskap om Guds gränslösa kärlek och förlåtelse tilltalade nästan alla och tack vare Jesus väl­talighet föredrog många att lyssna till hans livfulla beskrivningar av Guds rike – hellre än till mer abstrakta utläggningar om de heliga skrifterna. Jesu ord skänkte hopp åt alla dem som drömde om en frälsare som kunde befria dem från romarnas förtryck, och tusentals människor kom för att lyssna till hans flammande tal.

Även om flera andra av Johannes Döparens lärjungar också började predika var det ingen av dem som blev tillnärmelsevis så populär och fick sådan genomslagskraft som Jesus.

När Jesus kom till påskfesten i Jerusalem blev den redan spända situationen än mer kritisk. Många av pilgrimerna i staden hade hört talas om honom och romarna blev alltmer nervösa. Enligt evangelierna hade romarna all anledning att oroa sig, för Jesus möttes av en stor folkmassa. ”Många i folkmassan bredde ut sina mantlar på vägen, andra skar kvistar från träden och strödde dem på vägen. Och folket (...) ropade: 'Hosianna Davids son!'”, berättar evangelisten Matteus.

Enligt historikerna är det ovisst om Jesus bara reste till Jerusalem för att han ville fira dagarna som alla andra rättrogna judar, eller om han förväntade sig att Gud skulle låta sitt rike komma under denna symboliska fest. Med utgångspunkt i evangelierna lutar historikerna mest åt det sistnämnda. Kombinationen av stora folkmassor och namnet David måste i alla fall ha gjort romarna nervösa.

Jesus visste att romarna inte skulle tolerera hans rörelse mycket längre och samlade därför sina lärjungar till en sista måltid. Därefter gick han och hans mest lojala lärjungar upp på Oljeberget för att finna inre ro i den fridfulla lunden och förlika sig med sitt öde. Medan han förtvivlad gick omkring på berget hände det som Jesus hade förutspått: en grupp män med dystra ­miner formade en ring omkring honom.

Pilatus avrättade utan att blinka

Enligt Matteusevangeliet kom ”en stor folkhop med svärd och påkar utsänd av översteprästerna och folkets äldste” och förde bort Jesus. En av Jesus egna lärjungar, Judas Iskariot, hade gett tecken om vem de skulle­ gripa. Historikerna tror att berättelsen om Judas kan vara sann eftersom evangelisterna inte borde haft någon direkt anledning att hitta på en så försmädlig historia om förräderi i de egna leden. Judas motiv är svåra att finna. Enligt vissa­ teorier var Judas besviken över att Jesus inte bekämpade romarna mer direkt och ville därför provocera fram en konfrontation. Andra tror att Judas angav sin läromästare av ren girig­het – evangelierna berättar att han fick trettio silvermynt för att förråda Jesus.

Den romerske prefekten Pontius Pilatus lät sig, enligt evangelierna, övertalas av de judiska­ ledarna att avrätta Jesus. Uppeldad av vrede över att Jesus hade avslöjat deras hyckleri anklagade de honom för hädelse, berättas det i Bibeln. En folkmassa av vanliga judar stödde ledarna och hur mycket Pilatus än försökte ville de inte att Jesus skulle frias. Frustrerad tvådde Pilatus sina händer som ett tecken på att han tog avstånd från domen mot Jesus.

Denna berättelse stämmer inte överens med vad historikerna vet om maktförhållandena i det romerskockuperade Palestina. Romarna ville­ förvisso hålla sig på god fot med den judiska­ eliten men i slutänden låg makten helt hos romarna. Judarnas delaktighet i Jesu död är därför ytterst begränsad och mest ett uttryck för att den lokala aristokratin försökte anpassa sig till verkligheten i Palestina omkring år 30; ett judiskt uppror skulle drabba dem alla och i ett försök att avvärja romarnas vrede gick de med på att låta arrestera Jesus.

Denna version bekräftas även i Johannesevangeliet av en judisk överstepräst. Strax innan Jesus for till Jerusalem mötte översteprästen ledande judar och diskuterade faran i att Jesus hade fått så många anhängare. ”Det är bättre för er att en människa går under än att hela folket går under”, konstaterade han. Då beslutade de sig för att ställa sig på romarnas sida för att inte sätta freden och sina priviligierade positioner på spel för en predikants skull. Att det var en grupp judar som grep Jesus är därför troligen sant.

Bilden av Pontius Pilatus som en godhjärtad och lite osäker ämbetsman stämmer inte heller med andra källor. Pilatus var känd som en hänsynslös prefekt som lät avrätta folk utan rättegång. Till exempel lät han några år efter Jesu död mörda en församling av pilgrimer i Palestina – en gärning som kostade honom platsen som prefekt. Att evangelierna ger en så mild bild av Pilatus, och av romarnas roll i Jesu död över huvud taget, beror enligt historikerna på att de kristna under det första århundradet behövde hålla sig på god fot med romarna, medan judarna i stort spelat ut sin roll som maktfaktor i Palestina.

Jesus dog förtvivlad

Han var Kristus, och då Pilatus (...) hade dömt honom till korset blev han inte sviken av dem som älskade honom”, skriver Josefus om Jesu avrättning. Historikerna känner inte till detaljerna kring korsfästelsen men standardproceduren var att den dömde fick händer och fötter fastspikade vid korset så att han hängde i axlarna. Ställningen ger ett så stort tryck på revbenen och mellangärdet att den dömde så småningom kvävs.

Denna död betraktades som förödmjukande och var oftast förbehållen utstötta såsom slavar, upprorsmakare och simpla tjuvar. Historikerna tror att Jesus dömdes enligt paragrafen om att skada Roms anseende, alltså en politisk dom – om nu ståthållaren gjorde sig besväret att hänvisa till någon paragraf.

Dödskampen kunde pågå i flera dygn men ­Jesus dog efter bara några timmar. Enligt evan­gelierna ropade han ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” Vissa historiker hävdar att meningen är ett senare tillägg. Andra ser den som ett bevis för att Jesus inte alls hade förväntat sig att dö på korset.
Oavsett om hans öde var förutbestämt eller om Jesus bara befann sig på fel plats vid fel tidpunkt, förändrade korsfästningen tidens gång.

Romarriket hade krossat människan Jesus. Å andra sidan hade romarna nu banat väg för en religiös rörelse som var starkare än de någonsin kunnat föreställa sig.

• Föregående Sida 3 av 3