Kamphundar stred i frontlinjen

Blodtörstiga kamphundar i rustning skickades fram mot fiendens formationer. De orädda djuren spred skräck hos varenda motståndare.

De romerska legionerna förfogade över vältränade stridshundar, som spred skräck och splittrade fiendens formationer. Det var under sina fälttåg i England som romarna upptäckte de skräckinjagande mastifferna och började importera hundrasen – först till jakt, senare för krig. Hundarna var så stora och starka att de kunde ”bryta nacken av stora tjurar” enligt den romerske författaren Claudius.

De muskulösa hundarna sattes i hård träning redan som valpar och blev blodtörstiga och orädda. Inför en strid kläddes de i metallrustning och järnhalsband med sylvassa piggar.

Med tiden utvecklade romarna rena hundkompanier som de satte in i strid. En vanlig taktik var att skicka attack­enheter, som bestod av endast hundar, mot fienden för att bryta soldaternas led. Hundarnas bett var så kraftiga att de kunde krossa ben, och den romerske historikern Plinius den äldre beskrev hur inte ens fiendens svärd kunde få dem att vika undan. Efter hundarnas anstormning kunde legionerna lätt bryta igenom fiendens försvar.

Även andra civilisationer har använt hundar i krig. Flera källor nämner hur den persiske kungen Kambyses attackerade egyptiska bågskyttar med kamphundar. Och när grekerna år 490 f Kr drev perserna på flykt i slaget vid Marathon, hedrades en hund för sin modiga insats i striden.

Effektivitet: 2 av 5

• Föregående Sida 6 av 10 Nästa