Nu gäller det

Klockan 9.50 gör Heyerdahl en sista anteckning i loggboken: ”Bara några hundra meter kvar ... Allt är förberett. Måste packa ned loggboken nu. Alla ska veta att det ser svårt ut, men det ska säkert gå bra!”. Ett par minuter senare kastar de ankaret överbord. Med ett ryck stannar flotten till och svänger runt, så att akterstäven vänds mot bränningarna. Raaby arbetar febrilt vid radion för att sända ett sista meddelande. När de driver mot Raroiarevet rapporterar han:

”O.K., 45 meter kvar. Nu händer det. Adjö.” Han stänger av radion, och Haugland stoppar undan alla papper, innan de skyndar sig ut på däcket till de övriga.

Vågorna lyfter dem allt ­högre, och dånet från bränningarna fyller luften. Alla klamrar sig fast vid flotten. Hesselberg är den ende som ännu inte hittat någonting att hålla sig i. Han har glömt att ta på sig skorna och skyndat in i hytten för att hämta dem. Heyerdahl känner att havet har ett bra grepp om flotten, och att vågorna kanske kan lyfta dem in över revet. Besättningen kapar ankartåget, och en mäktig våg lyfter Kon-Tiki högt upp i luften och bär dem in mot land.

Heyerdahl grips av farten och en känsla av oövervinnlighet, och medan flotten knakande, brakande och darrande lyfts upp på vågkammen ropar han hurra. De andra tittar förvånat på honom och kan inte låta bli att le. Det här ska gå bra. Nästa våg reser sig över dem som en mur av grönt glas, och den här gången lyfter den inte upp Kon-Tiki utan slår ned över flotten med en väldig smäll. Heyerdahl upplever det som att en enorm kraft suger, trycker, drar och sliter i honom. Han spänner varenda muskel i kroppen och har bara en enda tanke i huvudet: Håll fast!

När vattenmassorna släpper taget kan han i ögonvrån se hur vågen rullar in över hytten. Tre av de andra hänger på taket. ”Se på flotten, den klarar det”, ropar Haugland, som håller sig fast i repstegen. Masten och hytten har bara blivit lite sneda. Men en högre och farligare våg är på väg. Heyerdahl hinner vråla ut en varning till de andra, innan den åtta meter höga vågen slår över flotten med enorm kraft.

De måste ha träffat revet – Heyerdahl känner hur stammarna ger efter i ryck. Om han ska dö nu, ska det ske så här, hinner han tänka – med alla sinnen vidöppna och alla muskler spända, kämpande för livet här på Kon-Tiki.

Vågen rullar vidare och Heyerdahl hämtar sig. Han flämtar efter andan. Vattenmassorna har krossat flotten. Den farkost som varit deras hem i hundra dagar är nu bara en hög söndertrasat virke. Masten har brutits som en tändsticka. Balsablocket med styråran är alldeles förvridet och tvärbalken knäckt. Av styråran har det blivit kaffeved, och de massiva furuplankorna i bogen är sönderflisade.

Uppe på hyttens tak ligger en gestalt alldeles orörlig. Det är Watzinger. Heyerdahl stelnar till vid tanken på att Watzinger eller någon av de andra kan ha dött – kanske allihop. I det perspektivet blir det plötsligt helt utan värde att de genomfört resan och att han själv överlevt. Skräckslagen ser han sig omkring och ropar på sina kamrater. I samma stund är det något som rör sig intill flotten. Där hänger Raaby i ett rep och kämpar sig upp. Han ser utmattad ut men är oskadd. På taket lyfter Watzinger på huvudet och tvingar fram ett leende. Snart dyker också de andra upp.

Heyerdahl går i land

I samma ögonblick sköljer en ny våg in över flotten, och i flera sekunder försvinner allting omkring dem i vattenmassorna. Flotten stångar och dunkar mot revet utan att komma över det. De sugs ut igen men när suget drar bort vågen från revet, ser de glänsande, röda koraller som sticker upp över vattenytan. Flotten glider upp på revet. Besättningen skyndar sig upp på aktern som är längst upp på revet. En efter en klättrar de ut på revet. För varje våg knuffas flotten ett steg framåt och till sist tar sig både besättning och flotte över.

Alla är oskadda, frånsett Danielsson som har fått en lätt hjärnskakning. Lyckliga vadar de mot ön, som ligger drygt 600 meter därifrån. I det klara vattnet, som ömsom når dem till anklarna, ömsom till bröstet, myllrar det av färger och liv; alger, havsanemoner, mossa, kaktusar och förstenade växter i rött och vitt, gult och grönt. Små hajar och andra fiskar simmar runt dem men flyr undan de plaskande människobenen. Med havsvattnet droppande ur skägget skjuter Bengt lådan med gasolköket framför sig. Den och det mesta av sakerna från lasten bärgas i land. Allt ovanpå däck är sönderslaget, men de nio balsastockar som utgör själva flotten håller fortfarande.

Heyerdahl bär på en liten palm. Den har grott från en av kokosnötterna ombord. Så snart han kommit upp på stranden tar han av sig skorna och tittar på de spår hans nakna fötter gör i sanden. Ödlor och blodröda eremitkräftor pilar iväg runtom honom. Han faller på knä och borrar fingrarna djupt ned i den varma, torra sanden. Alla männen från flotten är vid liv och expeditionen är fullbordad. Efter 101 dagar på havet har de bevisat att det faktiskt är möjligt att korsa Stilla havet på en enkel timmerflotte.

• Föregående Sida 4 av 4