Herman Watzinger faller överbord

Männen blir solbrända och får långt skägg. Under särskilt lugna vakter kan rorgängaren luta sig tillbaka och blunda, medan han lättjefullt styr med ena foten och flotten sakta förs framåt av milda passadvindar. Resan över Stilla havet börjar likna rena nöjestrippen. Den 21 juli, efter 84 dagar på havet, är vädret emellertid märkligt stilla. Vinden lägger sig fullständigt. Seglet hänger orörligt, och de vita, fjäderlätta molnen står nästan stilla på den blå himlen.

Männen blickar oroligt söderut, där ett svart moln tornar upp sig och glider fram över himlen. Sedan går det fort. Kastvindar tar tag i seglet och spänner ut det. Himlen blir kolsvart. Meterhöga vågor piskas upp på havet. Watzinger skyndar sig att ta fram vindmätaren och hinner precis konstate­ra att det blåser 14–16 m/s, då en grön skugga sveper förbi honom. Vinden har fått tag i Raabys­ sovsäck och slungar den långt ut över havet. Instinktivt och utan att reflektera över att han står nära kanten på flotten sträcker sig Watzinger för att fånga sovsäcken. I nästa sekund ser de andra en arm sticka upp ur vattnet, och ett svagt rop på hjälp hörs genom vågornas dån. Ett ögonblick står de som lamslagna, innan de inser vad som har hänt.

Iskalla av skräck ser de hur Watzinger kämpar för livet i de höga vågorna. Raaby som sitter vid styråran störtar bort mot räddningsflotten och börjar slita och dra i den bambutrumma som båtlinan sitter förtöjd i. Den sitter ohjälpligt fast. Nere i vattnet sträcker Watzinger ut armen mot styråran, men han når inte ända fram. Han glider akterut och försvinner bakom Kon-Tiki, som obönhörligen drivs framåt av vinden. Haugland och Hesselberg rusar mot hytten. där det finns en flytväst fastsatt i en lång lina. Båda försöker kasta ut västen, men den kommer ingen­vart; motvinden är för stark. Medan männen kämpar för att få räddningsflotten i vattnet glider Watzinger allt längre bort. Armarna går som kvarnvingar när han desperat försöker simma tillbaka till flotten.

Plötsligt kastar sig Haugland i vattnet. Med flytvästen i ena handen simmar han med snabba, långa tag mot sin kämpande kamrat. Varje gång Watzinger är uppe på ett vågkrön försvinner Haugland ned i en dal och tvärtom. Männen på flotten följer andlöst de båda männens kamp bland vågorna – och till sist ser de hur de finner varandra. Båda klamrar sig fast vid flytvästen, medan havet slungar dem uppåt och nedåt. Haugland sträcker upp en arm i luften, som tecken på att de vill bli inhalade. Alla fyra på flotten tar tag i linan och halar som tokiga, medan de hoppas att männen i vattnet inte ska upptäcka den mörka trekant som närmar sig i vattnet bakom dem.

Till sist kravlar de båda männen flämtande ombord på flotten och hinner precis se den svarta skuggan försvinna bland vågorna. Då inser de plötsligt att det inte är en hajfena utan ett luftfyllt hörn av Raabys sovsäck. Medan de hämtar andan på däck ryser de vid tanken på vad det kunde ha varit för best som dragit ned sovsäcken. ”Jag är glad att jag inte var i den”, säger Raaby och tar tag i styråran. De säger inte mycket­ mer den kvällen. De vet allför väl att historien kunde ha fått ett helt annat slut.

I tre månader ser männen ingenting annat än himmel och hav. Men den 30 juli, efter 93 dagar till sjöss, kan besättningen äntligen skymta land: den polynesiska ön Pukapuka. Men vinden ligger emot dem och besvikna tvingas männen ge upp allt hopp om en landstigning. Några dagar senare finns det åter en chans till fast mark under fötterna, när ön Angatau kommer inom synhåll. Alla flaggor på flotten hissas, och medan de glider längs de vita stränderna och palmtäckta hyddorna plockar Hesselberg fram sin gitarr. Klädd i en stor peruansk solhatt skrålar han sentimentala söderhavsmelodier, och Danielsson serverar en överdådig måltid. De öppnar en kokosnöt och höjer den i en hyllningsskål till de färska exemplaren på ön.

Den farligaste delen av resan har de fortfaran­de framför sig. Angatau är en del av Tuamotu­­­öarna som består av korallrev. Reven är vassa som knivar och spärrar av inseglingen mot ön. För att komma in till land måste besättningen hitta en öppning i revet. Minsta misstag kan få katastrofala följder – om flotten träffar revet kommer de alla att krossas mot korallerna.

Plötsligt får männen syn på någonting som rör sig inne på stranden. Två polynesier sätter en kanot i vattnet och börjar paddla mot dem. Kanoten lägger till intill flotten, och den ene mannen sträcker fram handen med ett brett leende: ”Good night!” ropar han. Heyerdahl önskar också honom en god natt. Han är lättad, men när han frågar om mannen talar engelska, får han samma svar: ”Good night!”.

”Maimai hee iuta?” – gå rakt mot land? – försöker Heyerdahl, som kan lite polynesiska. Männen nickar bekräftande och pekar mot den öppning i revet som de själva nyss paddlat genom. Båda blossar girigt på cigaretterna, som de fick av Kon-Tikis besättning när de steg ombord. Heyerdahl visar med armarna att han gärna vill ha hjälp med att paddla in mot land. Den ene mannen gör en rörelse som om han drog i en vev. ”Brrrrr”, säger han insisterande och försöker härma motorljud. Heyerdahl förstår. Polynesierna tror att Kon-Tiki är en båt som är så tungt lastad att bara däcket syns. Han låter dem känna under flotten. De gapar stort när deras händer glider in under stammarna. Sedan släcker de cigaretterna och börjar paddla så mycket de orkar.

Landstigningen blev inte av

Strömmen är för stark. Trots att polynesierna hämtar förstärkning i byn, driver flotten allt längre ut till havs. När mörkret faller tvingas öborna vända om. Slokörade ser besättningsmännen på när kanoterna försvinner i mörkret med kurs mot de allt svagare ljusen på ön.

Efter att ha varit så nära land är det frustrerande att sitta på öppet hav igen. I tre dagar driver flotten vidare utan land i sikte. Heyerdahl studerar kartan, och det råder inget tvivel: de driver mot Takume- och Raroiareven, en väldig atoll som spärrar 70–80 km hav framför dem. De styr mot revets sydligaste del, där de hoppas kunna komma oskadda förbi hindret och ta sig i land.

Natten efter dag nummer 100 på havet vaknar Heyerdahl med en olustig känsla i kroppen. Vid det här laget känner han igen flottens alla rörelser, men nu är någonting annorlunda. Rastlös vankar han omkring på däck. Han klättrar upp i masten, men därifrån ser han bara vatten. Strax före klockan sex, när morgonhimlen blir ljusblå, kommer Raaby farande ned från masten och ropar att han ser land. Framför dem ligger ett pärlband av små palmklädda öar. Snart syns de tydligt även från däck. De närmaste ligger åtta–tio kilometer bort – men revet ligger mellan flotten och öarna, och Kon-Tiki har kurs rakt emot det. Oavsett vad de gör tvingar strömmen obönhörligen flotten rakt mot de fräsande bränningarna.

Den krypande oroskänslan byts i kall beslutsamhet. Medan Kon-Tiki gungar upp och ned i den oroliga sjön delar Heyerdahl ut några order, så att var och en vet vad han ska göra, när flotten slår emot revet. Skyndsamt bär de in allt som är värdefullt i hytten och surrar fast det så gott de kan. Viktiga papper och de filmer som Heyerdahl har tagit packas ned i vattentäta påsar. De bryter upp bambudäcket och kapar de rep som håller fast kölarna. När de lossnat är flottens undersida helt slät och därmed lättare att få över revet. Besättningen har av tomma vattendunkar, gamla radiobatterier, tungt skräp och diverse träbitar tillverkat ett drivankare, som de nu surrar fast vid babordsmasten. När ankaret kastas ut, kommer Kon-Tiki att gå in i bränningarna med aktern före. Alla får order om att ta på sig skor och till varje pris hålla sig fast vid flotten. Nu återstår bara att vänta.

• Föregående Sida 3 av 4 Nästa