Sfinxen: Egyptens sandfyllda gåta

År 1798 inledde Napoleon Bonaparte ett fälttåg till Egypten för att stärka Frankrikes ställning i Mellanöstern. Den 21 juli nådde hans armé fram till utkanterna av huvudstaden Kairo, där fransmännen utkämpade ett slag mot mamlukerna – slaget vid pyramiderna.

Mamlukerna drevs på flykten. Napoleon kunde erövra området och njuta av utsikten över de storslagna, urgamla ­monumenten på Gizaplatån utanför staden. För att markera sin triumf gav den mäktige franske fältherren order om att kanonerna skulle riktas mot sfinxen och att näsan skulle skjutas bort.

Berättelsen om Napoleon lever och frodas – men den är inte sann. På 1400-talet beskrev den egyptiske, muslimske historikern al-Maqrizi hur den sufiske fanatikern Sa'im al-Dahr huggit näsan av sfinxen år 1378 – det sägs att han var arg över att en del egyptier betraktade figuren som en gudomlighet.

I flera tusen år har sfinxen omgärdats av myter om dess ursprung, funktion och förfall. Den franske fältherren bidrog dock inte till förfallet utan avlossade snarare startskottet till en intensiv jakt på sanningen kring den urgamla egyptiska jättestatyn.

Skattletare välkomna

Napoleon hade inte bara med sig soldater på sitt fälttåg utan även många konstnärer och vetenskapsmän, som var mycket fascinerade av Egyptens underverk. De undersökte alla den gigantiska sfinxen mycket ingående. När de återvände hem till Frankrike berättade de inlevelsefullt om sina upplevelser i Nordafrika. Bland européerna väckte de fascinerande berättelserna ett enormt intresse för det gamla Egypten.

Undersökningar har visat att den enorma skulpturen har huggits ut ur den naturliga klippan på Gizaplatån för cirka 4500 år sedan. Till skillnad från pyramiderna är den alltså inte uppbyggd av mindre, lösa stenblock. De egyptiska bildhuggarna började uppifrån och högg sig ned genom klippan tills statyn stod klar. Den nedre delen av sfinxen ligger under platåns naturliga marknivå. Det betyder att statyn är ett lätt offer för sanden som blåser in från Sahara.

När Napoleon kom till sfinxen var den begravd i sand upp till halsen, och det har den varit under större delen av sitt långa liv.

I början av 1800-talet fick utländska arkeologer – och skattletare – möjlighet att åka på expeditioner till Egypten. Mot lämplig avgift till de egyptiska myndigheterna fick de gräva som de ville. År 1817 anlitade den brittiske konsuln och antikvitetssamlaren Henry Salt den italienske sjömannen Giovanni Caviglia till att gräva bort all sand kring sfinxen. På den tiden var det bara huvudet på den 20 meter höga statyn som stack upp ur sanden, och det innebar ett enormt slit att forsla bort sandmassorna.

Caviglia tog hjälp av uppemot hundra egyptiska arbetare och lyckades i första omgången ta sig ned till sfinxens ena skuldra. Därefter kunde man ta bort sanden ända ned till den släta kalkstensplatta som sfinxen vilar på.

Ökensolen brände över de svettiga arbetarna, och hela tiden hotade sanden att störta ned över dem i den djupa, trattlika utgrävningsgropen. Endast en enkel barriär av träplankor höll sanden borta. Det var en hopplös kamp. Ökensanden fyllde snabbt igen hålrummen efter det som grävts bort, men Caviglia gav inte upp. Han hade snart gjort upp en ny och mer ambitiös plan för utgrävningen.

Statyns bröstparti och framben grävdes fria från sand, och mellan tassarna hittade arbetarna en enastående skatt: ett kobrahuvud som kan ha suttit på en ormkropp på sfinxens panna. En kobra i anfallsställning symboliserade faraonernas makt.

Resterna av ett spetsigt skägg dök också upp ur ökensanden. En gång i tiden har sfinxen alltså haft skägg, men det är inte säkert att det suttit där från första början. Caviglia fann många bevis för att statyn tidigare grävts fri från sand, helt eller delvis, och vid flera tillfällen hade utgrävarna passat på att dekorera statyn.

Caviglia upptäckte både inskriptioner från de gamla grekiska och romerska kulturerna och ett jättelikt, rödaktigt granitblock med ingraverade hieroglyfer – en så kallad stele – som var flera hundra år yngre än själva sfinxen.

År 1817 kunde utgrävningsteamet ­inte tyda texten på den 3,6 m höga granittavlan, men fem år senare lyckades fransmannen Jean-François Champollion lösa hieroglyfernas gåta, och i dag vet man vad som står på stelen.

Stelen restes av farao Thutmosis IV för omkring 3400 år sedan – 1100 år efter sfinxen. Texten berättar att Thutmosis som ung var ute på jakt i det på den tiden något bördigare Giza­området. Vid middagstid sov han i skuggan av sfinxens huvud, som stack upp ur sanden, och drömde att guden Horem-­Akhet-Chepri-Re-Atum i sfinxens skepnad talade till honom.