Historiens värsta Tour de France

Fransmannen Maurice Garin tar till orda, och med stark och självsäker stämma säger han till den franska pressen:

”Om jag inte blir mördad innan vi kommer till Paris vinner jag Touren.”

Året dessförinnan, 1903, vann Maurice Garin det första Tour de France, och nu har han precis trampat över mållinjen i Lyon efter att ha genomfört den 467 kilometer långa första etappen av Frank­rike runt anno 1904. Garin är upprörd över att cyklisterna gång på gång attackeras av okända bråkstakar, som försöker stoppa i första hand de ledande cyklisterna. De skandalösa incidenterna hotar att ta död på Tour de France bara ett år efter det första loppet.

Årets tävling har börjat bra. Publiken får vad den vill ha, när några cyklister gör en storstilad utbrytning redan på första etappen. Den försvarande mästaren Maurice Garin och Lucien Pothier lämnar det övriga fältet och inleder ett fint samarbete på den 467 kilometer långa första etappen från Paris till Lyon. De trampar flitigt på pedalerna på sina toppmoderna 25 kilo tunga racercyklar. Sommarsolen gassar över centrala Frankrike, men det kommer att dröja innan cyklisterna får vila benen och baken efter turen på de ojämna franska landsvägarna. De båda cyk­listerna förväntar sig inte att komma i mål före mörkrets inbrott.

Maurice Garin – Han kom först i mål men vann inte.

Henri Cornet – Han kom inte först men vann ändå.

Stjärna tillåts bryta mot reglerna

Mitt på rutten, långt från de officiella depåerna, drabbas Garin plötsligt av blodsockerfall. Han kontaktar följebilen och hotar med att dra sig ur, om han inte får hjälp. Det är emot reglerna, men Garin vann den första Touren föregående år, och han är viktig för uppmärksamheten kring loppet. Han får proviant.

Senare, efter 16 timmars körning på de dammiga grusvägarna och när solen har gått ned, dyker plötsligt en bil upp ur mörkret och kör upp vid sidan om de båda cyklisterna. Fyra maskerade män blänger på de utmattade cyklisterna, som tittar tillbaka och möts av smällar och slag. Cyk­listerna hinner precis väja undan och klarar med nöd och näppe att behålla rytmen, trots att bilen förföljer dem i flera kilometer. Angriparna skriker hotfullt och försöker preja ned cyklisterna i diket. Garin och Pothier vinglar till, men de faller aldrig. Angriparna tar till flykten, när en officiell följebil närmar sig. Cyklisterna har bara fått en försmak av vad som väntar dem under detta års Tour de France, och båda är övertygade om att gärningsmännen anlitats av deras medtävlare.

Samtidigt ligger fransmannen Pierre Chevallier sist i fältet, flera timmar längre bak. Flera gånger blir han efter, men varje gång lyckas han överraskande nog komma ikapp igen. Det är enkelt att fuska­ i skydd av mörkret, när man får skjuts i ortsbornas privata bilar.

Tävlingskommissarie drar vapen

Maurice Garin har tagit ledningen efter första etappen, bara några sekunder före Pothier. Men samma kväll beklagar sig en annan av favoriterna, Hippolyte Aucouturier, för arrangörerna. Han är irriterad över att han ständigt trakasseras av medtävlarna. Gång på gång kör de på honom, så att han faller.

Incidenterna är godbitar för pressen, sedan allmänheten börjat intressera sig för loppet – Tour de France har redan väckt stor uppmärksamhet i Frankrike. Tidningen L’Auto, som är officiell arrangör, har sötebrödsdagar med en ökande upplaga, och fransmän i hela landet ser fram emot att få heja på cyklisterna i sina hemtrakter. Men ryktena om oegentligheter når även republikens mest avlägsna områden, och ilskan börjar sprida sig – med ödesdigra konsekvenser.

På andra etappen ska cyklisterna ta sig uppför Col du Grand Bois i närheten av St. Etienne, en brant stigning före ­Alperna: 12 kilometer med i genomsnitt 5,2 procents stigning och med högsta punkten 1161 meter över havet. Många bybor har gått upp på berget och väntar spänt. Alla har de hört historierna om fusk och rävspel, och när cyklisterna närmar sig toppen sprider sig ropen som en präriebrand:

”Ned med Garin! Leve Fauré! Döda alla de andra!”

Folkmassan blockerar vägen, och cyk­lis­terna tvingas stiga av cyklarna. Den ende som stöttas är traktens hjälte ­Antoine Fauré – och han släpps igenom. Flera män börjar attackera Maurice Garin med käppar.

Plötsligt hörs ljudet av motorer uppe på berget, och en följebil blir synlig. När tävlingskommissarien Georges Lefèvre upptäcker tumultet, blir han ursinnig, tar fram sin pistol och avlossar ett skott över folkmassan. Ljudet och åsynen av den uppjagade tävlingskommissarien får folket att dra sig tillbaka. Med skällsorden haglande över sig fortsätter cyklisterna upp över berget.

En stor grupp cyklister samlas inför den långa utförslöpan och håller ihop under de följande 250 kilometer, tills slutstriden närmar sig. Hippolyte Aucouturier vinner masspurten i Marseille med knapp marginal. Underligt nog har han inte vurpat en enda gång, sedan han klagade hos ledningen föregående dag.

Senare samma kväll diskvalificeras den okände cyklisten Ferdinand Payan för att ha använt en bil som draghjälp.

Den gule tröjan

Ledartröjans historia är oklar. Tourvinnaren Philippe Thys berättade att han fick en 1913, men den första officiella tröjan bars inte av någon cyklist förrän 1919. Cyklisterna passerade den entusiastiska publiken i hög fart, och det var nästan omöjligt att se skillnad på de tävlande. De första åren fick den ledande cyklisten därför en grön bindel på höger överarm.

Den belgiske cyklisten Philippe Thys vann loppet åren 1913, 1914 och 1920. År 1957 berättade han att loppets grundare, Henri Desgrange, 1913 övertalade honom att ta på sig en färgglad tröja, så att alla skulle kunna se att han ledde loppet. Eftersom närmsta butik bara hade en gul t-shirt kvar fick det bli den. Ingen kan bekräfta Philippe Thys berättelse – även om många betraktar den som trovärdig finns det andra teorier.

Enligt Tourens officiella annaler fick fransmannen Eugène Christophe äran att bära den första gula tröjan år 1919.