Krigaren var född till att slåss

Munken Alcuin från York var chockad. Den fromme mannen hade sett det mesta och betraktades som en lärd kristen, men berättelserna om de fruktansvärda vikinga­överfallen på klostret Lindisfarne skakade honom djupt. Uppgiven satte han sig vid skrivbordet och förevigade angreppet för eftervärlden:

”Aldrig tidigare har Brittiska öarna utsatts för en sådan skräckregim som vi nu upplever från en hednisk ras”, skrev Alcuin till sin herre, Karl den store av Frankrike, och fortsatte: ”Vi hade heller aldrig trott att ett angrepp av detta slag kunde komma från sjö­sidan. St Cuthbert-kyrkan, den heligaste platsen på Brittiska öarna, har fallit offer för hedningarna.”

Det angrepp som munken Alcuin beskrev ägde rum den 8 juni 793. Den dagen gled nordbornas smidiga långskepp in till kusten vid Lindisfarne i nordöstra England. Där landsatte de en ny tids krigare, som överträffade allt som européerna tidigare sett, när det gällde kampvilja och skicklighet i strid. Som en stormvind slet nordborna åt sig klostrets silverskatter, dödade munkarna och skändade byggnaderna, innan de försvann över havet.

Angreppet var inte det första i England – vikingarna hade länge ägnat sig åt sporadiska härjningar längs kusterna – men plundringen av Lindisfarne betraktas som det första större krigs­tåget på Brittiska öarna. Mordbranden på klostret blev upptakten till ett hundraårigt skräckvälde, under vilket vikingarna härjade, plundrade, rövade bort och mördade människor över hela Europa. Hela den europeiska kristenheten hotades av de blonda, barbariska krigarna. Ett tag såg det ut som om själva kyrkan också skulle duka under för de vilda horderna från norr.

Barnen tränades för krig

Det var ingen slump att vikingarna lyckades så väl med att besegra alla som stod i vägen för deras jakt på gods och guld. Krigskonst och krigarmentalitet var en del av vikingarnas vardag hela livet igenom.

På 700-talet var Skandinavien glest befolkat. Nordborna levde i små stamsamhällen, där släkten och familjen utgjorde det självklara navet i tillvaron. Om vikingens närmaste angreps av rivaliserande familjer eller grann­släkter, stod han beredd att försvara sin klan med alla medel. Bönder som utgjorde stommen i vikingasamhället hade rätt att bära vapen – och skyldighet att använda dem. Krönikeskrivaren Saxo Grammaticus konstaterade senare att det var ”mer ärofyllt att slåss än att munhuggas”.

Varenda liten pojke visste att krig var det enda sättet att bli man. Enligt dikten ”Rigs visa” fick barnen lära sig en mängd olika tekniker och färdigheter, som kunde vara till nytta i strid. I dikten berättas om pojken Jarl, som ”lärde sig att tvinna strängen, spänna bågen och sätta skaft på pilar, att kasta med spjut, jaga med hundar och att svinga ett svärd”.
Namnet Jarl tyder på att barnet var av hövdingaätt, men troligen har alla barn lekt krigslekar. Historikerna tror att även riktigt små pojkar på cirka tre år har svingat träsvärd och kastat träspjut. Spetsen på spjutet har då varit inlindad i en läderbit för att inte skada barnen eller någon annan.

Så snart pojkarna blev lite större, kunde de få ett riktigt vapen av järn – i barnstorlek. Arkeologerna har hittat flera sådana vapen, bland annat ett litet svärd och en liten yxa i en barngrav i Norge. Förutom lek med vapen var brottning ett mycket populärt nöje, som barnen ägnade sig åt året runt. På sommaren tumlade pojkar och unga män omkring på marken, och på vintern roade de sig med att ”hålla julbrottning”, som leken kallades vid den tiden på året. Brottningsmatcherna var utmärkta för att öva upp smidighet och överraskningstekniker. Alla­ timmar av träning kom senare till nytta i närstrid, då det hände att krigarna kastade ifrån sig svärden och brottades med fienden i stället.

Brottningen hade dessutom ett uppfostrande syfte; vikingen lärde sig att hålla sig till stridens regler och därmed inordna sig i vikingakrigarnas disciplin. Vikingarna måste t ex lova att inte medvetet skada varandra under leken. Man var mycket noga med att reglerna följdes, och straffet för regelbrott kunde bli hårt. Om en viking inte följde reglerna begick han nid och kunde kallas för en niding – ett av vikingatidens allra värsta skällsord.

Snöbollskrig övade krigstaktiken

På vintern när det fanns snö byggde barnen vallar och fästningar, som de sedan kämpade om. Förutom att det var en rolig lek var snöbollskrigen även effektiv träning i belägringstekniker. Snöbollskastningen övade upp tekniken att kasta sten – vilket ofta utgjorde inledningsskedet i ett vikingaslag. Viktigast av allt var dock att den blivande vikingen skulle lära sig krigarsamhällets hederskodex. Nordborna var övertygade om att ett antal gudinnor – nornorna – spann livets tråd, och att varje människas livsöde var förutbestämt. Ingen kunde påverka sitt öde, och endast den som var en hjältemodig krigare skulle få komma in i Valhall. Därför måste en viking slåss som en man och, om gudarna så önskade, också dö som en man:

”I varje slag kommer en av två saker att inträffa – antingen kommer du att falla eller att överleva. Var därför modig, ty allt är bestämt på förhand. Ingenting kan dräpa en man, om inte hans tid är kommen, och ingen kan rädda den som är dömd att dö”, säger en bonde i Sverres saga förmanande till sin son, medan de tillsammans går ned mot långskeppet som väntar vid kusten. Att stupa i strid var det mest ärorika en viking kunde ­vara med om – och förmågan att plundra var högt uppskattad. Vanlig stöld ansågs däremot vara tecken på feghet.

Så resonerade också vikingakrigaren Egil Skallagrimson. I sagan var Egil i full färd med att plundra en bondgård, när gårdens ägare plötsligt kom hem. Egil och hans män togs på bar gärning och lämnades bundna i ett rum. Under natten lyckades plundrarna slita sig loss från repen och rusa iväg mot sina skepp med bondens tillhörigheter i famnen. På vägen ned mot stranden fick Egil emellertid plötsligt dåligt samvete.

”Denna resa är en katastrof och alldeles opassande för en krigare. Vi har stulit hans pengar utan att han vet om det. En sådan skam kan vi inte låta falla över oss.” Resolut sprang Egil och hans män till­baka till gården och tände eld på byggnaderna. När den skräckslagna bonde­familjen tumlade ut ur det brinnande huset höggs de brutalt ned. Därefter, berättar sagan, kunde Egil och hans följe återvända till skeppet med både stöldgods och hedern i behåll.