Ända fram till 1600-talet var européerna övertygade om att enhörningar – hästar med horn i pannan – levde i fjärran trakter.

© Imageselect & Wikipedia

Vikingarna lurade hela Europa med finurlig bluff

I århundraden tjänar vikingarna och deras efterföljare enorma summor på att sälja horn från enhörningar. Ingen har någonsin sett fabeldjuret, men det påstås att varelsens långa, spiralvridna utväxt i pannan kan bota sjukdomar och rena vatten. Även små bitar av hornet kostar en förmögenhet.

4 april 2018 av Af Benjamin T. Christensen

Efter fem månaders seglats till nordligaste Kanada återvände engelsmannen Martin Fro­bisher den 23 september 1577 till England med lastrummet fullt av 200 ton malm.

Den djärve upptäcktsresanden antog att de svarta stenskärvorna i lasten på hans fartyg innehöll stora mängder guld, men han blev besviken.

Vid närmare undersökning av kunnigt fackfolk visade sig malmen vara värdelös svavelkis – även känd som kattguld.

Stenarna slutade sina dagar som fyll­nadsmaterial i Englands gropiga vägar, men Frobisher hade som tur var ett trumfkort som med all säkerhet skulle få drottning Elisabet I av England samt expeditionens alla övriga sponsorer att stödja en ny resa till Kanada.

I ett brev till drottningen beskrev Frobisher den värdefulla skatt han hittat långt norrut. Det var ett horn från ett djur – men inte vilket djur som helst:

”Det här hornet är vridet och rakt som ett vaxljus och har sannolikt tillhört en havsenhörning”.

Frobisher gav havsenhörningens horn till drottningen, som förvarade det tillsammans med sina kronjuveler, för i slutet av 1500-talet fanns det inget mer värdefullt än horn från en enhörning.

Rika furstar betalade förmögenheter för de långa, spiralvridna statussymbolerna och ett enda enhörningshorn kostade lika mycket som en borg.

Skandinaviska handelsmän, som försåg Europa med enhörningshorn, tjänade multum på affärerna, men alltihop var ett enda stort lurendrejeri. 

Vikingarna sålde falska horn

Svindeln med enhörningshorn kan spåras till vikingatiden. Under vikingarnas kolonisering av Grönland på 1000-talet stötte de på narvalen, som har en lång, vriden tand i överkäken. Tanden påminde om det horn som enligt medeltidens legender satt i enhörningens panna.

Ingen vet vem som kom på idén till bluffen att kalla narvalens tand för ett enhörningshorn, men snart började vikingar med näsa för affärer att sälja hornet för hutlösa priser till köpmän och furstar i hela Europa.

Bluffen förblev en välbevarad hemlighet, eftersom det under drygt 500 år bara var vikingarna och deras skandi­navis­ka efterföljare som reste tillräckligt långt norrut för att träffa på narvalar.

Först på Frobishers tid började resten av Europa att besegla de iskalla haven norr om Kanada i jakt på Nordvästpassagen – genvägen till Kinas silke och In­diens eftertraktade kryddor.

När Frobishers expedition 1577 lade till vid Christopher Hall Island, en ö i farvattnet mellan Grönland och Kanada, hittade hans män en död narval på stran­den. 

De brittiska sjömännen hade ald­rig tidigare sett en liknande varelse, men
hornet verkade bekant. Därför döpte
Frobisher djuret till havsenhörning. 

Jakten på enhörningar var ett populärt motiv i 1400-talets Europa.

© Imageselect

Enhörningen nämndes i Bibeln

Frobishers något förhastade slutsats var inte ett uttryck för att den engelske upptäcktsresanden var särskilt enfaldig – han förlitade sig helt enkelt på Bibeln, som klart och tydligt bekräftade att enhör­ningen fanns. 

I Bibeln nämns djuret inte mindre än sju gånger, och för 1500-talets troende avgjorde det saken – självfallet var enhörningen en verklig varelse.

Att fabeldjuret hamnade i Bibeln av ett misstag kunde Frobisher omöjligt veta. Misstaget begicks redan innan kristendomen uppstod – omkring år 250 före Kristus, då den egyptiske kungen Ptolemaios II Filadelfos beordrade 72 judiska skriftlärda att översätta judarnas heliga skrifter från hebreiska till grekiska, så att han skulle kunna förstå dem bättre.

Under översättningen stötte judarna på ett problem. Deras texter innehöll flera hänvisningar till ett djur kallat ”Re’em”. 

På hebreiska beskrevs djuret som otämjbart, kraftfullt och skräckinjagande. Ingen visste dock vilken varelse det handlade om. 

Moderna bibelforskare tror att de judiska texterna sannolikt refererar till den tvåhornade uroxe som på Ptolemaios tid redan var utdöd i Nordafrika och Mellanöstern.

De ursprungliga judiska texterna nämner ingenting om att djuret hade ett horn, men kungens skriftlärda valde trots detta att kalla djuret mono­ceros, vilket kan översättas till ”ett horn”. Översättningen fördes vidare när de judiska texterna blev Gamla Testamentet. 

Vetenskapsmän beskrev fabeldjuret

Förutom i Bibeln kunde upptäcktsresande som Frobisher slå upp enhörningen i så kallade bestiarier – vetenskapliga böcker om världens djurliv. 

Bestiarier var särskilt populära under medeltiden, men även under renässansen, då Frobisher levde, läste Europas elit dessa illustrerade verk om allt från hästar och kor till drakar, Fågel Fenix och enhörningen.

De flesta bestiarier kännetecknades av den totala frånvaron av fältarbete och observationer av djur i naturen. I stället satt författarna oftast i sina hem och baserade sina verk på äldre texter.

Speciellt den romerske politikern och författaren Plinius den yngre (61–113 efter Kristus) var populär läsning, och han beskrev enhörningen i färgstarka ordalag:

”Enhörningen är det mest mordiska djuret i världen och den är omöjlig att fånga levande. Den har en hästs kropp, huvudet från en kronhjort, fötter som en elefant, svansen från ett vildsvin och ett enda horn, tre fot långt, i mitten av pannan”. 

Bibeln och bestiarierna undanröjde alla tvivel. Trots att ingen europé hade träffat på en tvättäkta enhörning, måste historierna om varelsen vara sanna. 

Övertro gynnade försäljningen

Under Martin Frobishers livstid kulminerade enhörningshornens popularitet. Efter århundraden av lukrativ handel med den efterfrågade varan välsignades de skandinaviska köpmännen med en bok som kom att lyfta priserna till astronomiska höjder.

År 1508 gav den italienske äventyraren och upptäcktsresanden Ludovico di Varthema ut berättelsen om sin mer än fem år långa resa i Mellanöstern och Asien. 

Boken innehöll en beskrivning av enhörningshornets magiska krafter, som Varthema med egna ögon hade sett hos världens då mäktigaste man, Osmanska rikets sultan.

”Horn från enhörningen motverkar pest, farsoter och gift. Det fördriver mäss­ling och koppor och botar epilepsi hos barn”. Enligt Varthema, dåtidens läkare och inte minst skandinaviska försäljare fanns det ingen sjukdom som hornen inte kunde bota.

Under 1500-talet översattes Varthemas bok till alla större europeiska språk, så att hela Europas elit kunde läsa hans fängslande beskrivning av enhörningshornets verkan.

Den skotska drottningen Maria Stuart (1542–1587) köpte för dyra pengar en del av ett enhörningshorn i Frankrike. Med hornbiten testade hon varje dag om hennes mat var förgiftad, eftersom hon hade gott om fiender. 

Ända fram till franska revolutionen 1789 doppade en tjänare en bit enhörningshorn i den franske kungens glas – för att förebygga giftmord. Andra välbeställda adliga och kungligheter lät tillverka hela muggar av enhörningshorn – för att vara på den säkra sidan.


Hornets påstådda förmåga att rena vatten fick till och med välbemedlade kyrkor att placera en liten bit på sina altare. 

Bisarra modeflugor präglade medeltiden

Det var inte bara enhörningshorn som såldes för enorma summor under medeltiden och renässansen. Modenyckerna fick priset på de underligaste föremål att explodera.

  • Speglar:

    På 1500-talet uppfann vene­tianska glasmakare ett sätt att tillverka speglar av glas och kvicksilver. Metoden gav de klaraste speglarna i världen och priset nådde svindlande höjder. I slutet av 1600-talet bytte en fransk gre­vinna en hel bondgård mot en vene­tiansk spegel. Så länge produktionsmetoden hemlighölls hade Venedig nära nog monopol på produktionen av speglar i Europa och staden tjänade stora pengar på dem. 


  • Jaktfalkar:

    Under medeltiden och renässansen uppskattade adelsmän falkjakt. Fåglarna var så värdefulla att när Johanniterorden 1530 hyrde medelhavsöarna Malta och Gozo, var den årliga hyran en jaktfalk.


  • Snäckor:

    Redan under antiken var färgen purpur populär bland samhällets elit. Färgämnet utvanns ur små purpursnäckor från östra Medelhavet, och för att tillverka ett enda gram purpurfärg fick 10000 snäckor sätta livet till. Eftersom det krävdes 200 gram purpur för att färga ett kilo tyg blev färgen svindlande dyr och ”värd sin vikt i silver”, berättade historikern Theopompos på 400-talet före Kristus. I medeltidens Bysantinska rike fick endast kungliga bära purpur.


  • Reliker:

    För en mindre förmögenhet kunde man under medeltiden bli innehavare av en relik som skyddade mot olyckor och utförde ­mirakel. Reliker var vanligtvis likdelar av bibliska personer eller föremål som en religiös ledare hade vidrört. En flisa från Jesu kors, en tånagel från någon av lärjungarna eller kraniet från ett helgon – alltihop fick förmögna och kyrkor att gräva djupt i pengakistan för att lägga ­vantarna på dyrbarheterna.

Enhörningsfebern grep Europa

En italiensk författare besökte England på 1500-talet och beskrev landets rika kloster, som ”äger enhörningshorn i ext­ra­ordinära storlekar”. 

Han noterade även britternas förkärlek för det eftertraktade hornet utanför religiösa kretsar.

Adeln bar små bitar enhörningshorn på sig, antingen som en del av klädseln eller som smycken. När de satte sig till bords var bestick, bordsdekorationer och servis också rikligt utsmyckade med enhörningshorn, berättade han.

Efter alla positiva rapporteringar steg värdet på enhörningshorn ännu mer och det skyhöga priset illustreras kanske bäst av drottning Elisabet I, som regerade England på Frobishers tid. I en sammanställning av hennes värdesaker nämndes ett enhörningshorn som den främsta och allra viktigaste.

Den tyske advokaten
Paul Hentzner besökte drottningens hov och fick se hornet, som han uppskattade vara värt 10000 pund. 

Kungen av Frankrike ägde ett horn som påstods vara värt det dubbla. För sådana enorma summor kunde en kung köpa en stad eller låta uppföra en större fästning.

Inte bara hornet utan även enhör­ningen själv blev en populär symbol för makt och rikedom. Konstnärer målade otaliga bilder av jakten på det ädlaste av alla djur. Ofta framställdes de i sällskap med jungfrur, som var de enda som an­sågs kunna tämja enhörningen.

Alla slott med självaktning lät bildhuggare framställa en imponerande staty av en stegrande enhörning, som placerades i anslutning till entrén. Londons guldsmeder satte hästen med hornet i pannan på skyltarna över sina butiker och många europeiska adelsfamiljer lät djuret pryda deras vapensköldar. 

Dansk punkterade myten

Tron på enhörningen och dess magiska horn varade ända tills den danske veten­skapsmannen Ole Worm år 1638 undersökte saken. 

Worm var en ansedd forskare som redan hade avlivat myten att lämlar spontant uppstod ur tomma intet – de fortplantade sig bevisligen på samma sätt som andra gnagare. 

Worm studerade enhörningshorn närmare och kunde snart konstatera att det i själva verket rörde sig om narvalens tand.

Nyheten om Worms forskning spreds långsamt i Europa, och överallt där man fick reda på sanningen störtdök priset. 

Ett enhörningshorn i Karl I:s av England samling värderades år 1630 till 8000 pund. År 1659 – drygt tjugo år efter Worms avslöjande – hamnade värde­ringen på ynka 600 pund.

Trots att Ole Worm påvisade att hornen kom från narvalar var han övertygad om att de hade läkande krafter. 

Delvis därför fortsatte de spiralvridna hornen från narvalarna att vara populära statussymboler i ytterligare ett århundrade – och de användes som läkemedel ända fram till 1800-talet.

Läs mer om enhörningar

Robert Brown og Loren Coleman: The Unicorn: A Mythological Investigation, Cosimo Classics, 2014 W. Dudley: Unicorns, Referencepoint Press, 2008

Kanske är du intresserad av...