En stor del av östra England bebos av vikingar, särskilt från Danmark, och trakterna präglas av nordisk kultur. Danelagen heter området som lyder varken den engelske kungen eller hans lagar.

© York Archaeological Trust & fanart.tv

Vikingar förvandlade engelsk håla till handelsmetropol

År 866 erövrar en dansk vikingahär staden York i östra England. Staden blir snart en blomstrande metropol som fungerar som centrum för handel och hantverk. Staden blir så viktig att till och med de engelska ledarna lämnar danskarna i fred.

17 februari 2017 av Else Christensen

Arkeologerna visste att lämningar från vikingatiden låg gömda under staden York. Föremål såsom kammar, ringar och spännen dök upp då och då när man grävde för nya hus eller vägar.

Alla blev ändå förvånade när man år 1972 grävde under trottoaren vid en av bankerna i innerstaden. 

Där hittades en lädersko, spikar och rester av vävda kläder, allt från 900-talet och dessutom föremål som under normala omständigheter skulle ha ruttnat eller vittrat sönder.

Jorden under Coppergate – gatan arkeologerna undersökte – var dock långt­ifrån normal. 

Åtskilliga lager av avfall och byggrester hade genom århundraden samlats och jorden fungerade nästan som en tidsmaskin. 

Arkeologerna beslutade sig därför för att gräva vidare på ett öde område i närheten.

Utgrävningen påbörjades år 1976 och när den avslutades fem år senare hade arkeo­logerna grävt ut ett helt vikingakvarter med hus, gator och verkstäder. 

Med hjälp av fynden kunde arkeologerna inte bara rekonstruera hur vikingarna bodde, arbetade, åt och levde i York, utan också följa stadens utveckling under århundradena. 

Det visade sig att York inte bara var huvudstad för de vikingar som erövrade England, utan också en av vikingatidens främsta handelsstäder och en mycket viktig knutpunkt i deras världsomspännande handel.

Skandinaverna intog staden

Vikingarna hade ursprungligen inte kommit till York för att handla. Sedan slutet av 700-talet hade de genomfört snabba, plötsliga angrepp, rövat och plundrat längs Englands västkust. 

Omkring år 850 stannade vikingarna för första gången i England över vintern. Från ön Thanet utan­för London rörde de sig sakta men säkert norrut. 

Den 1 november 866 kom de till York där de stred mot den anglosaxiske ledaren och intog staden.

Erövringen hade många fördelar. Staden var huvudstad i kungadömet North­umbria och dessutom var läget perfekt. 

York låg väl skyddat mellan de båda floderna Ouse och Foss, och det var lätt att kontrollera infarten till staden från kusten. 

Mot land låg höga vallar och solida murar, en rest från perioden mellan år 71 och 400-talet då York var en romersk fästningsstad. 

Dessutom hade skandinaverna direkt förbindelse med Nordsjön genom floden Ouse och på så sätt kunde de enkelt ta sig till resten av vikingariket.

Många skandinaver slog sig ned i staden på grund av de goda förhållandena. Samtidigt marscherade vikingahären norröver och lade Östangeln och Mercia under sig. 

Under åren som följde lade Stora hednaarmén, som den kallas i Anglo­saxiska krönikan, landet omkring York under sig och staden blev den nya huvudstaden i Danelagen.

York var för alla. Ett mynt präglades till exempel med både ”SCI PETRI MO” – Petrus pengar – och Tors hammare. 

© World of Coins

Hantverkarna tillverkade allt

York växte snabbt i och med att nordborna strömmade till staden. 

Gator och platser fick nordiskklingande namn som ”Stein-­gata” (Stengatan), ”Mikil-gata” (Storgatan) och ”Steinbogi” (Stenbågen). Staden hade tidigare kallats Eoforwic, men skandinaverna döpte nu om den till Jorvík.

En stor del av befolkningen var hantverkare och fynd visar att nästan alla skrån fanns representerade i York. 

Många av verkstäderna låg på Copper­gate, ett namn som på fornnordiska betydde koppmakarnas gata. 

Fynd av koppar och tallrikar tyder också på att gatan gjorde skäl för sitt namn. En rad andra verkstäder har dock också funnits i området.

Här låg bland annat metallverkstäder. Hantverkarna försåg Yorks invånare med vardagsföremål, exempelvis knivar och verktyg av järn, men också smycken i silver eller guld. 

Smycken i ädla metaller bars överallt i vikingariket. Silver var särskilt populärt eftersom metallen också var det vanligaste betalnings­medlet. 

Saknade en person kontanter kunde hon eller han bara hugga en bit av en armring eller ett bältesspänne.

Att York var en välmående stad kan också ses på att mer guld än vanligt verkar ha funnits i omlopp, en metall som annars var mycket ovanlig. 

Till exempel har arkeologer hittat en stor mängd fingerringar och en enorm armring, allt tillverkat av guld.

Klicka på teckningen för att se mer om hur staden var inrättad

Handeln blomstrade i York

Vikingarna hade kontakter överallt på de brittiska öarna. Deras hantverkare hämtade till exempel koppar och bly från den närliggande bergskedjan Penninerna medan tenn hämtades i Cornwall i väst. 

På detta sätt fick vikingarna goda handelskontakter och varorna strömmade ut från York till i princip hela England.

Vikingarna använde sig av det nät av stenbelagda vägar som romarna hade anlagt och som ledde i nästan alla riktningar från städerna. 

För nytillkomna skandinaver som var vana vid de svår­forcerade och jordiga hjulspåren hemma i Norden måste framkomligheten varit imponerande, men förbindelserna till och från York var inte tillräckligt bra.

Staden ingick nämligen också i vikingarnas världsomspännande handelsnät. Skandinaverna handlade under 900-talet med i stort sett hela den kända världen från Grönland, Island och Färöarna i väst till Kaspiska havet och Svarta havet i öst. 

Från vikingarnas handelsstationer längs de ryska floderna hade de genom mellan­händer förbindelser med östra Medelhavet och bysantinska riket, vilka var knutpunkter för handeln vidare till Kina och Fjärran Östern.

Varor från alla dessa områden kom också till York där långskepp från hela vikingariket lade till. Siden var en av de mest eftertraktade varorna, men också en av de mest ovanliga från de exotiska länderna. 

Konsten att spinna och väva silkesmaskens trådar var under vikinga­tiden en färdighet som endast hantverkare i bysantinska riket, Kina och Mellan­östern bemästrade och allt siden i Europa kom från något av dessa områden.

I York har arkeologerna hittat stora mängder siden, t.ex. två stycken gult tyg som tidigare varit en del av en sjal. Även andra föremål från denna del av världen har återfunnits i York, bland annat ett mynt från Samarkand i dagens Uzbeki­stan. 

Forskarna kan se att det är falskt eftersom kopparmyntet är täckt av ett tunt lager silver. Försilvringen slets säkert bort långt innan myntet kom till York och någon har därför frustrerat kastat det på marken. 

Ett annat fynd är en porslinssnäcka. Snäckan användes som betalningsmedel på vissa platser i Asien och Mellanöstern men för invånarna i York var den snarare en souvenir.

Varorna kom troligen från handelsplatser i Ryssland, men forskarna har inte hittat något som tillverkats i själva Ryssland. 

Det beror på att områdets populäraste handelsvaror inte lämnade tydliga arkeologiska spår efter sig. Härifrån kom nämligen de som utförde vikingarnas hårda arbete, trälarna.

Keramik från Rhen och kryddor från Fjärran Östern var vanliga varor på Coppergate.

© Jorvik Viking Centre & York Archaeological Trust

Stormännens söner kom till staden

Vikingarnas York hade sin storhetstid under 900-talet. Stadens inflytande utan­för stadsmurarna var stort och ledde till att området i nordisk stil delades in i härad, administrativa enheter, som bland annat användes av vikinga­kungen för att kalla in soldater till krig. 

De tre häraderna i Yorkshire fanns kvar fram till 1970-talet.

Dessutom slog York sina egna mynt, ett privilegium som bara de viktigaste städerna förärades under vikingatiden. 

Vissa historiker menar dessutom att skandinaviska stormän från andra delar av landet skickade sina söner till staden för att uppleva storstadslivet med handel och den stora världen innan de återvände hem och tog över gården.

Vikingarnas liv var också en politisk balansgång. Tillsammans med dem levde Yorks kristna anglosaxiska befolkning. 

Den potentiella konflikten mellan de asatroende vikingarna och de kristna förebyggdes genom att till exempel trycka både Tors hammare och kristna symboler på mynten. 

Mycket tyder också på att många skandinaver konverterade till kristendomen. 

I alla fall motsatte de sig inte den kristna tron eftersom ett antal av Yorks kyrkor byggdes under den tid då vikingarna dominerade.

Engelsmännen skyddade vikingarna

Danelagens yttre gränser var dock ett problem. De var varken tydliga eller säkra och vikingakungarna utsattes ofta för angrepp både söder- och norrifrån. Kung Athelstan lyckades också inta York år 927.

Athelstan härskade över landet fram till sin död år 940. Under de följande 15 åren styrdes York återigen av en rad vikingakungar. 

Den sista av dem blev Erik Blodyx som fick se sig besegrad år 954. Därmed blev York en del av ett enat anglosaxiskt kungarike. 

För vikingarna i York innebar det inte någon särskilt stor förändring. De anglosaxiska kungarna såg gärna att skandinaverna tog hand om sig själva och sin handel. 

Kungarna gick hårt fram om någon angrep vikingarna och deras dyrbara handelsvaror, något som hände då och då eftersom deras rike­dom var välkänd.

”Vid denna tid kom köpmän från York till ön Thanet där de strax togs till fånga av öborna och fråntogs alla sina varor”, berättar en krönika skriven av munken Roger av Wendover på 1200-talet. Då skred kung Edgar (959–975) till handling.

”Kung Edgar blev arg. Han var så rasande på plundrarna att han berövade dem alla deras ägodelar och till och med några av dem deras liv”, berättar Roger av Wendover. 

Vikingarna i York kunde å andra sidan glädja sig åt att Edgar var mån om att hålla fred med grannrikena. 

Detta var en bedrift som gav honom tillnamnet ”den fredlige” och lugnet var bra för York och stadens handel. Under denna ­period växte vikingarnas York och blev som allra störst. Gatorna myllrade av liv. 

Lekande barn, knarrande oxdragna kärror, sprättande höns, och män och kvinnor som släpade ljungkvistar på ryggen. 

Till fester och högtider ekade ljudet av lurar och flöjter i staden och snart hördes skaldernas sånger och äventyrsberättelser.

Men först och främst arbetade man. Verkstäderna låg längs de smala gatorna där ljudet från hammare och sågar ekade.

Därtill kom gnisslandet från vagnarna som släpades över den ojämna gatstenen och det ständiga bruset av främmande språk från köpmännen som kom till staden för att handla.

Staden hade nu vuxit långt utan­för de romerska murarna. Krönikan Sankt Oswalds levnad, som skrevs av en anglosaxisk munk omkring år 1000, berättar till exempel:

”Staden York är huvudstad för alla folk från Northumbria. Staden uppmärksammas för sin talrika befolkning som när man inkluderar både män och kvinnor, men utelämnar barn, räknar inte färre än 30 000. Staden är hopträngd i sådan grad att man inte kan uttrycka det och berikad med en sann skatt av köpmän som kommer från alla delar av världen, men mest av allt från danskarnas land.”

Vissa historiker har ifrågasatt siffran men krönikans upphovsman, anglosaxaren Byrhtferth, var en av tidens främsta matematiker så antalet är antagligen inte helt fel.

Moderna historiker menar att staden haft åtminstone 15 000 invånare. Under alla omständigheter var staden större än vikingarnas andra handelscentrum av betydelse: Hedeby i Danmark och Birka i Sverige. Hedeby var den största av de två och hade vid denna tid bara 2 000 invånare.

Denna tär­ning från Copper­gate är en gåta. Forskarna undrar varför inte alla siffror från ett till ­sex finns på sidorna.

© York Archaeological Trust

York var smutsigt

Invånarantalet blev tio gånger större under vikingarnas tid i York. Detta resulterade i att man försåg husen på Coppergate med källare omkring år 970. 

Källarna som byggdes in mellan en och två och en halv under marken användes främst till förvaring. 

Troligtvis byggde man också till en extra våning på de befintliga husen. Med all säkerhet levde människorna väldigt trångt och hygienen var bristfällig.

I likhet med hur det var i andra vikingastäder bodde familjerna nära inpå varandra i små rum utan fönster.

Ljuset kom från eldstaden i mitten av huset och från olje­lampor som stod i nischer i väggarna eller på golvet.

Sina behov uträttade de boende bakom huset, i gropar de grävde i marken. När groparna var lagom fulla täcktes de med jord men stanken var antagligen olidlig, särskilt under varma sommar­dagar. 

Undersökningar av innehållet i toa­lettgroparna visar att nordborna led av inälvsmask – något som beror på dålig hygien och nära kontakt med husdjur. 

Också smittsamma och livsfarliga bakterie­sjukdomar som exempelvis ­dysenteri och kolera florerade i staden. Vikingarna försökte ändå hålla sig rena och sköta hygienen i ­så gott som de kunde.

Utgrävningar visar att invånarna på Coppergate torkat sig med mossa och stycken av vävt tyg, dåtidens toalett­papper. 

Man har också hittat många kammar vilket tyder på att vikingarna idogt kämpat mot löss och loppor som trivdes i tättbefolkade områden.

Ute på gatorna var hygienen inte heller särskilt god. Vikingarna gjorde sig av med köksavfall och andra rester varhelst de kunde och soporna trampades sedan ner i marken. 

I Coppergate växte jordlagret med 1,5 meter under de tre århundradena skandinaverna dominerade York. Ansamlingen av avfall är också förklaringen till de välbevarade föremålen forskarna hittat under Coppergate. 

Det organiska materialet i form av mat- och växtrester har skapat en syrefattig kokong där bakterierna inte trivs. På så vis har föremålen bevarats fram till idag

Denna plåtsax hörde till en vikingasmeds verkstad och vittnar om att nästan alla slags hantverkare var verksamma i Coppergate i York.

© York Archaeological Trust

Vikingarna svalt ihjäl

Under 1000-talet hade York sin glanstid som handels- och hantverksstad. Kontakterna med omvärlden var väletablerade och till hamnstaden kom många, både tillfälliga besökare och immigranter, också från andra länder än de skandinaviska. 

Människorna talade olika språk och kom från olika kulturer och med tiden fick York en särskild blandkultur.

De engelska kungarna accepterade mer eller mindre stadens särprägel och självständighet. Men detta skulle snart förändras. 

År 1066 besegrade den normandiske hertigen Vilhelm, senare känd som Vilhelm Erövraren, den engelske kungen Harold Godwinson i Hastings. Det plötsliga maktskiftet blev början på slutet för vikingarna. 

Vilhelm ville nämligen ta kontrollen över hela landet.

Befolkningen i och omkring York förstod att Vilhelms ökade kontroll över landet var oförenlig med det omfattande, men informella, självstyre de hade åtnjutit under anglosaxarna. 

Det skulle inte dröja länge innan invånarna gjorde uppror.

York var för viktigt, både politiskt och strategiskt, för att Vilhelm skulle kunna ignorera upproret. År 1068 marscherade han därför norrut för att lära de uppnosiga vikingarna och deras engelska allierade hur de skulle bete sig. 

När styrkorna närmade sig insåg invånarna att deras uppror var dömt att misslyckas. De lämnade nycklarna till staden med några de tagit som gisslan, för trovärdighetens skull. 

Detta räckte dock inte för att blidka Vilhelm. 

Han lät bygga två borgar på vardera sidan om floden Ouse och bemannade dem med totalt 500 riddare. Det blev det största försvarsverket i någon stad, med undantag för London.

För att frigöra plats för en av borgarna i området förstörde Vilhelm ett av sju ­shires, delområden i York. 

Detta förargade invånarna än mer. År 1069 angrep lokal­befolkningen utan framgång Vilhelms försvarsverk, men i augusti kom hjälpen. Längs Ouse stod 240 långskepp, skickade av Danmarks kung Sven och ombord fanns Svens bror Asbjörn.

Sven intog York men triumfen blev kortvarig. När Vilhelm hörde vad som hänt svor han ”vid Guds härlighet” att han skulle hämnas. 

Det gjorde han genom att bränna stora delar av området omkring York. Då försvann befolkningens försörjning och de svältande skandinaverna tvingades ge upp. 

Med svansen mellan benen packade Svens krigare sina ägodelar och seglade långskeppen österut, tillbaka till de nordiska länderna.

Vilhelm tillbringade julen 1069 i staden, men nu låg den i ruiner och var ett krossat minne av vikingarnas en gång blomstrande stad.

Kanske är du intresserad av...