Enligt sagan framförde Egil sin första dikt som treåring. 

© iamsnyg.com

Poetisk viking diktade sig ur dödsstraff

Hövdingarna rekryterade de bästa skalderna som med frispråkiga kväden skulle göra dem odödliga. Men vikingarnas störste skald Egil Skallagrimsson vägrade sälja sin konstnärliga frihet för pengar.

25 maj 2017 av Bjørn Bojesen

Skalden Egil Skallagrimsson vankar av och an i ett månupplyst rum medan han väntar på att bli avrättad. 

När solen går upp denna höstdag år 936 kommer hans vän Arenbjörn leda honom till kung Erik Blodyx stora hall i vikingastaden York. 

Där står kungens hird, hans livvakt, redo med sylvassa yxor som ska skilja Egils huvud från kroppen.

Den stridslystne diktaren har bara ett vapen kvar: sin poetiska talang. Innan de första solstrålarna strömmar in genom fönstret ska han ha samlat alla sina diktarkrafter för att författa 20 perfekta hyllningsstrofer till Blodyx – den man han hatar allra mest i världen. 

En dikt är hans enda chans till överlevnad och för att få återse sin hustru Åsgärd.

Skaldekonsten var en gåva från Oden

Skalden Egil Skallagrimsson föddes på gården Borg på västra Island omkring år 904. Fadern Skallagrim hade flytt dit från Norge eftersom han vägrade acceptera Harald Hårfager som kung.

Enligt den isländska skildringen Egil Skallagrimssons saga ärvde Egil sin fars bistra utseende, hans kampvilja och talangen att improvisera kväden när han blev irriterad. 

Egil var ett underbarn som redan som treåring kunde recitera långa och invecklade strofer.

Sagan berättar hur den unge pojken komponerade sitt första kväde i raseri över att han inte fick följa med på en fest. Egil smet in i gillessalen där han reste sig och ropade till värden:

”Rik på röda gullet, Raske Ingvar spör jag: Bär sig, bålde hitta, bättre tre års sångsmed?” För denna hyllning fick Egil sin första skaldelön – tre snäckor och ett andägg.

Vikingarna ansåg att skaldekonsten var en gåva som var få förunnade. Enligt en myt fick skalderna sina förmågor då de drack av skaldemjödet, en magisk dryck som Oden hade stulit från jätten Suttung.

Utklädd till örn flög Oden bort med magen full av det dyrbara mjödet som han spydde upp och gav till de andra gudarna – och till skalderna.

Berättelsen skulle visa att förmågan att dikta kom från självaste Oden. Om en skald diktade dåligt sa man att han hade fått i sig fågelbajset som guden släppte under flykten från Suttung.

Duktiga diktare tjänade bra

Skaldekonsten var utbredd bland såväl rika som fattiga i vikingarnas Skandinavien. De flesta med tid och talang för att dikta kom dock från samhällets övre klasser. 

Sagorna berättar om flera kungar, hövdingar och driftiga storbönder som var amatördiktare.

De få som blev professionella skalder hade liksom Egil en stor talang och viljan att kämpa för att bli bättre. Skalderna motiverades ofta av rikedom och berömmelse som väntade hos de mäktiga härskarna. 

De betalade nämligen ofta stora summor för svulstiga hyllningskväden för att försäkra sig om ett gott eftermäle.

Vid härskarens hov reciterade skalderna fritt ur minnet utan melodi eller ackom­panjemang. Om det inte var några gäster som skulle underhållas var det endast härskaren, hans familj och hirden som var publik.

Trots att duktiga skalder som Egil kunde rista runor var det inte vanligt att de skrev ner sina kväden. 

Skalderna diktade i huvudet och de bästa kvädena memorerades av nästa generation diktare. Först efter vikingatidens slut skrevs kvädena ner med latinska bokstäver.

Island gav Europa skalder

Precis som Egil var de flesta aspirerande skalderna unga isländska män. Eftersom det fornnordiska språket påminde om andra germanska språk såsom forntyska och fornengelska kunde de isländska diktarna använda sitt eget språk för att underhålla furstar i hela Nordeuropa.

När en skald letade efter jobb hade han i regel förberett ett kväde om den furste han ville arbeta för. 

Eftersom de mäktiga härskarna oftast hade flera skalder i sin tjänst fick aspiranten kämpa för uppmärksamheten.

Exempelvis vägrade den norske kungen Olof den helige år 1015 att lyssna till islänningen Sigvats hyllningskväde. Som en äkta diva ignorerade Sigvat avvisningen och framförde ändå sin dikt för kungen. 

Det visade sig vara ett lyckokast. I slutändan belönade Olof honom med en stor, tung guldring och fast anställning.

Egil suktade dock inte efter rikedom och flyktigt beröm från en furste. Den unge islänningen ville bara dikta. 

Dessutom drevs han av en stark hämndlystnad. När han kände att han behandlats dåligt föll det sig naturligt för honom att hämnas med både ord och vapen.

Till exempel högg Egil som sjuåring en yxa i huvudet på en pojke som hade retat honom under ett bollspel. Egils mor Bera kommenterade torrt att hennes son måste vara av äkta vikingamaterial. Och Egil komponerade senare detta kväde:

”Det mälte min moder,

att mig skulle köpas

farkost och fagra åror

färdas på skepp med vikingar.

Stånda uppe i stammen

styra gode draken

så i hamn få hålla,

hugga en och annan.”

Spådomen blev sann när Egil var omkring 20 år gammal. Han lyckades då övertala sin storebror Torolf att han måste åka över havet till släktens hem i västra Norge som deras far en gång flytt ifrån.

I Norge hade Harald Hårfagers son Erik Blodyx övertagit tronen. 

Den nye kungen tyckte om Torolf som han kände och han var därför beredd att glömma familjernas tidigare mot­sättningar.

Torolf och Egil besökte först två av faderns gamla vänner i västra Norge: Björn höld och Tord. 

Båda bröderna hade ett gott öga till Björns dotter Åsgärd men skalden fick för en gångs skull tunghäfta. 

Det var därför Torolf som bad Björn om dotterns hand. Bröderna bodde sedan hos Tord vars son Arenbjörn blev en av Egils nära vänner.

Kort före bröllopet år 923 började Egil må mycket dåligt. Han seglade därför inte med till Björns gård där gillet skulle äga rum. Han fick istället möjlighet att träffa det norska kungaparet.

Kenningar med Oden:

Alla skalder förväntades kunna många, långa dikter. För att minnas dikterna använde de komplicerade rim och ett rikt bildspråk.

  • Svärdlekens Oden = KRIGARE

  • Odens bål = STRID

  • Odens regnbåge = SVÄRD

  • Odens bägare = DIKT

  • Odens ölgivare = DIKTARE

Egil mördade kungens män

Medan Torolf och Åsgärd gifte sig seglade Egil med Tords skatteindrivare ut till en ö där Erik Blodyx vän Bård hade sin herrgård. 

Plötsligt dök kungen och drottningen Gunhild upp i hallen där Egil satt och surade över att han ännu inte blivit serverad öl.

Vid åsynen av de kungliga gästerna fick Bårds tjänare bråttom att hämta fram öltunnorna. Och även om Egil också fick ett dryckeshorn kunde han inte hålla sig från att läsa en nidvisa och håna värdens dubbelmoral. 

De starka orden blev för mycket för Bård som tillsammans med drottningen lade gift i Egils nästa ölhorn.

Men den uppmärksamme skalden lade märke till försöket att förgifta honom. Han reciterade därför ännu en nidvisa, sköt hornet ifrån sig och drog sitt svärd. Innan Bård hann reagera stack Egil ned honom och lade benen på ryggen.

I den mörka natten simmade den flyende skalden över till en holme där gårdens får gick och betade. 

När nio hirdmän gick i land för att gripa honom lyckades Egil smyga sig förbi dem och mörda de tre män som vaktade båten.

Därefter rodde skalden hela vägen tillbaka till Tord där han väntade på Torolf och Åsgärd. När de kom tillbaka lyssnade Torolf till sin bror och beslutade att det vore bäst att lämna Åsgärd ensam en stund. Han och Egil åkte utomlands en tid, tills kungen hade lugnat ner sig.

Torolf går i krig mot skottarna

Efter ett års kringflackande krigarliv i Baltikum och Sverige, där Egil på vers friade till en vacker dotter till en jarl, hittade skalden omsider år 924 en mecenat, den engelske kungen Adalsten.

England stod inför ett inbördeskrig och kungen sökte hjälp från utlandet för att få bukt med rebelliska hövdingar och invandrade skottar. 

Den utmaningen var något för de isländska bröderna och de 360 män som de två framgångs­rika krigarna hade med sig.

Enligt sagan fick bröderna leda en enorm härstyrka som marscherade mot Northumberland. På vägen mot de sydligare delarna av England plundrade bröderna de vilda skottarna ledda av kung Olof den röde. 

De två härarna möttes enligt sagan på den så kallade Vinheden år 925. Det våldsamma slaget slutade med att skottarna tvingades på flykt och det kostade den skotske kungen och Torolf livet. 

Nu tog Egil på sig rollen som skald och han visade att han kunde så mycket mer än att enbart håna och trycka ner.

Efter att ha begravt sin bror i en skog bjöd han sina trötta soldater ett minnes­kväde om Torolf och de andra stupade, också fienden kung Olof.

Därefter sökte Egil upp kung Adalsten i hans hall där skalden tyst satte sig och stirrade på kungen. 

 Först när Adalsten tog en guldring av armen och räckte den över eldstaden med sitt svärd vaknade islänningen till liv och han läste ett kväde om smycket:

”Glänsande, klangrik gullring

gavs mig av stålklädd konung,

lindar sig lent vid handen,

lydiga falkars säte.”

Kungen lät nu bära in två kistor fulla av silverpengar som ersättning för Torolf. Egil blev då på bättre humör och diktade en hyllning till kungen. 

Trots pengarna och att Adalsten ville ha honom som sin personliga skald valde islänningen att utmana ödet. På våren skulle han resa till Norge för att träffa Torolfs änka. Rädslan för Blodyx var mindre än hans längtan efter Åsgärd.

Skalderna förevigade stora slag

Som sagan berättar kunde skalderna mer än att underhålla. De uppmärksammade stora livshändelser och spelade en fram­trädande roll i krigstid.

Inför slaget vid Stiklestad i Norge år 1030 stärkte skalden Tormod Kolbrunarskald kampviljan bland Olof den heliges krigare genom att berätta om sagohjälten Rolf Krake.

Skalderna fungerade också som krigsreportrar som mindes alla detaljer i ett slag och efteråt kunde berätta om krigarnas hjältemodiga insats. 

Vissa skalder blev så oumbärliga propagandister att deras herre gav dem stora rikedomar och befogenheter som låg långt utanför själva diktningen. Till exempel fick skalden arbeta som internationell diplomat för Olof den helige.

Eftersom maktbalansen i Nordeuropa var i ständig förändring präglades många skalders liv av oro och resor på jakt efter nya arbetsgivare. 

Det gällde framförallt en ”frilansare” som Egil Skallagrimsson. Istället för en vanlig karriär som fast ­anställd hirdskald rövade han runt: plundrade, stred och fick skaldelön när tillfälle bjöds.

Arvsstrid ledde till mord

Strax efter att ha lämnat Adalsten seglade Egil iväg för att besöka änkan Åsgärd som till hans stora glädje hade fött en dotter till den avlidne Torolf.

Genom dottern kunde Egil nämligen som Torolfs bror ärva Åsgärds släktgård när hennes gamle far Björn en dag dog. 

Egil bad om Åsgärds hand vilket Björn för gammal vänskaps skull accepterade, även om skalden var en omstridd person i Norge. 

Efter bröllopet seglade Egil år 926 tillsammans med Åsgärd och brorsdottern till sin gård på Island.

Åtta år senare dog Björn men Egil fick inget arv. Gården i Norge togs istället över av Önund – gift med Åsgärds halvsyster och en del av Erik Blodyx inre krets. 

Skalden blev rasande och seglade omgående till Norge där en ny sammandrabbning med det stridbara kungaparet väntade.

Väl i Norge reste Egil år 934 en arvsstrid mot Önund på Gulatinget nära ­Bergen. Blodyx och Gunhild dök överraskande upp för att stötta Önund och drottningen lyckades frammana så våldsamt motstånd mot Egil att tinget fick avslutas och skalden flydde.

På ön Herdla tog Egil hämnd genom att överraska kungens son och döda honom. Efter det illdådet förklarade Blod­yx Egil fredlös i hela det norska riket, och skalden seglade hem till Island.

Skalden Egil Skallagrimsson tjänade mest pengar som krigare.

© iamsnyg.com

Kväde skulle rädda Egils liv

Kort efter Egils avfärd mot Island fick Blod­yx reda på att hans bror Håkan var på väg hem till Norge. Håkan hade uppfostrats hos Adalsten i England och nu gjorde han anspråk på det norska riket. Blodyx insåg att Håkans här var mycket starkare än hans egen. 

Han tog därför Gunhild och sina egna mannar, bland dem Egils gamle vän Arenbjörn, med sig på flykten över Nordsjön till England. Där slog han sig ner som härskare i vikinga­staden York.

Hemma på Island var Egil enligt sagan orolig då han hade hört att den trollkunniga Gunhild hade lagt en förbannelse över honom. 

Den skulle driva Egil i drottningens armar så att hon kunde hämnas på honom. Efter två vintrar på gården Borg hade Egil år 936 blivit så rastlös att han seglade mot England för att besöka sin gamle vän Adalsten.

Utanför Northumberland mötte hans långskepp dock en storm och Egil gick på grund vid floden Humber.

Traktens bönder berättade att Erik Blod­yx styrde över området och Egil fattade ett modigt beslut: Han kunde inte fly som en vekling. Istället skulle han möta sin fiende och se vad som hände, om det så skulle kosta honom livet.

Egil fick veta att hans gamle vän Arenbjörn bodde i York och med ansiktet dolt under en stor hatt gick han på besök.

Arenbjörn uppmanade Egil att be om nåd hos Blodyx eftersom kungen inte skulle vinna någon ära av att döda en fiende som uppsökte honom obeväpnad.

I kungens stora hall förödmjukade sig den stolte skalden. Han kröp till Blodyx och klamrade sig fast vid hans knä.

Drottning Gunhild bad sin man avrätta skalden, men kungen lyssnade till Arenbjörn som talade för Egil.

Arenbjörn påpekade att det inte passade sig för en man att döda en obeväpnad fiende som hade överlämnat sig av fri vilja. Och eftersom det var sent bestämde sig Blodyx för att låta hämnden vänta.

Egil tillbringade natten i ett av Arenbjörns många rum medan han väntade på gryningen och sin dom. Även om han inte var en fånge skulle det vara omanligt och skamligt att fly.

Vid avtalad tid gick Arenbjörn och Egil upp till kungen. Innan Gunhild fick en syl i vädret hade skalden ställt sig framför sin fiende.

Egil lovprisade honom med ord som var så starka och fulländade att kungen kunde skänka skalden frihet med värdigheten i behåll. Egil hade diktat sig från döden.

Egil seglade lättad tillbaka till Island och Åsgärd. Skalden levde ett långt liv och blev en viktig röst i isländsk politik. Egil dog både rik och berömd år 995 – 90 år gammal.

Kanske är du intresserad av...