Den frankiske greven Odo vägrade låta plundrande vikingar segla förbi Paris. Han blev senare belönad med en kungakrona för sitt ihärdiga försvar.
© Scala

Parisiskt superförsvar förödmjukade vikingarna

År 885 seglade tusentals vikingar uppför Seine för att plundra. Bara två befästa broar och en liten skara krigare vid Paris spärrade vägen för de morska männen från norr. Vikingarna hade räknat med en snabb seger – men de fick kämpa hårt i ett helt år.

3 januari 2017 av Jonas Bechgaard
Invånarna i Paris kom i kontakt med de mordiska vikingarna år 845. Ledda av hövdingen Ragnar Lodbrok plundrade de längs sin väg uppför floden Seine. 


Enligt de västfrankiska krönikorna var floden fulla av ”ruttnande lik av otaliga kristna”. Ragnars flotta sägs ha utgjorts av 120 skepp och tusentals män. 

Den burgna staden Paris var ett lockande byte – men när normanderna, som vikingarna kallades, kom fram hade invånarna redan flytt och tagit med sig allt av värde.

Vikingarna blev rasande och började bränna ned hus och förstöra kyrkor. 


För att rädda sin stad undan lågorna tvingades västfrankernas kung, Karl II som även kallades Karl den skallige, muta Ragnar med 3,5 ton silver. Paris var räddat, men de giriga plundrarna kom snart tillbaka. 

Vikingarna var Guds straff

Varje år kom nya flottor av plågoandar över havet och frankerna började tro att plundringarna var Guds straff för deras synder:

”Herren gav oss vad vi förtjänat – kristenhetens grymmaste och mest omänskliga förföljare”, konstaterade deltagarna i ett kyrko­möte år 845.

Efter det första angreppet mot Paris kom vikingarna tillbaka år 856 och 861. Plundringarna gav ansenliga byten och vikingarna på floderna blev allt fler.

Den västfrankiske kungen måste göra någonting för att försvara sitt rike. År 864 utfärdade Karl den skallige en strategi mot vikingarna genom ediktet i Pistres. 

Han hade inga fartyg som kunde ta upp kampen mot dem – i stället skulle be­ridna trupper snabbt rycka fram och angripa när vikingarna gick i land för att plundra. 

Det blev förbjudet att handla med främlingarna och det var dödsstraff på att sälja vapen och hästar till vikingar. 

 I ediktet stod även att befästa broar skulle byggas över de stora floderna och på så sätt spärra vägen för vikingaskeppen. Av kungens alla order skulle denna bli den viktigaste – 21 år senare stoppade broarna en invasion. 

På 800-talet var Paris inte större än att hela stadens befolkning fick plats på ön île de
la Cité mitt i Seine. Befästa broar ledde över till fastlandet i norr och söder.
© Scanpix/Granger

Paris fick påhälsning igen

År 885 förde vikingen Sigurd Ormöga sin flotta uppför Seine. Han var son till Ragnar Lodbrok som 40 år tidigare plundrat frankerna längs floden. 


Det sägs att Sigurd fått sitt tillnamn eftersom han hade en ormliknande missfärgning kring pupillen i vänster öga.

Sigurd hade med sig en stor här. Benediktinmunken Abbo Cernuus, som blev ögonvittne till vikingarnas angrepp, beskrev senare hur vikingaskeppen ”fyllde en sträcka på över två mil och de låg så tätt packade att man inte såg flodens vatten”. 


Förutom krigare fanns även kvinnor och barn med i Sigurds följe – han planerade nämligen att stanna länge.

Vikingarnas djärva plan gick ut på att segla på Seine djupt in i landet och övervintra där. Sigurd kunde inte ha valt en bättre tidpunkt för västfrankiska riket plågades av interna konflikter. 


Östfrankernas kung Karl den tjocke, Karl III, hade tagit över den västfrankiska kronan men hade svårt att styra över stormännen i regionen.

Den 25 november 885 kom Sigurds flotta fram till Paris där broarna spärrade vägen. Vikingahövdingen förväntade sig dock inte att stadens lilla skara av krigare skulle göra motstånd mot hans väldiga armé.


Storsint som han var tänkte han inte plundra staden om parisborna bara släppte hans flotta förbi broarna. Men till Sigurds stora förvåning fick han nej:

”Kung Karl anförtrodde oss staden för att riket skulle kunna bli frälst och njuta av ett ostört lugn”, deklarerade greve Odo av Paris högtidligt, enligt Abbo Cernuus. 


Om vikingarna ville ta sig förbi ­Paris blev de tvungna att använda våld. 

Striderna vid tornet blev dyrköpta

I gryningen den 26 november stormade vikingarna fram mot försvarstornet vid den norra bron i Paris.

Stentornet var omgivet av en vallgrav som inte var riktigt färdigbyggd. Angriparna räknade med en enkel seger. 

De lät pilar, spjut och stenar hagla ned över försvarsverken. Därefter ryckte Sigurds män fram med svärd och yxor. 

Striden varade i flera timmar men frankerna lyckades hålla ställningarna, trots att de var färre i antal. Angriparna fick slok­örade återvända till sina skepp.

Följande morgon ville Sigurds män göra ett nytt försök. Till deras stora bestörtning hade tornet nu blivit högre; snickarna hade byggt på en våning.

Då siktade vikingarna i stället in sig på stenfundamentet. Trots att frankerna hällde kokande olja och beck över angriparna lyckades de slå hål i tornet. 

Men just när vikingarna skulle ta sig in ­genom öppningen släppte greve Odo ett stort, tungt vagnshjul över dem från ­tornets topp. Sex man dog och hålet blockerades. Ännu en gång tvingades ­vikingarna att dra sig tillbaka.

Efter två dagar med stora förluster insåg Sigurd att vikingarna måste gå mer metodiskt tillväga. Han gav order om att bygga ett befäst läger och skickade ut ­sina krigare för att skaffa proviant. 

Nu tvingades de frankiska bönderna betala ett högt pris för parisbornas motstånd:

”Det finns inte en enda väg i riket som inte är full med döda präster, män, kvinnor, barn och nyfödda”, berättade en västfrankisk krönika.

När de skaffat sig en säker bas och rikligt med proviant kunde vikingarna börja förbereda en hel serie angrepp. Belägringsmaskiner hamrade på murarna och brinnande skepp skickades nedför floden för att sätta eld på broarna. 

En gång lyckades vikingarna till och med ta sig in i själva Paris, men de jagades ut igen i ett desperat motangrepp under greve Odos ledning.

”Vi hade inte tillräckligt med jord inne i staden för att vi med våra händer skulle kunna begrava de dödas kroppar”, skrev Abbo om belägringen som varje dag krävde nya liv bland försvararna. 


Och invånarna började svälta; vikingarna såg till att det inte fördes in några livsmedel till staden.  

Rolf åtog sig att försvara det västfrankiska riket mot andra vikingar.

© Scanppix/Bridgeman

Kungen svek invånarna i Paris

Medan invånarna i staden svalt samlade kung Karl den tjocke trupper till undsättning. Men det tog tid. Inte förrän fyra månader in i belägringen kom en östfrankisk styrka, ledd av hertig Henrik av Sachsen, fram till staden och gick till anfall mot vikingarnas läger.

Många av Sigurds män var borta på plundringsräder, men de kvarvarande lyckades inte bara stoppa anfallet utan dessutom jaga hertigen och hans män in i Paris. 

Och så fanns det ännu fler munnar att mätta i den belägrade staden.

Nu bestämde sig kungen för att själv ingripa. När Paris varit belägrat i nästan ett år kom Karl den tjocke med en stor armé i oktober 886. 


Vikingarna drog sig tillbaka till sina långskepp och kungen kunde marschera in i staden under ringande kyrkklockor och folkets jubel.

Men jublet tystnade snart för vikingarna var fortfarande kvar och i stället för att anfalla Sigurd började kungen kohandla med honom. 


Vikingarna fick silver och tilläts till och med segla förbi Paris till Burgund där invånarna vägrade att erkänna Karl som kung. Karl krävde bara att vikingarna skulle segla iväg och lämna Paris i fred.

”Båda folkslagen såg med förundran att de blandades med varandra”, skrev Abbo om den märkliga situationen när staden öppnades för vikingarna.

Parisborna var ursinniga: nu hade Karl gett Sigurd det han hade krävt från början. Ett års lidande och många dödsoffer var alldeles förgäves. Och Burgund plundrades – med Karls välsignelse.

År 887 avsatte västfrankerna Karl den tjocke och valde i stället greve Odo till ny kung. Han grundade en dynasti som skulle komma att regera ända fram till franska revolutionen.

Vikingahövdingen Sigurd Ormöga återvände aldrig till staden. Han dödades under ett plundringståg mot friserna.

Kanske är du intresserad av...