Varje vår kom vikingarna till England för att plundra, men år 865 gick det annorlunda till. Skandinaverna stannade över vintern.

© Herbert Alfred Bone (1890)/ Bridgeman

Hämndgiriga vikingar härjade i England

Vikingahövdingen Ragnar Lodbrok har dödats i England och hans söner svär att de ska hämnas. Med svärd och eld inleder de ett flera år långt erövringståg – och bara en man står i vägen för deras triumf.

11 januari 2017 av Tim Panduro

Seglen vid horisonten väcker fasa hos de engelska kustborna. De ser långskeppen, vikingarnas slanka krigsfartyg som kommer med mördare, plundrare och slavjägare över havet.

Fiskarna på Östangelns stränder känner väl till de blodtörstiga skandinaverna. I årtionden har skandinaver varje sommar lagt till med sina skepp här. Och deras besök har gång på gång lämnat de olyckliga överlevarna med sotsvarta husrester och likhögar.

Spejarna spärrar upp sina ögon lite extra när de får syn på vikingarnas fartyg år 865. Denna gång kommer fler lång­skepp än tidigare; hela horisonten fylls av segel och master. 

Den största vikingaflottan någonsin är på väg mot Öst­angelns kust. Och engelsmännen kommer snart bli varse att skandinaverna denna gång kommit för att stanna.

Oönskade gäster i Östangeln

Vikingarnas invasionshär består av tusentals man som leds av dansken Ivar Benlös samt hans bröder Ubbe och Half­dan. De har valt platsen för landstigning med omsorg. 

"Detta år kom en stor hednisk här till England", noterade skräckslagna munkar i den anglosaxiska krönikan. "De anlade sitt vinter­läger i Östangeln."

England består på 800-talet av fyra självständiga riken och Östangeln är det minsta och svagaste. Den lokala kungen ger direkt upp tanken på att göra motstånd då långskeppen glider upp på stranden och en stor mängd vikingar redo för strid hoppar i land. 

Istället hälsar Edmund de främmande välkomna som gäster. Han erbjuder dem pengar och logi om de bara låter bli att plundra hans rike.

Att erbjuda pengar har visat sig vara det enda sättet för en svag, kristen kung att avvärja vikingarnas angrepp. Snart har denna typ av muta fått ett eget namn, "danagäld". Östangelns rädda befolkning måste leva med de främmandes sällskap hela vintern. 

Men de slipper undan någorlunda lätt för vikingarna har enligt de isländska sagorna mycket större gäss oplockade med anglosaxarna. Ivar, Ubbe och Halfdan har kommit för att hämnas mordet på deras far, Ragnar Lodbrok.

Denna mytomspunna viking var enligt berättelserna på vikingatåg i norra England då han överraskades av fienden. Kung Ella av riket Northumbria tog honom till fånga och vikingen dog en smärtsam död i en håla med giftormar.

År 865 är skälet till vikingarnas angrepp på England troligtvis mer än bara hämndlystnad, behovet av nytt land spelar också in. 

Skandinavien har upplevt en befolkningsexplosion samtidigt som de lokala kungarna koncentrerat sin makt. För de frihetsälskande vikingarna är det dags att söka nya horisonter.

Ragnar Lodbrok ska hämnas

Den kristna kalendern har länge visat år 866 då Ivar Benlös ger order om att lämna Östangeln. Under vintern har han samlat information om North­umbria och det ser lovande ut.

Kungadömet i norr är försvagat och kung Ella ligger i inbördeskrig med stormannen Osbert som gör anspråk på tronen. 

Ivar Benlös kan vinna en lätt seger om han handlar snabbt. Precis det har han förberett sig på genom att samla ett stort antal hästar i Östangeln.

Hären rider snabbt norrut och innan någon anar oråd har vikingarna tillryggalagt 30 mil på de gamla romerska vägarna och närmar sig York, Northumbrias största stad. Därifrån kan vikingarna ta kontroll över Nordengland och samtidigt lätt ta sig ut på Nordsjön via floden Ouse.

York ligger öppet för en modig fiende. Stadens slitna försvarsverk är från romarnas tid men invånarna räknar med att deras kristna tro kommer att ge ett nog starkt skydd mot de gudlösa inkräktarna.

De har fel. Ingen gudomlig kraft stoppar Ivar Benlös då han anländer med sin beridna här den 1:a november 866, allhelgonadagen. Yorks befolkning har samlats i katedralen där de kristna hedrar sina döda. Ingen av dem hör vikingarnas intåg. 

Därför kan de skandinaviska krigarna storma genom stadens murar utan något större motstånd.

Vikingarna tar snabbt kontrollen över York men innan dess hinner kung Ella att fly.

Vikingarna avrättade Edmund av Östangeln – senare helgonförklarades han.

© Bridgeman & downies.com

Kungen får en smärtfylld död

Ella övertalar sin ärkefiende Osbert att ingå en vapenvila. Om de förenar sina styrkor kan de återerövra York och driva ut hedningarna ur Northumbria.

Palmsöndagen den 23:e mars 867 drar den samlade kristna armén fram. Ella och Osbert eggar trupperna till strid och garanterar att Gud kommer att hjälpa dem under denna heliga dag.

Inkräktarna tränger igenom Yorks förfallna försvarsverk men bakom murarna väntar vikingarna med sköldar, yxor och svärd. Skandinaverna är visserligen färre än fienden men de är skickligare och mer erfarna krigare än anglosaxarna.

"Hedningarna försvarade sig med raseri, högg dem i bitar och drev ut dem ur staden", skrev Asser som var munk i Wales under vikingainvasionen.

Vid dagens slut är Yorks gator täckta av lik. Ella och Osbert finns bland de döda. Enligt sagorna avrättas Ella på ett än grymmare sätt än Ragnar Lodbrok: När kungen fortfarande lever skär vikingarna av revbenen från ryggraden och drar ut lungorna genom de två öppna hålen.

Benlös har tur med smickrande tal

Efter detta blodbad sätter Ivar Benlös en harmlös anglosaxare på Northumbrias tron. Han är bara en marionett som ska hålla befolkningen lugn medan vikingarna tar för sig av jord och rikedomar.

"Hären fyllde alla platser med blodsutgjutelser och sorg. De ödelade kloster och kyrkor med eld och svärd. När de lämnade en plats fanns inget kvar förutom taklösa murar", skrev krönikeskrivaren Simeon av Durham om vikingarna.

York döps om till Jorvik och många skandinaver bosätter sig i staden.

Men inte Ivar – hans hämndlystnad har ännu inte släckts och snart marscherar vikingahären igen. Vikingarnas ledare har siktet inställt på kungariket Mercia i söder som bjuder på nya möjligheter till plundring och erövringar. 

Då hösten kommer år 868 sätter Ivar Benlös kurs mot Nottingham. Precis som York faller staden snabbt men snart närmar sig kristna styrkor för att driva ut viki­ngarna igen.

Mercias kung Burgred hade samlat alla sina trupper, och även en här från grann­riket Wessex har kommit för att hjälpa till. Ivar barrikaderar sig i Nottingham som ligger högt över floden Trent, men han vill inte utsättas för någon lång och farlig belägring. 

Därför visar den hänsynslösa vikingen sig från sin mest diplomatiska sida.

"Han talade insmickrande och som en slug räv vann han freden", noterade historikern Henrik av Huntingdon. Ivar Benlös talar sig till fri lejd från Nottingham och medan hans här lämnar staden sänker sig lugnet över Mercia.

De oönskade gästerna återvänder

Vikingarna avlägger istället ett besök hos sitt gamla värdfolk i Östangeln. Innan Ivar invaderar ger han sitt offer möjligheten att underkasta sig – igen. 

Kung Edmund ska erkänna vikingarnas leda­re som sin överman, avsäga sig kristen­domen och hylla de nordiska gudarna. Svaret blir ett blankt nej.

"En kristen kung hyser inte så stor kärlek till sitt liv att han skulle tillbe en hednisk gud", konstaterar Edmund värdigt. Ivar är beredd på den kristna kungens nej och vikingarna strömmar snart över gränsen. "Kung Edmund stred emot dem men danerna vann en stor seger och fällde honom", berättade munkarna bakom den anglosaxiska krönikan.

Andra källor berättar att vikingarna tillfångatar Edmund levande. 

Den 20:e november 869 pryglas kungen varefter han binds till ett träd och skjuts med pilar tills han liknar en igelkott. Till slut halshugger de honom. 

Vikingarna vill ha mer land

Ivar Benlös har fått det han ville: hämnd, mark och kontroll över Östangeln. Men Ivar vill ha mer land och allierar sig med vikingen Olaf som styr över Irland. 

De två ska erövra området mellan sina besittningar: kungadömet Strathclyde i nordvästra England. 

Vikingarna angriper flera gånger från både land och vatten och då Ivar skär av matleveranserna till områdets viktigaste försvarsverk måste det utsvultna försvaret ge upp.

Återigen tillfångatar vikingarna en levande kung, Artgal. Ivar och Olaf kräver en lösensumma och får ett oväntat förslag. 

Den skotska kungen Konstantin kan tänka sig att betala, men bara om vikingarna dödar Artgal. Konstantins plan är att gifta bort sin dotter med Artgals son och på så sätt få en lydkung på tronen i Strathclyde. 

Den planen går Ivar och Olaf med på eftersom de då får en vänligt inställd kung på tronen i det erövrade området.

Ute i Europa mötte vikingarna hästar som var mycket större än de nordiska.

© osprey publishing

Wessex kämpar för överlevnad

Ivar Benlös annars ganska brutala liv avslutas stillsamt år 871. Han blir plötsligt sjuk i Irland där han bosatt sig och dör efter en kort tid.

Ivars bröder Ubbe och Halfdan befinner sig fortfarande i England. De har till uppgift att erövra Englands sista kungadömen, Wessex och Mercia. 

Vintern 870 kommer de ner till Themsen men alla vikingaangrepp har lett till en stark sammanhållning mellan de engelska småstaterna. Utanför Englefield lider vikingarna sitt första nederlag innan de förmår att slå tillbaka.

Vikingarnas fälttåg leder dem till Uffing­ton. Striderna pågår under en lång dag år 871 tills vikingarna måste dra sig tillbaka. I deras läger i Reading begrundar de läget. De har förlorat åtskilliga militära ledare och ännu fler krigare. 

De har lidit nederlag men inte besegrats, även om de har mött starka motståndare i Alfred och Ethelred,

Wessex kungliga bröder, som tidigare hade tvingat vikingahären att lämna York. De följande månaderna böljar striderna fram och tillbaka.

Under våren 871 dör kung Ethelred och medan Alfred är upptagen med att arrangera sin brors begravning vinner vikingahären ett par stora slag. Men vintern är i antågande och diplomatiska förhandlingar inleds. 

Alfred köper sig tid genom att betala vikingarna för att dra sig tillbaka till London, huvudorten i Mercia. Wessex är nu det enda engelska kungadömet som står kvar.

Kung Alfred får bo i ett träsk

Lodbroks söner Halfdan och Gorm kan inte släppa tankarna på att erövra Wessex. År 875 fattar de ett ödesdigert beslut: De delar vikingahären mellan sig. 

Gorm slår sig ned i Jorvik medan Halfdan tar sig till Dublin och mördar den sittande kungen och övertar tronen.

Gorm vill också strida. År 876 an­griper han Wessex med sin här och överraskningstaktiken fungerar. Vikingarna tränger långt in i riket och slår sig ner på en ö som ligger i en liten syd­engelsk fjord och har ett gynnsamt läge för att blockera hamnen i staden Poole. 

Dessutom gör läget det svårt för Alfred att angripa. Åter lockar Alfred med danagäld för att vikingarna ska försvinna. Gorm svär på en ring tillägnad Tor att han ska lämna Wessex.

Det visar sig att vikingen svurit falskt. Istället för att försvinna tränger han längre in i landet i skydd av nattens mörker och slår sig ner i staden Exeter medan han väntar på förstärkning från Skandinavien.

Olyckligtvis utplånas flottan i en storm och det som såg ut att bli en enkel seger slutar nu med att vikingarna hamnar under belägring. 

Efter vintern låter sig vikingarna mutas för att lämna Wessex, och denna gång håller de sitt löfte.

Freden blir dock kort. Innan det hunnit gå ett år utnyttjar vikingarna en kristen högtid för att åter överraska Wessex. På trettondagen den 6:e januari 878 tränger vikingarna in i fästningen i Chippenham där Alfred firar jul. 

Med nöd och näppe lyckas Wessex kung att fly med sin livvakt och några få män. De söker sin tillflykt i sydöstra England.

Stående på knä måste den nydöpta vikingen Gorm underkasta sig Alfred den store. 

© Bridgeman/James Doyle (1893)

Avgörandets timme kommer

Gorm har förstått att konflikten ska komma att avgöras. Han tillkallar Ubbe som ska belägra ett stort fort. Men innan vikingarna hinner skära av alla förbindelse­vägar går Wessex styrkor till angrepp. Ubbes här fullkomligt slaktas och 840 män dör på slagfältet – även Ubbe själv.

Alfred vet att vikingarna har stora problem. Det är dags för den slut­giltiga upp­görelsen. Han samlar styrkor vid Edington och ett intensivt slag tar sin början. Alfreds här består av män från hela England och vikingarna har inte en chans. 

Många dör medan övriga trycks tillbaka till ett område i närheten av Chippen­ham. Anglosaxarna skövlar området och vikingarna har slut på förnödenheter. Efter två veckor måste de kapitulera.

"Hedningarna var panikslagna av svält, kyla och fruktan och de tiggde om fred", triumferade munken Asser.

Vid segern visar Alfred ädelmod: Om vikingarna konverterar till kristendomen ska han skona dem. Gorm går med på detta och tar det kristna namnet Athelstan. Alfred låter honom dra sig tillbaka till Östangeln där han blir kung – om än underordnad kungen av Wessex.

Tolv grymma år i engelsk historia har passerat. Senare kommer landets räddare bli känd som Alfred den store – den enda engelska kung som lyckats få detta fina tillnamn.

Kanske är du intresserad av...